Det är inte jätteofta jag låter när jag tittar på film. Alltså låter som i betydelsen ylar. Ett par scener i Annihiliation är nämligen så magstarka att det var just precis det jag gjorde Ylade. Högt. Märkligt.
Annihilation är Alex Garlands andra film där han både skrivit manus och regisserat och då hans första långfilm var Ex Machina kan man säga att förväntningarna var rätt höga, i alla fall hos mig.
Att se Annihilation efter att ha läst och hört en massa det är att kasta filmupplevelsen i sopkorgen. Titta inte, läs inte, ta inte in mer än nödvändigt om filmen innan du ser den. Det räcker att du vet att den handlar om Nathalie Portmans Lena som är gift med Oscar Isaacs Kane och att Kane varit försvunnen i ett år och Lena sörjer. Han gav sig iväg på ett jobbuppdrag och kom inte tillbaka. Men så en vacker dag dyker han upp i huset ”som om ingenting hänt”. Men nånting HAR hänt. Han känns inte som sig själv och verkar må väldigt dåligt.
Kane är så pass sjuk att det blir ambulansfärd till akuten men innan dom kommer fram blir han och Lena stoppade och bortförda till nån slags militär forskningsbas. Det som gjort att Kane varit borta så länge är nämligen inget vanligt jobb, snarare ett superhemligt självmordsuppdrag där han varit inne i The Shimmer, ett skimmer som omsluter en bit land och som forskarna står handfallna inför. Skimret utökas, ”käkar” liksom upp naturen och för att i långa loppet rädda världen måste dom komma på vad det här är för nåt. Och den enda hittills överlevande är Kane. Och Kane är som sagt inte sig själv längre. Vad är det som händer???
Det här är upptakten på ett science-fiction-äventyrs-thriller-drama av sällan skådat slag och för egen del satt jag som förhäxad i soffan. Jag tyckte det var SÅ spännande och så sjukt bra berättat från början till slut men jag var inte beredd på att det skulle vara SÅ otäckt – också.
Annihilation är nämligen något så ovanligt som en film som är ”något man aldrig sett förut”. JAG har åtminstone inte sett nåt liknande även om vissa delar går att känslomässigt härröra till Starman, 2001, ja kanske till och med Arrival. Det är suggestivt och flummigt som Under the skin ibland, det är nästan lite Terrence Malik-feeling på tillbakablickarna, det blir lite Hunger Games i skogen ibland (men utan pilbåge) men det filmen VERKLIGEN är är Alex Garland.
Det där smarta nästan filosofiska science fiction-manuset känner man igen från både Ex Machina och Sunshine (herregud, killen har skrivit SUNSHINE!) och det gör mig på riktigt LYCKLIG att Alex Garland går på jorden. Efter att ha sett om filmen två gånger (redan) börjar en liten fundering gro i hjärnan – ”Vad hade Danny Boyle kunnat göra med detta manus?” – men egentligen spelar den funderingen ingen roll. Filmen är toppen. Den är jättebra. Den är klurig, läbbig och unik. Jag har några små aber med filmen vilket gör att den bara får en fyra men det är näääääära en fullpoängare. Så. Himla. Nära.
Filmen finns på Netflix. Se den. Bara gört!
I avsnitt 133 av Snacka om film pratar jag och Steffo mer om denna filmen. Mycket mer.