Sverige vaknar upp till ännu en nyårsafton och här sitter jag och försöker sätta punkt genom att göra en filmbloggsammanfattning av året som gått. Det som framförallt slår mig är att jag tycker året har gått fort, det känns som ett par månader sedan jag skrev mina tankar om 2013 men det är det inte, det är tolv.
Filmåret 2014 började med att jag och Fripps filmrevyer-Henke var mitt uppe i ett 24-timmars filmmaraton – men vi kastade in handduken efter att ha klarat 18. Året började också med att Fiffis filmtajm var nominerad som Årets filmblogg men fick se sig besegrad av filmsajten Onyanserat. Hög på hedersomnämnandet juryn gav mig reste jag mig snabbt från förlusten och satte mig på en snöförsedd parkbänk. Sopade bort lite av det vita under rumpan och kände mig glad över att jag dragit igång bloggens hittills längsta tema: Svensk söndag. Det blev femtiotvå svenska filmer som recenserades under femtiotvå söndagar och idag är jag stolt över att jag drog temat hela vägen in i mål.
Det var redan på årets första filmspanarträff i januari som vi såg årets största bloggsnackis: The Wolf of Wall Street. Kommentarerna haglade runt om på filmbloggarna och diskussionerna var både engagerade och heta. Är det okej att gilla en film om en gris som Jordan Belfort egentligen?
På Guldbaggegalan var tiden ur led. Hotell glömdes bort, en icke-skådis var nominerad som Bästa skådespelerska och en film om en häst och en potatisskalare var nominerad som Bästa utländska film men det var en varm blå film som vann.
Den 2:a februari såg jag och Movies-Noir Nymphomaniac på bio. Anledningen till att jag minns datumet så bra är inte enbart för att det var en filmisk upplevelse av sällan skådat slag, det visade sig nämligen bli ett riktigt svart datum i filmhistorien. När jag slog på mobilen framåt kvällen var den full av sms, mejl och pingade tweets. Min favvo Philip Seymour Hoffman var död. Det är elva månader sedan och jag har fortfarande inte smält det. Det kan vara så med döden ibland.
Men döden kan föra något annat med sig också, något fint, en tacksamhet över livet och en påminnelse om att ingenting är för evigt. I svallvågorna av dessa tankar växte kärleksveckan fram, en önskan om att lyfta fram sju av mina favoritfilmbloggare, sju vänner och deras favoritkärleksfilmer. Temat blev Jag ♥ Filmbloggare. Det var härligt med en riktigt glad vecka på bloggen med tanke på vad som skulle komma sen.
Jag fick nämligen Legofilmen så inihelvete förstörd av snackstuggande biobesökare att jag för första gången i mitt liv skrek som en galen människa i salongen och gick sedan hem och skrev ihop Baconchipsupproret på tio minuter. Det visade sig att jag hade en hel del själsfränder och jag fick svar från tjugo biografer runt om i landet som medvetet valt att främja filmtittande före ätande i sina salonger. All cred till er!
Mars började med Fiffi blogs Oscar. Det har blivit en tradition med att liveblogga mig igenom Oscarsgalan tillsammans med alla bloggläsare som vill hänga med, antingen bara ha mig som skrivande sällskap i bakgrunden eller vara med och kommentera. Det är en natt som brukar gå i ett himla huj, det är så sjukt roligt och den 22 februari kör vi igen. Det var även i mars som jag fick den snillrika (?) idén att se om alla Saw-filmerna och att ha ett tema om Penelope Cruz, jag fick chansen att ligga i en floatingtank och se Gravity i 3D och jag skrev ett inlägg om viktigheten av att sätta betyg på film. Är det viktigt förresten, betyg? Vad tycker du?
I april gick Filmspanarna och såg en svensk film som slog bottenrekord vad gäller medelbetyg, jag skrev två tipslistor som blev årets två mest klickade inlägg, det om Netflix (5203 st) och det om Viaplay (2790 st) och sen dök maj upp, kom och gick. Ja, maj försvann, det försvann och jag försvann in i en TV-serie jag aldrig trodde jag skulle tycka om men det gjorde jag. Mycket. Jag käkade mig igenom Game of Thrones i rekordfart (skrev om första säsongen 4 maj, andra säsongen 11 maj, tredje säsongen 22 maj och sen var jag ikapp så jag kunde skriva om säsong fyra lagom när det slutade 17 juni.) Det sök upp ett Godzilla-tema i maj också i väntan på den nya härliga Godzilla-filmen som jag såg både på vanlig bio och på IMAX i London.
Godzilla blev startskottet för sommarens blockbusterfilmer som dök upp på sedvanligt pärlband under årets ljusaste månader, nya X-men-filmen, Edge of tomorrow, Trans4mers, Apornas planet och Guardians of the galaxy och i juni åkte min son och jag till Peace & Love-filmfestivalen i Borlänge på snabbvisit och såg (bland annat) årets bästa film som som visade sig vara från 2013. Sen drog jag igång ett sommartema med James Stewart i fokus och ett fredagstema med usla vampyrer.
I mitten av augusti började mitt 80-talstema när jag skrev om tre filmer från 80-talet varje tisdag och jag tog några välbehövliga semesterdagar och åkte till Malmö Filmdagar tillsammans med ett gäng bubbliga filmspanare. September trippade på i behaglig mak för att sen bli Gone girl-oktober och Monsters of film-oktober. Tusk blev festivalsnackisen, Predestination filmspanarfilm och visningen av Död Snö 2 på Bio Rio blev anledningen till att jag några veckor senare köpte mig en egen biostol i Salong 1 (jag köpte platsen jag satt på under den visningen).
Filmitch och jag körde skräckfilmsvecka som vanligt vid Halloween, jag såg årets bästa film på Stockholms Filmfestival samtidigt som årets tveklöst största hajp gick på vanlig bio och filmspanartemat orgier fick mig att spränga nån form av sedlighetsgräns på bloggen. Så avslutades året med att jag såg klart alla Denis Villeneuves filmer och blev helt bortblåst av Håkan Hellström och årets största känslomässiga bioupplevelse.
Året må ha gått fort men bloggmässigt var det ganska mastigt. Fan vad det är kul att blogga om film! Faa-aaaaan vad kul det är! Och imorgon är en annan dag, ett nytt år och jag kör på precis som vanligt.
Gott Nytt År på dig! Vi ses igen 2015!
