Etikett: Ari Graynor

Publicerat

THE DISASTER ARTIST

 

För femton år sedan kom The Room, filmen som kallas ”The Citizen Kane of bad movies”. Det är en film som bland alla tusentals filmer jag sett sticker ut som det kanske sämsta av alla sämsta, den är så dålig att den är obehaglig. Den får mig att vilja vrida mig ut och in, sådär som en daggmask på en engångsgrill.

Filmens skapare, Tommy Wiseau, har en utstrålning som gör mig nervsjuk. Usch alltså. Han kan inte förklaras, han måste upplevas. Så när det kom till allmänhetens kännedom att James Franco skulle göra en film om honom och om tillkomsten av The Room OCH dessutom spela huvudrollen som Tommy Wiseau himself, ja då undrade jag hur påtänd han egentligen var när den idén kläcktes. Och nu med facit i hand kan jag känna att hur påtänd han än var så wow James, wow bara WOW! Applåder och visslingar, fy fan vad du är värd det!

Att göra en film som The Disaster Artist utan att driva med människorna som gestaltas, utan att upphöja The Room till något det inte är och inte heller sänka filmen till något som alla fans av The Room inte känner igen, det är fingertoppskänsla vi pratar om här. Tommy Wiseau är en hemlig man som ingen vet speciellt mycket om och James Franco har tagit all fakta och gjort den till sin. Han har dessutom gjort Tommys utseende till sitt eget på ett remarkabelt porträttlikt vis, det är otäckt nästan.

Att se den här filmen var den stora höjdpunkten för mig på Stockholm Filmdagar. En nästan fullsatt salong av filmälskande människor där ingen egentligen visste vad som väntade, det var härligt och jag tror vi var många som charmades TOTALT av detta. Filmen är nämligen så galen och så rolig att det inte går att värja sig. Jag kunde i alla fall inte det. Jag njöt så jävla mycket!

Jag tror att filmen tjänar på att man sett The Room innan, jag tror också att The Room tjänar på att man sett The Disaster Artist för man blir banne mig sugen på att se om den nu. Jag ska se till att det suget lägger sig, det ska jag, för aldrig att jag vill genomlida denna anskrämliga film igen MEN The Disaster Artist kommer jag garanterat se om både en och två gånger. Och kanske, kanske, att betyget dessutom kommer höjas vid en omtitt. Det är nämligen nära en fullpoängare redan nu.

Publicerat

WHAT´S YOUR NUMBER?

När jag fick ett tips från en filmbloggarkollega om att det här var en film jag bara måååste se så kände jag ”Oooookej” och sen lite harkel på det.

När jag sen såg att samma film finns med på kollegans topp-tio-lista från 2011 så kände jag lite mer ”Ooooookej igen, nu kanske det inte är någon återvändo längre. Då” och eftersom jag är mycket mer verkstad än snack så jag tog helt enkelt tag i saken och tittade på den.

I USA har en kvinna i medeltal under ett helt liv haft sex med drygt 10 olika män. Den informationen ger Ally Darling (Anna Faris) panik. Hon är 20-nånting och har redan lägrat 19 snubbar och nu är planen att det inte ska bli fler. Istället för att försöka träffa någon ny – och förhoppningsvis den rätte (Hey, det är en amerikansk film. Det luktar bröllopsplaner) – så går hon tillbaka i rullarna och försöker hitta den rätte bland sina egna gamla rester.

Det här med återvinning är ju toppen men det finns en gräns. En ganska tydlig gräns. Ja, för mig i alla fall. Det borde finnas en gräns även för Ally speciellt eftersom Colin (Chris Evans oftast i väldigt lite kläder) är hennes granne och den som hjälper henne hitta dom förlorade snubbarna samtidigt som han försöker få henne att förstå att det är han som ska bli nummer 21 (nummer 20 blev chefen som precis gav henne sparken).

Anna Faris är en av dom unga duktiga komiska skådistjejerna som i princip alltid gör det dom ska med sina roller. Faris gör det även här men jag retar mig som tusan på Resylaneöverläppen som på grund av insprutad likstelhet gör att hon inte kan le som folk. Men med ett soundtrack som innehåller både Human Rocket med Devo och Bizarre Love Tringle med New Order så är det klart att jag smälter lite extra.

Ex är oftast ex av en anledning och oftast av en rätt bra anledning. Filmen i sig är inte dålig, snarare rätt underhållande bitvis men den kan inte få mig att ändra inställning angående det jag nyss skrev. Det är vettigare att blicka framåt än bakåt även om man kan lära sig mer av det som varit än det som komma skall. Som vilken typ av kille man inte ska vara ihop med. Till exempel.