Etikett: Arnold Schwarzenegger

Publicerat

Fredagsfemman # 26

5. Wanderlusts mystiska försvinnande från Voddler

Jag hade liksom eldat upp mig. Jag hade laddat för att se Wanderlust när den hade premiär på Voddler. Två dagar kvar stod det på Voddlers hemsida, två dagar. Jag väntade två dagar. Jag såg fram emot en kväll med Jennifer Aniston och Paul Rudd efter en mastodontdag på jobbet men så kommer jag hem bara för att mötas av….ett försvinnande. Filmen är nämligen borta – helt – från Voddler. Den är inte framskjuten, den är inte ens sökbar, den är bara raderad. Borta från jordens yta. Vanished. Poff liksom. Jag fattar ingenting men ser fortfarande fram emot filmen.

4. Hugh Laurie

Med en rollista som innehåller Gary Oldman, Joel Kinnaman, Abbie Cornish, Samuel L Jackson och Hugh Laurie känns det som att nya RoboCop kan bli en väldans spännande filmupplevelse. Jag gillar ju Hugh Laurie, ganska så  mycket gillar jag honom. House är en av dom få TV-serierna som jag försöker se emellan alla filmer och trots att jag försöker stå fast vid att grumpiga män är det värsta jag vet så rimmar det rätt illa med min beundran för Dr House.

 

4. Remakes som gör mig lite ledsen

När jag tänker på filmkaraktären Douglas Quaid så kommer Arnold Schwarzeneggers fejs alltid upp. Han ÄR Douglas Quaid för mig hur många remakes som än görs på Total Recall. Jag säger inte att remaken av Total Recall kommer att vara usel, jag säger inte att Colin Farrell är dålig som nya Quaid eller att Kate Beckinsale inte kommer kunna göra Sharon Stones roll rättvisa men det är nåt som gör mig ledsen med det hela. Total Recall-originalet är en härlig film och jag hoppas att alla som ser nya Total Recall på bio och som ser filmen för första gången även kommer ge den gamla filmen en chans. Den kanske inte har dom mest felfria effekterna men den har charm så det dryper om det.

 

2. Hans Zimmer

När jag var liten och lyssnade på Video killed the radio star med The Buggles kunde jag väl aldrig ana att en av killarna i bandet skulle ge mig flera av mitt livs största upplevelser – på film. Hans Zimmer är en fenomenal kompisitör. Jag tycker att han behärskar filmmusikgenren bättre än ALLA andra. Kolla bara på den här CV:n, lägg till den senaste filmen (The Dark Knight Rises) och tänk på framtiden, på Ron Howard´s Rush och Stålmannenfilmen Man of steel som kommer 2013. Hans Zimmers musikaliska hand ligger som en energisk och galet blöt handduk över dom nybakade filmkakorna och jag, jag bara leeeeer.

 

1. Terminator-Therese

Simmerskan Therese Alshammar är inte bara grym i bassängen,  hon är dessutom den enda svenska kvinnan som skulle platsa som huvudrollsinnehavare i nästa Terminator. Hon är bara så jävla cool och idag börjar OS på riktigt för hennes del. Jag håller tummarna för välförtjänta medaljer och hoppas att castingfolket i Hollywood tittar.

Publicerat

Fredagsfemman # 22

5. Marion Cotillard

Denna fantastiska skådespelare får/väljer roller på ett sätt som jag önskade att fler vågade göra. Hon tar ut svängarna, hon utmanar sig själv, hon tillåter sig inte att fastna i ett fack. La vie en rose, Inception, Midnatt i Paris, Nine, En långvarig förlovning, Big Fish, Public enemies,  Contagion, The Dark Knight Rises och nu spelar hon i Nader&Simin-regissören Asghar Farhadis kommande nya film. Hon fortsätter imponera på mig och hon gör det stort.

 

4. Åtgärdspaket.

Behövs det åtgärdspaket för att fler kvinnliga regissörer ska få göra film? Behövs det pedagogiska insatser för att förstärka jämställdheten för filmintresserade tjejer och killar? Ja, tyvärr är det så. Vid ett seminarium i Almedalen presenterade Svenska Filminstitutets VD Anna Serner fem punkter som ska till för att jämställdhetsmålet ska nås innan nästa filmavtalsperiod löper ut 2015. Jag fick pressmeddelandet i min inkorg härom dagen och har läst igenom det många gånger. ”I nuvarande filmavtal finns en skrivelse om att fördelningen kvinnor och män på nyckelpositioner, det vill säga yrkeskategorierna regissör, manusförfattare och producent, bör vara 40/60. I det nya filmavtalet, som börjar gälla vid årsskiftet 2012/13, är formuleringen skarpare: ”stöden ska fördelas jämnt mellan kvinnor och män”.” Jag vet att mina åsikter om detta kan anses vara naiva, ja, kanske rentav dumma men jag fattar inte grejen alls. Borde inte det primära målet vara att varje år göra så jävla bra filmer som vi bara kan i detta land oavsett om den som regisserar står eller sitter när den kissar? Jag förstår inte varför det ska räknas procent alls. Något år kanske det är 80% av alla bra filmidéer som kommer från kvinnor och 20 från män, ska då 30% av dom presumtivt bra filmerna gjorda av kvinnor gå förlorade för att dom andra 20 procenten måste bli 50? Detsamma gäller givetvis åt andra hållet. Jag vet att det skrivs spaltmeter i bloggar om kvinnliga regissörers varande (och icke varande)  och att den här debatten är en het potatis, därför slutar jag här och tar kanske eventuellt antagligen vid någon annan gång.

 

3. Ingen sommar utan Ernst

För mig är det så. Det är ingen riktig sommar om jag inte får se Ernst bygga planteringslådor av markisväv och måla om nåt gammalt linneskåp med hemstompad äggoljetempera. Jag fullkomligt älskar känslan av pysslig lugn och ro som han lyckas förmedla genom TV-kameran och de där att kunna se det vackra i det enkla, det är nåt som många många borde ta till sig. Goda råd och fiffiga idéer är inte dyra, det gäller bara att få dom.

 

2. VHS-semester

Min semester startade för ett dygn sedan och snart ska jag bege mig till den plats på jorden där min VHS-samling finns. Jag håller tummen för en regnig dag – eller två – under ledigheten för jag har cravings efter smatter mot rutan, knastrig gammal film på tjock-TV:n, limpmackor med varm choklad och vetskapen om att jag kan se en film, jag kan se två, tre, fyra eller FJORTON om jag vill för jag har ingenting att passa, ingenting mer än min mat-och-sovklocka. DET är semesterkvalitet för mig!

 

1. Sylvester Stallone – 66 år idag!

Tänka sig, nu är det precis ett år sedan Sylvester Stallone fyllde pensionär. Jag tror inte att han vare sig matat duvor, lärt sig knyppla eller lyssnat på kramgoa låtar under detta år, jag tror han har pangat, tjoffat, tränat, filmat och tagit hand om fru och barn – precis som vanligt. Nu spelar han in The Tomb med Arnold Schwarzenegger och Mikael Håfström regisserar (jääääj!) och ännu längre fram är det dags för Grudge Match där världshistoriens största boxningsskådisar (Robert De Niro i Tjuren från Bronx och Stallone själv i Rockyfilmerna) ska spela….åldrande boxare. Kan bli bra, kan bli dåligt, men hur det än blir så jublar jag åt fler Stallonefilmer. Grattis snygglo, hoppas du får en fantastisk dag!

Publicerat

TERMINATOR 2 – DOMEDAGEN

När jag såg Terminator 2 på premiären 1991 satt jag och mitt sällskap i mitten av mitten av salongen. Efter en timme blev han kissnödig. Försöket att ta sig upp och ut till toaletten misslyckades kapitalt då besökarna dels vägrade släppa fram honom och dels skrek högt bara han ställde sig upp. Det fanns ingen annan lösning för honom än att antingen kissa ner sig eller göra sina behov i en tom Fantaflaska. Det såg banne mig ut som en full Fantaflaska efteråt.

I verkligheten har det gått sju år sedan terminatorn Schwarzenegger kom till jorden för första gången (i Terminator från 1984), ser man till filmens tideräkning har det gått tio. Sarah Connor (Linda Hamilton) är inlåst på psyket för vanföreställningar – herregud, kvinnan säger att hon ser robotar –  och sonen John är utplacerad på fosterhem.

En ny robot, en T-1000 (Robert Patrick), är utskickad för att döda John, killen som kommer att bli motståndsrörelsens ledare i framtiden om han får leva och den gamle gode Arnie är också på plats för att göra det motsatta vilket är att skydda John. Resten är, som man säger, historia.

Uppföljaren till Terminator är precis som Gudfadern 2, det vill säga snäppet bättre än sin föregångare. Jag har sett Terminator 2 ett tjugotal gånger genom åren och det är en actionfilm som fortfarande håller mig paralyserad i varenda en av alla sina 137 minuter. Ögonen är liksom helt torra efteråt, det är som om jag glömt att blinka.

Som jag ser det så har Schwarzenegger har aldrig varit coolare än här. Han åker runt på sin motorcykel och droppar oneliners som om det inte fanns en morgondag.  Linda Hamilton är minst lika stenhård, på många sätt. Hon har lagt ner hundratals gymtimmar på att få till den kvinnliga motsvarigheten till Persbrandts Hamilton och hans superkropp men det jag undrar är om hennes tvillingsyster Leslie Hamilton Gearren som spelar Lindas bodydouble i filmen gjort detsamma eller om hon mer naturligt är lika fit? Robert Patrick må vara en ganska medelmåttig skådis men han är världsbäst på att spela känslokall flytande-metall-människa.

Den största skillnaden mellan T2 och en mängd andra filmer i samma genre är musiken. Den suggestiva musiken som ligger som en läskig spikmatta i bakgrunden hela tiden är den som gör att jag aldrig kan slappna av, att jag känner mig lika jagad som John och Sarah, att metallmannen är så jädrans läbbig och att filmen känns så infernaliskt genomarbetad. Jag får ståfräs på armarna, jag känner mig otrygg, jag vill se mer och jag vill ha ett lyckligt slut. Känslorna krockar med varandra som biljardbollar i en sprängning men det gör inget alls, inte när det är så bra som här.

Publicerat

TOTAL RECALL

Den här killen är guvernör i Kalifornien. Tänk om nån hade sagt dom orden i mitten/slutet av 80-talet när han pangade och tjongade, spände sig, sprang och hoppade som bäst. Gud vad världen hade skrattat.

Det är 2084. Douglas Quaid (Arnold Schwarzenegger) är en vanlig tjomme, en byggnadsarbetare med en enda dröm: att få resa till Mars.
Han beger sig till Rekall, ett företag som tillhandahåller artificiella resor genom att plantera in fuskminnen i hjärnan. Du kan resa var du vill, som vem du vill med vem som helst. Quaid vill åka som ”James Bond in space”, han vill till Mars och han vill träffa en brunett för han är en brunettkille.
Nånting går fel med hela tjottaballongen och Quaid kommer ”hem” från sin resa utan att minnas ett jota bara för att innanför hemmets dörrar bli attackerad av sin egen blonda fru (Sharon Stone).
Quaid kan självklart inte finna sig i att bli nerbrottad av ett fruntimmer, jösses, karln har biceps som en Belgian Blue, och snart är hon nere för räkning. Det behövs inte många tusen nålar innan hon börjar berätta vad hon vet: att allt han minns, allt han trott var verklighet, är fake. Till och med deras äktenskap är en bluff. Vem är han? Var kommer han ifrån? Och vilka är dom arga männen i övervakningskameran som är på väg upp till hans lägenhet i detta nu?

Douglas Quaid (skådespelaren Schwarzenegger) blir arg och när Douglas Quaid (skådespelaren Schwarzenegger) blir arg löser han problem på det enda sätt han kan: med våld och mysig B-action.

Det här är en härlig matinérulle som gärna ska avnjutas på VHS då effekterna ändå är så keckiga att lite grynig bild och raspigt ljud inte försämrar filmupplevelsen ett endaste jota.