Iran gick och vann en Oscar i år för sitt bidrag, relationsdramat Nader och Simin – en separation. Sånt gör mig glad. Mycket med den här filmen gör mig glad, kanske mest för att den sätter en hel del av mina egna fördomar på skam och sånt kan aldrig vara fel.
Filmen börjar i en domstol. Simin vill skilja sig från Nader och tillsammans med deras gemensamma dotter flytta till ett annat land. Hon vill ge dottern andra och bättre möjligheter än hon kan få i sitt hemland men Nader vill inte, inte nu lägre. Han ville flytta förut men nu när alla tillstånd är klara vill han inte och Simin känner att hon har fått nog. Däremot behöver båda vara eniga om beslutet för att skilsmässan ska gå igenom. Simin lämnar sin familj och flyttar hem till sina föräldrar. Kvar i lägenheten blir Nader, dottern och Naders altzheimersjuka pappa.
Det här är en film som jag tror börjar på A och som kommer ta sig till B utan vidare vedermödor. Det är helt fel. Filmen börjar på A, så långt stämmer det men sen tar den sig en promenad i parken, en svampletarrunda i skogen, den går vilse, det blir mörkt, lite läskigt och sen, sen när filmen går i sömnen och närmar sig värsta branta stupet då blir det otäckt på riktigt. Visst slutar filmen vid hållplats B men som sagt, färden dit blev allt annat än den lugna självklara bussresan som jag trodde innan.
Nader och Simin tänder strålkastarljuset på många sidor av den iranska vardagen, sidor jag i min okunskap inte riktigt trodde fanns. Jag förvånas över att Simin kör bil, jag blir GLAD att hon har körkort. Jag tycker det är härligt att Termeh, dottern, har glasögon. Hon är liksom en alldeles vanligt barn, hon framställs inte som en arabisk karikatyr som jag tycker mig ha sett i en del andra filmer. Det är det inte någon som gör förresten. Alla känns väldigt mänskliga. Familjens lägenhet skiljer sig inte nämnvärt i möblemang och färgsättning från ett västerländskt hem och det är också något som förvånar mig. Jag trodde nog att skillnaden var större.
Så här sitter jag med krossade fördomar och mår rätt bra. Tänk så bra det är att uppleva sånt här ibland, att liksom få en elvisp nedkörd i det innersta av kroppen och sen stoppa i kontakten i väggen. På min elvisp, den röda, finns en turboknapp. Jag trycker ner den också när jag ändå håller på och sen tänker jag att dom som verkligen skulle behöva se filmer som denna aldrig gör det. Människor som lever med imaginära skygglappar till vardags är inte ett dugg bättre än dom som bär slöja dygnet runt, oavsett vad dom med skygglappar säger.
Visst har kvinnor i Iran långt kvar till den frihet som vi i Sverige tar för självklar, visst finns det massor kvar att göra för att öka kvinnors rättigheter över hela världen, visst är jämställdheten superviktig på alla plan men jag tror inte att någonting blir bättre av den larviga hen-debatten som förs just nu. Det finns män och det finns kvinnor och det finns både män och kvinnor som inte har det bra och som hamnar i kläm. Nader och Simin visar både den kvinnliga och den manliga varianten av utsatta människor i Iran och som filmupplevelse var det klart intressant. Välspelat, välgjort och väldigt bra.
Småstäders stora förbannelse är – väl? – att alla vet allt om alla? Eller att alla TROR SIG veta allt om alla? Eller att ALLA ibland faktiskt vet sanningar som den ende berörde inte har någon aning om? Den där förbannelsen, den där sjuuuuukt irriterande vardagsskvallermentaliteten, det är den som gör storstäder översvämmade och att inflyttat folk knappt vågar hälsa på sina grannar.