Etikett: Asia Argento

Publicerat

Veckans klassiker OCH Tre om en: LES MISÉRABLES

Ett av årets största bioupplevelser har för mig varit att se musikalen Les Misérables. Inte ett ord talades, allt sjöngs eller prat-sjöngs på sin höjd, historien börjar i misär och slutar i densamma och jag grät floder.

Ganska så direkt efter detta biobesök bestämde jag mig för att försöka leta upp fler versioner av den här historien och grotta ner mig lite till men inte kunde jag väl tro att en vacker dag i ett rött kuvert från LOVEFILM så kom det ett gäng filmer med samma titel: Les Misérables. Trots att dessa filmer kanske inte kan ses som klassiker ur filmisk synvinkel så är det en klassisk historia som redan har berättats ett tiotal gånger på film. Varför då? Varför får vi inte nog? Vad är det med den här berättelsen som gör att filmmakare gör remake på remake och att musikalen går för utsålda hus år efter år runt om i världen? Jag vet inte, inte än, men min förhoppning med denna mastodonttittning är att jag om ett halvt dygn ska ha blivit lite klokare.

Har du sett den nya Les Misérables (2012) och har den i någorlunda färskt minne så kanske det underlättar för läsningen eftersom jag kommer dra en del jämförelser mellan den och filmerna jag nu ska se och har du inte sett den kanske det är på sin plats inom en snar framtid? Att den nya versionen är en ren musikal skrämmer många men sjungs det verkligen i alla dom gamla versionerna också?

Häng med på en liten resa i fransk fattigdom.

”Someday, someday I´ll kill you”. Jean Valjean (Richard Jordan) spänner ögonen i Javert (Anthony Perkins) när denne precis lagt till tio år på Valjeans redan långa straff. Fem år för att stjäla en bit bröd åt en svältande systerdotter är inte småpotatis.

I Les Misérables från 1978 får vi följa Valjean ända från första tanken på att stjäla denna brödbit, ända från att den lilla flickan kommer hem utan att ha hittat något att äta. Man kan säga att tjugo minuter in i den här filmen har vi kommit till samma plats i berättelsen som när filmen från 2012 börjar. Fortfarande har det inte sjungits en strof. Musiken är fin men inte den jag nu är så van vid och det beror på en enda sak: musikalen skrevs inte förrän 1980. Det fanns således inte någon ”rätt” musik eller nån anledning att sjunga heller för den delen.

Om jag jämför Anthony Perkins (Psycho-snubben) i rollen som Javert med Russel Crowe i den nya versionen så känns Perkins ännu mer iskall och väldigt ”dramaaaaatenskådespelande” för att uttrycka mig på ren svenska. Han agerar. Tyngd av stundens allvar att få vara med i en TV-produktion av Samhällets olycksbarn försöker han allt han kan och OJ vad det inte alltid blir trovärdigt.

Angela Pleasence spelar rollen som Fantine, den roll som Anne Hathaway gör i den nya versionen och det finns inte en likhet mellan dessa tu annat än frisyren. Det är samma tufsiga kortklippta eländeshår men Fantine i Pleasences tappning är rödhårig och tyvärr måste jag säga att utan I dreamed a dream-scenen (sången) så blir Fantine bara en ytterst blek birollskaraktär, nästan en statist. Detsamma hade kunnat gälla herr och fru Thenardier om nu inte Ian Holm spelat den excentriske värdshusägaren med sån gras att Sacha Baron Cohen blir en pajas i jämförelse.

Jag får känslan av att den här versionen följer boken till punkt och pricka. Den berättar allt i sakta mak, jag får tid att reflektera över eländet och det finns inte en millimeter ”lull-lull” eller ögongodis. Det är välgjort för att vara en TV-produktion och som jag ser det så är det bristen på bättre skådespelare som drar ner betyget, inte filmen i sig. Richard Jordan som Valjean är en k-a-t-a-s-t-r-o-f.

Hade jag inte sett den nyaste versionen – och älskat den – hade jag sannolikt aldrig kommit på tanken att se den här filmen och antagligen inte sett klart den om jag väl börjat. Nu blir den intressant av en annan anledning – ur jämförelsesynpunkt.

Tjugo år senare var det Bille Augusts tur att ta sig an denna klassiker och det var en film som svischade förbi mig på repertoaren utan att så mycket som viska ”seeee miiiiig”. Jag var hundra procent icke-sugen på att se den då, så icke-sugen att när jag (efter att ha sett nya versionen och upphaussat den till skyarna) fick ett tips från en bloggläsare att se filmen så hade jag glömt att den fanns.

Men det är klart jag letar upp den. Självklart gör jag det.

Jean Valjean i Liam Neesons version känns betydligt mer jordnära än Hugh Jackmans. Renare, snyggare, mer ”välgödd” (i betydelsen icke svältande) och nej, han sjunger inte. Ingen sjunger en enda ton i filmen, det är en ”vanlig” film även detta. Han vi mest känner som Barbossa, Geoffrey Rush, är den elaka polisen och jag undrar om det inte är han som är boven i dramat för mig, anledningen till att filmen saknar nerv. Han är liksom inte elak nog. Uma Thurman är Fantine, kanske aningens för vacker även som ful och Claire Danes spelar den vuxna Cosette helt oklanderligt.

Men vad är det som gör att jag inte blir ledsen? Vad är det som gör att Jean Valjeans liv inte känns fullt lika miserabelt här som i nyinspelningen? Är det musiken som gör skillnad? Ja, jag tror faktiskt det. Sången, musiken, tonerna, dom liksom biter sig fast i det omedvetna på ett sätt som enbart ord inte gör. Det är lättare att hålla ifrån sig någon som pratar om elände än någon som sjunger om det – även om det logiska vore det motsatta. Det är precis lika många stora namn i den här filmen som i den filmiska musikalversionen, det är ingen skillnad och att Reine Brynolfsson är med och spelar fransman på knackig engelska spelar inte heller någon större roll i sammanhanget. Jag tycker fortfarande att historien i sig är fängslande men det blir ingen världsomvälvande filmupplevelse.

Blott två år efter Augusts version var det dags igen och denna gång blev historien en miniserie gjord för TV.

Men gode gud så dåligt, vilken skymf det är att ens lägga ner tid på att se detta skräp. Gérard Depardieu spelar över som Jean Valjean och John Malkovich som Javert, hahahaha, kan den mannen göra annat än att just…spela över?

Dom har tryckt in lite halvstora namn i birollslistan men det gör tyvärr inte filmen mer intressant. Charlotte Gainsbourg spelar Fantine och Asia Argento är värdshusparets dotter Éponine och dom gör det dom ska och bör men inget mer än så. Det här är på gränsen till skrattretande.

Filmen börjar och slutar på samma ställe som i den nyaste versionen men den stora skillnaden är att det pratas genomgående och att det här är uselt. Ingen stämningsfull musik att tala om, inga sånger, inget bra skådespeleri. Det känns som att vilja men inte kunna. Även om det är en klassisk historia som många känner till och tydligen inte kan få nog av  *tittar mig i spegeln* så får den bara inte behandlas såhär lättvindligt. Jag blir fan förbannad.

” Så länge det finns lagar som skapar helveten i vårt samhälle, så länge som män förnedras, kvinnor skändas och barn är rädda, så länge det finns okunskap, fattigdom och misär här på jorden måste historier som denna berättas.”

Victor Hugo, författaren till boken samhällets olycksbarn, hade rätt. Det här är en historia som behövs berättas och den kommer leva för alltid. Att filmversionen från 2012 blir svårslagen är liksom en annan femma.

Les Misérables – 1978 – Regi Glenn Jordan – 117 min

Les Misérables –  1998 – Regi Bille August -134 min

Les Misérables – 2000 – Regi Josée Dayan mfl- 173 min

jämfört med

Les Misérables  – 2012 – Regi Tom Hooper – 158 min

 

 

Publicerat

Tre om en: GUS VAN SANTS DÖDSTRILOGI

Gus Van Sant är en mycket speciell regissör. Han känns kompromisslös på ett väldigt skönt och o-ängsligt sätt och fortsätter göra filmer på sitt vis alldeles oavsett vad omvärlden säger och tycker.

Mellan 2002 och 2005 gjorde Van Sant tre filmer som han kallar för sin Dödstrilogi. Alla tre filmerna är baserade på verkliga händelser med dödlig utgång och jag tror att dom flesta känner till åtminstone två av bakgrundshistorierna mer än väl. Men vi börjar från början.

 

Gerry (2002)

Det var 1999 som David Coughlin och hans vän Raffi Kodikian begav sig till New Mexicos öken för en äventyrsvandring men bara en av dom kom hem igen. Männen gick vilse, hade för lite vatten och inga kunskaper varken om geografin eller kartan och David dog där i öknen under nåt som kan klassas som mystiska omständigheter.

Filmen Gerry handlar om denna historia men i filmen heter båda männen Gerry (namnet valdes då gerry även kan betyda ”att fucka upp”). Gerry och Gerry spelas av Matt Damon och Casey Affleck och dom har tillsammans med Gus Van Sant skrivit filmens manus.

Det går att dra solklara paralleller mellan Gerry och Danny Boyles 127 timmar. Båda är ensamdramor i stenig miljö (även om dom är två i Gerry så är dom ofantligt ensamma), båda bjussar på vådligt vackra vyer och båda är ganska tysta filmer men där Danny Boyle och James Franco tappar mig totalt i 127 timmar där håller Damon och Affleck mig om inte på sträckbänken så i alla fall i intresserat vakenläge filmen igenom.

Det är nåt speciellt det här med att vara i naturens våld, att inte ha tillgång till mat och dryck, att gå och gå och gå i cirklar, att försöka få hjärnan att inte tänka ge-upp-tankar. Själv får jag panikångest efter tjugo minuter i en svampskog även om jag hör bilarna på E4:an susa förbi en bit bort. Det är därför jag sällan utsätter mig för naturens nycker. Det är inte min grej helt enkelt. Frågan är om det är Gerrys och Gerrys grej. Vad gör dom ens där, vad fick dom att  bege sig ut i vildmarken tillsammans?

Det promeneras mycket i den här filmen. I sand. Det låter mycket av promenerande fotriktiga skor i sand. Gillar du inte det ljudet ska du inte se filmen för då kommer du spy. Jag tycker det är ett ganska kontemplatoriskt ljud och finner mig själv sittandes med halvöppen mun framför TV:n och nästan inbilla mig att jag pysslar med yoga. Jag blir jättelugn, skönt dåsig i skallen och jag njuter av ljud och bild som av en målad tavla. Det är en ganska skum filmupplevelse men trevlig på nåt sätt.

Gus Van Sant är duktig på att inte ha bråttom och att få sina tittare att känna detsamma. Jag har väldigt svårt att betygssätta filmen, den pendlar oerhört fram och tillbaka i min skalle. Det vackra, det perfekta mot det ganska innehållslösa och tysta. Naturens storslagenhet mot det det nästan teatrala kammarspelet männen emellan, sånt som jag sällan tycker funkar till fullo på film. Jag njuter av filmen men jag vet att jag aldrig kommer se om den och då kan sällan ett betyg över tre bli aktuell – även om jag kan känna mig aningens orättvis nu.

Visst finns det mål och mening med vår färd men det är vägen som är mödan värd. Om detta är Gus Van Sant och Karin Boye alldeles ohyggligt eniga.

 

 

 

 

Elephant (2003)

20 april 1999 sköts tolv elever och lärare ihjäl vid Columbine High School. Ytterigare tjugoen blev svårt skadade när dom försökte fly och dom unga mördarna Eric Harris och Dylan Klebold tog sedan sina egna liv.

Det är denna historia Gus Van Sant vill berätta med Elephant, dock är den förlagd till den fiktiva Watt High School i Portland, Oregon men det är ingenting som spelar den minsta roll när jag tittar på filmen. Columbine eller Watt, what´s the difference, det här är nånstans en tragedi som faktiskt – tyvärr – hade kunnat hända precis var som helst i världen.

Filmen visar fragment från ett tiotal ungdomars helt vanliga skoldag. Det pratas, tjafsas, bråkas, kramas, pluggas och allt sker i en skolmiljö vi alla så väl känner till. Lektionssalar, skolbespisning, biblioteket, gympasalen, skolgården, vi har alla varit där och det är det som gör filmen så jävla otäck och minnet av verkligheten i Columbine så påträngande. Detta har hänt. Detta vidriga, läskiga, ofattbara har hänt och det var varken första eller sista gången vi läser om det.

Och det är just det grejen som slår mig när jag ser filmen: skillnaden mellan att läsa om det och att se det. Jag har läst om massakern, jag tyckte det var fruktansvärt men jag kunde inte riktigt ta in det rent känslomässigt. Det kan jag nu. Elephant påverkar mig som en nacksving av Karelin, som en stenhård jävla Rocky-box rätt in i magen. Jag mår illa, tårarna rinner, jag känner mig ledsen i hela kroppen på ett sätt jag sällan känt förut. Jag känner mig otillräcklig. Jag blir förbannad. Det finns inga barn som föds till massmördare, det finns ingen sådan gen. Allt runtomkring formar en ung människa, alla vuxna är viktiga, ALLA vuxna. Att dessa två pojkar blivit svikna av föräldrar, lärare och rektorn, jag förstår det och jag förstår också hur väldigt många tonåringar som bär denna ilska och frustration inom sig men som (ta i trä) inte har samma tillgång till vapen som amerikanska ungdomar har.

Jag känner inte till om Elephant är en film som visas som diskussionsunderlag i högstadieskolorna i Sverige men jag hoppas att den är det. Det här är en viktig film på SÅ många sätt och det är en historia det inte går att värja sig emot. Att visserligen ytligt men ändå litegrann få lära känna flera av eleverna gör att tragedin inte bara blir svarta stora bokstäver på en löpsedel längre. Inte för mig i alla fall.

Elephant är en vidrig film, den är givande, den är tagande, den är genialiskt filmad och perfekt genomförd. Jag lyfter på hatten åt Gus Van Sant och önskar jag vore lärare i samhällskunskap så jag fick visa filmen och höra snacket efteråt.

 

 

 

 

Last Days (2005)

Jag tror att dom allra flesta känner till Nirvanas frontfigur Kurt Cobain och att han sköt sig själv sjölv 1994. Last Days handlar om Cobains sista dagar i livet men i filmen heter han Blake och spelas av Michael Pitt. Jag är inte så säker på att filmen handlar om Cobain alls förresten, det jag kan läsa mig till är att handlingen är inspirerad av Cobains sista dagar och om jag ska häckla på ett lite osmakligt sätt så kan jag säga att jag förstår att killen tog livet av sig för maken till shitty liv har jag sällan sett.

Som sagt, Michael Pitt (från amerikanska Funny games) spelar Blake, denna nedknarkade och mentalt ickefriska kille. Alla andra skådisar i filmen heter som dom gör i verkligheten. Lukas Haas är Luke, Asia Argento är Asia, Scott Green är Scott och Nicole Vicius är Nicole. Varför? Beats me. Jag har ingen aning.

Den här filmen känns som urtypen av en festivalfilm, en festivalfilm när det är som sämst. Oinspirerad, oengagerad, långsam och det känns som att Gus Van Sant och hans posse har kämpat för att göra den så jävla konstig och svår som det bara går. Betyget blir en svag svag tvåa men det är enbart för att jag har en bra dag och lyckas se mellan fingrarna på pretentiös dynga – och fortfarande har känslan av Elephant kvar i kroppen.