Etikett: Asiensommar

Publicerat

Sista filmen i temat Asiensommar: UNDER KÖRSBÄRSTRÄDEN (AN, 2015)

Sentarô (Masatoshi Nagase) driver en foodtruck alldeles själv och han känner att han skulle behöva lite hjälp. Han säljer sina dorayakis som ser ut som två små amerikanska pannkakor med söt bönpasta emellan fast pannkakorna heter egentligen kasutera och är typ japansk sockerkaka.

En dag kommer Tokue (Kirin Kiki) förbi. Hon söker jobbet han erbjuder men han tackar nej då Tokue är gammal och han inte tror att hon orkar med det fysiskt tunga jobbet. Men Tokue ger inte upp, hon kommer tillbaka och denna gång överlämnar hon en plastburk med sin egen hemkokta bönpasta. För honom att smaka. Om han vill.

Han tackar ödmjukast och framåt kvällen öppnar han locket och stoppar ner fingret. Han kan inte sluta äta. Tokues bönpasta är den godaste han någonsin ätit och vad han än tycker om denna underliga gamla gumma med dom krokiga fingrarna och rödflammiga händerna så känner han att han MÅSTE anställa henne. Sagt och gjort, Tokue börjar jobba i foodtrucken och där börjar också en typ av relation som inte enbart kommer handla om jobb och bönpasta.

Vilken otroligt fin film det här är! Jag sitter med en klump i halsen nästan hela filmen igenom, det är nåt med bilderna, musiken, den gamla damen och den ödmjuke Sentarô som gör att jag smälter inombords. Filmen är så väldigt grundsnäll och ibland är det precis vad jag behöver även om historien egentligen är hemskt sorglig. Jag kan hur som helst inte värja mig, jag tycker det här är en fantastiskt bra film och ett värdigt avslut på sommarens Asien-tema!

Tusen tack Daniel för dom utvalda filmerna jag tagit mig an under dessa tolv sommarveckor! Medelbetyget är riktigt högt och jag har verkligen fått upp ögonen för asiatisk film på ett bredare sätt än förut. Det här har varit både väldigt lärorikt och väldigt roligt! Här finns en lista på filmerna jag sett och skrivit om i temat som i och med dagens inlägg obönhörligen är slut.

Dagens film finns att se på C More. Gört, bara gört!

Publicerat

Asiensommar: KIKUJIROS SOMMAR (KIKUJIRô NO NATSU, 1999)

Nu är jag och temat tillbaka hos Takeshi Kitano igen. Denna GIGANT i japansk filmindustri som så många finner mästerlig men som jag av nån anledning märkt att jag har ganska svårt för.

Jag har sett fler än en handfull av hans filmer och hittills har vi inte klickat alls. Skulle Kikujiros sommar bli filmen som fick mig att skriva till Kitanos fanclub?

Han (filmen) var nominerad till bästa regissör på Cannesfestivalen 1999 men han vann inte och föga förvånande chockade den vetskapen inte mig. Nu får jag ta på mig kevlarväst och gaffatejpa igen brevlådan men Kikujiros sommar var nämligen – för mig – aningens svagare än Rasmus på luffen, en film som också spelar i äldre-man-finner-vänskap-i-ung-pojke-och-dom-beger-sig-ut-på-äventyr-tillsammans-och-lär-sig-om-livet-och-dess-kringelikrokar.

Filmens unga pojke heter Masao (Yusuke Sekiguchi), är nio år och bor hos sin mormor. Han ger sig ut för att leta rätt på sin mamma och en av mormoderns vänner ska försöka hjälpa honom. Vännen heter Kikujiro (Kitano) och han har väl inte riktigt koll på livet. Han är 40 plus, halvkriminell och känns inte helt stabil även om han är kreativ och ”rolig” i vissa scener.

I min värld borde filmen ha hetat Masaos sommar, men det kanske är att kränka Kitano för mycket. Klart han vill spela första fiol i sin egen film. Tänker jag tanken ett varv till och försöker analysera filmen objektivt så kanske Kikujiro och Masao egentligen är exakt samma person. Det kanske är en dröm alltihop? Hela berättelsen? Hela filmen?

Vissa scener är lite charmiga, bland annat en scen där några andra inblandade dansar med löv som täcker det allra heligaste och Masao skrattar sådär hjärtligt att det känns som att han inte skådespelar. Det är en fin scen. För övrigt imponerades jag föga av den här filmen som med sin speltid på två timmar kändes som fyra. Jag försökte se någon annan skådespelare framför mig istället för Takeshi Kitano och jag tror faktiskt att filmen hade blivit bättre för mig då, den hade växt med en skådis som utstrålar mer värme. Han känns så jäkla….arg…hela tiden och den känslan förminskas inte direkt av språket. Japanska kan låta ohyggligt arg om det pratas av en man som aldrig drar på smilbanden och tar i från tårna. Det är precis som tyska.

Nix pix, det här var inte min kopp thé och nu ska jag nog förpassa Kitanos filmer till långt-ner-i-kanske-inte-måste-se-alls-högen.

Här kan du se vilka övriga filmer jag skrivit om i temat (listan fylls på vartefter). Nästa tisdag kommer allra sista filmen i temat och jag kan avslöja att temat slutar with a bang!

Publicerat

Asiensommar: SURVIVE STYLE 5+ (2004)

Ja, herregud, vad ska jag skriva om den här filmen, hur tusan ska jag kunna beskriva den? Såhär bara någon timme efter att den slutat är mitt sinne helt fullt av snurr, av död, av fåglar, av reklamfilmer, av en väldigt homosexuell asiatisk man med rent groteskt fula tänder, av Vinnie Jones karakteristiska brittiska aggressioner, av färgglada scener a la värsta Almodovar, av irrationella knasigheter a la David Lynch när han är som bäst och ändå – till slut – knöts historierna ihop på slutet och frågetecknet la sig verkligen inte men allt föll på plats ändå på nåt vis.

Survive Style 5+ är alltså fem historier, fem filmer som klippts ihop till ett hopkok som med rätta kan kallas långfilm, det är fem historier som till synes inte har ett dugg med varandra att göra men som ändå har det. Ja precis. Till slut. Men ändå inte. Ja va fan, filmen ÄR rörig och ja, den ÄR knasig och till och med helt BISARR emellanåt men personligen satt jag som förhäxad mest hela tiden. Fan, jag ÄLSKAR verkligen filmer som denna, som visar sånt jag aldrig sett förut och som spränger alla ramar för hur en film ”ska” vara.

En film behöver inte vara på nåt sätt alls annat än intressant och sevärd och DET kan egentligen vilket format som helst lyckas med bara manuset är tillräckligt genomarbetat.

Den japanske regissören Gen Sekiguchi långfilmsdebuterade med den här filmen 2004 och har sedan dess endast gjort en film, Quirky guys and gals (2011). Det et är synd tycker jag. Han känns spännande, visuellt galen och tossig nog att göra fler filmer av detta slag. Det här var nämligen en filmupplevelse jag kommer bära med mig ett bra tag framöver.

Här är en lista på övriga filmer jag skrivit om i detta tema.

 

 

Publicerat

Asiensommar: TOKYO SONATA (2008)

Det här med arbetslöshet verkar vara ett universellt problem, i alla fall för den lilla människan som drabbas av den. I Tokyo Sonata är det familjefadern Ryuhei Sasaki (Teruyuki Kagawa) som entledigas från sitt arbete när företaget han arbetar åt (det japanska) väljer att ta in billigare arbetskraft från Kina. Ryuhei har dock inga planer på att berätta vad som hänt för sin fru och sina två söner. Nejdå, istället går han upp varje morgon, tar på sig kostymen och går iväg som om det fanns ett kontor och sysselsättning som väntade. Istället är det jobbsökerier och soppkök som tar upp Ryuheis vardagar. Och kanske kampen att stå ut, både med sig själv och med situationen han befinner sig i.

Frun Megumi (Kyoko Koizumi) anar ingenting förrän den dagen hon ser sin man i soppkökskön (jobbigt ord både att skriva och läsa. Soppköks-kön, alltså). Hon vågar dock inte konfrontera maken utan även hon lever i nån form av låtsasvärld och i utkanten av den söndertrasade familjen är sönerna som även dom – på varsitt sätt – alltmer försvinner ut i periferin. En vill inget annat än att spela piano, en vill bli militär och Ryuhei säger konsekvent NEJ till allt.

Det här är både en intressant, en bra, en engagerande och en sorgsam film om en familj som sakta men säkert går sönder.

En av de viktigaste sakerna att hålla reda på angående regissören Kiyoshi Kurosawa är att han inte är släkt med Akira. Den enda av hans filmer jag sett innan Tokyo Sonata är skräckfilmen Pulse som inte var något annat än en urtråkig slow-bore-horror-film för mig. Om tempot skulle jämföras med ett djur är sengångare Usain Bolt i jämförelse. Tokyo Sonata är en kontemplativ film men känns inte alls lika långsam och seg som Pulse, trots att (eller kanske på grund av) att det är ett renodlat drama. Jag hade inte förväntat mig något annat.

Betygsmässigt hamnar Tomyo Sonata på en MYCKET stark trea, enda anledningen till att den fjärde fiffiluran uteblir är att filmen känns lite ojämn men värre än så är det inte. Ett sevärt drama som visar på det stora och viktiga i det till synes banala: att ha ett jobb att gå till.

Här är filmerna jag skrivit om i detta tema.

Publicerat

Asiensommar: THE CHASER (CHUGYEOGJA, 2008)

Mellan september 2003 och juli 2004 dödade Yoo Young-chul 21 personer. Merparten av dessa var rika män och prostituerade kvinnor. Han satt i koreansk TV och förklarade sina dåd med dessa ord: ”Women shouldn’t be sluts, and the rich should know what they’ve done”. Han åkte alltså fast, det gjorde han och han har själv utnämnt sig till exakt det han är: en seriemördare och kannibal.

The Chaser är en film som handlar om denne Yoo Young-chul men den handlar precis lika mycket om halliken Eom Joong-ho som är fly förbannad då några av hans prostituerade rymt. Han hamnar i ekonomiskt trångmål och gör allt för att leta upp dom. Det är alltså en film med två svåromtyckta män i huvudrollerna men där man ändå tvingas heja på den ene. Two wrongs don´t make a right MEN det finns ändå grader i helvetet kan man tycka. Att sälja någons kropp är aaaaaningens ”bättre” än att käka upp dennes lever. Eller hur, va?

Det jag gillar bäst med filmen är att så mycket känns autentiskt. Från ljudet av slag med öppen handflata mot naken hud från en springvurpa på blött underlag till flåset när en icke vältränad man tvingas springa för fort för länge. Jag tror på rollfigurerna och det är nog a och o för att en film som denna ska nå fram på något sätt. Problematiken i att filmen kretsar kring antihjältar kan jag leva med även om jag antagligen hade blivit mer betuttad i filmen om den haft Pam Grier i huvudrollen och hon hade gått på hämnarstråk med en hammare i högsta hugg. Men då hade historien inte varit sann. Så är det. Ju.

Här är resten av filmerna jag skrivit om i sommarens tema.

Publicerat

Asiensommar: SILENCED (Do-ga-ni, 2011)

Under en femårsperiod i början av 2000-talet misshandlades och våldtogs ett antal döva barn på en internatskola i Sydkorea. I verkligheten hette skolan Gwangju Inhwa School, i filmen Benevolence Academy men händelserna i filmen är för övrigt verklighetstrogna och manuset är baserat på en roman av Gong Ji-young som beskriver övergreppen samt dom rättsliga turerna kring dessa hemskheter. Filmen hade premiär i september 2011 och fick en sån genomslagskraft att åtalen mot dessa rektorer och lärare fick öppnas igen och nya domar föll.

När filmen är slut är jag detsamma och jag är så arg, så jävla arg. Fy fan för människor i maktposition, fy fan säger jag bara. Gå och dö alla era jävlar som sparkar nedåt, som står på redan drunknade axlar för att hålla er själva flytande och finns det ett helvete så må ni brinna där – levande – tills ni inte kan skrika längre.

Hur FAN kan människor i alla tider, i alla samhällen, i alla världsdelar få för sig att dom har RÄTT att förstöra andra människors liv? Vilka tror dom att dom är? Vad FAN är problemet??

Den här filmen visar vuxna som – i mitt tycke – med sitt beteende har avsagt sig rätten att kallas människor. Vuxna som misshandlar barn blodiga helt öppet i lärarrummet inför andra kollegor som inte höjer på ögonbrynet. Vuxna som mörkar sanningen, som vet om att små killar och tjejer blir våldtagna av skolans personal innanför skolans väggar under alla tider på dygnet, år ut och år in och som med sitt handikapp är utsatta och utlämnade på SÅ många sätt. I flera fall är barnen dessutom föräldralösa och har inte NÅGON att anförtro sig till.

Fy fan, säger jag. Fy fan. Att se den här filmen var ingen lek men filmer som berör ända in i magen är väldigt bra att se ibland. Att jag kan tycka att filmen ibland är lite omständligt berättad får underordnad betydelse när magkänslan säger sitt.

Här är en lista på alla filmerna jag hittills skrivit om i årets sommartema. Nästa tisdag kommer en ny film.

Publicerat

Asiensommar: YI YI – ENSAM TILLSAMMANS (YI YI, 2000)

Yi yi är verkligen en liten film samtidigt som den är hur stor som helst. Den handlar om vanligt fölk, om vanliga liv, om det stora i det lilla och egentligen borde jag väl sitta i soffa och klappa händerna i pur extas, jag gillar ju oftast den här typen av film, men det är nånting med Yi yi som tar emot. Det tar lång tid innan jag kommer in i filmen men när jag väl gör det så är det mödan värt.

Det är den kinesiskfödde och Taiwanuppväxte manusförfattaren och regissören Edward Yang (som påminner utseendemässigt om en beläst Jackie Chan, kolla bara!) som ligger bakom filmen och det här är hans nionde långfilm som regissör varav jag sett noll av dom tidigare alstren. I juni 2007 dog han så av naturliga orsaker blir det inte fler filmer än nio stämplat med hans namn.

Det som intresserar mig mest med filmen är egentligen något helt meningslöst: namnen. Rollfigurerna heter Yun-Yun, Min-Min, Ting-Ting och Yang-Yang och efter lite googlande förstår jag att denna typ av dubbelnamn tydligen är populära i Taiwan där filmen utspelar sig. Himla gulliga namn tycker jag.

Utan att ha sett Edward Yangs övriga filmer känns det som att han är Asiens Roy Andersson. Det kryllar av urblekta pastellfärger och enkla scener läggs som pärlor efter varandra för att till slut bilda ett halsband som både berör och engagerar. Ja, till slut. Filmen är nästan tre timmar lång och det känns. Hade jag suttit på Park hade jag haft kramp i båda skinkhalvorna men min egen soffa hjälpte till på traven för att göra tittningen en smula mysigare.

Betygsmässigt hamnar filmen på en mycket stark tvåa. Jag får skylla på (bristen på) tempo att den inte slår över till en trea samtidigt som filmen absolut var sevärd. Svårbedömd film det här.

Här kan du se listan på övriga filmer jag skrivit om i detta tema.

Publicerat

Asiensommar: HOTELL LYCKAN (XING FU SHI GUANG, 2000)

Zhang Yimou är en kinesisk regissör som det är svårt att inte ha koll på. Nu senast såg jag – och gillade – hans film The Great Wall med Matt Damon i spetsen men jag har även sett Flying Daggers, Hero, Den röda lyktan samt invigningen av OS i Peking som regisserades av honom. Han är en visuell mästare  lite på samma sätt som min favvis Danny Boyle då dom båda jobbar mycket med färg och kameravinklar för att få till en helt egen stil.

Då flera av hans filmer varit samurajaction (och just denna genre inte tilltalar mig för fem öre) har medelbetyget kanske inte blivit SÅ högt sett till filmerna jag betat av men det säger antagligen inte så mycket vare sig om min smak eller om hans filmografi i sig. Till detta tema har dock tema önskaren/fixaren Daniel tagit fram en film av Herr Yimou som han tror att jag ska tycka om. Hotell Lyckan fick den heta på svenska, Happy Times i västvärlden och Xing Fu Shi Guang/幸福时光 på kinesiska.

Zhao (Benshan Zhao) letar desperat efter en kvinna att gifta sig med – och då menar jag desperat. Utan minsta urskiljningsförmåga verkar han dejta det mesta med puls men det skiter sig alltid. Nu har han sprungit på en färgstark kvinna med en personlighet det är omöjligt att inte få klåda av (Lifan Dong) som inte vill nåt hellre än att gifta sig. Kruxet är att hon vill ha ett flådigt bröllop och Zhao är så rädd att hon ska backa ur att han ljuger ihop en historia om att han är rätt tät, han behöver bara jobba ihop liiiite mer pengar.

Saken är den att han har knappt några pengar alls men han är rätt kreativ så han fixar en buss som han målar ”all-night-long-red” på insidan, väggar, golv, fönsterglaset, allt. Tanken är att han ska hyra ut bussen per timme till par som vill ha en stunds avskildhet men när det kommer till kritan tycker han det är obehagligt om dörren skulle vara stängd så inkomsterna blir inte riktigt lika höga som beräknat. Han kallar dock bussen för Happy Times Hotel och blev hux flux hotellmanager på kuppen.

Hans nya kvinna är mamma till en jätteöverviktig son, även han med ett grisig attityd så man vill typ slå honom, plus att hon har hand om hennes förre snubbes blinda tonårsdotter Wu Jing (Jie Dong). Pappan stack efter en massa bråk och lämnade dottern i styvmammans händer, något som säger precis lika mycket om hur han är som pappa som styvmammans beteende säger om henne. Hon är rent hemsk mot flickan, fy alltså vilket as. Men Zhao har lite mer ett hjärta av guld och han försöker hjälpa Wu Jing så gott han kan, till en början genom att ge henne jobb som massör på buss-hotellet.

Det är en svår film att gilla. Jag mår mest dåligt när jag ser den. Denna totalt utelämnade unga flicka, det gör ont i hela kroppen att sätta sig in i hennes situation. Och den vidriga styvmamman, hon får Askungens dito att kännas som Mary Poppins. Benshan Zhao i huvudrollen utstrålar inte charm eller värme heller direkt, det blir klurigt alltihop. Historien däremot, den är välskriven och håller ihop från början till slut. Jag hade verkligen inte tråkigt när jag såg filmen, jag var mest bara…irriterad.

Idioter finns verkligen precis överallt. Även i Kina.

Publicerat

Asiensommar: THE HANDMAIDEN (AH-GA-SSI, 2016)

Sydkoreanen Park Chan-wook är en regissör som kan det här med det visuella. Oldboy, Stoker och Thirst är alla tre otroligt snygga filmer även om mina betyg skiftar en del och The Handmaiden är verkligen inget undantag. Tvärtom. Det här är urtypen av film som får mig att ibland avstå från att se asiatisk film. Den är nämligen FÖR snygg.

Snygg är egentligen ett understatement i sammanhanget för The Handmaiden är så vacker rätt igenom att man fanimej smäller av. Jag sitter på soffkanten och håller hakan i handflatan för att den inte ska gå ur led och ramla ner på golvet. Samtidigt ska man försöka hinna med och läsa texten för maken till dialogdriven film var det länge sedan jag såg. Så filmen igenom känner jag att jag missar något. Jag missar allt det fina om jag läser texten och jag missar handlingen om jag bara tittar på bilderna. En version där alla pratar engelska (eller svenska) hade jag tacksamt tagit emot den här gången – utan att skämmas det allra minsta.

The Handmaiden är ett erotiskt dramatiskt dramaturgiskt lurendrejerikammarspel skulle man kunna säga. Manuset är baserat på en roman av Sarah Waters som heter Fingersmith (Ficktjuven) och boken utspelar sig i den viktorianska eran i Storbrittanien. Filmen å andra sidan tar fart i 30-talets Korea som då var ockuperat av Japan.

Jag vill egentligen inte avslöja något alls om handlingen, inget mer än att ingenting är vad det ser ut att vara, ingen inblandad har rent mjöl i påsen och om två timmar och tjugofyra minuter kommer du sitta där, fortfarande med hakan i handen, förvånad, överkörd, snopen OCH längta efter mer. The Handmaiden är nämligen lite av ett mästerverk i mina ögon, klurig, fiffig, smart samtidigt som den är förtrollande vacker i varenda scen. Vilken upplevelse! Wow alltså! Se den (om du inte redan gjort det).

Här kan du se vilka övriga filmer jag skrivit om i temat (listan fylls på vartefter).

Publicerat

Asiensommar: ACHILLES AND THE TORTOISE (AKIRESU TO KAME, 2008)

Akilles och sköldpaddan, det låter som en barnbok. Achilles and the tortoise låter däremot smått poetiskt. Originaltiteln Akiresu to kame klingar nästan argt i mina öron. Hur som helst, det är vad filmen heter och den handlar om den missförstådda konstnären Machisu Kuramochi (Takeshi Kitano). Han tycker sig ha ”rätt till” en betydligt större framgång än han fått med sin konst men fortsätter måla på sitt speciella vis ivrigt påhejad (curlad?) av hustrun Sachiko (Kanako Higuchi).

Filmens titel syftar till en av Zenons paradoxer där Haren och sköldpaddan kanske är den mest kända (för oss i alla fall) men den kan även kallas Akilles och sköldpaddan. Denna rörelseparadox innebär en tävling mellan två djur varav den ena är mycket snabbare än den andre och att den långsamme får ett visst försprång. På den tiden det tar för haren/Akilles att komma fram till sköldpaddans startpunkt har sköldpaddan kunnat ta sig ytterligare en bit, kommer då haren/Akilles någonsin ifatt?

Jag tolkar filmens titel som att Machisu upplever sig springa i ett ekorrhjul där han aldrig lyckas komma fram till sitt mål och om jag hade brytt mig det allra minsta om denne sure buttre bittre man så kanske filmen hade funkat bättre på mig. Nu bryr jag mig inte ett dugg, det enda som sprakar om filmen är scenerna när Machisu skapar sin konst, när han med hjälp av en cykel och färgburkar fastspända på ryggen kraschar in i en dukförsedd vägg och därmed skapar konst med färgen som splaschar mot ytan. Jävligt coola och vackra scener! Jag spolade fram och tillbaka, pausade, filmade av skärmen och njöt av färgerna men det var tyvärr det enda i filmen som jag tog till mig.

Takeshi Kitano är en av dom stora namnen när det pratas om japansk film. Han är skådespelare, manusförfattare och regissör  och till och med jag som inte är SÅ bevandrad i asiatisk film har sett honom i ett antal filmer där han ibland skådespelar under namnet ’Beat’ Takeshi. Jag har sett honom i Brother, Battle Royale, Zatôichi, nyinspelningen av Ghost i the shell och Johnny Mnemonic för att nämna några och han kommer dyka upp igen lite senare i sommar i detta tema. Tyvärr är han ingen favorit för mig skådespelarmässigt, jag tycker mest han känns som en sur jäkel och dom få gånger man ser honom le känns det som att det svider i kinderna och att mungiporna ska spricka av ovana. Men, stor och känd är han både i sitt hemland och i resten av världen och kanske får jag anledning att omvärdera honom vad det lider? Den som lever får se.

Här kan du se vilka övriga filmer jag skrivit om i temat (listan fylls på vartefter).

Publicerat

Asiensommar: FLU (GAMGI, 2013)

Katastroffilmer är en genre som ligger mig mycket varmt om hjärtat. Precis som när det gäller filmer med undervattensodjur har jag en osviklig förmåga att se något gott i nästan alla katastroffilmer oberoende av egentlig kvalitet. Det är underhållande filmer helt enkelt och jag blir glad över att jag har ett enklare och trivsammare liv än människorna i filmen. Denna filmgenre påminner mig om att känna tacksamhet, så kan man säga.

Flu är en sydkoreansk katastroffilm som tar oss till Budang-distriktet i Sydkorea där en container med illegala immigranter hittas. Samtliga är döda och i filmens första scen får vi se en av männen i containern som hostar strax innan ”locket” läggs på. Hostningen är alltså något smittsamt, något dödligt och det visar sig att denna luftburna smitta dödar alla i sin väg inom 36 timmar och med ett invånarantal på över en halv miljon är det av yttersta vikt att detta influensaliknande virus stoppas. Såklart.

I filmens början får vi se Kang Ji-koo (Hyuk Jang) som jobbar på Budang Emergency Response Team i yrkesmässig action när han ensam ska försöka rädda en kvinna, Kim In-hae (Soon Ae) ur en bil som åkt ner och fastnat i ett schakt. Det är inga svårigheter att se Dwayne Johnson i rollen som Kang i en eventuell amerikansk remake även om kroppshyddorna inte riktigt är jämförbara dessa män emellan, men viljan att ”skämta till det” även i tuffa situationer är desamma.

Kvinnan, Kim, är en såndär människa som jag fan bara avskyr både i verkligheten och på film. Jag sitter i soffan och tänker ”släpp henne”, ”vad fan ska du rädda den där tajtassbitchen för?”. En sån gnällig jävel! När Kang drar tag i henne för att få ut henne ur bilen råkar kjolen gå sönder och då blir det ett jävla liv. Va fan alltså, sluta böla, vad spelar det för roll om kläder går sönder, vad spelar det för roll om han får se lite ben, HAN SKA FUCKING RÄDDA LIVET PÅ DIG DIN SUR-RÖV!

Han lyckas såklart och han blir betuttad i henne (hon är ju så vacker…..mmmm men hon är också en JOBBIG JÄVEL, har du glömt det??) men till och med hans manliga kollegor reagerar över att hon inte ens sa tack när allt var klart. Att hon kändes stroppig. Kang har dock teflonminne och är helt säker på att hon kommer leta upp honom igen, om inte för något annat så väl för att tacka.

Det visar sig att Kang får rätt, Kim letar upp honom men inte för att bete sig schysst och normalt utan för att be honom om en tjänst. Viktiga dokument är kvar i den kraschade bilen och hon behöver dessa desperat. Kanske kan han hjälpa henne? Vinschas ner i schaktet igen och leta upp detta? Det visar sig att Kim är läkare och att det hon saknar ÄR viktigt men usch, hon ÄR bra osympatisk alltså. Det är svårt att känna med och för både henne och Kang och just den grejen kan vara problematisk i en katastroffilm när man behöver huvudpersoner att ”hänga upp sig på”. Det finns visserligen ”det obligatoriska söta barnet” man kan hålla på (om man vill) men flickan Mirre lyckas inte ta sig in i mitt hjärta på samma sätt som den lilla tjejen i Train to Busan gjorde förra året.

Som katastroffilm är Flu helt klart både habil och sevärd och har man minsta anlag för bacillskräck är den kanske inget vidare bra att se. Jag tycker det är en riktigt BRA film och betygsmässigt står den och väger mellan en trea och en fyra. Det som får mig att fälla heller än fria den här gången är avsaknaden av ”trevligt folk” samt några (obligatoriska i koreansk film) farsartade scener som jag tycker blir alldeles för konstiga och over-the-top i en sån här film. Men som helhet: två underhållande timmar.

Här kan du se vilka övriga filmer jag skrivit om i temat (listan fylls på vartefter).

Publicerat

Asiensommar: CASTAWAY ON THE MOON (KIMSSI PYORYGI, 2009)

Kim (Jae-yeong Jeong) har skulder upp över öronen och ser ingen annan utväg än att ta sitt eget liv. I filmens allra första scen hoppar han från en bro rätt ner i Han River bara för att en stund senare flyta upp på en alldeles öde ö. I Han River. Alltså med Seouls skyline som granne i alla väderstreck. Så nära civilisationen men ändå så jättelångt borta.

Kim är frustrerad. Han klarade inte ens att ta livet av sig. Och nu är han fast i spenaten med en mobil som knappt har batteri som enda livlina. Fast han vill ju inte leva? Eller vill han det? Kanske är livet det enda han väljer nu när allting plötsligt står på sin spets – på riktigt?

Kim (Jung Ryeo-won) är kanske inte frustrerad men JAG blir det när båda filmens huvudroller heter samma förnamn. Det blir lite halvsvårt att hålla ordning på dom i text. Så från och med nu kallar jag mannen Kim S och kvinnan Kim J.

Kim J lider av torgskräck och lever sitt liv instängd i en lägenhet bland högar av soppåsar, bråte och annan skit. Hon lever på burkmajs och nudlar, motionerar kroppen genom att gå snabbt på stället (den halva kvadratmeter golvyta som är tom i lägenheten) och drömmer sig bort till ett annat liv på nätet, låtsas att hon shoppar svindyra skor och kläder, att hon är någon annan.

På nätterna roar sig Kim J med att fotografera månen och det är via denna värstingkamera hon får syn på Kim S. Han har skrivit HELLO med stora bokstäver i sanden och hon ser både meddelandet och honom. Men som den knasboll hon är ringer hon inte 112 eller försöker rädda honom på nåt annat vis, nej hon skickar flaskpost. Och Kim S svarar i sanden. Och så håller det på.

Jag skulle säga att den här filmen är som en mix av Cast away (med Tom Hanks), Swiss Army Man (för dess quirkyhet) och Jim Jarmusch film Broken Flowers (för musiken). Jag tycker jättemycket om stämningen i filmen, den är fin och hela filmen gör mig glad då den förstorar allt det till synes lilla i tillvaron, det som vi egentligen borde vara som mest tacksamma för men tar alldeles för mycket för givet. Bara att kunna äta sig mätt är ju en ynnest. Att kunna sova tryggt. Att ligga på rygg i gräset och titta upp i himlen, hur ofta gör man det? Det är ändå en lyx som är helt och hållet gratis. Och sova på bubbelplast? När tänkte man sist den tanken?

Castaway on the moon är som en helt vanlig amerikansk indiefilm trots att den är sydkoreansk. Inga direkta utflippade fars-scener utan filmen är skön från början till slut. Och snygg, jäkligt snygg är den och DET är nåt som ALLA sydkoreanska filmer jag hittills sett har varit. En ren fröjd för ögat!

På tisdag kommer nästa film i temat men då en heeeeelt annan genre.

Publicerat

Årets sommartema: ASIEN

Då är det då dags att köra igång sommarens tema här på bloggen. 2011 var det KATASTROFFILMER, 2012 var det SERIEHJÄLTAR, 2013 blev det en sommar med MADS MIKKELSEN, 2014 betade jag av en massa filmer med fine JAMES STEWART, 2015 var det KEANU REEVES tur att agera sommartema, 2016 var det filmer baserade på STEPHEN KINGS böcker och i år blir det alltså….ASIENSOMMAR.

Detta tema är ett önskemål från min arbetskollega Daniel och det är han som valt ut dom tolv filmerna som kommer ingå i temat. Jag är inte så väldigt bevandrad i asiatisk film men jag har ändå sett ganska många av ”måste-se-filmerna” från denna världsdel. Daniel å andra sidan har sett desto mer och dom filmer han valt ut är såna som han tycker är riktigt bra och som jag borde se.

Klockan 10 idag publicerar jag första inlägget i temat och sen kommer det alltså fortgå elva tisdagar framöver. Håll i hatten och håll mig i handen så beger vi oss mot Asien tillsammans! (Obs! Filmerna på bilden har ingenting med själva temat att göra. Egentligen)

Här nedan kommer jag fylla på med länkar till filmerna jag skrivit om.

1. Castaway on the moon (Kimssi Pyorygi, Sydkorea 2009. Regi: Hae-jun Lee)
2. Flu (Gamgi, Sydkorea 2013. Regi: Sung-su Kim)
3. Achilles and the Tortoise (Akiresu to kame, Japan 2008. Regi: Takeshi Kitano)
4. The Handmaiden (Ah-ga-ssi, Sydkorea 2016. Regi: Park Chan-wook)
5. Hotell Lyckan (Xing Fu Shi Guang, Kina 2000. Regi: Zhang Yimou)
6. Yi yi – Ensam tillsammans (Yi yi, Taiwan/Japan 2000. Regi: Edward Yang)
7. Silenced (Do-ga-ni, Sydkorea 2011. Regi: Dong-hyuk Hwang)
8. The Chaser (Chugyeogja, Sydkorea 2008. Regi: Hong-jin Na)
9. Tokyo Sonata (Japan 2008. Regi: Kiyoshi Kurosawa)
10. Survive Style 5+ (Japan 2004. Regi: Gen Sekiguchi)
11. Kikujiros sommar (Japan 1999. Regi: Takeshi Kitano)
12. Under körsbärsträden (Japan 2015. Regi: Naomi Kawase)