Etikett: Äta Sova Dö

Vad har livet för beståndsdelar egentligen? Är meningen med livet att ha kul? Är meningen enbart att överleva så länge som möjligt? Är meningen att nån gång ibland känna lycka och däremellan ha det drägligt eller är meningen helt enkelt att äta, sova och sen dö?

I Gabriela Pichlers långfilmsdebut handlar det mycket om att äta och jobba men inte mycket alls om att sova eller dö så jag förstår inte riktigt titeln. För Raša (Nermina Lukač) kretsar livet kring jobbet i grönsaksfabriken, kring att få lön, kring att hålla sig själv och sin sjuka pappa med huvudet ovanför vattenytan.

Hon packar ruccola i plastförpackningar  i Guinnes rekord-tempo, hon cyklar till och från jobbet med hela sin kropp och hela sin själ, precis på samma sätt som hon gör när hon tuggar. Raša är en vivid ung tjej som lever i ett samhälle och ett sammanhang som för mig känns allt annat än levande. Att bli av med jobbet och bo i en insomnad skånsk håla är ingen lek. Det kryllar inte av arbetstillfällen, varken unga eller gamla kan plocka nya livsval som fallfrukt under ett äppelträd, det spelar liksom ingen roll vad jobbcoacherna på Arbetsförmedlingen försöker lära ut. Att bli arbetslös handlar inte alltid om att kunna se framåt, om att med nyfikenhet och engagemang ta tag i dagen och se en tom almanacka som ett äventyr. Hur fan ska Raša kunna göra det? Ett avlönat jobb är det enda som håller henne upprätt. Det enda viktiga.

Jag vet inte riktigt vad Gabriela Pichler försöker säga med den här filmen, jag blir inte riktigt klok på exakt hur politisk hon egentligen är. Jag vet inte om hon vill ge en käftsmäll till avregleringar, till arbetsförmedlare, till avbefolkningen av landsbygden, till unga människor som sitter i skiten men som vägrar studera ”för det är ingenting för mig”, till folk som får jobb i andra städer men inte vill flytta, till läkare som inte sjukskriver uppenbart trasiga människor, till människor som kanske låtsas ha ondare än dom har för att få bidrag, till invandringspolitiken, till folk över lag. Kanske vill hon inget av det, kanske vill hon bara berätta en historia ur verkligheten, precis sådär som verkligheten faktiskt kan se ut men som är lätt att glömma om man bor i storstäder och har mycket gratis.

Äta sova dö har en klar dokumentär känsla över sig. Det är genomgående skådespelare som uppenbart inte försörjer sig på skådespeleri till vardags, det är genuint trovärdiga miljöer (både interiört och exteriört), det är torrt och tråkigt filmat och det är allt detta som gör att filmen funkar för mig. Jag känner filmen i magen, jag förstår problematiken, jag tycker att Raša är en skönt handlingskraftig tjej som försöker göra det bästa av sin situation. Jag har på nära håll bevittnat en hel del ungdomar som får räkmacka på räkmacka i arbetslivet men som konsekvent spottar på dom för drömmen om att bli känd över en natt i Big Brother eller tjäna sjuttio papp i månaden ”som pappa gör” lockar mer. Raša drömmer om bajsranden på en räka, den som jag och många med mig drar bort och vägrar äta. Så olika är det, så olika kan det bli. Även om du är din egen lyckas smed så föds vi alla med olika förutsättningar.

Jag gillar en hel del med filmen men jag har två aber som gör att det inte kan bli aktuellt med något av dom högre betygen. Det första är att filmen känns alldeles för lång. Mittendelen trampar vatten och det hör inte till vanligheterna att jag önskar mig mer misär i en film men här är det nästan så. Filmen lallar på i samma tempo från början till slut och det är inga stora förvecklingar, ingen ond bråd död, ingen incest och ingen som säljer sin kropp för ett paket gula Blend. Hade filmen varit engelsk hade den definitivt kryddats med något av detta.

Mitt andra aber är Nermina Lukač som ser ut som Kiera Knightley när hon tuggar och hon tuggar mycket. Om jag hade gillat Kiera Knightley hade detta inte varit ett problem men nu gör jag inte det. Nermina Lukač gör ett bra jobb för övrigt, ingen skugga ska kastas på henne. Jag kastar skuggan på mig själv och på min oförmåga att fokusera bort oväsentligheter men ibland blir det så. Vi föds alla med olika förutsättningar.

Det här var oktober månads filmspanarfilm. Läs gärna vad mina kollegor i Filmspanarna tyckte om filmen: Henke, Jessica, Johan, Sofia, Markus och Erik.