Återtitten: MISSION: IMPOSSIBLE – ROUGE NATION

Jag såg filmen på bio två gånger sommaren 2015. En ultimat sommarblockbuster. Underbar från början till slut. Det var så jag tyckte då och så jag minns Mission: Impossible – Rouge Nation, den femte filmen om Ethan Hunt (Tom Cruise) och hans gäng som envisas med att utföra omöjliga uppdrag världen över.

Nu finns filmen på Netflix och jag passade på att se om den inför visningen av Mission: Impossible – Fallout som hade premiär förra veckan (min text om den filmen kommer imorgon).

Rogue Nation börjar med ett extraordinärt stuntjobb av Tom Cruise himself och hjärtfrekvensen ökar även om jag sitter i soffan och ser det. Ett paket. Ett flygplan. Paketet får inte lämna landet. Planet startar och då, DÅ kommer Tompa springande – såklart!

Rebecca Ferguson introduceras här som Ilsa Faust, en av filmvärldens vackraste och ballaste actionbrudar genom alla tider. Stora ord men jag står för dom. Hennes karaktär känns modern, kaxig och bara genomhärlig. Scenen i trappan när hon går uppför stegen med den gula klänningen är magisk.

Simon Pegg är kanske aningens överdriven som comic relief, något som egentligen inte behövs i denna typ av film men som samtidigt – i mina ögon – ökar på charmfaktorn en smula och Tom Cruise är Tom Cruise. Underbare underbare Tom Cruise! En filmstjärna uti fingerspetsarna, det är en ynnest att se honom på film!

Jag kan inte säga annat än att den här filmen är fulländad som actionfilm betraktad och jag njuter till fullo även denna tredje tittning. Imorgon får du se vad jag tyckte om Fallout.

När jag såg filmen första gången 2015:

När jag såg filmen andra gången 2015:

När jag såg filmen 2018:

Fredagsfemman #218 – ÅTERTITTAR

5. Gone Baby Gone

Vägarna till återtittar kan på pappret verka tämligen knepiga, lite som att kasta tärning och hejhopp jahapp nu blev det visst den här filmen dårå. Men nej, oftast, i alla fall i mitt fall, finns det en snårig väg som faktiskt leder från A till B, speciellt eftersom jag inte ser om filmer så ofta nuförtiden. Vad gäller Gone Baby Gone så är den regisserad av Bat….Ben Affleck (och han har dessutom varit med och skrivit manus) och i en av dom större birollerna ses Bosc….Titus Welliver, i en MAGNIFIK Sam Elliott-ish-musche dessutom! Klart jag vill se om den nu när jag ser både Ben och Titus med lite andra ögon. Fortfarande en bra film och fortfarande samma betyg.

.

.

.

4. Straight Outta Compton

Jag är förvånad hur pass MYCKET bättre filmen funkade på bio än hemma – och då har jag ändå ingen mini-TV. Alla maffiga scener kändes som ”jaha” och alla vanliga bra scener var ungefär likvärdiga. Så nu är jag glad att jag inte jackade upp filmen till en femma efter min andra bio-tittning. Hemma var den nämligen ”bara” en fyra, precis samma betyg som den redan fått men som jag trodde var fel.

.

.

.

3. Haywire

Det är verkligen inte ofta jag (frivilligt) ser om en film jag gett mitt allra lägsta betyg MEN ingen regel utan undantag. Efter att ha sett Gina Carano som riktigt skönt badassiga Angel Dust i Deadpool blev jag sugen på att ge om inte denna film så väl henne en chans till när hon spelar tuffa Mallory i denna mycket undermåliga Steven Soderbergh-actionthriller från 2011. Efter omtitten kan jag bara säga att 1/5 är precis rätt betyg. Filmen är precis lika rövdålig fortfarande. Gina Carano ska dock ha två tummar upp! Ascool är hon! Jag vill va som hon!

.

.

.

2. 2012

Herregud, vilken FLOPP! Jag mindes 2012 som en nervös katastroffilm med over-the-top-effekter som visserligen var gravt överdrivna men ändå en KICK att se. Nu såg jag om den. Skulle jag inte ha gjort. Ugh vad besviken jag blev. ALLT var sämre än jag mindes UTOM Amanda Peet som jag ser på med helt andra ögon efter hennes fenomenala insats i TV-serien Togetherness. Har du inte sett den serien, gör det. Nu.

.

.

.

1. The Dictator

HAHAHAHAAaahaaHAHAhahahaaaa! Nu när jag ser den utan lika-bra-som-Borat-förväntningar växer (den redan innan bra) filmen BETYDLIGT! Skrattfest deluxe!! Na- na-na-na-na, Aladeen motherfucker!

.

.