Namnet Anna Odell kanske mest känns igen som konstfackseleven som irrade runt på Liljeholmsbron en januarikväll 2009, iscensatte ett självmordsförsök, blev hjälpt av polis, omhändertagen av psykvården och som dokumenterade det hela för att visa hur det går till i vården – inifrån. Det slutade med examensarbetet ”Okänd kvinna 2009-349701” och kilometervis massmedialt utrymme.
Nu har det gått fyra år och Anna Odell har återigen satt sig själv i fokus men denna gång i en film. Återträffen som idé kom till när hon inte blev bjuden på sin egen klassåterträff. I denna film precis som i examensarbetet är hon själv i strålkastarljuset, hon spelar sig själv, men det hon belyser är allmängiltigt, det kan hända – och händer – många andra. Psykisk ohälsa, mobbing och kanske även vuxenmobbing, det är inga lättsamma ämnen hon sätter tänderna i.
Jag sitter i biosalongen och känner mig som en tonåring. Utan att överdriva så drar jag ner medelåldern med en sisådär tjugo år och jag frågar mig hur det kommer sig. Varför är det så många äldre i salongen? Är det för denna målgrupp filmen är gjord? Är det tanter och farbröder som läser tidningar och ser alla superhöga betyg som filmen fått (kolla här) som vallfärdar till biografen eller är det för att filmen fått SF´s smultronställetmärkning och då per automatik är en bra film? Jag vet inte varför alla pensionärerna är där men jag vet varför jag är där. Jag är nyfiken på filmen för den kommer bli – och är – en snackis.
I filmen blir Anna Odell bjuden på klassåterträffen. Det var tjugo år sedan dom slutade nionde klass i Enskede skola och nu var det dags för paaaartääääääääyy och alla var där. Anna bestämmer sig för att en gång för alla göra upp med sina barndoms mobbare och ställer sig upp och håller ett tal som svider rätt rejält på många håll. Det är ett modigt tal och om man kan ta ut det ur sitt sammanhang så borde det ha räckt med det. Men, Anna vill såklart testa gränser och filmen går ut på vad hon tror att hennes fd klasskamrater tror skulle ha hänt om hon blivit bjuden.
Återträffen bör inte jämföras med andra filmer, inte ens med Thomas Vinterbergs Festen som jag hört att vissa gjort. Jag tycker inte Återträffen bör ses som en film i vanlig mening alls. Återträffen är ett projekt och filmen är ett sätt för Anna Odell att dokumentera detta. Ett smart sätt tycker jag, det är betydligt lättare att nå ut till många med en film än med en uppsats och projektet i sig är intressant, frågan jag ställer mig är bara: varför?
Det där varför gäckar mig precis som en del andra saker med filmen. Scenerna inifrån skolan till exempel, jag skulle kunna svära på att det var Sofia skola, inte Enskede. Jag har färgsatt delar av Enskede skola och kände inte igen mig alls. En sån dum liten fråga kan jag fastna i, så onödigt men det blir så ibland. Fick Anna inte filma inuti rätt skola? Varför i såna fall? Ville hon filma i en skola som såg ut som hon mindes skolan då, inte i en med nymålade korridorer? En skitgrej i det stora hela men fastnar man så fastnar man.
Sen undrar jag hur Anna tänker för sin egen del. Mår hon bättre i själen nu när filmen är gjord och belackarnas namn är framdragna ur mörkret? Är det alltid viktigt att kräva ett avslut, att få svar på frågor? Det finns en preskriptionstid på brott men kränkningar, preskriberas dessa först när offret säger att allt är okej? Är det vettigt att göra sig till ett offer år ut och år in, att fastna i sånt som hände i sin barndom? När får man liksom bara sopa av sig smutsen från snickarbyxorna, acceptera det som varit, gå vidare och bli herre över sitt eget liv?
I en scen i filmen säger Anna till en av sina värsta mobbare: ”Vad skulle du göra om din dotter blev mobbad?”. Han skrattar rått och säger: ”Det skulle hon aldrig kunna bli. Hon är alldeles för stark för det.” ”Men vad skulle hon göra då?”, frågar Anna och mobbaren tittar på henne och säger: ”Slå tillbaka. Ge igen.”
Är det det Anna gjort nu? Har hon gett igen?
