Filmer som kretsar kring sjukdom, handikapp och död behöver inte nödvändigtvis vara djupt tragiska och ledsamma dramor. Det senaste året har vi till exempel kunnat skratta åt cancerpatienter i 50/50 och Kvarteret Skatan reser till Laholm, vi har haft en mysig stund med George Clooney och hans fru som väntar på döden i The Descendants och nu beger vi oss till Frankrike för att träffa den totalförlamade Philippe som styr sin rullstol med en spak med hjälp av munnen och hans personliga assistent Driss, en man som på ytan inte har något annat än ett stort hjärta men som visar att med ett sådant kommer man långt.
Driss (Omar Sy) är arbetslös och söker dom jobb han kan hitta. För att få någon form av inkomst/ersättning/”a-kassa” måste han samla på sig underskrifter från presumtiva arbetsgivare och det är där och då han springer på Philippe (François Cluzet). Philippe är en rikis som blivit totalförlamad efter en skärmflygningsolycka och han behöver hjälp och tillsyn dygnet runt. Driss har inte en tanke på att varken ta eller få jobbet hos Philippe, det är bara påskriften han behöver, men Philippe tänker annorlunda. Han ser nåt hos Driss som han inte sett hos dom andra sökanden. Han ser en glimt i ögat, han får en känsla och vips är jobbet Driss trots noll erfarenhet inom området.
François Cluzet inte har så mycket att jobba med gällande Philippes uttryck men SOM han får till det! Dom i början av filmen ganska medelvakna ögonen förändras så som bara ögondusch medelst C-vitaminbrus eller nära umgänge med Driss kan göra. Driss energi och glädje smittar av sig och precis lika härligt som det är att bli smittad av livsglädje i Philippes situation precis lika frustrerande kan det vara att vara fånge i sin egen kropp och François Cluzet lyckas visa alla känslor med samma trovärdighet. Omar Sy´s Driss är en man jag inte kan bli annat än förälskad i. Han är underbar. Det är en roll som är otroligt tacksam att göra men som även måste vara väldigt KUL att spela. Han får flippa ut och dansa och le med hela ansiktet och LEVA.
Jag kan inte rå för det men jag tycker postern andas nånting heeelt annat än filmen. Okej att det är huvudrollsinnehavarna som poserar men för mig kan detta lika gärna vara en konsertaffisch till Dean Martin featuring Ja Rule eller reklam för en ny platta med Loa Falkman & Ken Ring Orkester. Jag får inte känslan av feel-good-film alls och jag tycker det är synd för en schysstare affisch hade dragit uppmärksamheten till sig på ett annat sätt. Skulle jag se den här postern bland andra färgglada, balla, uppmärksamhetskrävande diton på biografen hade jag antagligen inte valt denna film och jag tror inte jag fungerar så annorlunda mot många andra.
Intouchables är en sjuuukt mysig film, jättehärlig in i minsta molekyl men ändå så väldigt sorglig. Att den är baserad på ett verkligt människoöde gör inte saken sämre. Musiken, fotot, skådespeleriet, allt harmonierar och jag kan inte göra annat än att sätta på September med Earth, Wind and Fire på maxvolym och börja fuldansa. Livet är härligt att leva, det gäller att passa på medan man kan.
