Etikett: äventyr

Publicerat

KON-TIKI

”Men….alltså….hur svårt kan det va? Kan vi inte bara byta Skåne mot Norge rätt av?”

Det uttalandet hörde jag utanför biografen direkt efter visningen av Kon-Tiki. Hen hade uppenbara problem med vårt sydligaste landskap i allmänhet och filmen Äta Sova Dö i synnerhet och själv fick jag en tankeställare. Om Äta Sova Dö hade gjorts av en norsk regissör, hade hen dissat den då? Om Kon-Tiki gjorts av en svensk regissör men svenska skådespelare, hade vi skickat den till Oscars då? Mina spontansvar på båda dessa frågor är troligen inte.

När vi svenskar försöker oss på att göra storfilmer av våra kända personligheter, höjer vi själva dessa filmer till skyarna? Vad fick Kjell Gredes God afton, Herr Wallenberg och Vilgot Sjömans Alfred för recensioner? Inga vidare om jag minns rätt. Jag tror inte att vi är sämre på att göra film än våra grannar i väst men just nu känns det som att den norska filmvärlden har byggt sig en totalt osänkbar flotte i balsaträ och vi i dom andra nordiska länderna är polaren med dom smutsiga shortsen, han som snorar, stoppar fingret i näsan och käkar upp den han hittar.

Filmen handlar alltså om den norske upptäcksresanden Thor Heyerdahl (Pål Sverre Valheim Hagen) och den expedition som han mot alla odds lyckades genomföra på den egenbyggda flotten Kon-Tiki. Med sig hade ett sällskap på fem män, fyra norrmän och svensken Bengt Danielsson (Gustaf Skarsgård). Vid en middag härom veckan försökte jag ta pulsen på mina tonårsbarn för att se om det här var en film vi kunde titta på allihop. ”Thor vemdå?” sa dom båda. Ingen av dom hade läst/hört ett ord om denne norrman. ”Vad äre fören film då? Varrå flotte?” Jag försökte beskriva filmen men fick bara likgiltiga blickar till svar. Till slut sa jag det, det där jag inte borde. ”Det är som en norsk Berättelsen om Pi”. Dom jublade och jag kände mig som att jag hade dragit en vit lögn. Vadå Pi? Vad gör jag om dom vill se den här nu då? Vad gör jag när vi sitter på biografen och dom väntar på en tiger och knallblå havsbilder och en undervattenskamera som kan göra storverk? Jag kommer bli mulad med popcorn från golvet.

Föga visste jag då hur rätt jag hade. Att jämföra Kon-Tiki med Berättelsen om Pi var nämligen inte riktigt så dumt som jag först trodde. Kon-Tiki är nämligen en våldsamt vacker film. Det blå är riktigt blått, det gröna riktigt grönt, det onda riktigt ont, det blodiga riktigt rött och det skäggiga rikigt skä…. Nääää, där går gränsen. 100 dagar på sjön kan göra att män med miiiinimal skäggväxt ser ut som jultomten men dessa skägg blir skrattretande. Det är som att Bilbos kompisar, dom namnlösa dvärgarna, jobbat extra i Norge sådär som svenska hantverkare kan göra. Det är så mycket lösskägg att hälften vore nog. Men bortsett från dessa så är allt med Kon-Tiki prickfritt. Det är helt enkelt en extremt välgjord film.

Som vanligt när det gäller framgångsrika män så finns det en kvinna i bakgrunden som får ta ”skiten” för att mannen ska kunna göra och komma dit han vill. Thor Heyerdahl var inget undantag. Hans kärlek Liv (Agnes Kittelsen), mamman till hans söner, får spela andrefiol och det till synes utan samvetskval från Heyerdahls sida. Som vanligt hamnar jag i parallell-historie-tankar när jag ser sånt. Jag funderar på hur Liv klarade sig rent ekonomiskt med hus och familjeansvar, hur bitter och ledsen hon var att bli lämnad/ratad/bortvald, hur hon fixade att vara ensamstående mamma till två små pojkar i en tid då denna familjekonstellation knappt fanns och jag tänker på pojkarna som hade en levande pappa men som i deras värld kanske varit bättre som död?

Men historien om Liv får minimal plats i filmen. Hon är inte viktig. Thor och hans män är viktiga och det är på flotten större delen av berättelsen utspelar sig. Sex män ensamma på en flotte i hundra dagar. Tjohoo liksom. Spännande? Nja. Jag hade hoppats på lite mer gruppdynamiska problem än det faktiskt blev men jag fick å andra sidan en redig dos av köttätande undervattensdjur.

Filmen är enastående på många sätt men den lämnar ingenting känslomässigt efter sig. Tummen upp för att den blivit oscarsnominerad som Bästa utländska film, det betyder att fler går och ser den. Det är den värd.

Bloggfrossa håller dock inte med alls.

Publicerat

BERÄTTELSEN OM PI

Alla förutsättningar var helt perfekta.

Förbokade platser, salongens bästa stolar. Julglada barn som sällskap. Inga måsten som låg och gnagde i bakhuvudet, alla julbestyr har varit klara sedan flera dagar och det var söndag, dagen före dopparedagen och efter visningen väntade ett lyxigt julbord. Varken jag eller barnen hade läst något om filmen, inte tittat på trailern, inte skapat oss förväntningar, åh detta gissel med förväntningar. Allt var liksom så perfekt som ett förväntanslöst biobesök kan vara men ändå med känslan i magen att det vi skulle få se var något extraordinärt.

Tyvärr var detta inte något som alla föräldrar ville känna just precis då. Två barn släntrade nämligen in precis innan filmen skulle börja med varsin papplåda popcorn modell den-största-som-finns och fyra påsar Malacogodis VAR i andra handen, snacks som tydligen skulle fungera som ”muta” från julstressad förälder. Tyvärr nummer två fick dessa barn platserna precis intill oss. Det funkade i ganska precis tio minuter innan min hjärna exploderade.

Människor oavsett ålder som tuggar med öppen mun är det absolut värsta jag vet. Människor oavsett ålder som tuggar crunchy saker med öppen mun är snäppet ännu värre. Människor som har ungefär två miljoner crunchy prylar VAR som ska ätas upp och som sitter fem centimeter ifrån mig och tuggar åtta gånger på varje popcorn kan en dålig dag göra mig så förbannad att jag blir arg på riktigt men jag ville inte bli det. Jag ville behålla min glada julkänsla och min positiva energi så vi löste problemet, vi bytte helt enkelt plats. Vi flyttade oss så långt vi kunde med hopp om att det skulle vara nog för att slippa höra. Det var det inte. Det fanns inte en besökare i salongen som inte hörde detta tuggande och prasslande och det var helt klart gotteprylarna som var dessa barns fokus, inte filmen. Jag orkar inte gå in på den här skiten mer men det är banne mig inte schysst mot någon att föräldrar struntar i att lära sina ungar hur man beter sig bland folk. Basta!

Vad handlar då filmen om? Den handlar om den indiske pojken Piscine, döpt efter en vacker fransk simbassäng. Säkert som amen i kyrkan blir han kallad Pissing i skolan och bestämmer sig därför att han vill kallas Pi. Ingen lyssnar på det heller, inte förrän han lär sig alla decimaler som finns på talet Pi – då sitter namnet!

Pi, hans bror och föräldrar befinner sig på en båt som kapsejsar och Pi överlever. Han är ensam i en livbåt mitt ute på Stilla havet, eller ensam, nej det är han ju inte. Ombord finns en hyena, en zebra, en orangutang och en bengalisk tiger som heter Richard Parker. Mer än så behöver man inte veta om filmen. Ingenting spelar egentligen någon roll, ingenting mer än att du sätter dig väl tillrätta med öppna ögon och upplåst sinne och släpper in detta märkvärdiga äventyr i hjärtat.

Ang Lee har regisserat den här otroligt färgstarka historien som är baserad på Yann Martels bok Life of Pi. Ang Lee, jag säger bara det. Vilken hjälte! Här är en snubbe som vägrar fastna i ett fack. Cruching tiger hidden dragon, Brokeback Mountain, Hulk, Förnuft och känsla, The Ice Storm och nu Berättelsen om Pi, det är alla otroligt vackra filmer inom helt olika genres men Pi är den vackraste av dom alla. Jag häpnar! Jag sitter med öppen mun under flera scener i filmen, ibland kippande efter andan, ibland med ett ååååååååååå som smyger sig ut genom mungipan. Jag märker att Pis livsöde når fram till barnen mer än det gör till mig men det spelar inte så stor roll. Det här är en riktigt skön, spännande och fascinerande filmuppevelse och 3D:n funkar hur fint som helst. Texten är inte ens suddig och skakig.

Om Steven Spielberg fick mig att tro att jag sett dinosaurier på riktigt med Jurassic Park så fick Ang Lee mig att tro på en hel del annat med den här filmen. Jag säger inte vad, inte mer än att det är balla grejer.

(Vi gav den samma betyg alla tre.)

Publicerat

HOBBIT – EN OVÄNTAD RESA

Om du har bråttom och bara vill läsa själva essensen av min Hobbitrecension, här kommer den:

Hobbit kan vara den tråkigaste och mest onödiga superhajpade storfilm jag någonsin sett.

Om du vill ha lite mer kött på benen till varför jag tycker detta kan du fortsätta läsa nu.

Sagan om ringen-trilogin var nyskapande på väldigt många sätt. Oavsett om man är ett Tolkienfan eller inte så var det svårt att värja sig både mot exploateringen och filmerna i sig. Peter Jackson gjorde ett hästjobb med historien om Frodo, hans polare, Gollum och den där olycksaliga guldringen och under stora delar av alla tre filmerna häpnade jag över hur tekniken användes och det var många gånger jag fick se sånt jag aldrig förut sett i en äventyrsfilm. Det mesta kändes väldigt autentiskt, det var en påhittad saga som blev verklig på ett fantastiskt sätt.

Efter den enorma succén med Sagan om ringen gav sig Peter Jackson alltså på den lilla lilla boken om Bilbo, boken som alltså kommer att bli tre lååånga filmer (denna inkluderad) och med facit i hand tror jag han grävt sin egen grav.

Precis som mycket av fascinationen för dom första tre Star Wars-filmerna försvann i och med George Lucas idé att göra tre plastiga prequels så känns det som att den unkna Hobbiteftersmaken smittar av sig på Sagan om ringen, i alla fall för mig. Trots att jag var noll procent pepp på den här filmen så var den långt mycket sämre än jag någonsin kunnat föreställa mig OCH den var sämre på flera olika sätt.

* Hobbit är 2 timmar och 45 minuter lång. Det tar över 90 minuter innan det händer nåt alls av värde. Om du kan din Tolkien det allra minsta kan du alltså med gott samvete sova dig igenom första halvan av filmen och du missar inte ett skit. På pressvisningen var det många vintertrötta kritiker som  använde sig av detta. Jag har aldrig förut hört så många spridda snarkningar från djupt sovande biobesökare på en och samma gång.

* Vad jag förstår har Peter Jackson använt sig av en sprillans ny teknik som ska ge oss en helt ny dimension till filmupplevelse på bio. WHÅÅÅTTT??? säger jag. Kanske till och med WHÅÅÅÅT THE FUCK?!?

En gång i tiden följde jag en TV-serie som hette Skilda världar. Den gick på TV4 och började gå 1996. Nu kan inte jag det här med filmningens teknikaliteter men efter några år skulle serien ”hottas upp” och moderniseras och hux flux filmades det med – som jag uppfattade det – en helt annan kamera. Skådespelarna hamnade som bakom en glasskiva, det blev en distans till det som visades och det kändes som att kontrasterna var högre, konturerna starkare och serien jag tyckt så mycket om blev sig aldrig riktigt lik. Precis på samma sätt uppfattar jag Hobbit. Den nya tekniken är alldeles säkert superhäftig på pappret men slutresultatet blev inte bra. Det känns billigt, det känns plastigt och framförallt känns det som att filmen är gjord 1992.

* När Steven Spielberg gjorde Jurassic Park satte han en standard för hur djur-som-egentligen-inte-finns rör sig på film. När en dinosaurie sätter ner foten så rör sig marken. Efter 1993 har jag sällan sett datoranimerade djur på film som inte ser verkliga ut och även om det finns dom som inte ser verkliga ut så är dom inklippta i filmen så att känslan blir verklig. En tass i lera gör ett lerigt avtryck. En fot i gräs gör att grässtråna rör sig. En galopperande hjord har kontakt med den torra savannen. I Hobbit har Peter Jackson frångått allt det där och låter sina ulvar se ut och bete sig som i ett billigt TV-spel. Dom liksom flyger. Dom är som skuggfigurer. Det finns ingenting spännande eller otäckt i ”odjur” som jag förstår inte är på riktigt. Varför skulle pulsen höjas, varför skulle jag ens bry mig? Den där bluescreenen eller greenscreenen är så närvarande att det är skrattretande. Fast jag skrattar inte, jag känner mig bara blåst och om JAG känner mig blåst som inte är ett fan i egentlig mening hur ska då dom riktiga Tolkiennördarna känna sig? Kanske är dom mer förlåtande? Jag vet inte men jag hoppas det om inte annat så för Peter Jacksons skull.

* Jag kan köpa grejen med många karaktärer i en film men denna hord av intetsägande dvärgar – hallåååå. Jag satt och tänkte på att det sammantaget är nio timmar film och dvärgarna är väl en fjorton, femton stycken sådär (plus minus fem) och då borde åtminstone ett par stryka med per filmdel. Men nä.

* Filmen har inte en enda spännande scen, inte en enda sekund som ger mig det minsta av känsloyttring. Dom enda som borde känna lycka över denna film (och dom två som kommer) är dagens 7-åringar, dom som är för små för att ha sett Sagan om ringen-filmerna. Även dom kommer märka skillnad på filmernas kvalitet, fast dom behöver å andra sidan inte bli besvikna, dom ser ju filmerna åt rätt håll.

Publicerat

HUGO

Såna här filmer irriterar mig.

Hugo är en äventyrsfilm gjord för barn. Så långt är allting gott. Hugo är även en film som till största del är tillverkad vid en dator och det är också fine, såna filmer har en plattform, dom får fans och förtjänar en viss form av uppmärksamhet då dom oftast är oklanderligt gjorda.

Polarexpressen är också en sån typ film, liksom Time machine. Polarexpressen fick tre oscarsnomineringar 2005: bästa låt och två priser som handlade om ljud. Time machine fick en 2003, för bästa make-up. Hugo har blivit nominerad till inte mindre än elva (11!) Oscars i år och är därmed uppe i Ben-Hur-Titanic-Sagan om konungens återkomst-Purpurfärgen-klass (och två fler än till exempel Avatar) och det beror inte på att det är en särskilt bra eller annorlunda film, det beror på att MARTIN SCORSESE gjort en film han inte brukar göra. Tror jag. Nån annan förklaring har jag inte.

Det finns ingen synbar anledning till att hylla den här filmen. Jag har sett bättre, kidsen har sätt bättre, det är helt enkelt bara ett bra hantverk av en tämligen tunn story.  Kanske tycker du att jag med denna ”recension-eller-vad-det-nu-är” ger Oscar lite väl mycket cred och makt och det är sant, jag ger Oscar cred och makt eftersom det priset HAR med cred och makt att göra. Personligen tycker jag 2011 var ett riktig bra filmår och därför har en film som Hugo ingenting i Bästa film-kategorin att göra över huvudtaget. Det finns många filmer som med lätthet hade kunna tagit dess plats och därför blir jag irriterad, ja, nästan förbannad faktiskt.

Nu ska jag ta en Alvedon och lugna ner mig. Det är ju årets första Melodifestvial att se fram emot ikväll.

Publicerat

ADÈLE AND THE SECRET OF THE MUMMY

Luc Besson tillhör det absoluta toppskiktet av filmregissörer efter filmer som Léon, Det stora blå och Det femte elementet. Att han även ligger bakom Taxi-filmerna och minimojrullarna bortser jag ifrån litegrann.

Även om jag medvetet sållar bland hans storfilmer och bara kommer ihåg det jag vill minnas så blev jag ändå väldigt glad när jag såg att denna film var på G. Det kändes härligt. Välgjort actionäventyr på franska med lite mumier och tokerier och (vilket är ganska vanligt när det vankas Besson) en tuff kvinna i huvudrollen. Det kan aldrig blir fel. Eller kan det det?

Jo.

Som fan faktiskt.

Luc Besson har gjort det stora misstaget att snegla på tok för mycket på sina landsmän och regissörskollegor Marc Caro och Jean-Pierre Jeunet. Men där Caro och Jeunet är närmast analt precisa i varenda liten mikrometer av filmrutan där hafsar Besson igenom allt och jag sitter i soffan och eldar upp mig. Vem tror karln att han är? Vem försöker han lura? Han glömmer att barn och tonåringar sett påkostade äventyrsfilmer sen dom gick på dagis, dom GÄSPAR åt filmer gjorda med vänsterhanden. Ska man prompt ha med en dinosaurie i en film, gör den perfekt eller slopa hela grejen. Ska en bil krascha ner i vattnet, se till att göra den aningens mer realistiskt än vad ungarna kan se i sina mobiltelefonspel. Ska det vara actionfyllda sekvenser i ett rungande tempo så går det inte att köra rullator från a till ö, det måste till fler hästkrafter.

Men, vad handlar filmen om då kanske du undrar? Jo, om Adèle Blanc Sec (Louise Bourgoin) som är journalist, författare och äventyrerska och hon beger sig till Egypten för att hitta mumieresterna av Ramses II. Hon ska nämligen försöka få liv i döingen för att kunna bota sin tvillingsyster som ligger i koma efter en tennisolycka.

Tycker du att dom två ovanstående meningarna är bland det mest spännande du läst, se filmen. I alla andra fall, se något annat. Någon av Luc Bessons mästerliga filmer till exempel. Eller minimojerna. Vad som helst utom detta, i alla fall om jag får bestämma.

Publicerat

Tre om en: Indiana Jones


Indiana Jones och jakten på den försvunna skatten (1981)

Jag var för liten för att se den första Indiana Jones på bio. Jag var nio år när den kom och hade inte fått se den även om jag hotat med att hugga mig i ögat med en sax. Det var på håret att jag ens fick se E.T på bio året därpå eftersom jag då bara var tio och min mamma inte ruckade på regler i onödan. Men tjat fungerar, kanske inte fem i fyra vid en bardisk på krogen, men med mammor gör det det.

Nåväl. Indiana Jones och jakten på den försvunna skatten kom helt enkelt till mig några år för sent. Jag stod i den lilla videobutiken i byhålan och hade redan sett allt spännande som fanns – trodde jag – tills jag hittade fodralet till denna lite bakom Ur dödlig synvinkel och Flykten från New York. Indiana Jones! Fan va coolt! DEN tar vi!

Det tog exakt en minut av filmen innan jag var fast. Jag hade aldrig sett en film med detta tempo förut. Direkt sögs jag in i handlingen, det hände grej på grej på grej och det lugnade aldrig ner sig. Det var action, det var äventyr från första scen till den sist och det var Harrison Ford i runda manliga plugghästglasögon.

Själva historien, att Indiana Jones ska stoppa nazisterna från att få tag i förbundsarken och därigenom vara ett steg på vägen mot världsherravälde är visserligen välskriven och fiffig men det är inte den som är viktig, det är inte den jag minns. Jag minns smådjuren och jag minns ormarna. Det var något alldeles nytt för mig och med min redan då rätt kraftigt utvecklade ormfobi så var det sjuuuuukt läskigt.

Annars passar Karen Allen perfekt som den kvinnliga motvikten till Indiana, John Rhys-Davies är Sallah, Indianas sidekick (och en väl fungerande sådan) och Paul Freeman är precis så kall och klinisk som Dr René Belloq ska vara.

Som actionäventyr tycker jag denna film är svårslagen än i dessa dagar. Det hade jag kanske inte tyckt om jag var 37 när jag såg den första gången, eller så hade jag det. Det är svårt att spekulera om.


 

 

 

Indiana Jones och de fördömdas tempel (1984)

Det tog tre år för Spielberg att göra en uppföljare till Jakten på den försvunna skatten, men för mig gjorde det inte det. Jag var ju lite bakom och hade missat den första så för mig tog det väl bara nån vecka eller två innan jag kom hem med nästa färgglada Indy-VHS.

De fördömdas tempel är liksom första filmen skriven av George Lucas och redan då hade han en förkärlek för att bryta den kronologiska ordningen (för den oinvigde så syftar jag på Star Wars där episod 4-6 kom skitmånga år före 1-3). Denna är alltså egentligen den första filmen om man ser till handlingen.

Kate Capshaw står för den kvinnliga fägringen (?) och lyckades inte bara släta av Harrison Ford utan inledde även ett förhållande med filmens regissör Steven Spielberg och dom är gifta än idag. Indys sidekick i den här filmen heter Short Round (Jonathan Ke Quan) och är en 11-årig asiatisk liten kille och en riktig Björn Waldegård bakom ratten.

De fördömdas tempel är stilmässigt väldigt annorlunda från första filmen. Den är mycket mörkare, mycket eländigare och läskigare och handlar om slaveri och ockultism med en släng av både rasism och sexism som grädde på moset.

Det är fortfarande action och definitivt äventyr men tempot är lugnare, färgerna mörkare och känslan jag fick var inte riktigt samma ”WOWTJOHOOOO” i magen. Men spännande är det och välgjort sett till 1984-års effektstandard och det jag minns mest från första gången jag såg filmen är tomheten jag kände i magen när eftertexterna rullade. Nu fanns det inga fler gömda Indiana Jones-fodral i videoaffären. Nu var det slut på riktigt.


 

 

 

Indiana Jones och det sista korståget (1989)

Nu är jag 17 år och överlycklig. Indiana Jones kom visst tillbaka och SOM jag väntat, längtat och undrat om han någonsin skulle göra det.

Jag har biobiljett till premiären, fjärde raden i mitten (det är en vana som aldrig försvinner), och tänk, jag får se Indy på stor duk!
Precis som med föregångarna är det George Lucas som ligger bakom manus och Steven Spielberg som regisserar och allas förväntningar är skyhöga. Men vad skulle kunna gå fel?

Nu får vi se en ung Indiana Jones (River Phoenix) stjäla ett värdefullt guldkors från några gravplundrare, vi får se hur han får tag i sin kära piska, var han fått sin fascination för arkeologi ifrån, varför han kallas Indiana och hur förhållandet har varit med hans pappa vilket inte var så vidare värst känns det som.
Allt Indiana gjort han han gjort för att bli sedd av sin far, den store professorn Henry Jones (Sean Connery). Allt sonen vill är att få bekräftelse och kärlek. Har det gått bra? Njääää. Blir det bra på slutet? Såklart!

Überkvinnan i Det sista korståget heter Alison Doody och Indys sidekick är återigen Sallah, John Rhys-Davies, men filmens stora behållning är Sean Connery.
Åren innan hade han gjort Rosens namn och De omutbara och var sjukt stor som skådespelare men att casta honom som Indiana Jones pappa var ett riktigt lyckokast för alla inblandade. Hela hans uppenbarelse hjälpte till att återinföra myskänslan från första filmen. Till och med känslan av det kärleksfulla gnabbandet mellan Indiana och Marion Ravenwood (Karen Allen) som funkade så bra i första filmen (och som mest blev tradigt med Kate Capshaw i tvåan) lyckades Sean Connery hjälpa till att återskapa.

Jag gick ifrån bion med ett leende på läpparna trots att jag nu VISSTE att det var sista gången jag fick se Indiana Jones i en ny film.


 

 

 

Indiana Jones och kristalldödskallens rike (2008)

Att Indiana Jones skulle komma tillbaka ännu en gång det var för mig lika stort som om jag skulle få en tur och retur-biljett till Månen.

19 år efter förra filmen och 27 år efter första samlas järngänget igen: Ford, Lucas och Spielberg och jag kan redan nu säga att jag förbannar den dagen dom kom på den idén.

Jag fattar det inte. Jag fattar inte att två av världens bästa sagoberättare (Spielberg och Lucas), en av världens ballaste skådisar (Ford), ett samlat gäng av
högklassiga birollsaktörer (Cate Blanchett, Shia LaBeouf, Jim Broadbent, John Hurt) i kombination med världens i särklass mest ypperliga effektmakare – ILM – inte kan få till det bättre än såhär. Det är för mig helt absurt!

Det finns uppenbarligen pengar, det finns bevisligen fantasti och kreativitet men det som inte finns och som fanns mängder av i alla tre föregångarna är: HJÄRTA.

Indiana Jones och kristalldödskallens rike är ett hafsverk. Det är en undermålig historia, det är taffligt skådespeleri, det är rent KEKKIGA effekter och jag kan inte bli annat än rosenrasande över detta avslut. Harrison Ford är 66 år gammal och jag är fan rädd när han springer. Det luktar lårbensbrott lång väg och ingenting i hans rörelsemönster ser behagligt och naturligt ut.

Helt ärligt, jag önskar att jag aldrig sett den här filmen. Jag önskar att jag kunde leva mitt liv med en god Indiana Jones-smak i munnen och en svag fundering då och då på hur den sista filmen egentligen var. Men gjort är gjort, både för mig, Harrison Ford, Steven Spielberg och George Lucas och jag tror inte någon av dom sistnämna männen är särskilt stolta över detta magplask i filmhistorien.

Jag tror även denna gång att det här är den sista filmen. Enda skillnaden nu är att jag inte bara tror, jag HOPPAS att jag har rätt.