Etikett: Axel Petersén

Publicerat

TOPPEN AV INGENTING

Nojet (Léonore Ekstrand) ärver en fastighet i Stockholm av sin far. Hon är 68 år och har levt på ett månatligt underhåll i hela sitt vuxna liv (vad jag förstår). Nu tvingas hon dimpa ner i verkligheten med allt vad det innebär och hon blir en del av storstadens hårdhudade bostadsmarknad när hon bestämmer sig för att knacka dörr, få ett ansikte på sina hyresgäster och inser att husets förvaltare sålt svartkontrakt och tjänat en jäkla massa pengar på ett fiffligt sätt.

Filmens regissörer Måns Månsson och Axel Petersén har jobbat tillsammans förut, närmare bestämt med filmen Avalon 2012 och det är Axel Petersén som skrivit manus till Toppen av ingenting. När jag tittar på filmen känns dock väldigt mycket improviserat. Om det är det eller inte vet jag såklart inte men känslan är sån.

När det gällde Avalon så var det i mångt och mycket Johannes Brosts film. Han satte den på kartan och blev Guldbaggebelönad för insatsen. I den här filmen är det det faktum att 68-åriga Léonore Ekstrand visar sig naken och att 90-talssmörsångaren Don Bennechi är tillbaka som gett mest eko men jag kan inte säga att det räcker för egen del, inte för att göra detta till en intressant film.

Okej. Intressant nog för att ge den en fredagskväll var den tydligen men så gillar jag ju att se svensk film också. Men jag hade å andra sidan sett den även utan naken kvinnohud och en hårlös Don.

Filmen finns att se på C More. Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

Publicerat

AVALON

Roxy Musics fina låt Avalon är jordens nostalgikick för mig men det är också ett bra namn på en film, bra mycket bättre än After Eight som det skulle ha hetat om inte en viss chokladbit satt sig på tvären.

Det är lika uppenbart att låten Avalon kommer spelas i denna film som att Sweet home Alabama spelas i filmen Sweet home Alabama eller Roy Orbison´s Pretty Woman i filmen Pretty Woman, men det hör inte riktigt hit, inte nu i alla fall.

Avalon hade världspremiär på Torontos filmfestival i september 2011 och där vann den kritikerpriset för bästa debutfilm. Innan detta var filmens regissör Axel Petersén mest känd för att ha spelat rollen som Berit i filmen Cornelis. Johannes Brost däremot, han var Joker i Rederiet, han var slingade Lennart i Black Jack och mästare på charader i Gester med gester men framförallt har jag under hela min uppväxt via tidningsartiklar och löpsedlar fått känslan av att han var ett partydjur. Rollen som Janne i den här filmen känns på nåt sätt som skriven för honom och kanske är det därför han är så himla bra? Han kanske inte spelar, han kanske inte behöver det? Han kanske bara….är?

En påkostad nattklubb ska öppnas i Båstad och festfixaren Janne ska hålla i spakarna. Han har precis blivit av med en fotboja, livet leker så smått och han tror verkligen på den här grejen. Men så händer en grej som förändrar det mesta.

Grejen som händer, det handlar om ett dödsfall, är det centrala i filmen. Bihistorien, den som handlar om personen som dör och dennes närstående skulle jag vilja se, där finns en väldigt intressant film begraven. Historien om Janne bryr jag mig inte nämnvärt om. En rackig halvgammal gubbe med dyra skjortor och flådigt leverne som han inte har ekonomi för, njä, det känns inte alltför spännande faktiskt. Jag tycker inte filmen är dålig, nejdå, den är bara inte så engagerande. Dessutom är slutet ett rent hån.

Tummen upp för Johannes Brost, tummen upp för Bryan Ferry, tummen ner för att den mest intressanta delen av filmen sjabblas bort och tummen åt både höger, vänster, upp och ner för juryn i Toronto. Jag fattar inte hur dom tänkte men visst är det kul med en svensk film som får uppmärksamhet utomlands även om jag inte riktigt förstår varför.

Fripps filmrevyer har också sett filmen. Här finns hans recension.