Tänk dig en treåring framför en gigantisk vägg med lösgodis. Hen står där och är dryga metern hög, kanske lite snorig, kanske har hen keps, jag tror det. Men det jag vet är att hen definitivt har fått ett okej från mamma och pappa att plocka hur mycket godis som helst i den prassliga påsen, det gäller bara att själv nå upp till rätt plastlådor.
I min värld är Man of steel-regissören Zack Snyder den där treåringen och manusförfattarna David S Goyel och Christopher Nolan föräldrarna. ”Här Zack, här har du en story, här får du våra idéer och visioner och här kommer vi med filmbolagets jättekappsäck med guldpengar och nu är det upp till dig att fixa ihop alltihop så det blir en helt perfekt slutprodukt.”
Och där står Zack och torkar snor med sidan på långfingret. Vadå? Vadå slutprodukt? Det är ju jättegott med hallonbåtar och polly och skumbananer och nappar och såna där blåbärsbumlingar som gör att tungan ser ut som en smurf i dagar efteråt. Det är väl bara att tjoffa ner alltihop i påsen och äta. Lösgodis är ju gott även i stora mängder. Jag blandar och äter, du ska bara vara tyst.
Ja, typ sådär känns det. Med Man of steel serverar Zack Snyder mig en gigantiskt påse plockgodis och jag förväntas tycka att blandningen är toppen OCH jag förväntas att inte må illa efter en sockerchock som hade tagit död på en mindre luttrad. Det är ju inte möjligt. Klart jag får nog. Klart det står mig upp i halsen efter en stund men hey, lugn, så illa är det faktiskt inte. Jag kräks inte, jag hade bara behövt en paus – eller mindre påse.
Det finns nämligen en hel det med Men of steel som är bra. Stålmannen själv, Henry Cavill till exempel. Han må kanske vara för snygg för att bli den nya James Bond och han var för gammal för att spela vampyr-Edward i Twilight men han är till min förvåning väldigt bra på att spela Clark Kent. Bilderna jag sett på honom har varit ungefär lika spännande som att se Prins Carl-Philip vara kalsongmodell i Elloskatalogen men nånting händer när Cavill visas upp på stor duk. Han växer (nähä?). Han funkar. Han är stor, stark och ser genuint snäll ut till skillnad mot hans antagonist Zod som i Michael Shannons gestaltning är jävligt ruggig. Nånting säger mig att Christopher Nolan haft ett finger med i den castingen för är det nåt han kan så är det att med precision välja riktigt läbbiga filmskurkar.
Kevin Costner och Diane Lane spelar Clark Kents jordiska föräldrar och Russel Crowe är hans biologiska kryptonitiske pappa och dom alla tre utstrålar en sån värme att dom skulle kunna fungera som bras-DVD. Värme är det annars inte mycket med i filmen. Den är kall, iskall i färgerna, det är grått, svart och gråsvart och det är dystert men inte spännande. En del av serietidningskänslan försvinner i och med det och det gör kanske inget egentligen, det är bara det att jag gillar när det är lite mer färg och framförallt lite…snyggare. Lite mer The Dark Knight liksom.
Det är ofrånkomligt att jämföra Man of steel med Nolans Batman-trilogi men i mina ögon är det som att jämföra ett avsnitt av Tom&Jerry med Monster´s Inc. Det är samma genre, det är gjort på samma sätt men det är klasskillnad. Det finns nämligen en del med Man of steel jag inte köper. Det första är Amy Adams som Lois Lane. Nej säger jag, hon är fel tjej på fel plats. Det andra är dom otaliga och extremt långtråkiga ”actionscenerna”.
Filmen är 2,5 timme lååång och den hade verkligen inte behövt vara det. En halvtimme hade lätt gått att klippa bort och vips hade det blivit kvar en riktigt bra och påkostad film med duktiga skådespelare och välgjorda actionscener – en perfekt slutprodukt.
Zack Snyder nådde liksom inte riktigt upp. Nästa gång kanske han lärt sig att hämta en pall om han vill hitta dom bästa bitarna. Eller så har han växt en halvmeter. Treåringar brukar kunna göra det.
[Betyget ändrat efter omtitt. Kanske borde jag ha sänkt det ett snäpp till?]
