Det var en gång för läng
e sen, då när Fangorns skogar fortfarande stod orörda, långt innan ballrogen nedkämpades av den heroiske Gandalf och Fylke andades inget annat än harmonisk longbottomrök, i alla fall inte på spelfilm.
I Sverige kantades denna avlägsna era av manchesterbyxor i pastell, av överdrivna axelvaddar och av att Depeche Mode släppte den fullkomligt lysande LP-skivan ”Music for the masses”.
Lite tidigare i en helt annan del av världen fick en frodig man i tjugoårsåldern (som redan då hade ett illa ansat skägg) tag i en 16-millimeterskamera. Han engagerade ett gäng nördiga vänner och dom började filma. Varje helg i fyra år filmade dom, vaaaarenda helg. 1987 var filmen klar. Bad taste fick den heta den förstfödde ”sonen” till en av världens största nu levande regissörer, Peter Jackson.
Historien om några snubbar som undersöker en invasion av utomjordingar i en liten håla på Nya Zeeland är en orgie i klafs. Det är blod (aka Heinz tomatketchup) och hjärnsubstans och var man inte sugen på haggis innan så lär man aldrig någonsin bli det efter detta.
Jag tycker inte filmen är varken bra eller speciellt spännande när jag ser den nu (2011) men 1987 när den var ny, herregud, DÅ var den ball! Att få till dessa effekter utan egentligen en spänn på fickan DET är stor filmkonst oavsett vad man tycker om filmen i sig och det som också slår mig är hur stensäker Jackson var på att filma vinklar redan då. Han vet precis hur han ska hålla kameran för att få in rätt känsla och han maxar användandet av naturen som kuliss, precis som han senare gjort i både Sagan om ringen och King Kong.
Bad taste är ett bra bevis för att även stora varit små och att det är värt att kämpa som en dåre om du har en dröm som du vill ska bli sann.
