Etikett: bajs

Publicerat

DOG EAT DOG

Jag har sett en sisådär 290 filmer i år. Det här är den i särklass sämsta av dom alla.

Dog Eat Dog är en såndär film som ska vara provocerande med grafiskt over-the-top-underhållningsvåld men det enda sättet den provocerar mig på är att den är så fruktansvärt otydlig, att manuset är obegripligt, att Nicolas Cage och Willem Dafoe kämpar som rabiessmittande hundar för att göra sitt bästa med dessa två illa skrivna rollfigurer (och faktiskt till viss del lyckas, så mycket kan jag ge dom) och att INGENTING i filmen får mig att reagera som jag antar att regissören Paul Schrader vill att den ska göra.

Jag är SÅ uttråkad att dom redan ostoppade fåtöljerna på biografen Park får rumpan att kännas som att den sitter på träbänkar ihopsnickrade av lackad furu i nån gammal ovädrad gympasal. Jag vänder och vrider på mig sådär som mördarsniglar i en saltfylld plasthink. Försöker till och med sova men musiken i filmen gör mig så irriterad att jag inte kan slappna av och blunda. Men va fan, den är bara 93 minuter tänker jag, en kortfilm, det här fixar jag. Men 93 minuter har aldrig känts längre. Aldrig. Faktiskt. Fi fan alltså.

Jag såg filmen på Stockholms filmfestival tillsammans med några filmspanande vänner och här är deras tankar om filmen:
Rörliga bilder och tryckta ord
Movies-Noir
Jojjenito

Publicerat

KEANU-SOMMAR: PÅ DRIFT MOT IDAHO

Mike Waters (River Phoenix) somnar stående vid en vägkant. Via en inzoomad ordbokssida ser vi ordet narkolepsi och vi förstår att det är en sjukdom som yttrar sig i plötslig sömn. Typ. Vi förstår också att Mike lider av detta.

Jag tror att även jag kan ha fått en släng av narkolepsi-sleven. Kroppen ville liksom trycka på OFF under varje minut av hela den här 104-minuters maratonfilmen. Ärligt talat stängde jag faktiskt av efter sextio minuter, gick ut på balkongen och ångestskrek rätt ner i blomlådan men då jag inte är en människa som ger upp vid första bästa motgång (undantag sysselsättningar som inkluderar mjölksyra) satte jag mig i soffan igen och tryckte på play. Det här är vad jag genomled i korta drag.

Mike blir avsugen av en tjock gubbe.
Mike får pengar.
Mike går hem med en skinntorr pedantiskt gubbe med motvindsfrilla.
Snubben går uppenbarligen igång sexuellt på unga män som städar frenetiskt.
Mike skrubbar skinntorr gubbe.
Mike får pengar.
Mike träffar rikisen Scott (Keanu Reeves).
En tant raggar på Mike.
Mike somnar.
Aha! Narkolepsin!
Mike träffar Hans (Udo Kier).
Hans säljer bildelar och gillar Mike. Mike gillar inte Hans. Hans är ”pervers”.
Mike somnar och vaknar i Scotts armar sittandes vid en fontän med texten The coming of the white man (jag vet inte om texten har ett dugg men nånting annat att göra men jag tvivlar på att regissören Gus Van Sant jobbar med slumpen).
Mike somnar i täckplast.
.
(hoppar lite här för snart kommer filmens enda roliga scen)

Mike och Scott träffar Hans.
Hans får feeling, tar tag i en gigantisk bordslampa som han släpar runt på samtidigt som han mimar till en tysk….”låt” (bifogar länk till detta klipp här för hugade spekulanter att ta del av).
Scott skrattar. Mike sitter och tittar med korslagda nakna ben.
Hans åker iväg på en motorcykel. Stoppas av en polis. Hans smeker motorcykeln.
.
Det kommer mer gottigheter, massor med mer, speciellt om man gillar kastanjer, ledsen tysk flicka, Keanu med trasiga jeans och landsbygden. Jag klarar mig alldeles fint utan allt det där och säger helt enkelt tack för mig med denna sammanfattning: den förr i tiden mycket mer pretto-Fiffi tyckte betydligt bättre om filmen än vad den moderna Fiffi gör. Jag tycker verkligen inte om den alls. Ingen skugga på Keanu dock. Han är Keanu. Han är kung.

Nästa vecka kommer en film som är betyyyydligt bättre än detta dravel.

Publicerat

Veckans klassiker: TRAINSPOTTING

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag äger bara en hink. Det är bra.

Jag har skjutit upp att spackla klart en bit av taket, ain´t gonna happen anymore. Det finns ingenting min kropp är så besatt av att min hjärna slutar fungera. Och det här med att bajsa ner sängen i sömnen på första dejten och inse att helvetet faktiskt är på max för man ligger inte ens i sin egen säng mellan sina egna lakan. Alltså, nej, fy fan. Roligare kan man ha det.

Regissören Danny Boyle bjuder hem oss till killarna Renton, Spud, Sick Boy och Begbie och deras allt annat än glamourösa liv i 80-talets Edinburgh. Det knarkas friskt i det här gänget och det är inte snyggstilat direkt, nej här snackar vi knarkets redigt smutsiga baksida, inte kokainlinor på hippa inneställen.

Renton (Ewan McGregor) har en bästa vän i världen och den heter Heroin. Dom har blivit så tajta att Renton börjar inse att han inte kommer överleva med heroinet i kroppen och han försöker klara av att avgifta sig själv. Igen. Det är inte första gången men varje gång tror han att det är den sista. Den samling vänner han har omkring sig befrämjar inte drogfrihet direkt, alla är inne på samma bana och Renton är rätt ensam i sin vilja att bli ren. Men precis som en del vuxna säger till sina barn – din vilja sitter på en sten i skogen – så är Rentons vilja inte vatten värd när polarna knackar på. Det är kanske inte enbart knarket Renton borde rensa ut ur systemet, kanske även vänskapskretsen?

Kan man vara glad åt Trainspotting har man mycket att vara glad åt. Dom allra flestas liv är MTV Cribs i jämförelse och det är ofantligt lätt att känna tacksamhet över det jag har när jag ser filmen. Varmvatten. Fullt kylskåp. God hälsa. Arbete. Noll drogberoende. Sköna vettiga vänner. Levande barn. Såna här filmer är så jäkla bra på det viset, tvärtomtankarna fullkomligt sprutar. En sån fullkomligt jävla misär Trainspotting är, från Iggy Pops Lust for life-start via exempel som Temptation med både Heaven 17 och New Order och ända till slutet, Born Slippy med NUXX.

När jag såg filmen 1996 var den världsomvälvande för mig, det är den inte riktigt längre även om jag fortfarande tycker det är en extremt bra film. Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord har också sett Trainspotting och om en sak tycker vi lika: det ÄR en klassiker, om än modern. Klicka här för att komma till Sofias recension.

När jag såg den 1996:

När jag såg den 2013: