Etikett: Baltasar Kormákur

Publicerat

ADRIFT

Jag hade inte tänkt se den här filmen men när Steffo pratade om den i podden och beskrev den som en based-on-a-true-story-film kände jag att jag blev lite mer intresserad. När han dessutom klämde till med att det finns en ”twist” i filmen och att jag absolut inte ska googla denna verkliga kvinnas namn INNAN jag ser filmen var det som att det samlades blinkande neonbokstäver under ögonlocken. ”KANNIBAL” stod det, blinkande i rött. Tänk om det var en SÅN twist, en Alive-twist?!? Klart hon behöver KÄK!

Min fantasi är ibland lite för all over the place och detta var en sådan gång. Filmen var trots detta sevärd och Shailene Woodley visar återigen vilken väldigt bra skådespelare hon är. Sam Claflin, kanske inte so much. Han känns som Ullaredsversionen av Jamie Dornan och nej, det är ingen komplimang.

Den isländske regissören Baltasar Kormákur är stabil som vanligt. Jag gillar honom. Han är duktig på sitt jobb.

Publicerat

EVEREST

Den isländske regissören Baltasar Kormákur intresserar mig på nåt underligt sätt. Jag har sett nästan alla filmer han regisserat och trots att alla filmer (utom en) hamnat på en stabil trea i betyg så har han ”nåt” jag gillar. Han är helt enkelt…duktig.

Nu när han även har Everest på sitt CV måste jag säga att han höjt sig ännu ett snäpp. Det finns nämligen ingenting filmtekniskt att klaga på med filmen, inte heller när det gäller personregi. Det känns helt enkelt som att anledningarna till att Everest aldrig riktigt lyfter inte beror på regissören, mer på brister i manus, min egen syn på bergsbestigare samt – tyvärr – Kiera Knightley.

På filmaffischen står det att Everest är ”based on the incredibly true story” men filmen är tydligen inte mer baserad på boken Into thin air – skriven av Jon Krakauer (i filmen spelad av Michael Kelly) –  än att författarens namn ”glömts bort” på IMDb. Där står endast manusförfattarnas namn, det yppas inte att manus är baserad på den där ”otroligt sanna storyn” som är Krakauers bok.

I filmens förtexter står det dessutom att 25% av alla som försöker bestiga Mount Everests topp inte kommer ner levande och det är ett rent faktafel. Procenttalet gäller K2, inte Mount Everest.

Nåja. Fakta eller inte fakta, det är klart att Everest bjussar på ett hisnande svindlande äventyr bland syrgastuber, glaciärer, laviner och den där obönhörliga viljan att med alla till buds stående medel vara en av dom få i världen som har tagit sig ända upp på toppen. Och det är den där viljan som gäckar mig. Jag förstår den inte. Jag förstod den inte när jag såg dokumentären The Summit förra året och jag förstår den inte i den här hollywoodrullen heller. Fan, det är iskallt och farligt, åk hem med er!

Nej, jag lyckas aldrig riktigt få till någon känslomässig investering i filmen och närbilder på Kieras Knightley gråtande ansikte under filmens jobbigaste scener hjälpte inte direkt till. Det var dock fler än en som snyftade högt i den fullsatta biosalongen på ”rätt” ställe.

Om jag ska sammanfatta filmen så tycker jag den är sevärd, lite tänkvärd samt antagligen inte prisvärd i 3D.

Jag såg filmen tillsammans med Fripps filmrevyer-Henke och här är hans tankar om filmen.

 

Publicerat

FILMSPANARTEMA: MÄN SOM SPRINGER

.

.

.

Ha! Denna månads filmspanartema var enklast hittills. Samma sekund som temat kläcktes visste jag vilken infallsvinkel jag skulle ha, det enda jag inte visste var hur mycket tid jag skulle lägga ner på inlägget.

Det finns nämligen en skådespelare som man tror sig ha sett sprungit i massor av filmer men som väldigt sällan – för att inte säga aldrig – har gjort det. Denzel Washington har nämligen gett dom långa kliven ett ansikte!

Denzel Washington har fucking promenerat sig igenom varenda actionfilm han varit med i. Med sin svagt framåtlutande gångstil och sina älgkliv har han lurat oss till att tro att han har bråttom, att det händer grejer, att han är snabbast på plats, att han till och med springer. Men nej, han springer inte. Han springer aldrig.

Min sko klämde när jag tänkte på hur ingående och djupt jag skulle ta detta tema, om jag skulle snabbspola mig igenom hela Denzels filmografi för att bevisa min tes eller om du helt enkelt får förlita dig på att jag kan min snabbgående Denzel. Det är klart att jag kan ha missat nån scen här och där men jag har tänkt på denna glödheta potatis (icke-springandet alltså) ända sedan Mo´ better blues (1990) och jag har sett i princip alla filmer han gjort – utom en. Den senaste.

Så, a woman´s got to do what a woman´s got to do, jag måste kolla in den senaste filmen för att säkra min tes: Denzel Washington är mannen som aldrig springer. Jag tar alltså temat, vänder det ut och in och tittar på 2 Guns!

Isländske regissören Baltasar Kormákur åkte till Hollywood och gjorde Contraband med Mark Wahlberg i huvudrollen. Den måste ha gått bra för han fick chansen att göra en actionfilm till med samma skådis. Denna.

Narkotikapolisen Robert ”Bobby” Trench (Denzel Washington) ska infiltrera en mexikansk drogkartell och jobbar hårt för att lura sin sedan 10-månader nyfunna vän ”Stig” att han är en i gänget.  Underrättelseofficeren Michael ”Stig” Stigman (Mark Wahlberg) ska infiltrera en mexikansk drogkartell och måste försöka samsas med partnern ”Bobby” för att undercovern inte ska avslöjas. En liten skön twist där alltså. När deras cover avslöjas och uppdragsgivarna släpper taget och miljontals kronor är borta tvingas dom samarbeta på ett helt annat vis, nu är det dom två mot världen.

Det var tänkt att Vince Vaughn och Owen Wilson skulle ha spelat huvudrollerna och jag tackar en högre makt att så inte blev fallet för både Wahlberg och Washington sköter sig och ger filmen en välbehövlig…tyngd. Dom gör sitt jobb men kanske inte så mycket mer men just här räcker det. Wahlberg pratar fort och är lite smårolig, Denzel har guldtandsprotes och ganska oklädsamt skägg.

Bill Paxton ser ut att spela exakt samma roll som i Edge of tomorrow, samma stelhet, samma mustasch till och med, men han är mer badass här och skulle kunna passa in i Inglorious basterds med sin look. Paula Patton som alltid känns som nånslags förorts-Jennifer-Lopez tycker det är försvarbart att visa tuttarna i en scen där det inte behövs.

Men nu till den brännande frågan. I en film som handlar om ”two guys on the run”, får vi se Denzel springa? Springer han i en enda scen, springer han en enda meter, springer han alls? Svaret är givet.

Nix!

 

Med stor glädje kommer jag klicka mig vidare och läsa om filmspanarvännernas tankar om män som springer. Gör det du med vettja.

 

Except Fear/Absurd Cinema

Filmitch

Fredrikonfilm

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

The Nerd Bird

The Velvet Café

 

 

Publicerat

TRE OM EN: Baltasar Kormákur

Vem är Baltasar Kormákur?

* En isländsk regissör som förutom den bioaktuella filmen 2 Guns även regisserat Djupet, Inhale och dom tre filmerna jag skriver om idag.

* Föddes 27 februari 1966 i Reykjavik

* År 2000 hade Variety med honom som en av ”10 Directors to Watch,”  tillsammans med några andra som sågs som nykomlingar då (men inte direkt nu längre): Alejandro González Iñárritu, Lukas Moodysson och Christopher Nolan, för att nämna tre.

* Han är en produkt av en familj med minimal namn-fantasi. Baltasars pappa heter Baltasar Samper och sonen heter Baltasar Breki.

.

.

A Little trip to heaven (2005)

I en liten bar i Hastings Minnesota sitter Fred (Jeremy Renner) och dricker öl. In kommer en främling, en förbipasserande som är törstig och behöver en paus. Nån timme senare är denna främling död, krockad mot en bergvägg, helt förkolnad och med en nöjd Fred gåendes från bilen. Varför då? Vem är den där främlingen, vem är Fred och har den där livförsäkringen på en miljon dollar som tillfaller Freds fru Isold (Julia Stiles) någonting med mordet att göra?

Försäkringsutredaren Holt (Forrest Whitaker) får helt sonika resa till Hastings för att försöka reda ut trådarna. En miljon dollar är mycket pengar och försäkringsbolaget har många små asterisker i sina kontrakt för att slippa betala ut försäkringspremier och Holt är den bästa. Han hittar kryphål, han ställer rätt frågor, han smyger runt och får reda på svar.

Det här är en trevlig liten film. Den befinner sig nånstans i gränslandet mellan familjedrama och thriller och den håller uppe mitt intresse från början till slut. Skådespelarna är lågmälda men av yttersta klass och om nån sticker ut lite extra så är det Jeremy Renner (i långtradarmustasch!). Förtexterna är jättemysiga också. Det blippar och klipprar som det gjorde i datoriseringens ungdom och det är både snyggt och nostalgiskt. Hela filmen är ett fint hantverk helt enkelt.

.

.

.

.

.

Brottsplats Jar City/ Mýrin (2006)

För det första: vilken ohyggligt dålig svensk titel på filmen. Brottsplats Jar City. Den tilltalar vem?

För det andra: om någon regissör vill ha tips på en utbildningsfilm i konsten att göra ”luktrulle” så finns det numera en aspirant på förstaplatsen efter Parfymen, nämligen denna. Herregud alltså. Jag såg den som frukostfilm och med facit i hand, eeeehummm, inte så bra val. Bara det att polisen Erlendur (Ingvar Eggert Sigurðsson) envisas med att smaska fårskalle i otaliga scener filmen igenom får det att vrida sig i magsäcken på mig. Men jag fattar, det är meningen. Kontrasterna mellan bårhusets lik och polisen som gräver ner en gaffel i ett tillagat fårhuvud blir både stor och minimal samtidigt.

Innan jag satte igång filmen önskade jag mig att få se en isländsk variant på den svensk-danska TV-serien Bron. Jag hoppades få se isländska vidder och vyer, sköna kameraåkningar över karga landskap, huttrande kyla, inbundna ö-bor och så mycket genuint ISLAND som det bara gick. Såhär efteråt kan jag säga att jag inte är ett dugg besviken.

Om jag ska försöka dra handlingen kort och koncist så handlar den om Örn (Atli Rafn Sigurðsson) som är pappa till lilla Kola, en flicka döende i en obotlig hjärnsjukdom. Samtidigt blir den något skumme Holberg (Þorsteinn Gunnarsson) ihjälslagen i sitt hem och polisen Erlendur ska utreda fallet. Livsöden vävs samman och slutprodukten blir något i stil med den bästa Beckfilm man kan skrapa fram i kombination med lite Mannen på taket, Rolf Lassgårds Wallander och Bron. Hur jag får ihop det vet jag inte riktigt, det är bara en känsla jag får.

Brottsplats Jar City känns äkta. Det är skitigt, rått, kallt, skäggigt, fult, brunt, blött och blodigt. Det är noll procent försköning.  Jag gillar mycket med filmen, eller om jag vänder på det – det finns inte något jag direkt ogillar med filmen. Betygsmässigt kanske det känns snålt med en trea men den är inte snål. Den är god och stark och spänstig, precis som Erlendur när han springer, trots att han är en storrökare.

.

.

.

.

Contraband (2012)

Om Baltasar Kormákur i filmen här ovan lyckades få mig att få kväljningar av liklukt som trängde igenom TV-rutan så lyckades han med något kanske än mer uppseendeväckande i Contraband: han gjorde Mark Wahlberg bra. Det är nåt som bådar gott för nya filmen 2 Guns eftersom Wahlberg är med även där.

Här är Mark Wahlberg Chris Farraday, en före detta smugglare som lagt kriminaliteten på hyllan, flyttat till en lugn liten stad, gift sig och blivit pappa till två söner. Frugans (Kate Beckinsale) lillebror är dock fortfarande inne i ”smeten” och gör bort sig fatalt när tullen kommer på honom och han tvingas dumpa fem kilo kokain.

Snubben han smugglade åt, Tim Briggs (Giovanni Ribisi), är ingen förstående charmknutte direkt, han slår lillbrorsan sönder och samman och tvingar honom att betala tillbaka vartenda öre. 700000 kr. Chris går givetvis inte med på det, han ställer upp på familjen och gör det enda han kan för att hjälpa lillebrorsan ur knipan, han ger sig in i smuggelbranschen igen.

Det här är en amerikansk remake av den isländska filmen Reykjavik-Rotterdam där Baltasar Kormákur faktiskt spelade huvudrollen som Kristófer och Ingvar Eggert Sigurðsson (polisen i Brottsplats Jar City) spelade Steingrímur. Jag har inte sett originalfilmen men den lockar.

Det jag känner nu efter att ha sett dom flesta av Kormákurs filmer är 1. dom gör sig på bio 2. han är stabil men inte superspeciell 3. nu ska jag gå iväg och se 2 Guns och 4. jag ser verkligen fram emot hans nästa film Everest med Jake Gyllenhaal och Josh Brolin.

Dessa tre filmer går att streama på Viaplay.

Publicerat

Fredagsfemman # 88

5. Yäääääy för streamingtjänster som funkar

Få saker gör mig så irriterad som streamingstjänster som inte funkar. Filmer som buffrar, program som ska laddas ner som inte funkar, krångligt med betalning, svårt att söka, dåligt utbud. Men streamingtjänster som FUNKAR gör mig lycklig ända in i benmärgen! Jag har ännu inte hoppat på Netflix, det känns som att jag är sist ut i norra hemisfären men jag har just nu fastnat för Viaplay. När det funkar så bra som Viaplay gör betalar jag med glädje månadsavgiften. Tänk den första som kommer på en Spotify fast med filmer och med samma gigantiska utbud. Spotify kostar 99 kr/mån. Jag betalar det gladeligen. ”Filmspotify” skulle kunna kosta bra mycket mer och jag skulle gärna betala det med.

.

.

4. Jag längtar så väldans mycket efter det här

Astrid Lindgrens bok Bröderna Lejonhjärta är en av mitt livs största läsupplevelser. Jag hade även boken på ljudband och jag lyssnade säkerligen på den hundratals timmar som barn. 1977 kom Olle Hellboms filmatisering av boken, jättespännande då såklart, hur skulle dom göra Katla? Men nu är buzzet i full gång inför remaken, filmen som enligt uppgift kommer att bli den dyraste i Norden genom tiderna. Tomas Alfredsson regisserar, Hoyte van Hoytema står bakom kameran och John Ajvide Lindqvist skriver manus. Mer än så vet jag inte. Jag vet bara att jag längtar. Och väntar. Och hoppas. Det kommer bli bra det där.

.

.

3. Nå?

Har du sett Hotell än?

.

.

.

.

2. Marvel´s Agents of S.H.I.E.L.D

Nu har två avsnitt av TV-serien Agents of S.H.I.E.L.D visats på Kanal5. Sablarns vad det är bra – tyvärr. Jag säger tyvärr enbart av EN orsak: reklamkanalshelvete. Jag AVSKYR reklampauser lika mycket som jag ÄLSKAR Marvel och jag står inte ut med reklam var tionde minut. Så hur bra Agents of S.H.I.E.L D än är så säger jag byebye för nu. Det finns ingen anledning att reta upp sig på saker jag kan undvika. Hej då Kanal5. Hej S.H.I.E.L.D på DVD-box när det nu blir.

.

.

1. Variety spådde rätt

För drygt tolv år sedan, i januari 2001, listade tidningen Variety tio regissörer värda att hålla ögonen på. David Gordon Green, Alejandro Gonzalez Inarritu, Christine Lahti, Daniel Minahan, Christopher Nolan, Dominik Moll, Jay Chandrasekhar, Andrew Dominik, Baltasar Kormakur och Lukas Moodysson. Dom två sistnämnda har regisserat filmer som har premiär idag: Moodyssons Vi är bäst! och Kormakurs 2 Guns (sen finns det ju ett par av dom andra på listan som det gått rätt så bra för också). En av dom aktuella regissörerna kommer jag grotta ner mig i imorgon. Då blir det en Tre om en med filmer av……..? He-he. My lips are sealed så länge. Och apropå lips are sealed så skulle det ha varit en annan etta på den här listan den här veckan men det får jag ta en annan gång. Kanske senare idag, kanske imorgon, kanske nån annan dag. Jag får nämligen inte säga nåt…än.

Publicerat

INHALE

Jag klickar mig runt bland streamingsfilmerna hos Lovefilm och blicken stannar vid ett namn – Baltasar Kormákur.

Jag känner igen namnet men kan inte riktigt placera det och klickar mig vidare. Sen – ÅHÅÅÅÅ – tänds glödlampan på skallbasen och poletten trillade ner. Djupet. Det var ju han som regisserade Djupet och Djupet var en bra film och hur beige Inhale än känns, nu jäklar blir det Baltasar-movie-night!

Sagt och gjort. Jag andas in. Och ut. Jag brukar göra det ganska ofta, både lungorna och jag mår liksom lite bättre då. Filmen drar igång och med det även oråden.

Det äkta paret Stanton, Paul (Dermot Mulroney) och Diane (Diane Kruger) lever i varje förälders mardröm. Dottern Chloe (Mia Stallard) är i desperat behov av en lungtransplantation. Med tiotusentals lungsjuka på kö är det inte en lätt väntan, föräldrarna inser att snaran dras åt, det kanske inte går, organet dom behöver kanske inte kommer dyka upp i tid och dotters liv är i verklig fara.

Paul kommer på en fiffig lösning på problemet. Med familjens besparingar på fickan styr han kosan mot Mexico där det enligt uppgift ska gå att köpa sig ett organ. Inga direkta moraliska betänkligheter alltså och detta blir på nåt sätt extra konstigt då Paul jobbar som distriktsåklagare. Det kastas in några krystade scener mellan Paul och en man han ska åtala för att ha skjutit en snubbe som visar sig vara pedofil och snubben i fråga har ofredat mannens son.

Allt som vid första anblicken är en ond handling kanske inte är det. Det kanske finns en mänsklig baktanke bakom vissa brott. Allt detta känns enbart som att skriva mig (och alla andra som ser filmen) på näsan, som att det ska vara nåt slags ”bevis” för att Paul nånstans ÄR en schysst snubbe trots att han åker till The City Of Death för att köpa en kroppsdel av nån mindre värd människa för att rädda livet på dottern.

Det är ganska mycket med den här filmen som inte fungerar. Alla dessa fram-tillbaka-klipp mellan då och nu, dessa idoga kamerafilter som gör att Mexico ska upplevas som som helvetet på jorden, mycket som har med manuset att göra haltar betänkligt. Skådespelarmässigt är det också lite si och så. På pappret är det ganska starka namn med Diane Kruger som det i mina ögon mest intressanta men när det kom till kritan var det inte så många som levererade. Ska en film som denna fungera måste karaktärerna kännas trovärdiga och gör dom inte det måste dom åtminstone få mig att känna liiiiite med dom. Här? Näpp. Händer nada.

Att historien är ganska fånig är inte Baltasar Kormákurs fel. Så tänker jag, andas in, andas ut och går vidare i livet.

Publicerat

DJUPET

Det första som slår mig är hur få vi är.

Det är fredagkväll, det är premiär för Djupet och vi är sju personer i salongen. Jag försöker tänka att det beror på sommarvärmen utanför, på att kulglass, shorts och frisbeegolf lockar mer än sval biosalong. Sen slår det mig att det inte är sant. Hade Djupet gått ett stenkast från Sergels torg och Klarabiografen där jag och Fripps filmrevyer-Henke nu sitter, kanske på Filmstaden Sergel eller Saga, då hade fler hittat dit. Kanske är det också i snålaste laget att ge filmen EN stackars visning per kväll. Jag fattar det inte. Sämre filmer än Djupet har hittat till dom stora biograferna, mycket sämre filmer till och med och sju personer känns som ett hån. Dom ett gapflabb med tom blick mot en film som förtjänar ett bättre öde. Betalande tittare till exempel.

En handfull män från Hemön, Västmannaöarna (strax söder om Island) går ombord på fiskebåten Breki. Tidsmässigt är det är mitten på 80-talet, männen krökar hårt, beter sig allmänt ocharmigt, röker som borstbindare och kan knappt ta hand om sig själva, än mindre ett hem. Palli är mannen som blir undantaget som bekräftar regeln. Han har gullig fru och två små pojkar och känns som en någorlunda stabil familjefar.

Huvudpersonen är Gulli (Ólafur Darri Ólafsson), en överviktig man med vågigt ljust hår och snälla ögon och det är något av dessa adverb som gör honom till ett mirakel. Vilket? Jag tänker inte avslöja det. Inte här och inte nu. Men det jag kan säga är att båten förliser, det är tre grader varmt i vattnet, ett par minus i luften och det är långt till fast mark under fötterna.

När en tredjedel av filmen gått tänker jag ”vadå, The perfect storm, på isländska?”. När halva filmen gått tänker jag ”vadå, Open Water fast på isländska?”. När två tredjedelar har gått tänker jag ”wow, verkligheten överträffade dikten och ändå fanns det inga hajar” och när eftertexterna rullar tänker jag ”vad bra man har det”.

Filmen Djupet är baserad på verkliga händelser och sådana kan vara vanskliga, det kan bli helblaj av det och ge en bismak av lögner och överdrifter men så är inte fallet här. Regissören Baltasar Kormákur balanserar fint mellan dåtid och nutid, mellan spänning och den där ledan man kan känna när man tittat på en tjomme som simmar i närbild alltför länge. Sim, sim, sim. Men för faaaaaan, simma i land eller dö, gör NÅT av det, snälla! Den tanken kom bara till mig i nanosekunder åt gången, sen försvann den och detta på grund av koll på läget. Det är rätt folk bakom spakarna, kunnigt folk, folk som kan berätta en historia på ett funktionellt sätt.

Det kan vara så att jag saknade ännu fler undervattensbilder. Det kan vara så att jag saknade lite mer naturkatastrof och effekter. Det kan också vara så att jag är jättelarvig nu för jag tyckte filmen var bra precis som den var – också. En stark trea till en isländsk film som förtjänar uppmärksamhet, publik och fler visningstider.

Såhär tyckte Henke om filmen.