Etikett: Balthazar Getty

Publicerat

THE JUDGE

Jag tänker mig att jag sitter i ett litet tält eller möjligtvis i en igloo, en uppvärmd sådan.

Jag sitter i en fåtölj, en såndär gammal insutten härlig pjäs med hög rygg, en sån man kan gömma sig i, lägga upp armarna på varsitt rejält armstöd och sen luta huvudet bakåt och bara blunda. Det är som att befinna sig i en kokong, ett skydd mot världen, den som är där ute och inte alltid är så enkel att handskas med.

Ibland när jag läser en riktigt bra bok kan det kännas som att jag sitter i den där fåtöljen i det där tältet även om sanningen är att jag sitter dubbelvikt över en tallrik fil vid köksbordet för att jag inte kan sluta läsa. När jag ser en film som fullständigt får mig att mentalt tappa hakan hamnar jag också där. I bubblan liksom. Som om jag tittar på filmen genom ett stort svart plaströr och ingenting utifrån kan ta sig in, vare sig ljud, ljus eller mina egna fladdriga funderingar.

Det är sällan jag upplever att en film har ett sådant välskrivet manus som jag känner nu. Det är imponerande hur många historier, relationer och trådar som går att trycka in på 140 minuter film när det görs med sån finess som här. Persongalleriet är magnifikt och skådespelarprestationerna gör mig alldeles….trött på att det fattas så många superlativ i det svenska språket. Det går inte att förklara, det blir bara floskler och floskler blir i detta fall så väldigt…fjuttigt.

Tack Robert Downey Jr, Robert Duvall, Vera Farmiga, Vincent D´Onofrio, Billy Bob Thornton och Jeremy Strong för upplevelsen, för att jag ännu en gång i mitt liv får uppleva den euforiska känslan av att sitta i den nedsuttna gamla fåtöljen i den alldeles lagom varma igloon, se människor framför mig som jag inte känner, helt andra städer, andra liv men ändå känner jag på nåt sätt igen mig. Blir lite klokare. Förstår.

Jag är lite gråtig nu. Både skakad och rörd. Glad också. Och häpen. Film alltså, jag blir så jävla lycklig.

Publicerat

LOST HIGHWAY

Femtonde februari landade den här filmen på mitt hallgolv. Jag tror jag sett filmens första tio minuter femtio gånger sedan dess och varje gång har jag stängt av, tänkt ”jag orkar inte” eller ”jag fattar inte” eller ”jag är för trött för det här”.

En film som Lost Highway förtjänar hundraprocentig vilja även om man aldrig kan lova hundraprocentig koncentration och nu när jag – äntligen – sett filmen kan jag säga att åtminstone jag behövde koncentrera mig till max för att fatta nåt alls.

Jag känner mig helt tömt på energi nu, inte alls som efter att ha sett Mullholland Drive. Att jag jämför dessa två filmer beror inte enbart på att det är David Lynch som ligger bakom båda, det beror på att jag pratat med en handfull människor som tycker att båda har samma kvalitéer och/eller samma filmiska problem och faktiskt är så lika att det är svårt att skilja dom åt. Det tycker inte jag. Bortsett från svärtan, den suggestiva bakgrundsmusiken och ett annorlunda sätt att berätta en historia så har inte Lost Highway några direkta beröringspunkter med Mullholland Drive. Mullholland Drive är en modern klassiker, en film som växer trots att den redan är fulländad, Lost Highway når inte dit och jag ska försöka förklara hur jag tänker.

Saxofonisten Fred (Bill Pullman) är gift med Renee (Patricia Arquette). Han känns som en väldigt lugn man förutom när han saxar loss på jazzklubbscenen. En dag hittar han ett videoband på trappan. Nån har filmat inifrån deras hus och det som syns på filmen är att Fred brutalt mördar sin fru. Fred hamnar i finkan och där transformeras han på nåt konstigt vänster till bilmekanikern Pete Dayton (Balthazar Getty).

David Lynch visar upp synnerligen bra smak i och med att han plockar in Rammstein i soundtracket och det är något han hade kunnat göra ännu mer för att lyfta filmen. Jag tänker på hur Quentin Tarantino så exemplariskt använder musik för att förstärka scener och Lynch gör detsamma – fast tvärtom. Han använder lugn och suggestiv musik i förstärkande syfte, inte så mycket musik med personlighet och tyngd och därför blir det en riktig boost när Till Lindemanns röst når mina öron. Jag känner mig hemma, David Lynch pratar med mig, det blir liksom finemangs i magen ett tag där.

Överlag känns filmen väldigt ojämn, både i tempo och i att upprätthålla mitt intresse. Början är svag, andra fjärdedelen starkare, tredje fjärdedelen riktig tråkig och slutet är jättebra. Hur som helst, hatten av för David Lynch som på fyra år skapade två mästerverk och en riktigt bra film: Lost Highway (1997), The Straight Story (1999) och Mulholland Drive (2001). Ett i princip galet facit!

Några av mina filmtittande vänner har också sett filmen och här är deras tankar om den: Jojjenito-Johan, Fripps filmrevyer-Henke och Except fear-Jimmy.

Publicerat

Veckans serietidningshjälte på film: JUDGE DREDD

Jag var i Tokyo tre dagar i september 1995. Första dagen skulle jag försöka acklimatisera mig till ett hotellrum gjord för medellånga japaner, där toalett och handfat i storlek och höjd såg ut som något jag enbart sett på barnavdelningen på Ikea. Andra dagen firade jag min födelsedag bland berg-och-dalbanorna på Disneyland och den tredje dagen hade Judge Dredd premiär på en av Tokyos största biografer.

En konstnär handmålade affischen på plats på biografväggen och jag hade ohyggligt svårt att tänka mig nåt tuffare än Sylvester Stallone i domaren Joseph Dredds skepnad. Många japaner höll med mig, det förstod jag när jag satte mig ner på premiärvisningen, såg dom medhavda flaggorna och lyssnade till dom när dom i hundratals stod upp, hoppade och applåderade när Sylvester Stallones namn visades i förtexterna, när han själv kom i bild första gången, när han slogs, när han pratade, när han satte fast bovar och banditer. Det var ett oavbrutet jublande och något stort välde upp inom mig. Denna gång var det inte kan-ni-inte-hålla-truten-nerven som höll på att explodera, det var bubblan av filmkärlek, av magi och sammanhållning – äntligen några som förstod mig! Att Sylvester Stallone sprang omkring i platåstövlar som skulle få ABBA-Benny att bli grön av avund i ansiktet spelade ingen roll, inte för dom och inte för mig, det är däremot en riktigt snygg filmad synvilla.

Sylvester Stallone är 175 cm lång, filmens Judge Hershey (Diane Lane) är 166 cm och ”Fergee” (Rob Schneider) är 163 cm. I filmen ser det ut som om Judge Dredd är trettio centimeter längre än både dom och ALLA andra. Alla tittar upp på honom och inte så lite heller, inte sådär gulligt under lugg utan med huvudet bakåtlutat och blicken stadigt uppåt. Judge Dredd är stor, han är magnifik och han är som han själv uttrycker det: I….AM…..THE LAAAAAAW.

Judge Dredd skapades 1977 av John Wagner och Carlos Esquerra för tidningen 2000 AD. Han är inspirerad till sättet av Clint Eastwoods Dirty Harry och till utseendet av postern till filmen Death Race 2000. En judge är en blandning av polis, domare och bödel, en yrkeskår som alltså bör vara helt felfria och superlagliga själva. Joseph Dredd är sån. Han är perfekt, han är lagen just för att han i alla lägen lever efter den. Han gör inga snedsteg. Så när han anhålls för mord kan man ugglor i mossen. Nån vill sätta dit honom, nån vill se honom död. Vem kan denna någon vara? Kan det vara Rico (Armand Assante), den skrupelfrie störde mannen med den isande blicken, hans som mördar med samma frenesi som en annan skalar morötter?

Filmer som denna kan lätt kännas mossiga när det gått några år. Färger och effekter kan kännas gammalmodiga, känslan kan gå från nyskapande till mossig och det där pirret jag kände i kroppen 1995 hade lätt kunnat förändras till illamående. När jag tar ner min Dredd-VHS från hyllan en av dom regnigaste dagarna på semestern och frågar sonen om han vill se den med mig behöver jag inte fråga två gånger. Vi kryper upp i soffan, regnet smattrar mot plåttaket och den gamla trotjänaren knastrar igång. Denna gång är det inte videobandspelaren som agerar trotjänare, det är filmen. Jag har sett den så många gånger, SÅ många gånger och bandet liksom svajar. Sen sitter vi där tysta, som i trans och tittar på filmen och när eftertexterna rullar säger sonen: ”Du….det går inte att fatta att filmen är så gammal. Den hade kunnat vara gjord igår, ja, bortsett från flygscenen då, den var mest rolig”.

Jag håller med honom. Judge Dredd är en film som åldrats med värdighet och en superb eftersmak, lite som en gammal god ost eller ett vin som inte lagrats enbart för att ge flaskan ett lager damm så den ser dyr ut utan för att faktiskt smaka bättre. Visst inser jag att kombinationen av Stallones blotta närvaro, en filmgenre jag verkligen tycker är underhållande och världens jävla nostalgikick hjälper till för att ge filmen det betyg den får men ändå, jag kan inte göra på något annat sätt. Judge Dredd är fortfarande en fullpoängare för mig.

Att jag som grädde på moset fått EN i den yngre generationen att tycka att Stallone är både den förste och den rätte Judge Dredd känns bara fint. Karl Urban kommer inte ha nån chans där. That´s my boy!