Den tyske regissören Norbert Keil känns som en man att lägga på minnet. Han har bara gjort två långfilmer – med tolv (12!) års mellanrum – men efter att ha sett Replace hoppas jag få se hans namn igen i skräckfilmsgenresammanhang.
Replace är urtypen av en filmfestival-skräckis, en skräckfilm som liksom ger mer för ögat än en ordinär tonårsslasher kanske gör (därmed inte sagt att det är nåt fel på tonårsslashers). Filmen andas en mix av hipster-instagram-filter och Argento och för egen del känns det som en fräsch blandning. Att musiken dessutom är härligt synthig gör såklart mig inte mindre nöjd.
Här får vi stifta bekantskap med Kira Mabon (Rebecca Forsythe) som är ung, vacker och tillsynes problemfri. Men det är klart det finns ett men. Huden på lillfingret släpper. Det går liksom att dra av den och under blottas blodigt kött. Jävla skithud, tänker Kira och börjar känna sig orolig men än så länge är det bara ett finger. Men den blir det två. Och tre. Och sen längre upp på handen. Hon går till en hudspecialist men det hjälper inte. Ingen verkar förstå vad som är fel.
Kira själv får såklart panik men denna panik gestaltas i filmen enbart genom ett lugn. Man ser i hennes ögon vad hon tänker men det är inga storvulna känslor. Hon får dock ett infall av problemlösande karaktär när hon försöker klura ut en lösning. Hon kan skära bort hud från andra kvinnor och lägga dom på sina egna ”problemytor”. På så sätt blir hon hel igen om ändå bara för en kort tid.
Gore-effekterna i filmen är superba tycker jag. Det är välgjort så det blir äckligt långt in i benmärgen. Och om jag ska jämföra filmen i känsla men någon i samma genre som kommit nyligen så blir det Raw, den konstnärligt filmade kannibalfilmen. Man får liksom mer än ”bara” en liten skräckis. Ibland kan man ta det till sig, ibland blir det för pretentiöst. Idag funkade det på mig.
Nästa vecka blir det en annan typ av hudlös film. Hehe.
