IT BEALE STREET COULD TALK

Det är något oförklarligt med den här filmen, jag tänkte på det redan när jag såg den. Den försatte mig i nånstans ”bubbla” som är ytterst ovanlig. Kanske har det med musiken att göra, att den ligger som en invaggande hängmatta i bakgrunden, en hängmatta som hamnat i perfekt självsvängning och bara pågår.

Att se If Beale Street could talk blev – för mig – som att regissören Barry Jenkins gett mig en låst låda som han omsorgsfullt öppnar för mig och bjuder in mig till att klättra in. Jag klättrar in och jag är i lådan i 119 minuter och jag vill inte vara någon annanstans för jag är inte ens medveten om att verkligheten pågår utanför den där lådan. I lådan är det bara jag som betraktare och historien om ”Fonny” (Stephan James) och Tish (KiKi Layne). Ingenting annat finns. Och musiken sveper mig runt och jag är där och det är så jävla speciellt att jag inte riktigt kan urskilja DEN känslan från mina tankar om filmen i sig för allt blir ett och jag med. Som en manet i ljummet vatten, så kände jag mig.

När det kommer till Oscars har den här filmen fått tre nomineringar: Nicholas Britnell för musiken, Regina King för Bästa kvinnliga biroll och Barry Jenkins för Bästa manus baserad på annan förlaga. I mina ögon borde det bara vara musiken som kan ha en rimlig chans. Regina King är inte på något sätt den bästa skådespelaren i filmen, det är KiKi Layne i huvudrollen. Hennes uttrycksfulla ansikte och ljuvliga framtänder är absolut A och O för att filmen ska fungera så bra som den gör. Och kemin med Stephan James såklart.

If Beale Street could talk är en kärleksfull film. En bitterljuv film. En otroligt vacker film. En melankolisk film. En magisk film. Historien i sig är inte ny men hur den berättas är det. Kanske lyckades Barry Jenkins göra samma sak med Moonlight  men den tog sig aldrig riktigt in i mig, oscarsvinnare eller ej. I mina ögon är If Beale Street could talk en starkare film på alla plan. Den där lådan återvänder jag gärna till. Det var fint där.

Fler som sett filmen är:
Jojjenito
Movies-Noir
Fripps filmrevyer
Flmr

MOONLIGHT

Om man tar homosexualitet, droger, mobbing, dysfunktionella föräldrar, ensamhet, gemenskap och utanförskap och slår in det i omgivningarna runt Miamis slumområden, ja då får man Moonlight, en av årets största snackisar nu när Oscarsgalan närmar sig.

Hela åtta oscarsnomineringar har denna lilla film fått och det är såklart nåt som sitter i mitt bakhuvud när jag ser filmen. Den har hyllats av många, i princip ALLA, i alla fall alla jag känner som sett den, så mina förväntningar är höga. Riktigt höga. FÖR höga, absolut. Moonlight är nämligen en film som helt klart är BRA men det är inget mästerverk i mina ögon.

Filmen är uppdelad i tre delar, den första handlar om ”Little” (Alex Hibbert), den lilla pojken som får sköta sig själv i mångt och mycket eftersom hans drogande mamma (Naomie Harris) inte är kapabel att vara förälder fullt ut. I den andra delen har pojken blivit tonåring (Ashton Sanders) och nu får han kämpa i skolmiljö mot mobbning samtidigt som han försöker hitta sig själv i sin sexualitet (och det är HÄR filmens absolut bästa scen finns, i ett klassrum) och i den sista delen är han vuxen, kallas nu ”Black” (Trevante Rhodes) och han försöker fortfarande hitta sin plats i livet.

Det är som alltid fint att se lågbudgetfilmer som lyckas skapa något ”större än sig själv” med hjälp av hjärta och idéer och på så sätt gillar jag att Moonlight får uppmärksamhet. Att den inte nådde fram och in i mig så som den lyckats med hos andra är en helt annan femma. Sevärd är den hur som helst men ingen Oscarsvinnare i mina ögon.

Flera av mina filmbloggarvänner har också sett filmen. Klicka på namnen för att komma till recensionerna:
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
Filmnight
Jojjenito
Absurd Cinema

Vill du höra mig prata mer om filmen, lyssna på avsnitt 75 av Snacka om film