Nästan lika bra som Rocky IV
Har man den minsta faiblesse för subgenre krokodilfilm – se Crawl!
Perfekt läskiga-djur-under-vatten-film att se på bio en varm sommarkväll eller en regnig eftermiddag.
Trots en del logiska luckor (nähä?!?!) satt jag som på nålar filmen igenom och effekterna är så fingertoppssnygga att jag liksom inte kan klaga på ett enda någe.
Kaya Scodelario och Barry Pepper i huvudrollerna som dotter och pappa är jättebra. Krokodil(erna) är skitsnygga. Och läskiga. Hurra, vad bra!
Jag hade tamejfan lovat mig själv, jag hade det! Jag hade svurit på att aldrig någonsin i hela mitt liv se The Lone Ranger!
Jag var så jävla trött på att se Johnny Depp sminkad i vitt och svart efter alla tusen miljoner Tim Burton-filmer och sen den där tradiga Jack Sparrow-karaktären uppepå det. Jag var så LESS, så stensäker på att jag kunde och skulle undvika The Lone Ranger i resten av mitt liv. Helena Bonham Carter är dessutom med och det är INTE ett plus i min bok. Och Armie Hammer. Gäsp. Vadå? Vem är han, liksom?
Så sitter jag här, har precis tittat på The Lone Ranger och känner mig smutsig. Det känns som att jag svikit mig själv och att jag nu måste komma på den bästa förklaringen någonsin för att kunna se mig själv i spegeln utan att vilja bitchslappa mig.
Okej….Jag sniffar lite ammoniak nurå och kör igång. Här är anledningarna till att denna film blev utvald och sedd.
1. Efter att ha sett Black Mass fick jag lite sug efter Johnny Depp igen, nåt jag inte upplevt sen Edward Scissorhands dagar.
2. Efter att ha sett The man from U.N.C.L.E är namnet Armie Hammer inte fullt lika beigt. Han var småkul där, på gränsen till charmig, och det känns som att hans roll i The Lone Ranger kunde vara inom samma fåra.
3. Jag snubblade över den på Netflix.
4. Jag hittade bara en annan film på Netflix som jag verkligen kände för att se och just den filmen pallade jag inte riktigt med som mitt-i-natten-film trots att jag sett den säkert femtio gånger förut. Night Slasher är för läskig.
5. Jag vet att Fredrik gillar den. Fredrik gillar kvalitetsfilm av alla de slag. Hasse Ekman, Transformers och sånt. Jag litar på Fredrik.
Jag tycker att filmen i långa stycken var nästintill outhärdlig att titta på MEN jag har sett så mycket skräp i mina dagar att jag ändå inte tycker den förtjänar det allra lägsta betyget. Tvåan är svag som redigt snålblandad saft men den går att dricka. Om man är törstig. Och typ håller på att svimma. Med grava hallucinationer. Och en tunga som är torr som en bit bark.
Jag satt och klickade mig runt bland Lovefilms gratis-streamingutbud en kväll när jag hade lite halvtråkigt. Det är kvällar som dessa som jag känner mig stolt över att vara extremt lättroad. Livet blir liksom lite lättare då. Jag kräver inte så mycket, lite lugn och ro, en latte i samma storlek som trillingmammor behöver halv fem på mornarna, tillgång till film i datorn och som gelehallonet på mjukglassen så hittar jag ibland rätt intressanta filmer jag inte visste fanns.
Ripley Under Ground handlar såklart om Tom Ripley, samme lurendrejar-Tom som Matt Damon spelade i den hypnotiskt otäcka The talented Mr Ripley. Här är det Barry Pepper som axlar Ripleymanteln, Pepper som jag alltid tror är son till Gary Busey men det är han ju inte. Jack Busey är Garys Buseys son men Barry Pepper är mer lik Gary än Jake är. Hänger du med?
Äsch. Skitisamma. Barry Pepper är Tom Ripley, mannen som lurar, bedrar, härmas, ljuger, dödar, trixar för sin egna vinnings skull och har en osviklig förmåga att alltid klara sig. Här dör hans kompis, den store konstnären Derwatt, i en bilolycka när han precis friat till sin flickvän (Claire Forlani) men hon sagt nej. Hans andra kompis, den store galleristen (Alan Cumming), har hela galleriet fullt med den andre kompisens målningar och fasar för en totalflopp när det kommer fram att utställningens centralfigur är död. Så Tom, galleristen och konstnärens flickvän gör det enda rätta: stoppar konstnärsliket i bilen, härmar hans sätt att måla och gör en drös nya målningar och delar vinsten mellan sig.
Derwatt-kännaren (Willem Dafoe) och polisen (Tom Wilkinson) är varken lättlurade, gamla eller trötta, dom nosar ugglor i mossen och så gör även jag. Det doftar ganska unken film till en början, jag funderar på hur det kommer sig att jag inte hört talas om den, regissören Roger Spottiswoode är ingen duvunge direkt, han vet vad han pysslar med och ja, han vet det även här även om jag är skeptisk under första halvan. Barry Pepper är ingen Matt Damon, Ripley Under Ground är ingen The talented Mr Ripley men filmen är fullt duglig på alla sätt och bjussar till och med på en otippad twist på slutet, en twist som gör att jag funderar på filmen långt efter att latten är slut.
