Etikett: baseball

Publicerat

Tre om en: SPORTFILMER

WE ARE MARSHALL (2006)

1970 kraschade ett flygplan med ett hela Marshall University Football Team ombord. 37 lagmedlemmar, tränare och anhöriga dog. Otroligt läskigt, otroligt sorgligt och vilket jobb bara att bygga upp laget igen, jag blir trött bara av att tänka på det. Och ledsen.

Skolans rektor (David Straithairn) lägger ner ett jättejobb på att hitta en ny coach men alla säger nej och till slut har han ringt alla namn på listan. Men som av en händelse eller bra slump får han kontakt med Jack Lengyel (Matthew McConaughey), en charmigt egensinnig man med till synes obegränsad mängd energi i kroppen. Jack vill inget hellre än att ta sig an uppgiften och han packar ihop familjen och flyttar till staden (Huntington? Hette den det?).

Det här är superamerikanskt, det är flaggviftande, det är trummor och cymbaler och stråkar och det är en fanatisk laganda som i en viss demonstrationsscen blir nästan för mycket även för mig. Men nånstans håller sig filmen på den schyssta sidan, det ÄR ju en ofattbar tragedi, det ÄR ledsamt, historien berör mig men kanske inte så mycket som jag trodde den skulle göra.

Matthew McConaughey är sig lik men ändå inte, jag antar att nån del i ansiktet är omgjort för att han ska bli så lik verklighetens Jack Lengyel som möjligt. Men han är bra – såklart – och Matthew Fox passar fint i keps.

Vill du få fler tips på filmer om amerikansk fotboll, läs Henkes lista här eller om du vill läsa en längre recension av denna film så skriver Henke om den idag. Här.

 

 

 

COOL RUNNINGS (1993)

Det är en charmig liten film det här, att den är halvgalen och till stora delar sann gör inte saken sämre. Konstigare saker har väl skett än att några snubbar på Jamaica drömmer om att tävla i OS och när drömmarna om sommar-OS grusas bestämmer dom sig för att starta ett boblag och ställa upp i vinter-OS i Calgary 1988 istället. Javadåliksom? Kom igen, allt är möjligt, bollen är rund, matchen är nittio minuter och man behöver inte alls öva på is för att åka bob. Det räcker väl med en….lådbil?

Jag mindes Cool Runnings som en solklar fyra från när jag såg den senast (=länge sedan). Nu såg jag om den och tycker fortfarande det är en fyra MEN det är en irriterande fyra. DESSA JÄVLA OLJEFAT! Måste det spelas västindiska oljefat genom hela filmen? Genom HELA filmen? Är det Disney som lagt sig i här, att det måste kännas som en tokrolig familjefilm från början till slut och att det där klinketiklånket på nåt sätt skulle förhöja skrattstämningen, få oss att ännu mer förstå det tooookiga i att fyra svarta killar som inte är vana vid en medeltemperatur under 25 grader plötsligt ska till Kanada och frysa?

Äsch. Filmen behöver inte det där. Filmen är bra ändå. Och kanske kan dom göra en remake nu efter att Jamaica var med i OS i Sotji – fast denna gång i tvåmansbob.

 

 

 

9 MAN OCH EN FLICKA (TAKE ME OUT TO THE BALL GAME, 1949)

Baseballaget The Wolves ärvs av en tjomme vid namn K.C Higgins. Spelarna är skeptiska såklart, förändringar är väl aldrig kul? Jag menar, dom tänker hur ska det bli, vad är det där för rikissnubbe som hux flux ska börja bestämma och ha sig?

För det första så är det ingen snubbe som är lagets nya överhuvud, K.C Higgins är en kvinna. För det andra vet hon mer om baseball än alla dom manliga spelarna tillsammans. För det tredje är hon skitsnygg.

Jag säger det på en gång, jag tycker det här är en alldeles underbar film. När jag ser den känns det i kroppen som att jag tagit en C-vitaminbrustablett i frisbeestorlek, lagt den i en halvliter iskallt vatten och dricker upp alltihop i ett svep. Hur kan man tycka så om en baseballmusikal från 1949 kanske nån undrar? Hur kan man inte tycka så om en baseballmusikal från 1949 säger jag. Frank Sinatra och Gene Kelly är som Piff och Puff med sina polkagrisrandiga kostymer, sitt glada dansande och steppande och alla pratar jättefort och på gränsen till hysteriskt engagerande och Esther Williams är stencool som lagledaren som ingen av grabbarna kan sätta sig på.

Det är en väldigt befriande icke-homofobisk känsla i laget. Jag kan inte låta bli att tänka om The Wolves istället var AIK, Real Madrid, Manchester United, PSG eller nåt annat nu existerande fotbollslag. Tänk att få se Cristiano Ronaldo spexa loss som Gene Kelly eller Wayne Rooney som Frank Sinatra. Jag har svårt att tänka mig att taket skulle vara tillnärmelsevis lika högt i nutida existerande lag (och ja, jag vet att filmen är en påhittad historia men man får väl fantisera lite?).

Hur som helst, alla som gillar musikaler borde se den här filmen. Alla som inte gillar men ändå står ut med musikaler borde se den här filmen. Alla som inte gillar musikaler men ändå vill bli glada på ett annorlunda sätt bör se filmen. Och ja, Ester Williams badar litegrann – OCH sjunger samtidigt!

Publicerat

42

1947 blev Jackie Robinson den förste svarte spelaren någonsin i Major League Baseboll (MLB). Han spelade då för Brooklyn Dodgers och hade nummer 42 på ryggen. Tio säsonger senare slutade han spela, fortfarande i Brooklyn Dodgers och med nummer 42 på ryggen. Filmens titel är således helt logisk och har ingenting med Liftarens guide till galaxen att göra (halloj ni unga killar på tunnelbanan som slog era kloka huvuden ihop och försökte diskutera er fram till varför denna film heter just 42 – hört talas om Google?).

42 handlar alltså om Jackie Robinson och hans liv, fenomenalt porträttlikt spelad av Chadwick Boseman. Han känns så rätt igenom hygglig. En trevlig snubbe helt enkelt. Filmen genomsyras av samma anda, Harrison Ford som den modige visionären Branch Rickey och Nicole Beharie som Jackis genomgoa fru Rachel. Självklart är historien viktig att berätta, 1947 är trots allt inte såååå länge sen och rasfrågor är tyvärr ständigt aktuella.

Den 15 april varje år har samtliga spelare tröjnummer 42 för att hedra Jackie Robinsons minne. Det är bra tycker jag. Men i Jackie Robinsons fall var det lika mycket Branch Rickeys förtjänst som hans egen att han blev så stor som han blev, alla behöver vi någon som tror på oss, som peppar och ger oss välbehövliga chanser. Därför kan man få sig en tankeställare av den här filmen även om man inte gillar baseball. Fast gillar man baseball funkar den såklart ännu bättre.

En mysipysig snällistrea. Så får det bli.

 

Publicerat

TROUBLE WITH THE CURVE

Det är nåt med baseballfilmer som gör att även dom träigaste är bra mycket mer sevärda än okej filmer i andra genres. Jag vet inte vad det beror på för jag är inget stort fan av baseball, jag tror inte ens jag greppat reglerna riktigt. Hur som helst, sportfilm i kombination med Clint Eastwood i kombination med oscartider gör att intressesirenen på skalpen börjar tjuta som tusan.

Clintan spelar Gus, en åldrad gumpy talangscout som lätt skulle kunna vara tvillingbror med hans karaktär i Gran Torino, Walt Kowalski. Det är ett jävla surkart till karl, otrevlig rent utsagt, det går inte att ana så mycket som ett uns charm även om man gnider honom med sandpapper. Dottern Mickey (Amy Adams) är en framgångsrik advokat som sliter som ett djur för att bli delägare i firman och det är rätt övertydligt att det mesta hon har gjort i livet har hon gjort för att den frånvarande pappan ska se och bekräfta henne, vilket har gått sådär. Han skiter liksom en hel hög i henne liksom han skiter i allt som inte har med framtidens baseballspelare att göra.

Det blir hur som helst en liten roadtrip av det hela, en sista chans för far och dotter att närma sig varandra, en anledning för dottern att tänka igenom sitt arbetsliv och sin (brist på) relationeroch det är där Johnny (Justin Timberlake) kommer in i bilden.

Trouble with the curve är inte regisserad av Clint Eastwood men det märks knappt alls. Filmens regissör Robert Lorentz har nämligen varit Clint Eastwoods högra hand ända sedan Broarna i Madison County-tiden och det är som om han lagt ett kalkeringspapper över Clintans repertoar. Det finns ingenting personligt i hans regi och jag som gillar Clintan mycket mer som regissör än skådespelare har inget emot det alls.

Det jag gillar absolut bäst med den här filmen är Amy Adams och Justin Timberlake. Scenerna dom gör tillsammans är sitter fast på näthinnan och var för sig visar dom att dom är framtidsskådespelare att räkna med, båda två. Clint Eastwood känns skrämmande gammal. Han närmar sig sin 83:e födelsedag och det syns och märks. Ibland känns han mer som en fågelskrämma än man och själva agerandet är det väldigt si och så med.

För att vara en baseballfilm är den knappt godkänd, för att vara en eventuell oscarsnackis är den superbeige men jag tycker ändå den är sevärd på sitt eget lilla vis.