Etikett: Battleship

Det var jag, mannen i mitt liv och min drillborr som skulle gå på bio.

Jag hade sett trailern till Battleship och fastnat för likheterna med Transformers, min snubbe hade sett trailern och gillade allt han såg och drillborren ville mest bara jobba extra.

Vi satte oss väl tillrätta i biografen. Jag förvånades över den låga åldern i salongen och att i princip samtliga därinne var av manligt kön men sen tänkte jag inte så mycket mer eftersom drillborren börjat sitt skift. Det svider litegrann till en början, det är ju aldrig kul att bli borrad i skallbenet men när jag ser en viss sorts filmer är det ganska skönt att lätta på trycket och liksom släppa ut dom små grå som fortfarande fungerar. Så jag låter drillborren hållas, jag håller upp en tom plastbunke och känner min hjärna rinna ut. Den ska få semester i dryga två timmar och det är en välbehövlig ledighet på många sätt.

Filmen kör igång och det är ett jäkla tjatter i salongen. Uppenbarligen är det många som är tokladdade på att se den och redan innan förtexterna är över har jag väst ”I wanna go hoooooome” till han bredvid mig. Han jag väser till kunde dock inte vara mer ointresserad. Han blinkade och sen skulle det ta över 120 minuter till nästa gång.

Bröderna Stone (Alexander Skarsgård) och Alex Hopper (Taylor Kitsch) kunde inte vara mer olika. Stone har tagit värvning vid flottan, han är ordentligt, fokuserad, välklippt och kontrollerad. Brodern är den totala motsatsen. Han har inget eget boende, han kvartar hemma hos Stone, är långhårig och lite dräggig och har inte den blekaste aning om vad han ska göra med sitt liv. När Alex fyller år firas han över en öl på krogen två bröder emellan och när han ska blåsa ut ljuset på Stones medhavda och hembakade (ååå) muffin med gul frosting (åhåååå) och önska sig något kliver en långbent blond skönhet in genom dörren. Självklart önskar han sig henne men det enda hon vill ha är en chicken burrito.

Då har jag blivit presenterad för tre av filmens huvudkaraktärer där den blonda Sam (Brooklyn Decker) är den tredje. Den fjärde är hennes pappa (Liam Neeson) som Amiral Shane, chef över flottan och pappa till Sam och den femte är Sams kvinnliga motsats Raikes, spelad av Rihanna. Hon är liten, vältränad och stentuff och trots att hon är jättesnygg och ensam kvinna på båten band alla dessa testosteronfyllda flottister så är det ingen som visar minsta intresse för henne. Dom har alltså lyckats göra henne till en fullkomligt okvinnlig truckflata och det är ju ett intressant drag. Kvinnan som gjort sig känd för att inte ta en ton med mer kläder på kroppen än en paljettbikini är tydligen het som en ispåse bara hon klär sig i kamobrallor och keps. Det säger en hel del om manusförfattarna Erich och Jon Hoebers kvinnosyn tycker jag, med eller utan en blodig drillborr i jackfickan.

Efter en halvtimmes introduktion kan man i alla fall säga att filmen börjar på riktigt. Dom metalliska gigantiska  utomjordingarna kraschlandar i vattnet utanför Hawaii, alla utom en som krockat med en satellit och hamnat fel och istället förstör halva Hong Kong. Men från denna krasch, från det att flottistövningen blir verklighet och att dessa militärer ska rädda världen finns det bara ETT tempo i filmen och det är fullt ös medvetslös. Det är ett fyrverkeri av effekter, det är en och samma bakgrundslåt som pumpar på hög volym och hade inte drillborren varit så grundlig i sitt yrkesarbetande så hade jag blivit skitirriterad på scenerna med Raikes, Alex och en snubbe till i en liten gummibåt, en gummibåt som knappt upplever minsta gung när detta metalliska MONSTER tornar upp sig från att ha varit gömd under vattnet. I verkligheten hade jollen MED besättning flugit en tvåhundra meter bakåt men i filmens värld blev Rihannas keps inte ens blöt.

Jag fingrar lite på borren, jag stoppar ner fingrarna i min lilla burk med varm hjärna, jag påminner mig själv om varför jag är här och att försöka njuta av idiotin istället för att ifrågasätta. Är det verkligen bara jag som tänker såhär? Jag tittar mig omkring lite försiktigt. Den unga killen framför mig med tunn hög surfarfrilla sitter och headbangar åt den tuffa musiken och håret skulle kunna vara en peruk från Mupparna. Till vänster om mig sitter en äldre man som lagt in säkert femton matskedsstora prillor sen filmen började – men inte spottat ut en enda och till höger om mig sitter min älskling med uppspärrade snustorra ögon.

Ett gäng åldringar gör entré i filmen och hux flux vänder allt. Från att filmen har varit något som i mina ögon ändå kan beskrivas som en Transformers-wannabe-light blir den nån form av Space Cowboys möter Griniga Gamla Gubbar möter nya Panta Mera-reklamen och jag kan inte sluta skratta. Jag kan inte. Det bara bubblar i hela bröstkorgen, filmen är så sjukt jävla korkad att jag inte kan hålla emot längre. Drillborren blir ledsen och känner sig överkörd men jag övertygar den om att inget borrande i världen, inget hjärnrens (ens med glasskopa) hade hjälpt, jag kan helt enkelt inte köpa vad som helst, det går bara inte. Jag kryper ihop och försöker hålla mitt gurglande för mig själv när jag i min högra ögonvrå ser något som skulle kunna vara tårar.

”Men….du…..gråter du?”

”Mmmmm. Lite kanske.”

Förutom en man ett par rader bakom mig som hamnat i en hostattack, en sån där det låter som om vederbörande ska få kräks i hela armvecket, är det knäpptyst i salongen. Filmens vändning funkade uppenbarligen på alla dessa män i varierande ålder. Det blev känslosamt, det blev kanske lite too much av det goda när rynkiga gamla gubbs ska hjälpa till att kriga mot plåtufos till tonerna av AC/DC´s Thunderstruck.  Själv skrattade jag tills filmen tog slut. Jag hade ONT i kinderna när jag gick ut från biografen. Det kändes som att jag fått skrattrynkor på utsidan av ögonen i dragspelssize och jag hörde hyllningskörerna, jag hörde att Battleshp var en ”skön film”, ”en klar fyra på en femgradig skala”, ”en höjdare” och jag fortsatte le.

Battleship är en film som visar att alla behövs. Unga, gamla, tjocka, smala, kvinnor, män, svarta, vita, blondiner och benamputerade och så långt är allt gott. Battleship är också en film som visar att min drillborr behövs och det är fine det med. Hjärndöda filmer har ett existensberättigande på många sätt men det underlättar att släppa taget och bara go with the flow. Nu är inte Batteship någon genomusel film men jag saknar Michael Bay. Bay är bäst i världen på att regissera denna typ av film och Peter Berg, Battleships regissör, är inte någon Michael Bay. För mig är han fortfarande den där snygga läkaren med överbett i Chicago Hope.

Det som jag hade svårast för med filmen är faktiskt skådespelarna. Mitt biosällskap höll inte med.

”Han var jättebra han den där killen som spelade Alex.”

”Tycker du?”

”Ja. Honom har jag aldrig sett förut.”

”Jo, det har du. ”

”Nej.”

”Jo.”

”I vadå?”

”John Carter.”

”John Carter?”

”Mmmmm. Filmen som du såg på bio härom veckan.”

”Vem spelade han där då?”

”John Carter.”