BECK – DJÄVULENS ADVOKAT

Den 38:e Beckfilmen med Peter Haber i rollen som Martin Beck hade premiär i lördags på C More. 38. Det börjar bli maffiga siffror. Som en långfilms-TV-serie. Om jag fick bestämma får det gärna komma 38 till, jag gillar nämligen karaktärerna mer nu än någonsin förut.

Djävulens advokat börjar med att en restaurangägare blir skjuten mitt framför betalande gäster. Mördaren är inte maskerad det allra minsta, alla restaurangbesökarna har alltså sett hans ansikte klart och tydligt men ingen verkar våga berätta vad som sett. Eller vem.

Advokaten Paul Beijer (Joel Spira) får det hett om öronen när han hamnar i klorna på en klient som är rätt igenom skrupelfri samtidigt som han och hans syster polisen Alex Beijer (Jennie Silfverhjelm) behöver sälja deras döda mammas hus. Alex är mitt uppe i en komplicerad utredning och hon och Steinar (Kristofer Hivju) får allt svårare att samarbeta nu när Steinar har problem på hemmaplan. Hans fru har varit otrogen och behöver en ”paus”.

Återigen tycker jag att Beck-serien går åt rätt håll när den kör ett skruvstäd kring mänskliga relationer snarare än ”bara” ett mordfall. Det blir liksom mer intressant, jag som tittar bryr mig betydligt mer. Jag var aldrig speciellt imponerad av åren när Gunvald Larsson (Mikael Persbrandt) var i farten och slängde ur sig svordomar i nittio minuter, däremot, dom filmer när hans släktingar eller andra närstående var inblandade fick var ”edgy”, det blev mer på riktigt och kan kunde förstå Gunvalds överaggressiva beteende.

Den här filmen är inte den bästa bland dom nya men den är helt klart sevärd. Godkänd. Okej. Ja. Storyn är visserligen långsökt i vissa delar men jag köper det och ja, jag vill fortfarande se mer. Relationen mellan Steinar och Alex har aldrig varit intressantare.

Filmen finns att se på C More. Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

BECK – UTAN UPPSÅT

Mamman Manuela Svensson (EvaMaria Oria) hittas död nedanför en trapp i familjens radhus. Manuela bor där tillsammans med den lilla dottern Maria (Snöa Ryytty) och dom lever under skyddad identitet då ex-maken och pappan Fredrik (Eric Ericsson) gjort sitt bästa för att göra deras liv till ett helvete.

Fredrik är en utåt sett rätt slemmig jävel med en smått episkt kladdig lugg men han verkar ha börjat nåt slags ”nytt liv” med den nya frun Catharina (Louise Ryme). Manuela hade en ny kärlek i sitt liv, den enligt vännerna genomsnälle Bernt (Johan Gry) och han är förkrossad. Han är så ledsen att han börjat supa igen. Och Manuelas chef verkar ha haft ett gott öga till henne, liksom hennes bästa väninna. Men hur som helst, Manuela är död och inte tusan kan det väl ha varit en olyckshändelse?

Utan uppsåt är en Beck-film som faktiskt har lite av Agatha Christie i sig för sällan har jag sett en Beck-film med fler trådar och fler presumtiva mördare. Jag tycker det är snyggt ihopsnickrat och man får sig en tankeställare att varken filmen eller verkligheten inte sällan är som man tror, att det finns många bottnar i människor.

Utan uppsåt tar även den röda-Beck-tråden vidare och fördjupar konstellationen Steinar Hovland (Kristofer Hivju) och den nya mellanchefen Alex Beijer (Jennie Silferhjelm) och Martin Beck (Peter Haber) förpassas ännu mer in i bakgrunden. BRA för serien, på alla sätt och vis!


Filmen finns att se på C More. Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

BECK – DEN TUNNA ISEN

Vårens andra Beck-film av fyra kan nu streamas på CMore och självklart gjorde jag det så snart jag fick 90 minuter över. Den förra filmen var inte mycket att hänga i julgranen men jag är inte den som ger mig, jag gillar ju franschisen och vill gärna följa det här gänget både genom vatten och eld, pölsa och prinsesstårta.

Den tunna isen är manusförfattaren Katarina Ewers första Beck-film och snälla gänget bakom Beck: BEHÅLL HENNE! Behåll henne, ge henne den lön hon önskar för NU SNACKAR VI!

Den här filmen har nämligen kvalitéer väldigt få Beck-filmer kan stoltsera med. En historia som berör, en historia som dessutom tangerar dagsaktuella inrikespolitiska ämnen OCH hon fördjupar i princip samtliga huvudkaraktärers känsloliv. Ramhandlingens annars naturliga men ändå enkla tråd känns hux flux som en riktig cliffhanger och det sprakar runt vissa personer, det gör verkligen det.

Det märks väldigt tydligt i dessa filmer hur viktig casten är när det kommer till biroller. Hur små dom än är så är det dessa som förhöjer trovärdigheten. Att se erfarna skådespelare som Tobias Zilliacus, Eva Melander, Jennie Silfverhielm och Kristina Törnqvist gör mig glad och även ungdomarna i filmen gör sina jobb med den äran. Men det som räddar filmen och det som är så sjukt smart gjort av manusförfattaren är att backa Martin Beck in i en annan fålla och istället öka screentajmen för Steinar Hovland (Kristofer Hivju). Maken till närvarande och stabil skådis har vi nog aldrig sett i den här filmserien förut och ju fler minuter vi får ha honom i bild desto mer modern känns Beck som helhet. Måns Nathanaelson (som Oskar) och Anna Asp (som Jenny) får också mycket mer att jobba med i den här filmen och det är toppen på alla sätt och vis.

Av med mössan och säg hallelujah för det här är riktigt bra! Alltså, på riktigt, riktigt bra!

Filmen finns att se på C More. Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

BECK – DITT EGET BLOD

Martin Beck (Peter Haber) är tillbaka – IGEN – och är den första av fyra nya Beck-filmer som visas på C More. I sista filmen i förra omgången fick Martin nog och lämnade in sin avskedsansökan, detta strax efter att Gunvald Larsson (Mikael Persbrandt) dött och en ny karismatisk polis anställts i teamet: Steinar Hovland (Kristofer Hivju).

När Ditt eget blod börjar är Martin fortfarande ”pensionär” och njuter av sina lediga dagar bland annat genom att åka på vinprovningsresa till Trosa med dottern Inger (Rebecka Hemse). En ung kvinna anmäls försvunnen av sina föräldrar, en ung man eftersöks i sin frånvaro då han misstänks ha haft samröre med IS samtidigt som hans bror börjar plugga på universitetet (?) och uppenbarligen försöker sig på att tillverka en bomb. Trots att ingenting verkar höra ihop så gör det det i allra högsta grad även om det använts både kofot och glidmedel för att få manuset att hålla någotsånär ända in i mål.

Som en Beck-tycka-om-are nöjer jag mig med rätt lite, jag tycker det är en mysig filmserie och jag följer den gärna även om filmerna känns mer som långa TV-serieavsnitt än långfilmer. Jag begär inte att alla historierna ska vara supertajta MEN jag begär lite mer än vad Ditt eget blod kan ge mig. Det är torftigt det här. Det enda som sticker ut är alla scener med Steinar. Steinar is my homeboy. Han är cool, han är annorlunda och jag tror på honom. Men som helhet är den här filmen långt ifrån dom bästa i serien.

Filmen finns att se på C More. Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

I avsnitt 124 av filmpodcasten Snacka om film pratar både jag och Steffo mer om den här filmen. Blev det ett battle??

THE CIRCLE

Att se Tom Hanks namn och nuna på en filmaffisch borgar – för mig – ALLTID för kvalitet. Kanske är filmerna han väljer att vara med i inte alltid himlastormande, världsomvälvande eller fem plus MEN det är alltid välgjorda alster. Kvalitet, som sagt. Tom Hanks väljer inte fel. Han har sedan 80-talet visat att han besitter en fingertoppskänsla vad gäller roller som endast kan bräckas av en annan Tom. Tom Cruise. Men 2017 visade sig vara året då båda Tom faktiskt valt lite tokigt.

Tom Cruise valde att göra huvudrollen i The Mummy. Tom Hanks valde att göra en biroll i The Circle. För egen del tycker jag inte att Mr Cruise behöver skämmas jättemycket för The Mummy MEN större delen av världens filmtittare håller inte med mig. Vad världen tycker om The Circle har jag inte superkoll på, jag vet bara att den inte gick upp på jättemånga biosalonger i Stockholm och heller inte gick särskilt länge och Stockholm är inte särskilt annorlunda mot resten av världen så jag kan tänka mig att The Circle bemötts med ett ”njäääääh” och en loj gäspning av dom flesta – inklusive mig.

Det mest intressanta med The Circle är diskussionerna man kan ha efteråt, snacket om sociala medier och dom för- och nackdelar som kan komma i kölvattnet av att ständigt vara uppkopplad. I The Circle kretsar handlingen kring Mae (Emma Watson) som får ett nytt jobb på ett högteknologiskt företag där högsta chefen Bailey (Tom Hanks) och hans underhuggare jobbar med att vidga den ständiga uppkopplingen, såsom via att livesända dygnet runt, bygga en följarbas och på det sättet göra sig viktig/odödlig/populär/mätta bekräftelsebehovet/osv/osv eller att via satelliter/gps:er kunna hitta vem som helst var som helst inom 20 minuter. Tankarna är lika spännande som jobbiga men det är som sagt tankarna. Filmen i sig är inget av det. Filmen är långtråkig och den är hafsigt gjord.

Jag avskyr dumma fel i filmer, fel som att Mae i filmens allra första scen paddlar kajak och har mobilen liggandes precis framför sig i kajaken. Bland vatten och plask. Mobilen som är hennes ALLT. En sån grej funkar om man fastställt i någon scen innan att det är en ny typ av mobil, totalt okänslig för vatten. Till exempel. Nu har man inte det och jag känner direkt att det kliar i kroppen, att jag blir skeptisk mot allt när det börjar så illa och ja, jag är kanske överdrivet känslig men vafan, sån är jag. Och jag är inte så värst annorlunda mot alla andra så om jag tycker filmen lider av konstigheter så kommer fler tycka det.

Det jag tar med mig från filmen är förutom tankarna om mobiltäckningens framtid är Bill Paxton i en fin biroll (rip), det är Ellar Coltrane som Maes vän Mercer (ja precis, det är killen från Boyhood) och det är Tom Hanks röst från Baileys föreläsningar. Jag blir så trygg av Tom Hanks, jag mår bra av honom. The Circle känns dock som en plump i hans protokoll. Men en liten plump i en liten roll i en film som inte alls blev så stor som ”alla” trodde.

BECK – SISTA DAGEN

Martin Beck (Peter Haber) har fått nog och i den sista filmen för året tänker han lämna in sin avskedsansökan.

Han droppar informationen muntligt för den nya polischefen Mats Hedvall (Niklas Engdahl) men hinner inte säga upp sig i skrift innan han får en otäck polisskjutning på halsen.

Det finns en hel del som är sevärt och bra med den här filmen. Simon J. Berger som kepsprydd pistolinnehavare till exempel och Kristofer Hivju fortsätter att dominera auraligan.

På minussidan finns dock en tokjävladum scen som jag faktiskt inte förstår varför den ens fick vara med. Poliserna letar efter någon och tror sig ha fått honom på bild på övervakningskamera vid en bensinstation. Polisen Oskar pratar med kassörskan. Hon ”kände igen bilen för att hennes mamma har en likadan”. Polisen frågar om han ”bara handlade” och kassörskan svarar: ”Ja, en kaffe och en Daim”. ”Betalade han med kort?” frågar polisen Jenny och kassörskan svarar: ”Nej, kontant. Men jag har kvittot. ”

Så tar hon fram kvittot som hon då uppenbarligen och av någon helt obegriplig anledning sparat och haft liggande bredvid sig på disken sen igår kväll. VARFÖRDÅ? Vilken butik sparar ett kontantkvitto då en kund köpt en kaffe och en Daim? Jag fattar faktiskt inte och jag fattar inte att någon i själva produktionen kunde säga ”app app, det räcker att du säker nej, kontant. Sluta där. Say no more.”

Well, bortsett från lite dumskallighet och en del överspel på vissa håll så är det en fullt godkänd Beckfilm. Underhållande under åttiofem minuter och snyggt korsklippt. Och ja, jag längtar efter fler filmer, det gör jag.

BECK – VÄGS ÄNDE

Nu har den andra filmen med den nya polisen i Beck-gänget, Steinar Hovland (Kristofer Hivju), haft premiär på C More så vad är det att vänta på? Bara att titta, fundera och skriva av sig.

Den förra filmen – Steinar – var en riktig höjdare i Beck-sammanhang tycker jag. En otroligt fräsch ”nystart” om man nu kan kalla den 32:a filmen i en serie som en sådan. Det här är alltså film nummer 33 och ja….vad ska man säga… Här bjuds man på en fruktsallad med ekologiska bananer, kiwi och – såklart – ett gäng mosiga jordgubbar, såna som alltid finns i pappaskarna under det övre perfekta bärlagret.

Det här är en såndär film som Beck-belackarna skrockande kan säga ”vad var det jag sa” om dom tittar på den. Allt mindre bra finns med. Scener där skådisarna läser innantill, ett manus som uppenbara ”verklighetsfel” (som tex att det är föga troligt att han som dör i början av filmen har en son som heter Rocco) och en twist som blir en ”twist” eftersom allt som händer är så himla uppenbart.

Det finns dock en hel del plus med filmen – också. Kristofer Hivju fortsätter leverera som Steinar, Martin Beck har fått en egen sidohistoria, nån form av stillastående ”romans” som jag känner att jag bryr mig om och även Oskar (Måns Nathanaelsson) har relationsproblem.

Kvinnokaraktärerna blir för övrigt färre och färre och svagare och svagare och jag tycker det är synd att två så bra skådespelare som Anna Asp (som Jenny) och Elmira Arikan (som Ayda) inte används mer än dom gör. Lo Kauppi som Steinars ex-fru Ulrika har en ganska enahanda (och yttepytteliten) roll men hon gör vad hon kan med den.

Det är i ärlighetens namn ingen stark trea jag ger den här filmen MEN den får en trea. Den är helt klart godkänd som 90-minuter underhållning OM man har som grundinställning att man gillar Beck-filmer. Har man inte det så finns det ingen anledning att se film 33.

Filmitch har också sett denna film.

 

BECK – STEINAR

Det är himla coolt det här! I förra filmen Gunvald dog Gunvald Larsson (Mikael Persbrandt) och det fanns en viss tveksamhet hos mig hur Beck-filmerna skulle kännas utan honom. Han har på många sätt varit reagensen i hela serien, dom tämligen bleka kollegorna kan spegla sig i honom, stöta sig med honom, dras till honom eller avsky honom men han har alltid stått där i mitten med sin beiga blottarrock och svurit sig blå.

I och med denna film, den 32:a i ordningen, börjar en ny era i Beck-serien. Så känns det i alla fall nu när filmen Steinar precis är sedd. Gunvald Larsson ersätts av en kollega från Oslo-polisen, Steinar Hovland (Kristofer Hivju), en trebarnsfar med två yngre barn och fru i Oslo och en tonårsdotter på glid i Stockholm som han har tillsammans med ex-frun. En förflyttning till den svenska huvudstaden gör det möjligt för honom att vara en mer närvarande pappa, att hjälpa exet och att ha bättre koll på dottern. Självklart förstår man att det finns en hel del att hämta i denna bihistoria. Samtidigt hittas ett lik i en nedbrunnen husvagn på en campingplats avsedd för samhällets mer utslagna individer.

Steinar alltså. Här är rollfiguren som gör att jag tror på ett ytterligare liv för Beck-filmerna efter dom ytterligare två som redan spelats in (Vid vägs ände finns redan att se på C More och Sista dagen kommer 2 april). Han är cool och varm och bullrig samtidigt som han är minst lika stenhård som Gunvald. Han är dessutom intelligent på ett sätt man aldrig kunde anklaga Gunvald för att vara. Streetsmart OCH klipsk – samtidigt.

Manuset är skrivet av Josefin Johansson – en rookie i Beck-sammanhang – och det visade sig vara en FULLTRÄFF! Det enda filmmanus hon skrivit förut är Unga Sophie Bell och utan att ha sett den känns det inte riktigt som att filmerna hör hemma i samma genre. Nej, Josefins manus känns fräscht, hon har lyckas vrida samtliga inblandade rollfigurer ett kvarts varv mot normalt, till och med grannen bjussar på en anekdot man inte riktigt var beredd på.

Så jag klappar händerna rätt så frenetiskt faktiskt, det här var mycket bra! Ett stort kliv framåt och ett bevis för att långt ifrån alla förändringar är till det sämre.

Vill du höra mig plussa Steinar ännu mer? Lyssna på avsnitt 27 av podcasten Snacka om film.

BECK – GUNVALD

En grävande journalist som dessutom är jude mördas. En grovt kriminell pappa tänker både hoppa av och låta få sina memoarer skrivna. Och ja, Gunvald dör.

Där har du premissen för den trettioförsta Beck-filmen, den som hade premiär på C More på nyårsdagen. Tyvärr lider filmen av samma svårighet som Star Wars: The Force Awakens när det gäller att få mig att känna ledsenhet och tomhet för en händelseutveckling som en anosmiker kan lukta sig till. Jag hade hyllat greppet att döpa filmen till något helt vanligt, typ ”Den babyloniska porslinsfigurinen” och sen låtit Gunvald gå samma öde till mötes (OCH kanske undvikit i att spoila detta redan i trailern?) men det är jag det. Manusförfattarna, regissören och trailerklipparna tyckte annorlunda.

Jag tycker om hur dom skildrar svårigheten för poliser att leva vanliga liv med partners som inte själva är poliser och som – fullt naturligt – inte fattar grejen med yrket fullt ut. Bortsett från det finns inte så värst mycket att tillägga om Beck-Gunvald. Tyvärr. Jag gillar ju serien och ser fram emot alla nya filmer som dyker upp. En del är nämligen riktiga höjdare. Inte denna dock.

BECK – SJUKHUSMORDEN

En gammal kvinna dör på sjukhuset. Sonen går bananas av sorg och skyller hennes död på ansvariga läkare. Läkaren hittas sedan död. Har han hoppat från sjukhustaket? Vad har hänt? Har sonen alla indianer i kanoten? Är läkaren så reko som man vill tro att läkare är? Och varför stöter den gifta obducenten på Martin Beck?

Spänningen tätnar.

Eller inte.

Årets fjärde Beck-film är bara marginellt bättre än den föregående, Invasionen. Gradskivan som används i helvetet mäter inte millimeter, här är det NANOmeterskillnad.

Skippa denna. Se om Familjen istället.

BECK – INVASIONEN

HÄR har vi anledningen till varför folk:

1. inte vill erkänna att dom tittar på Beck-filmer

2. tittar på Beck-filmer men undrar varför

3. slutar titta på Beck-filmer.

Jag har sett alla Beck-filmer som kommit ut. Den här filmen är näst sämst av hela klabbet, endast slagen av Den japanska shungamålningen från 2007. Vad fan hände? Hur kunde manuset slinka igenom? Vad gjorde regissören? Vad håller skådisarna på med? Hur kunde INGEN trycka på nödstopp?

Jag har bra tålamod när det gäller denna filmserie men här är min gräns nådd. Det är knappt den når upp till det lägsta betyget.

BECK – FAMILJEN

En ljusskygg gangsterboss blir skjuten i sitt hem mitt framför ögonen på frun, svärfar och dom små barnen. Det är inte första gången någon försöker ha ihjäl honom men det är första gången det lyckas (nähääää?). Varje gång har dock resten av familjen klarat sig utan fler men än dom psykiska.

Polisen har svårt att klara upp fallet och Martin Beck (Haber) och hans superteam blir inkallade. Det är konstigt, jag får aldrig känslan av att det är nåt superdupermegasmart team det där men dom har en uppklarningsfrekvens som är imponerande.

I den här filmen får två av dom kvinnliga birollerna lite mer plats, poliserna Jenny Bodén (Anna Asp) och Ayda Cetin (Elmira Arikan). Jag gillar båda två jättemycket, deras karaktärer är trovärdiga och dom båda spelar kvinnor som är välbehövliga i denna typ av filmserie. Poliser som råkar vara kvinnor helt enkelt, inte inkvoterade kvinnoroller som funkar som reagens på dom manliga.

Överlag känns det som att det hänt ”nåt” med Peter Haber och Mikael Persbrandt i denna film, ”nåt” som i betydelsen ”något positivt”. Det känns som att dom tycker det är roligt på jobbet. Det är schyssta vajbs mellan dom, ögonkontakt som klaffar, det är banne mig riktigt härligt. Den förr ständigt så grumpiga Gunvald Larsson har taggat ner ett par knop och här visar han till och med prov på lite äkta känslor. Vad än regissören Mårten Klingberg gör så gör han uppenbarligen helt rätt.

BECK – RUM 302

Jag är medveten om att den mest okreddiga åsikt som kan uttalas högt i detta land är att man tittar på – och tycker om – Beck. Det är är snäppet mindre coolt än att se på Let´s Dance, garva åt Lasse Kronér eller att äta varm mat med ananasring ovanpå.

Jag har svårt att se Beck-filmer som filmer. För mig är det en serie med långfilmslånga avsnitt och det är därför svårt att bedöma varje film för sig. Jag skulle inte betygssätta varje enskilt avsnitt i en TV-serie och det är lite samma sak med Beck-filmerna även om jag just nu ska försöka att skriva om den första filmen i den nyaste omgången av Beck. Det har gjorts åtta nya filmer, fyra har premiär i år och fyra under 2016.

302 är numret på ett hotellrum vid Stureplan i vilken en ung flicka hittas mördad. Det hittas sperma, det finns misstänkta, bland annat den dryge rikemanssonen Emil Ahre (Filip Berg), han som bekostar sitt uteliv med pappas plastkort och har en faiblesse för unga lättfotade blondiner.

Martin Beck (Haber) och Gunvald Larsson (Persbrandt) jobbar på men nu under en ny polischef, Klas Fredén. Fredén (Jonas Karlsson) har tagit över efter Margareta Oberg (Marie Göranzon) och han känns som en bra castad skådis. Korrekt och lite sliskig på en och samma gång. För övrigt känns i princip samtliga skådespelare igen från förr vilket är en förutsättning för att filmerna ska funka alls. Återseendena är viktiga, grannen (Ingvar Hirdvall) och hans torra skämt är ett måste även om han i denna film drog ett ”skämt” som var så underligt att jag inte förstod det.

Rum 302 är varken bättre eller sämre än någon annan ”vanlig” Beck-film. Det finns riktiga lågvattenmärken i serien (Den japanska shungamålningen) precis som det finns toppenbra delar (Sista vittnet, Pojken i glaskulan, Spår i mörker) och det finns en hel drös som betygsmässigt hamnar på tvåa-stark tvåa-svag trea. Där placerar jag Rum 302, en svag trea som ger mig mersmak. Sju filmer kvar att se fram emot, sju söndagsfrukostfilmer.