Vad händer med den kritiska delen av hjärnan när man blir precis golvad av en skådespelarprestation? Går det att se filmen som en helhet, går det att analysera eventuella fel och brister eller lägger sig skådespelarens närvaro som en nytvättad fleecefilt över hela slutprodukten och man kan tillåta sig att bara….le.
Ja.
Jag ler.
Jag ler och jag tänker fortsätta le.
Javier Bardem spelar Ramón Sampedro, en spansk man som vid 25 års ålder var med om en dykolycka och blev förlamad från halsen och nedåt. Dom närmaste 29 åren kämpade han för sin rätt att ta sitt eget liv, något som inte är helt enkelt liggandes i en säng utan möjlighet att röra annat än mun och ögon. Han behövde, ville ha och drömde om dödshjälp.
Att vara skådespelare och inte ha några andra hjälpmedel än ansiktet att ta till tror jag inte hör till vanligheterna. Totalförlamade roller kryllar det inte av. Därför blir det kanske extra påtagligt hur imponerande Javier Bardems skådespeleri faktiskt är när han ligger där som ett paket i sängen och ändå lyckas ta sig genom TV-rutan och ända in i mitt hjärta bara med hjälp av en blick eller en rörelse på munnen. Han visar en människas hela känsloregister och han visar det genom att göra till synes…ingenting. Ändå gör han allt.
Gråta med ett leende är baserad på den sanna historien om Ramón Sampedro. Filmen vann en Oscar för Bästa utländska film 2005 och slog därmed både Hitlerfilmen Undergången och den svenska Så som i himmelen på fingrarna. En välförtjänt vinst!
