Etikett: Ben Falcone

Publicerat

KAN DU FÖRLÅTA MIG NÅGONSIN?

Stämmer det här verkligen? Kan det vara möjligt att filmens originaltitel ”Can you ever forgive me?” heter ”Kan du förlåta mig någonsin?” på svenska? Vad är det för grammatik? Låter ju helt bakvänt.

Aja.

Här är det Melissa McCarthy som får äran att medelst hemsk peruk spela den verkliga kvinnan Lee Israel, författarinnan som är mest känd för att ha förfalskat en massa brev och sålt vidare.

Gäsp.

Sen hade hon visst nån gay-polare också, Jack Hock, i filmen gestaltad av Richard E. Grant som mådde ungefär lika pissigt som Lee själv. Både han och Melissa McCarthy är oscarsnominerade för sina roller och jag. kan. inte. förstå. det. Även Nicole Holofcener och Jeff Whitty är nominerade för Best Adapted Screenplay och nej, hur mycket jag än gillar Nicole Holofcener så är detta inte oscarsvärdigt nånstans. Ett högre betyg än en svag tvåa kan det inte bli tal om. Lee Israel känns som en kvinna det är stört omöjligt att tycka om, i alla fall på film.

Publicerat

LIFE OF THE PARTY

Jag har alltid tyckt om Melissa McCarthy som skådespelare, åtminstone är det vad jag alltid trott. Men nu, nu med ett gäng sedda filmer med henne i större och mindre roller undrar jag om det verkligen är henne som skådespelare jag gillar. Är det inte vissa rollfigurer jag gillar och Melissa McCarthy råkar spela dessa?

I Tammy och St Vincent är hon underbart klockren, i The Heat och Bridesmaids är hon väldigt rolig men så har vi The Boss, Spy, Identity thief, dom där halvadana filmerna som funkar som snabbmat men där Melissa McCarthy/hennes rollfigurer är svåra att få grepp om. Dom ska liksom vara roliga, det förstår jag, men min kropp vill inte riktigt skratta. Det känns…skevt. För mycket liksom. Som att det handlar om lyteskomik av sig själv, typ.

Life of the party är en film som hör hemma i den där sista kategorin och det STÖR mig för jag förstår inte hur det kan bli så. Melissa McCarthy har själv skrivit manus tillsammans med sin äkta make Ben Falcone och han är även filmens regissör. Således borde det (väl?) inte gå att få till en filmkaraktär som passar McCarthy mer som handen i handsken än filmens Deanna? Om detta antagande stämmer då tycker jag nog inte lika mycket om Melissa McCarthy som skådespelare som jag tror att jag gör.

Filmen handlar om Deanna, en medelålders gift kvinna som genom åren omedvetet förfulat sig själv på i princip alla sätt. Kläder, frisyr, alltså, hon ser verkligen inte speciellt härlig ut, inte ens bekväm i sitt eget liv. Dottern Maddie (Molly Gordon) ska i filmens början börja sitt sista år på universitetet och det visar sig att det var just detta sista år som Deanna aldrig fick chansen att själv gå då hon var gravid och barnets far/maken Dan (Matt Walsh) tyckte att det räckte om han gick klart utbildningen och fick en karriär. Deanna var ju mamma. Det räckte väl?

Som sagt, nu är Maggie stor och ska lämnas på skolan för sitt sista år. Bilen hinner bara rulla iväg från skolområdet innan Dan stolt proklamerar ”Jag vill skiljas. Jag ligger med Marcie, mäklaren” och Deanna tvingas omvärdera hela sitt liv på ett ögonblick.

Det låter kanske mest som ett familjedrama men det är en komedi, eller…”komedi” för det är fanimej inte kul det här. Maya Rudolphs rollkaraktär är så underligt skriven att det mest känns som en fars från Glada Hudik-teatern. Inget fel på Glada Hudik-teatern men meningen med Life of the party är knappast att det ska vara en överdriven fars.

Nä, det här var inte min bag. Vissa scener från skolan var okej, men inte så mycket mer. En svag tvåa blir betyget och jag ska ta mig en funderare på vad jag egentligen tycker om Melissa McCarthy.

 

Publicerat

SPY

Jag tittar på postern och tänker att det är förjävla synd alltihop.

Melissa McCarthy som med skurmopp/perserkatt/peruk på huvudet ska trycka sig mellan Jason Statham och Jude Law som får blickfångsutrymme på bilden för att sälja in filmen. Typ.

Tänk om dom vänt på steken. Tänk om det varit en Melissa McCarthy i mitten på bilden med samma look som hon har sista fjärdedelen av filmen och med Statham och Law på varsin sida som liksom peek-a-boo-tittar fram? Statham kanske med gigoloperuk och lösmustasch (ja, han har det i en scen i filmen)?

Nä just det. I´m sorry. Dagdrömmarna gled iväg lite väl mycket nu, nån jävla måtta får det väl ändå vara? Melissa McCarthy är ändå förstanamn både på postern och förtexterna så räkna till tio och lugna ner dig nu (ja jag tittar på mig själv…..andas in genom näsan och ut genom munnen…aaaaaandas).

I själva filmen är det ingen tvekan om vem som är huvudperson. Susan Cooper (McCarthy) jobbar på CIA som nån slags bakgrundsagent till Bradley Fine (Jude Law). Hon sitter på kontoret och kommunicerar med honom via öronsnäcka och ser honom på skärmen via diverse kameror (oklart hur detta riggas i verkligheten). Han är the flashy fancy välklädde James Bond-wannabeen som är ute på spännande agentresor och klarar livhanken med hjälp av din fixande, trixande, problemlösande – och curlande – kollega Susan. Man kan säga att han utnyttjar hennes oförmåga att inte kunna säga nej rätt hårt. Hon gillar ju honom. Lite för mycket kanske. Han är ju så….stilig…..med den där accenten och stadiga blicken och överläppen.

(Om alla överläppar i världen skulle behövas frätas bort (av nån anledning jag inte tänker utveckla här) och jag fick agera Gud och spara en så skulle jag spara Jude Laws.)

Susan visar sig ha kvalitéer som CIA kommer att behöva och kontorsråttan får nya arbetsuppgifter. Hon blir spion. På fältet. Med nytt namn, nya kläder och ny…suck….stackars jävel….peruk.

Regissören och manusförfattaren Paul Feig är väldans komedikompetent, något annat kan jag inte säga. MEN han har ETT problem. Han skulle behöva ”killa sina darligs” lite oftare för alla hans tvåtimmarskomedier är alldeles för långa. Nedklippta med tjugo minuter hade allihop, Spy inkluderad, varit tajta, balla, roliga med perfekt tempo rätt igenom. Nu känner jag att vissa scener blir långrandiga och det är så himla synd!

Bortsett från det hade jag en mysig stund. Jag fnissade flera gånger, log desto mer och skrattade ett par gånger mot slutet. Rose Byrne är på-pricken-vidrig bitch, Bobby Cannavale gör sitt jobb, Miranda Hart är skönt vanlig, Björn Gustafsson spelar Björn Gustafsson, Allison Janney tycker jag alltid om, Jude Law funkar fint som Bond-typ, Jason Statham är STÖRTSKÖN (och med alldeles för lite) och Melissa McCarthy förvandlas fler än en gång i filmen. Hon är bra cool alltså!

När sista scenen fejdar ut vill jag bara skicka ett sms till min bästis och säga: ”om vi klipper av oss femton centimeter hår så är det vi, vi är med på film!”  Jag fattar att hon aldrig kommer tro mig om jag inte har fotobevis så jag fotar och skickar bilden. ”Haha, det är ju VI!!”, svarar hon. ”Är vi bad guys or good?”

”VI ÄR CIA-AGENTER!!”

Publicerat

TAMMY

Det tog bara tjugo minuter sen var jag kär. Okej, ser man historiskt har det ibland gått fortare, men det har också hänt att det tagit betydligt längre tid än så. Oavsett hur det går till är det en sak som är säker: det är en HIMLA skön känsla!

Målet var verkligen mödan värd. Äh, det var inte ens någon möda, det var ren och skär njutning att stifta bekantskap med Tammy i Melissa McCarthys gestaltning OCH med pärlbandet av fina birollsskådespelare som dyker upp i filmen. Mitt förslag är att du inte ens kollar upp vilka som är med, dra på filmen bara och låt dig svepas med Tammy på hennes bravader iklädd full svennebananmundering med ingångna foppatofflor som grädde på moset.

När vi kommer in i filmen är livet är inte direkt kompis med henne. Hon jobbar på en hamburgerrestaurang från vilken hon får sparken eftersom hon kommer för sent och anledningen till detta är att hon kört på en hjort. Hon tar sig hem med den krockskadade bilen bara för att möta sin man som sitter med en annan kvinna vid middagsbordet.  I ett huj bestämmer hon sig för att fly, hon springer till sina föräldrars hus några meter bort och ett par minuter senare har Tammys mormor (Susan Sarandon) rymt i en bil tillsammans med Tammy, ja, dom båda har rymt från livet kan man säga.

Filmens manus är skrivet av Melissa McCarthy och hennes man Ben Falcone (som också regisserat filmen) och varenda ord känns verkligen på pricken rätt, dialogen flyter utan minsta gruskorn i motorrummet och på nåt sätt känns det som att Melissa McCarthy ÄR Tammy. Som att Tammy är en figur som funnits inuti henne i många år, lite som en over-the-top-maskot, lite som om hennes kanske-inte-skitnajsa egenskaper mixats i en blender och sen tryckts in och formats i en 3D-skrivare.

Jag inser att vad jag än skriver om filmen så kan jag inte riktigt göra den rättvisa. Jag vill skriva om ALLT som händer men det är ju superdumt, jag vill namedroppa alla finfina skådespelare som är med samtidigt som jag vill att det ska bli en överraskning, jag vill klättra upp på ett berg och genom sång, dans, jojk eller bara simpelt fulskrik försöka uttrycka hur BRA jag tycker filmen är men….det går ju inte. Hur skulle det se ut? Vem skulle förstå sambandet mellan fulskrik i falsett och en komedi som Tammy? Ingen – mer än jag då.

Det enda lilla jag har att klaga på med filmen är att Susan Sarandon känns felcastad. Jag tycker inte hon är trovärdig som mormor till Tammy, varken i utseende eller ålder. Sarandon är 24 år äldre än McCarthy och bara 13 år äldre än skådespelaren som spelar Tammys mamma. Och den där grå peruken mormorn har filmen igenom känns inte heller helt kosher. Lockarna beter sig spraylimmade, dom rör sig inte en millimeter hur mycket hon än skakar på huvudet.

Om jag fick bestämma hade Susan Sarandon bytt plats med skådespelaren som spelar hennes kusin, den lesbiska Leonore. DET hade varit nåt det! Då hade betyget troligen jackats upp ett snäpp. Bortsett från detta så hade jag helt otroligt mysiga och fnissiga 97 minuter. Tammy är en må-bra-komedi när den är som allra allra bäst!

Tips! Filmen finns på rea på Discshop nu OCH den finns på Netflix!

Publicerat

BAD WORDS

”Why don’t you take your potty mouth, go locate your pre-teen cock-sucking son and stuff him back up that old blown-out sweat sock of a vagina and scoot off back to whatever shit-kicking town you came from!”

Guy Trilby (Jason Bateman) är snabb i käften som den där kakaduan på julafton, fast men noll procent social skills och en rätt stor släng av tourettes. Han struntar totalt i vem mottagaren i andra änden är, han pratar precis på samma sätt till vuxna som till barn.

Guy hoppade av skolan i åttonde klass och det är viktig information för resten av filmen. Han är nämligen med i en stavningstävling för åttondeklassare och inga tävlingsregler i världen kan få honom diskvalificerad trots att han alltså är en vuxen man och alla han tävlar mot är barn.

Jag gillar hela filmens upplägg, det är helt suspekt. Respektlösa over-the-top-skämt blandas med spydigheter, vulgariteter, sexskämt och elakheter på barnens bekostnad och jag tyckte det var riktigt roligt. Jag såg filmen med dotterns pojkvän och även han skrattade gott trots att han många gånger väste ”såhär får man faktiskt inte säga till BARN!”. Och han har rätt, man får inte säga så till barn men det är DET som är så jäkla najs med filmen, den struntar helt i skan och måsten, den kör sitt helt egna race.

Betygsmässigt är filmen uppe och nosar på fyran, vid en omtitt kan jag mycket väl tänka mig en höjning. För att jag kommer se om den är jag övertygad om.

Flmr-Steffo har också sett filmen och skrattat gott.

Publicerat

ENOUGH SAID

Herregud. Så tänkte jag när eftertexterna till den här filmen rullade. Herregud alltså. Hur läskigt kan det inte vara ibland att titta på film, hur nära verkligheten kan fiktionen snudda utan att det blir olidligt? Sen tänker jag herregud igen och inser att anledningen till att jag tänker herregud inte bör skrivas ut i ord i min recension av en mängd olika anledningar. Jag tänker alltså skriva A, ta en paus, hoppa över B men fortsätta med C.

Så nu blir det paus.

Paus.

C!

Enough said handlar om Eva (Julia Louis-Dreyfus), skild, mamma och massös som  är rätt less på att bära runt på sitt ihopfällbara massagebord, montera upp och montera ner det hos kunder. Hon skulle kanske vilja träffa nån men hur gör man det? Var finns en man värd att satsa på?

På en fest slumpträffar Eva två personer som kommer förändra hennes liv en hel del. Marianne (Catherine Keener), en piffig poet med småstel kropp som skulle kunna fixas till av en handfast massös som Eva och Albert (James Gandolfini), stor, bullrig, charmig, rolig – och singel. Resten är som man säger….historia. Det är dessutom en historia som hoppar upp och sätter sig på en liten egenhändigt täljd träpil och jag ser framför mig att en Dobby-liknande liten figur sitter på en mossig sten i skogen och skjuter pilen rätt in i mitt hjärta. Vad Dobby har med saken att göra har jag ingen aning om men det är vad jag ser framför mig.

Enough said är en vuxen film i ordens allra bästa bemärkelse och det är en fullträff i ordens mest respektfulla betydelse. Att vilja se om en film i samma sekund som den är slut måste vara det bästa betyg en film kan få och det var precis vad jag gjorde med Enough said. Jag såg om den och kände samma sak efter andra gången. Jag vill se den igen.

Hatten av till filmens manusförfattare och regissör Nicole Holofcener. Det blir inte mycket bättre än såhär.

Och till sist, sov gott James Gandolfini.

Henke och Christian har också sett filmen och i Fredriks sammanfattning av filmerna från 2013 skriver han väldigt fina ord om Enough said.