Etikett: Ben Foster

Publicerat

LEAVE NO TRACE

Det känns som det gått en liten trend i denna typ av film dom senaste åren, små dramas som handlar om människor som tar sin tillflykt ut i skogen. Det kan vara pappor som lever med sina barn i skogen, uppfostrar dom efter eget huvud och inte alls dåligt på något vis men kanske under inflytande av kortsiktigt tänk och andra baktankar än just barnens bästa. Jag tänker på Captain Fantastic. Det kan vara människor som lever med psykisk ohälsa och som har en egen värld i skogen (som Swiss Army Man) eller helt enkelt bara bygger upp ett boende där när samhället inte är vettigt (Hemma i Hampstead).

Leave no trace handlar om en pappa, Will (Ben Foster) och en 13-årig dotter, Tom (Thomasin McKenzie) som lever och bor i skogen. Dom äter det naturen erbjuder och löser sina dagliga problem ett och ett när dom dyker upp. Det verkar som pappan lider av post traumatisk stress av något slag, ljud som påminner om krig dyker upp i hans huvud och han vill verkligen inte socialisera sig med andra människor. Dottern verkar inte klaga på sin situation, kanske vet hon inget annat?

Dom smyger runt i skogen och vill verkligen inte bli varken sedda eller hittade, men det är självklart svårt, ett felsteg och allt är kört.

Föga förvånande är det Debra Granik som gjort den här filmen, samma Debra Granik som gjorde Winter´s Bone 2010. Man kan ju tycka att det borde vara samma typ av dystopiskt svarta grundkänsla i filmerna men jag tycker inte att det är det, Winter´s Bone är mycket mycket mörkare. Leave no trace är ljusare filmad, bara en sån sak. Skogen är snäll, människorna vill inget illa, jag har inte en klump i magen när jag ser filmen. Det enda jag hoppas filmen igenom är att det ska gå bra, både för Will och Tom.

Ska jag summera filmen måste jag nog etikettera den som en snällisfilm, berättelsen till trots. Kanske är det också det snälla som gör att jag inte bär med mig filmen efteråt? Jämfört med pappafilmer som till exempel The Road är det här rosa sockervadd (och The Road är en kubikmeter spillolja). Ben Foster är bra men snickesnacket om Oscarsnominering tycker jag är lite överdriven. Jag misstänker att det här är en film som kommer försvinna som en BRA film i mängden, vilket man kan tycka vad man vill om. Men sevärd är den.

Publicerat

Fredagsfemman #251

5. Nedräkning till julkalendern

Och nu pratar jag inte om SVT´s årliga julkalender eller nåt sånt. Jag pratar om att det för första gången kommer dyka upp en sort-of-julkalender här, på bloggen. 1-24 december, varje morgon, som en liten icke-existerande lucka att öppna men kanske läsa? På torsdag alltså, då kört den igång, Fiffis filmtajms filmiska julkalender.

.

.

.

4. Lovesick säsong 2

Tjipp tjopp sa det bara, sen hade jag sett hela säsong 2 av denna puttriga mysiga serie. Så jag skulle vilja tipsa om den. Lagom korta avsnitt, småkul, bra karaktärer, ingen hjärnforskning direkt.

.

.

.

3. Ben Foster

Alltså, vem ÄR den här mannen egentligen? Han har världens i särklass vanligaste ansikte, jag menar, jag som aldrig glömmer ett fejs minns inte hur han ser ut från film till film. Han är en mänsklig kamelont  och en alldeles tokbra skådis. Idag har den senaste filmen med honom premiär, Hell or high water, men jag undrar om inte hans förra fortfarande går kvar på biograferna? Inferno alltså, där spelar han skurken. Så mitt tips är: håll koll på Ben Foster. Du kanske inte alltid hittar honom men ser du hans namn i eftertexterna utan att ha fattat att han var med så vet du att han lyckats med sitt värv – igen. (Har du mån minut över, bildgoogla karln. Du kommer häpna.)

.

.

.

2. Room Escape

Igår testade jag Room Escape och mitt liv kommer aldrig bli riktigt detsamma igen. Jag hade bokat in det som en del av jobbets konferensdag, mest tänkt som en intressant samarbetsövning men det blev väldigt mycket mer än så. Zombie Lab, Bunkern, Prison Break, The Bank, Zodiac Killer, det finns många rum att utforska och i alla dessa har man en timme på sig att lösa problemet annars går ALLT åt helvete. Som i mitt fall igår, det blir en zombie outbreak precis utanför dörren. (Läs mer här. Och testa vettja!)

.

.

.

1. SE VÄRLDENS BÄSTA DISNEYFILM PÅ STOR DUK PÅ SÖNDAG

Detta är ett evenemangstips jag bara inte kan undgå att sätta på veckans förstaplats. På söndag visar nämligen Cinemateket (i Stockholm) Bernard & Bianca. Kl 14.00 startar filmen och det är gratis för alla filmiska finsmakare under 15 år. Läs mer om visningen här och vill du hitta en vettig anledning till att se filmen, läs min recension så ska vi se om jag kan övertala dig.

Publicerat

HELL OR HIGH WATER

Det här är en film som handlar om bröderna Tanner (Ben Foster) och Toby Howard (Chris Pine) som rånar banker för att dom behöver få ihop en viss summa pengar till en viss dag. Det är lätt att få lite västern-feeling när man bara kollar på affischen men det är det inte, det är en film som utspelar sig i nutid i Texas och även om man får se hästar och cowboyhattar så har dom ingen direkt koppling till historien.

Ben Foster är filmvärldens absolut mesta och bästa kameleontskådespelare just nu, det går fan inte att känna igenom honom från film till film. Det är bara nån månad sedan jag såg honom som Bertrand Zobrist i Inferno och nåt halvår sedan jag såg honom som Lance Armstrong i The Program och som båtsman i The finest hours och det finns inte en likhet mellan varken utseendet och utstrålningen hos Ben Foster i dessa fyra filmer.

Chris Pine har gått från att bara vara en trist prettyboy i mina ögon till att faktiskt välja (och få) roller som är lite att bita i – även om han fortfarande är för pretty för att bli intressant skådis på riktigt. Jeff Bridges däremot, det är en skådespelare jag alltid tyckt mycket om MEN vad är det som händer med hans mun? Håller han på att transformeras till Sven Wollter? Han artikulerar så otydligt att jag misstänker att han kanske hör väldigt dåligt och kanske tror att han pratar ”som vanligt”? Jag vet inte, jag vet bara att han blir mer och mer teatralisk med stigande ålder. Han är dock skitbra här, plus att han spelar en karaktär som fått svinmånga sköna oneliners inskrivna i manus.

Det finns väldigt mycket att tycka om i den här filmen och då handlar det om att tycka OM, inte TYCKA om. Regissören David Mackenzie har lyckats IGEN med att göra en film om män som både är på samhällets botten och på glid även om hans förra film Blodsband (Starred up) var aningens mer….personlig.

Nick Cave har skrivit musiken och den passar som handen i handsken här. Kvinnorollerna är varken stora eller många men finurliga på sina sätt och manuset är skrivet av Taylor Sheridan som även skrivit Sicario och dess uppföljare Soldado.

Hell or high water är helt enkelt en mycket sevärd film och ett mycket bra val av Jojje som månadens filmspanarfilm under Stockholms filmfestival.

 

 

.

Dagens film har ”vanlig” biopremiär redan den 25:e november!

Den här filmen sågs av en heeeeeeel hög filmspanare (jätteroligt att träffa er alla!!) och här är länkar till deras texter om filmen:
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Movies-Noir
Har du inte sett den?
Filmfrommen
Fripps filmrevyer (publiceras i början på nästa vecka)

 

Publicerat

INFERNO (IMAX)

Försök att se det här framför dig.

Två parkbänksfyllon sitter bredvid varandra. Båda pratar samtidigt, gestikulerar yvigt, försöker förklara och argumentera, vill få den andre att förstå. Det ena fyllot pratar om kvantfysik, om våg-partikeldualiteten, om Heisenbergs osäkerhetsprincip och det andra har gett sig på musikteori genom ett antropologiskt perspektiv. Lägg därtill att båda under sina nyktra perioder i livet ansökt om medlemskap i Mensa och båda nejlade proven utan att blinka. Tillsammans, nu, simultant, med åtta promille i kroppen och olika infallsvinklar försöker dom alltså komma fram till meningen med livet OCH hårkvalitén på Donald Trumps tupé.

På en liten pall framför dessa drängfulla men intellektuellt överlägsna individer sitter du med stora ögon. Informationen fullkomligt hälls över dig, som om du sitter i en sopbil när en container töms. Ingenting makes sense. Du försöker tänka logiskt, bena ut och analysera men hur du än gör sitter du där och tänker: ”fan alltså va dom är fulla av crap!”

Så tänker jag när jag ser Inferno. Fy fan vad detta manus är fult av crap. Fan vad det lurar oss att tro att det är smart och vattentätt bara för att det pratas om gamla klenoder, göms viktiga grejer i små benbitar och bjuds på porr för dom som tänder på europeiska muséer.

Samtidigt, Tom Hanks är Tom Hanks och jag tror på honom när han nu spelar Robert Langdon för tredje gången. Det enda som räddar filmen från det lägsta betyget är Hanks närvaro, Ben Fosters skägg, Hans Zimmers musik och Felicity Jones charmiga framtänder.

Undrar du vad jag tyckte om Da Vinci-koden och Änglar och demoner, som jämförelse? Jag gav Da Vinci-koden 3/5 och Änglar och demoner 1/5. Jag såg dessutom dagens film på IMAX-biografen i Solna – UTAN 3D! Jättebra upplevelse! Superlyxigt att se den på en sån gigantisk duk. Mer icke-3D i Solna tack!

Publicerat

THE MECHANIC

Nej det här var ju inte speciellt bra.

Trots en tuff Jason Statham, trots en rutinerad Simon West i regissörsstolen, trots skådiskameleonten nummer ett just nu Ben Foster, trots en charmant Donald Sutherland i en liten rullstolssittande roll och trots att filmen är riktigt snygg så är den grund så det knappt plaskar under skosulorna trots att det regnat i dagar.

Det här var ju jättesynd på så fina pickadoller. Räserbåtar. Kakor. Ärtor. Vad fan heter det?

 

 

(supersvag, alltså suuuupersvag)

Publicerat

THE FINEST HOURS

Det skulle vara så enkelt att skriva långt och raljerande, ja, till och med humoristiskt om dagens film. En katastroffilm till havs baserad på en verklig händelse men som är så jävla dum att om den vore baserad på sanningen så handlar den bara om en bunt imbecilla män med en jävla tur, helt enkelt.

Jag kan köpa mycket när jag tittar på film, logiska luckor och regelrätta fel, jag hackar i mig det mesta om jag tror på ramhandlingen och får en bra känsla för filmen som helhet. Min gräns går vid regelrätta dumheter och den här filmen bjussar på ett pärlband av sådana som jag helt enkelt förväntas svälja. Som ostron. Ruttna sådana.

Jag kan några exempel. Bernie (Chris Pine) och tre av hans närmaste arbetskamrater är ”hjältarna”, dom ska trotsa stormen och rädda (typ) 32 man på en större båt, fast ute på havet. Det är iskallt, alltså vinter, ändå är det bara en av dessa fyra män som har mössa. En av snubbarna tycker dessutom att det är en bra idé att stå i ett hål i fören med underkroppen inuti båten och överkroppen ovan. Det blåser satan, vågorna är höga och slår in över båten heeelaheeeela tiden, ändå står han där och liksom ”trotsar” helvetet – fast han inte behöver! Han kan vara I båten om han vill, i torrt och tryggt förvar. Men nä. Logiken säger att han borde ha frusit ihjäl efter en timme därframme.

Båten ja. En räddningsbåt. Bernie sitter inne i båten och styr. Det finns dörrar att stänga om sig men nej, låt dom vara öppna för allt i världen. Låt vågorna, det iskalla saltvattnet, skölja in i båten fast ni inte behöver. Mysigt att vara genomblöt och nedkyld. Jättesmart. Men det är klart, ni vet bäst, ni jobbar ju med sånt här. Detsamma gäller när ni ska tuffa er igenom dom GIGANTISKA vågorna. Ni kör rätt in i vågorna, vågorna sköljer över båten, ni är UNDER vattnet med hela båten i flera scener och det iskalla vintervattnet tar sig in överallt på båten MEN ni härligt modiga mösslösa män, era hår är alldeles torra!

Orkar inte mer, orkar verkligen inte! Det här är Disney-bjäfs när det är som allra mest hjärndött. Buuu!

Jag yppar nästan inte ett ord om den här filmen i avsnitt 33 av Snacka om film men Steffo säger desto mer (han tyckte om den). Jag bet mig i tungan så det försvann stora sjok.

Publicerat

THE PROGRAM

Jag tror faktiskt att dom allra flesta människor vet vem Lance Armstrong är, även dom totalt ointresserade av sport i allmänhet och cykling i synnerhet. Hans framgångar var liksom utomjordiska. Han var en atlet det snackades om. Oövervinnerlig. Outtröttlig. ”En gigant!” som Ernst-Hugo Järegård hade sagt – och spottat lite på sista t:et.

När det offentliggjordes att denna stora idrottsman använt otillåtna prestationshöjande medel i åratal höll världen liksom andan för en stund. Luften gick ur oss, i alla fall alla oss som finner nånslags skönhet i extraordinärt idrottsutövande. Dopade idrottsmän ses som paria, lögnare, skithögar och Lance Armstrong ses kanske som den största fuskaren av dom alla.

The Program handlar om sportjournalisten David Walsh (Chris O´Dowd) som är övertygad om Armstrongs (Ben Foster) fifflande och han ger sig tusan på att hitta bevis på att så är fallet. Vi får följa dessa två från Armstrongs första höjdpunkter i karriären genom hans canceroperation och vägen tillbaka, den som innefattade bland annat bloddopning och lite annat ”smått och gott”.

Stephen Frears är regissören bakom denna mediokra mellanmjölksfilm som inte tillför ett endaste dugg vad gäller förståelse eller engagemang kring Armstrong som person eller journalisten Walsh som på intet sätt är nån ”hjälte”. Det är helt enkelt en osedvanligt tråkig film det här även om Frears ska ha cred för att han vågade porträttera Armstrong som en i många stycken riktigt otrevlig människa. Det händer inte alltför ofta i based-on-a-true-story-filmer.

Eftertexterna till tonerna av ”Everybody knows” med Leonard Cohen är bäst i hela filmen och tar slut alldeles för fort. Jag får lite Tour de France-Kraftwerk-feeling av det grafiska där och det är vad jag kommer ta med mig av filmen. Resten är ungefär lika upphetsande som…cykelbyxor…på män.

Publicerat

LONE SURVIVOR

Filmens första kvart innehåller så många närbilder på skägg att om alla inblandade skulle tvångsrakas skulle den sammanlagda hårbollen räcka mer än väl till stoppningen i samtliga hästenssängar på Park Elite Hotel i Växjö.

Det är skäggiga män som gärna flashar sina vältränade kroppar i vardagliga situationer som att vakna i en säng, springa morgonjoggen aka tävlingsrundan och att få ångest för att flickvännen önskar sig en arab i bröllopspresent. Ja, en häst alltså.

Det är juni 2005 och Marcus Luttrell (Mark Wahlberg), Michael Murphy (Taylor Kitsch), Danny Dietz (Emile Hirsch) och Matt ”Axe” Axelson (Ben Foster) ska ut på ett uppdrag. Målet är att tillfångata talibanledaren Ahmad Shah i nåt som kallades Operation Red Wings. Hade allt gått bra hade det antagligen inte blivit varken bok eller film av det här, men ja, nu gick det mesta åt pipsvängen och det är klart att den ensamma överlevaren plitar ihop sina minnen i en biografi med den något tillbakadragna och tämligen enkla titeln ”Lone Survivor: The Eyewitness Account of Operation Redwing and the Lost Heroes of SEAL Team 10”.

Ja, jag skojade alltså. Det finns ingen tillbakadraget över den titeln, den fullkomligt osar slå-sig-för-bröstet-testosteron. Det går att dra en smörkniv över bokens omslag och bre en macka med testosteronet. Eller två. Mackor.

När jag googlar på ordet testosteron hittar jag denna förklaring: Testosteronets effekter kan delas in i viriliserande effekter och anabola effekter. De viriliserande effekterna handlar om utveckling av manligt kön och de anabola om fysisk prestation och uppbyggnad. Jag är alltså inte helt ute och cyklar när det känns som att jag tittar på en film som får Rovdjuret att kännas som en balettlektion med sexåriga flickor i rosa tyllklänningar.

Lone Survivor är macho-overload och det känns ganska jobbigt att veta att det nånstans är sant, verkligt, snubbar på olika ställen i världen gör såhär, ÄR såhär. Det känns så….ovärdigt. Om man bara har ett liv, varför sjabbla bort det på detta sätt? Varför dö sönderskjuten sittandes mot ett träd i en afghansk skog när man istället kan välja att köra buss, deklarera åt andra eller driva ett gym och i samtliga dessa fall pussa sin fru på kvällen?

Regissören Peter Berg har hittat en egen liten nisch i filmvärlden där han jobbar sig igenom olika genres med rätt mediokra resultat MEN han lyckas med EN grej i samtliga dessa filmer. Säga vad man vill om Battleship, Hancock, The Kingdom, Welcome to the Jungle och Lone Survivor men han hittar en STÄMNING som funkar, en känsla av visserligen ytlig men ändå väldigt välgjord film. Han har koll på den biten, mycket bättre koll än han har på casting och personregi (huh!) men i fallet med Lone Survivor räcker det, i alla fall för mig.

Lone Survivor är otroligt snyggt filmad, musiken är stämningshöjande och genomgående fin, skådespelarna gör vad dom ska (men herreguuuuud Peter, sluta casta Taylor Kitsch, jag fattar att han är din polare men han är fucking kass) och när det hettar till, när det krigas, då känns det som att man är där. På plats. Ser kulorna vina. Känner svedan i huden när man blivit skjuten. Det är inga förskönande scener, det är inte oblodigt i onödan om man så säger. Jag tror att Filip Hammar hade uttryckt det som att ”det är som det är”. Det är såhär det ser ut och även om solen strålar snyggt genom bladverket och solen går ner i motljus bakom bergen så går kroppen sönder när vapen används rätt. Och då blör det. Och då gör det ont. Och får man inte hjälp dör man.

Jag avslutar min modesta recension med Shane Pattons egna ord (Alexander Ludwig), när han återigen inte blir uttagen till stridens hetta utan får stanna i lägret och när han i ett peppande tal försöker få fram vilken härlig machostridis han är och det är klart han är härlig, han försöker ju till och med nödrimma lite!

”Been around the world twice. Talked to everyone once. Seen two whales fuck, been to three world faires. And I even know a man in Thailand with a wooden cock.

I pushed more peeter, more sweeter and more completer than any other peter pusher around. I’m a hard bodied, hairy chested, rootin’ tootin’ shootin’, parachutin’ demolition double cap crimpin’ frogman. There ain’t nothin’ I can’t do. No sky too high, no sea too rough, no muff too tough.

Been a lot of lessons in my life. Never shoot a large caliber man with a small caliber bullet. Drove all kinds of trucks. 2by’s, 4by’s , 6by’s and those big mother fuckers that bend and go ’Shhh Shhh’ when you step on the brakes. Anything in life worth doing is worth overdoing. Moderation is for cowards.

I’m a lover, I’m a fighter, I’m a UDT Navy SEAL diver. I’ll wine, dine, intertwine, and sneak out the back door when the refueling is done. So if you’re feeling froggy, then you better jump, because this frogman’s been there, done that and is going back for more. Cheers boys.”

Såhär tycker några av mina filmspanarkompisar om filmen: Movies-Noir, Jojjenito, Fripps Filmrevyer och Flmr. Här kan du läsa Captain Charismas tankar.

Publicerat

KILL YOUR DARLINGS

Vet du vem Allen Ginsberg, William S. Burroughs och Jack Kerouac var? För egen del var det bara herr Burroughs jag hade lite koll på, mest för att jag sett David Cronenbergs Naked lunch en massa gånger och den är baserad på Burroughs bok med samma namn.

Men dessa tre herrar var alltså poeter och författare som träffades på Columbia University i New York 1940-talet och som sedan startade Beat Generation (beatnikrörelsen) i San Fransisco på 50-talet. Ordet ”beat” syftade inte på att det var ett jäkla drag i gossarna, att dom var slagkraftiga, snarare tvärtom. Trötta och utslagna var dom. Drogexprimenterande, svårmodiga och djupa unga män.

Allen Ginsberg (Daniel Radcliffe) träffar William Burroughs (Ben Foster) på universitetet men han träffar också på Lucien Carr (Dane DeHaan) som han förälskar sig i. Carr är inget ess i skolan utan fuskar sig genom studierna med hjälp av läraren David Kammerer (Michael C. Hall) som även han förälskat sig i den blonda pojken och försöker komma honom nära/behålla honom genom att se till att han klarar proven. Jack Kerouac (Jack Huston) är inte elev på skolan men är god vän med killarna.

Det är ingen direkt omtumlande film det här men ett gott hantverk och fina skådespelarprestationer. Daniel Radcliffe och Dane DeHaan sticker föga överraskande ut lite extra och musiken är genomgående perfekt.

Men jag har en liten fråga som du bör ställa dig innan du ser filmen. Vill du se Harry Potter liggandes naken på rygg med uppdragna ben och bli påsatt av Green Goblin?

Om ja, se filmen. Om nej, varför vill du inte se det?

Publicerat

A TEXAS LOVE STORY (AIN´T THEM BODIES SAINTS)

Non Stop Entertainment passade på att ha en pressvisning av den här filmen innan dagens första filmfestivalfilm och det tackar jag för. Jättetrevligt! Varken kö eller fullsatt och tre av filmfestivalens jurymedlemmar var på plats: Moa Gammel, Helena Danielsson och Lena Endre. Det var dessutom knäpptyst i salongen under hela visningen, något jag och många med mig hoppas kunna få uppleva oftare.

.

När filmen var slut skickade jag iväg mina första tankar i ett tweet. ”Varför envisas Hollywood med att ge Casey Affleck jobb? Det är lika obegripligt som om blinda skulle få bli hjärnkirurger.” Precis så kändes det. Vilken SOPA han är Casey Affleck. Hur många filmer ska han få förstöra med sitt fågellika utseende och obefintliga utstrålning? A Texas love story är nämligen en film som hade kunnat bli bra, eller i alla fall bättre, med en annan man i huvudrollen.

Ruth (Rooney Mara) och Bob (Casey Affleck) bor nånstans i den amerikanska södern. Dom är ett par, dom är kära och fattiga, lite på gränsen till white trash fast minus husvagn och när filmen börjar får vi reda på att Ruth är gravid.

Genom olika scener som hoppar framåt och bakåt i tiden får vi reda på vad som händer och har hänt dom båda. Det är poetiskt filmat och det är ett musikaliskt score filmen igenom som består av ljudet av klappande händer plus ljudet av händer som slår mot jeansbeklädda lår. Typ. Klinketiklonkmusik fast fysiskt mekaniskt alltså. Ganska tradigt i längden. En mix av irriterande och sövande.

Mud beskrevs innan visningen igår som ”Southern gothic” och A Texas love story är lite samma sak. Det är dramatiskt så det förslår, det är verkligt, det är mycket kill´em och shoot´em och grötig accent och lervälling och män med vapen och långa blå polisbilar, såna som ser ut på samma sätt i formen som hattarna poliserna har.

Den som imponerade mest på mig är polisen Patrick Wheeler spelad av Ben Foster. Det är ingen vildsint gissning att han kommer få en Oscarsnominering för Bästa manliga biroll. Han måste få det. Jag har sett honom i så många filmer utan att han gjort nåt direkt bestående intryck men här äger han hela showen, speciellt eftersom Casey Affleck INTE gör det. Rooney Mara då? Hur är hon? Rent skådespelarmässigt tycker jag att hon gör det hon ska. Att hon inte bränner till, att hon inte känns, att jag inte bryr mig det minsta om hennes öde är inte hennes fel, det är manuset.

Summa summarum: gillar du Casey Affleck mer än jag så finns det en chans att filmen går hem mer hos dig än hos mig. Förstår du däremot vad jag menar med min blinda-kirurger-liknelse och dessutom håller med så bör du kanske välja en annan film. Tvåan här under är nämligen inte särskilt stark.

Publicerat

TRE OM EN: Baltasar Kormákur

Vem är Baltasar Kormákur?

* En isländsk regissör som förutom den bioaktuella filmen 2 Guns även regisserat Djupet, Inhale och dom tre filmerna jag skriver om idag.

* Föddes 27 februari 1966 i Reykjavik

* År 2000 hade Variety med honom som en av ”10 Directors to Watch,”  tillsammans med några andra som sågs som nykomlingar då (men inte direkt nu längre): Alejandro González Iñárritu, Lukas Moodysson och Christopher Nolan, för att nämna tre.

* Han är en produkt av en familj med minimal namn-fantasi. Baltasars pappa heter Baltasar Samper och sonen heter Baltasar Breki.

.

.

A Little trip to heaven (2005)

I en liten bar i Hastings Minnesota sitter Fred (Jeremy Renner) och dricker öl. In kommer en främling, en förbipasserande som är törstig och behöver en paus. Nån timme senare är denna främling död, krockad mot en bergvägg, helt förkolnad och med en nöjd Fred gåendes från bilen. Varför då? Vem är den där främlingen, vem är Fred och har den där livförsäkringen på en miljon dollar som tillfaller Freds fru Isold (Julia Stiles) någonting med mordet att göra?

Försäkringsutredaren Holt (Forrest Whitaker) får helt sonika resa till Hastings för att försöka reda ut trådarna. En miljon dollar är mycket pengar och försäkringsbolaget har många små asterisker i sina kontrakt för att slippa betala ut försäkringspremier och Holt är den bästa. Han hittar kryphål, han ställer rätt frågor, han smyger runt och får reda på svar.

Det här är en trevlig liten film. Den befinner sig nånstans i gränslandet mellan familjedrama och thriller och den håller uppe mitt intresse från början till slut. Skådespelarna är lågmälda men av yttersta klass och om nån sticker ut lite extra så är det Jeremy Renner (i långtradarmustasch!). Förtexterna är jättemysiga också. Det blippar och klipprar som det gjorde i datoriseringens ungdom och det är både snyggt och nostalgiskt. Hela filmen är ett fint hantverk helt enkelt.

.

.

.

.

.

Brottsplats Jar City/ Mýrin (2006)

För det första: vilken ohyggligt dålig svensk titel på filmen. Brottsplats Jar City. Den tilltalar vem?

För det andra: om någon regissör vill ha tips på en utbildningsfilm i konsten att göra ”luktrulle” så finns det numera en aspirant på förstaplatsen efter Parfymen, nämligen denna. Herregud alltså. Jag såg den som frukostfilm och med facit i hand, eeeehummm, inte så bra val. Bara det att polisen Erlendur (Ingvar Eggert Sigurðsson) envisas med att smaska fårskalle i otaliga scener filmen igenom får det att vrida sig i magsäcken på mig. Men jag fattar, det är meningen. Kontrasterna mellan bårhusets lik och polisen som gräver ner en gaffel i ett tillagat fårhuvud blir både stor och minimal samtidigt.

Innan jag satte igång filmen önskade jag mig att få se en isländsk variant på den svensk-danska TV-serien Bron. Jag hoppades få se isländska vidder och vyer, sköna kameraåkningar över karga landskap, huttrande kyla, inbundna ö-bor och så mycket genuint ISLAND som det bara gick. Såhär efteråt kan jag säga att jag inte är ett dugg besviken.

Om jag ska försöka dra handlingen kort och koncist så handlar den om Örn (Atli Rafn Sigurðsson) som är pappa till lilla Kola, en flicka döende i en obotlig hjärnsjukdom. Samtidigt blir den något skumme Holberg (Þorsteinn Gunnarsson) ihjälslagen i sitt hem och polisen Erlendur ska utreda fallet. Livsöden vävs samman och slutprodukten blir något i stil med den bästa Beckfilm man kan skrapa fram i kombination med lite Mannen på taket, Rolf Lassgårds Wallander och Bron. Hur jag får ihop det vet jag inte riktigt, det är bara en känsla jag får.

Brottsplats Jar City känns äkta. Det är skitigt, rått, kallt, skäggigt, fult, brunt, blött och blodigt. Det är noll procent försköning.  Jag gillar mycket med filmen, eller om jag vänder på det – det finns inte något jag direkt ogillar med filmen. Betygsmässigt kanske det känns snålt med en trea men den är inte snål. Den är god och stark och spänstig, precis som Erlendur när han springer, trots att han är en storrökare.

.

.

.

.

Contraband (2012)

Om Baltasar Kormákur i filmen här ovan lyckades få mig att få kväljningar av liklukt som trängde igenom TV-rutan så lyckades han med något kanske än mer uppseendeväckande i Contraband: han gjorde Mark Wahlberg bra. Det är nåt som bådar gott för nya filmen 2 Guns eftersom Wahlberg är med även där.

Här är Mark Wahlberg Chris Farraday, en före detta smugglare som lagt kriminaliteten på hyllan, flyttat till en lugn liten stad, gift sig och blivit pappa till två söner. Frugans (Kate Beckinsale) lillebror är dock fortfarande inne i ”smeten” och gör bort sig fatalt när tullen kommer på honom och han tvingas dumpa fem kilo kokain.

Snubben han smugglade åt, Tim Briggs (Giovanni Ribisi), är ingen förstående charmknutte direkt, han slår lillbrorsan sönder och samman och tvingar honom att betala tillbaka vartenda öre. 700000 kr. Chris går givetvis inte med på det, han ställer upp på familjen och gör det enda han kan för att hjälpa lillebrorsan ur knipan, han ger sig in i smuggelbranschen igen.

Det här är en amerikansk remake av den isländska filmen Reykjavik-Rotterdam där Baltasar Kormákur faktiskt spelade huvudrollen som Kristófer och Ingvar Eggert Sigurðsson (polisen i Brottsplats Jar City) spelade Steingrímur. Jag har inte sett originalfilmen men den lockar.

Det jag känner nu efter att ha sett dom flesta av Kormákurs filmer är 1. dom gör sig på bio 2. han är stabil men inte superspeciell 3. nu ska jag gå iväg och se 2 Guns och 4. jag ser verkligen fram emot hans nästa film Everest med Jake Gyllenhaal och Josh Brolin.

Dessa tre filmer går att streama på Viaplay.

Publicerat

RAMPART

Dave ”Date Rape” Brown (Woody Harrelson) är den korrumperade polisen personifierad. Han är en hårding, en lögnare, en missanpassad jävel som utnyttjar sin ställning som samhällets beskyddare för sin egen vinnings skull. Brown är även en kvinnornas man och har inga svårigheter att ragga upp nån snygging för en halv natt tillsammans.

Så blir Brown filmad när han misshandlar en snubbe på öppen gata och han tycker helt ärligt inte att han gjort nåt fel. Han fattar inte bättre trots att hans chef (Sigourney Weaver, jaaaaay! ) gör sitt bästa för att nysta ut hans tankebanor. Han har inte många på sin sida. Kollegorna vänder honom ryggen, familjen gillar honom inte och det där sexuellt lössläppta levernet gör honom inte direkt glad i själen.

Precis som en fluga inte gör en sommar så gör inte ett känt namn i skådespelarlistan en hel film. Inte två heller, eller tre visar det sig. Med tanke på den drös av kända namn som kan återses i den här filmen borde den vara en kalasfilm men nejdå, en fin sommar blir inte fin bara för att man grillar en kväll bland en hel drös av spyflugor och Rampart blir inte hjälpt av Anne Heche, Robin Wright, Steve Buscemi och Sigourney Weaver i rollistan. Att James Ellroy skrivit manus hjälper inte heller. Ingenting hjälper. Den här filmen når inte fram till mig på något enda vis.

I filmens början får jag Tony Scott-känsla av färger och sättet att sköta en kamera. Den känslan försvinner mer och mer allt eftersom filmen ändrar skepnad och blir mer drama än action. Woody Harrelson är som alltid en njutning att beskåda men som sagt, det räcker inte. Rampart blir ingenting mer eller mindre än en välgjord men sjukt trist film.