Etikett: Ben Mendelsohn

Publicerat

CAPTAIN MARVEL

Captain Marvel dyker upp som Marvels räddande ängel när som – eventuellt lika förvånade som oss filmtittare – märkte vilken hit det blev med DC´s Wonder Woman. För visst är Captain Marvel/Carol/Vers i Brie Larsons tappning en wonderwoman så god som någon, hon är så väldigt bra i den här rollen att jag klappar händerna inombords som en solcellsdriven duracellkanin i Gobiöknen. Ändå satt jag och tänkte på annat under delar av filmen. Hur kommer det sig?

Captain Marvel är en drygt två timmar lång CGI-fest och tack gode gud att vi slipper den där evighetslånga slutfajten som vi blivit så ofrivilligt bortskämda med i varenda superhjältefilm som existerar. Ändå, trots detta, så är det en hel del slåss-scener som gör mig jättetrött. Dom ger mig ingenting. Sån tur att andra delar av filmen ger mig desto mer. Som kemin mellan Nick Fury (Samuel L. Jackson) och Carol (Larson), som det faktum att filmen utspelar sig 1995 med allt vad det innebär av musik och videobutiker, som det där att historien faktiskt betyder något, att det finns stakes, att Carol är supervanlig samtidigt som hon är supercool hjälte. Det finns mycket att tycka om.

När eftertexterna rullar och jag väntar på dom två extrascenerna känner jag att det är en tre-plus-film jag precis sett. En rätt stark trea men ändå en trea. Precis som Wonder Woman, den filmen stannade också på en stabil trea även om Gal Gadot är en diamant. Det kan inte nog skrivas hur BRA Brie Larson är och vilken närvaro hon har på vita duken, det är häftigt. Hon gör mig glad. Filmen också, även om eftersmaken ändå blir litegranna mellanmjölk.

Här finns min lista med korta recensioner och betyg på alla filmerna i Marvel Cinematic Universe. Är det bara en kvar nu? Kan det vara så?

Publicerat

THE LAND OF STEADY HABITS

Nicole Holofcener är en av mina absoluta favoritregissörer. Hennes filmer handlar ofta om till synes ”ingenting alls” men alla vi som har fler än tolv år i backspegeln vet ju att det är det där ”ingenting” som är det mest intressanta. Det är ju det som är livet och ingen film, ingen bergochdalbana, ingen tripp med kemiska substanser inkluderat kan mäta sig med att få uppleva den här fantastiska ”ingenting” som är livet.

Hennes nya film The land of steady habits finns att se på Netflix. Det finns få saker som gör mig lika glad som att upptäcka filmer jag inte visste fanns av regissörer jag försöker hålla koll på men uppenbarligen missat. Det är som julafton banne mig, det ger pirr i magen!

Den här filmen kretsar kring Anders (Ben Mendelsohn) som är skild sen ett halvår tillbaka från Helene (Edie Falco, nurse Jackie, du vet?). Helene dejtar en ny man, Anders ligger med allt som rör sig. Han är imponerande snabb på att få damer i säng, försöker komma i ordning i en ny lägenhet med få personliga inredningsdetaljer, är uppenbart svartsjuk på Helene och har precis sagt upp sig från sitt jobb (elle(här gått i pension som han själv säger).

Det är lite vardagsstruligt kan man väl säga, ja, sådär som många av oss kan känna igen oss i. Många små eldar som måste släckas varje dag samtidigt som man ska försöka hinna se sig själv i spegeln och orka le.

Har du sett och gillat Nicole Holofceners tidigare filmer (här är tre exempel) så kommer du säkert att uppleva 98 mysigt puttriga minuter med fint skådespeleri av både Ben Mendelsohn och Edie Falco. Jag tyckte om filmen, den känns både vanlig och innerlig på en och samma gång och som sällskap en vardagkväll är det precis vad man kan behöva.

Publicerat

READY PLAYER ONE (IMAX 3D)

Innan livet lärde mig att man kanske ska ge fan i att utmana ödet i onödan brukade jag roa mig med att åka till olika ställen i världen för att prova dom nyaste åkattraktionerna. Berg-och-dalbanor. Loopar. Skruvar. I mörker, baklänges, utan fotstöd, nedtjoffad från höga torn, uppskjuten i desamma. Jag var orädd som en crazy person och det var fint. Då. Nu känner jag mig betydligt mer grundad (annat ord för tråkig) men jag gillar att känna fötterna mot jorden. Jag har liksom inga behov av artificiellt magkittel, det kittlar så bra ändå bara att gå här på jorden och lukta på blommorna.

Känslan när jag sitter i en biograf i centrala London med 3D-glasögon och jätte-IMAX-duk framför mig är därför ren nostalgi. Ready Player One tar mig tillbaka till den där tiden som var, den där på nåt sätt oskyldiga tiden när allt var sådär 80-talshärligt, färgglatt, enkelt och rart på nåt sätt. Världen var inte lika skadad som den är nu, åtminstone inte för en annan, man hade mycket mindre koll. På allt.

Jag sitter där och känner mig jämngammal med filmens Wade Watts (Tye Sheridan) och jag kan nånstans förstå hans vardagliga leda. Det finns inte mycket annat att göra på dagarna än att ta på sig VR-glasögonen och bege sig in i spelet Oasis. Eller spel… Klart det är ett spel men det är också en annan värld, nånstans nit man kan rymma, där det omöjliga är möjligt och den dystopiska känslan hans sort-of-sopstationsboende avger blir den totala motsatsen när han är Perzival i Oasis.

När Oasis skapare, supernörden James Halliday (Mark ”f***face” Rylance) dör har han såklart gett sina anhängare en riktig godsak att bita i. Han har placerat ett påskägg i spelet, en chans att hitta den och därmed få ta över hela Oasis-världen. Det man behöver göra är att hitta tre nycklar och hela spelvärlden går bananas. ALLA vill vinna det ultimata spelet, det ultimata PRISET och filmens antagonist Nolan Sorrento (Ben Mendelsohn) vill det kanske mest av allt. Förutom Wade då. Och Art3mis eller Samantha (Olivia Cooke) som hon heter i verkliga livet.

Det här vore inte en Spielbergfilm om det inte utkristalliserade sig ett ungdomsgäng som med gemensamma krafter försöker övervinna historiens alla motgångar. Så det är klart att Wade och Samantha hookar upp med några till personer (både i spelvärlden och utanför) och tillsammans gör dom allt som står i deras makt att vinna nycklarna.

Det här är alltså en film baserad på en roman skriven av Ernest Cline. Den mannen har nog sin framtid rätt tryggad nu, han kan nog fortsätta skriva och sälja sina böcker till filmbolag för mångmiljonbelopp. Och det med rätta kan jag känna, filmvärlden behöver verkligen udda, fräscha storys som man inte sett tusen miljoner gånger förut. Grejen med Ready Player One är att filmen har lyckats mixa något vi aldrig sett förut med sånt vi känner till och känner oss bekväma med. Alltsamman ihoprört av Steven Spielbergs moralstyrda hand. Jag gillar det jättemycket samtidigt som jag tycker 140 minuter är minst 20 för mycket samtidigt som det virvlade runt skönt i magen i en del av spelscenerna (sånt som jag normalt sett tycker är båring as fuck) samtidigt som jag verkligen gillade dom delarna av filmen som utspelade sig i verkligheten samtidigt som jag ÄLSKADE den dryga kvarten som utspelade sig på Overlook Hotel.

Ready Player One är – för mig – en redig jävla åktur, en käftsmäll till visuell underhållning men det är också en film som försvann tämligen jättesnabbt ur mitt medvetande. Ungefär som vilken ride som helst på Six Flags, Bakken eller Liseberg för den delen. Men sevärt, DET är det!

PS. Att de 3D-filmer i London har aldrig varit minsta problem för mig och mina knasiga ögon. Klockren bild, inget suddigt alls, det går att röra på huvudet utan att må illa (och inte se bilden). Det är helt andra typer av 3D-glasögon där, jag undrar om det beror på det?

Steffo och jag pratar en hel del om Ready Player One i avsnitt 135 av Snacka om film. Du kan lyssna här om du vill.

Publicerat

DARKEST HOUR

Jag börjar med att säga att den här typen av film verkligen inte – i normalfall – är min kopp thé. Historia, krig och gubbar som gör gubbiga saker, det blir inte snigelspår i biofåtöljen direkt. Vad var det då som fick mig att se Darkest Hour trots mina fördomar och aversioner? Faktiskt bara Gary Oldman.

Gary Oldman är en såndär skådespelare som aldrig gör mig besviken. Han är en kameleont, han spelar nästan aldrig samma typer av roller och han gör det väldigt sällan enkelt för sig. Sånt gillar man ju. Skådisar som vågar utmana sig själv ibland. Här får han chansen att sitta i sminket några timmar varje inspelningsdag för att förvandlas till den brittiska premiärministern Winston Churchill och SOM han gör det! Och SOM sminkmänniskorna gör det! Vilken otrolig make-up, alltså! Visst ser man att det är Gary Oldman där bakom nånstans men framförallt känner jag att det är Churchill jag ser, en politiker jag nästan inte visste (och vet) någonting om.

Det här är ingen biopic, ingen film som ger oss människan Winston. Det här är en boats som visar händelser under en mycket begränsad tid, dvs från andra världskrigets början och ett tag till framöver. Churchill är ny på sin post och måste känna efter med både hjärnan och hjärtat hur han ska göra, ska han förhandla med den där vidriga vattenkammade mustaschmänniskan i Tyskland eller inte?

Hela sex Oscarsnomineringar blev det för den här filmen och jag tycker den är värd dom alla även om jag tror att det bara är Gary Oldman som har en verklig chans på vinst. Och kolla, den får en TREA av mig! Vad skulle den då få av dig, speciellt om du är en sådan filmtittare som gillar historiska dramatiska filmer och krig?

Publicerat

UNA

Una (Rooney Mara) är en ung vuxen som känns trasig. Ledsen. En scen direkt i början av filmen utspelar sig på en klubb där vi får se Una först dansande i stroboskopbelysning sedan ha sex med en random snubbe på toaletten. Såna scener i filmer verkar alltid bevisa att tjejen i fråga har varit med om någon form av sexuellt övergrepp i sin ungdom. Oftast av en mycket äldre man och oftast i kombination med andra svek. Som att mannen i fråga är hennes pappa eller att han  försvunnit och hon ensam ska leva kvar med skam, skuld och tusen obesvarade frågor.

Jag tänker inte spoila handlingen i den här filmen men jag kan säga så mycket som att analysen av toalettscenen inte var helt fel.

Trots att det är några fler karaktärer med i den här filmen (bland annat Riz Ahmed som en kollega till Ray) kretsar den egentligen enbart kring relationen mellan Una och Ray (Ben Mendelsohn). Man skulle kunna säga att det är ett kammarspel som skulle göra sig lika bra på en teaterscen. Föga förvånande är filmens manus baserad på en teaterpjäs som heter Blackbird, skriven av David Harrower.

Rooney Mara och Ben Mendelsohn är helt perfekt castade i sina roller och jag har inga problem alls med att tro på historien. Jag blir kanske inte så känslomässigt involverad som jag kanske borde ha blivit men det beror troligtvis mer på mig än på filmen.

Blir du nyfiken på mer David Harrower efter att ha sett Una så blev även en annan av hans pjäser, Knives in Hens, film förra året (den filmen heter Culling hens). Otrohetsaffär i ett stall kan man säga att den handlar om, i korta drag.

Filmen finns att hyra på Itunes för ynka 19 kr. Så värt!

Publicerat

ROGUE ONE: A STAR WARS STORY

Star Wars är en filmfranchise som varit väldigt viktig och stor för mig. Jedins återkomst var filmen som redan 1983 fick igång mitt filmintresse på riktigt och sen dess har jag hängt i den där galaxen far far away ohyggligt många timmar sammanlagt. Med detta sagt, min grundinställning är att jag tycker om Star Wars-världen men utan att nuförtiden ha sjukt höga förväntningar på filmerna. Det är rätt skönt och kanske till och med lite sunt.

Rogue One är alltså en fristående Star Wars-film, en historia som utspelar sig i en del av galaxen som inte har med Luke Skywalker och Han Solo att göra.  Här är det istället Jyn Erso (Felicity Jones) som är huvudperson. Redan i filmens Inglorious Basterds-inspirerade första scen får vi se hur hennes mamma dödas och hennes pappa Galen (Mads Mikkelsen) förs bort och hur hon själv som liten flicka lyckas gömma sig från Orson Krennic (Ben Mendelsohn) och hans mannar.

Denne Krennic känns verkligen som en Hans Landa-Christoph Waltz-karaktär tycker jag och precis som Waltz verkar ha fastnat lite i evil man-facket så lär det inte vara sista gången vi ser Ben Mendelsohn i en sånhär iskall roll framöver. Han är nämligen riktigt bra här och riktigt stilig i sin vita cape.

Diego Luna har en stor roll som Cassian Andor, Riz Ahmed är Bodhi Rook, Forest Whitaker är Saw Gerrara och Fares Fares skymtar förbi lite snabbt men resten av manuset tänker jag faktiskt inte skriva om. Däremot skulle jag vilja skriva några rader om hur härligt det är att titta på den här filmen och känna i kroppen att det är 1983 igen. Rogue One känns nämligen som en riktig retro-Star-Wars i allt från skitighet till klippning till knasiga rymdfigurer till ljudeffekter, AT-AT:arna och musiken, trots att det inte är John Williams som är huvudkompositör längre utan Michael Giacchino.

Jag hittar inte något alls att klaga på med filmen, inte det allra minsta faktiskt, men varför rockar den inte min värld? Varför bryr jag mig så lite? Varför känns den inte spännande? Asch, alltså, jag blir trött på mig själv.

Felicity Jones är fullständigt klockren i sin roll, en modern actionkaraktär, nån som småtjejer kan se upp till. Härligt ju. Det gör mig glad. Filmens ljud gör mig också glad. Vi satt på bakersta raden (på en 2D-visning givetvis) och hade en högtalare precis ovanför oss, det var lite extra-allt måste jag säga. Jävlar vad det mullrade och small och exploderade. Urskönt.

Betygsmässigt då, var hamnar filmen? Egentligen, om jag enbart ska sätta betyg med hjälp av magkänslan (så som jag alltid gör) så kommer filmen inte upp i mer än en trea. MEN, jag tänker plussa på magkänslan med mitt intellekt den här gången för intellektet säger ”Fiffi förihelvete skärp dig nu, filmen har så många plus, skit i magkänslan och var lite smart för en gångs skull” och jag vill faktiskt vara smart. Också. Inte bara en känslomänniska. Det är jobbigt att vara det, man bölar så jäkla mycket hela tiden. Samtidigt är film inte matematik. Det finns inga rätt eller fel. Rogue One har alla rätt men är ändå fel.

Orkar jag bege mig in i den här vinkelvolten nu? Nä jag gör inte det, inte nu. Så jag säger bra jobbat till Gareth Edwards och bjussar på en sista fundering: Var inte Forest Whitaker hårlös i trailern?

I avsnitt 68 av Snacka om film pratar jag, Steffo och vår gäst Frippe jättemycket mer om den här filmen.

Publicerat

LOST RIVER

När Ryan Gosling skriver och regisserar en film, då tittar man. Det är sen gammalt. Jag tror det gick att tyda redan bland runorna på Rökstenen faktiskt.

Lost River är Ryan Goslings första film men jag kan lova att det inte blir den sista. Med nästan övertydlig inspiration från David Lynch och Nicolas Winding Refn lyckas han göra en film som ändå känns helt egen. Berättelsen om den lilla fattiga familjen i den nedgångna staden Lost River är kantad av suggestiv musik, fantastiskt färgsatta scener och ett persongalleri som hade platsat i vilken Lynchfilm som helst.

Mamma Billy (Christina Hendricks) försöker få ihop pengar så hon kan behålla huset som är belånat långt upp över nocken, huset som som ligger i en stad ingen vill bo i. Alla som har minsta möjlighet att flytta – att fly – gör det. Äldsta sonen Bones (Iain De Caestecker) säljer koppar på skroten för att hjälpa till ekonomiskt och när han inte gör det hänger han med Rat (Saoirse Ronan) som bor med sin mormor och råttan Nick.

Billy får ett något annorlunda jobberbjudande av bankmannen Dave (Ben Mendelsohn) som hon till slut inte kan tacka nej till samtidigt som Bones hittar en hemlig ingång till en undervattensstad och jag sitter med stora ögon och undrar vad tusan det är jag tittar på.

Det finns en hel del suggestiva, konstnärliga, närmast poetiska filmer att jämföra med om man är på det humöret och det är omöjligt för mig att inte tänka Only God Forgives, Blue Velvet och Under the skin. Av nån anledning brukar jag hamna på betyg 3 när jag ser filmer som dessa, jag uppskattar filmerna för att dom utmanar mig men dom ruskar inte om mig i hjärtat, magkänslan blir liksom inte matad ordentligt. Det är mer ögongodis än någonting annat för mig men jag inser samtidigt att när filmer av den här typen hittar in i magen, då kan det verkligen bli ett filmiskt minne för livet. Å andra sidan, när ingenting med filmer som dessa klickar kan man lika gärna stänga av eller helt enkelt…hata den.

Jag hamnar som sagt nånstans mittemellan här. Ett par av scenerna har jag sett om flera gånger, helt fantastiska scener (den första med Eva Mendes och en scen som börjar på en bensinstation och slutar med Nick) som utplockade ur sitt sammanhang tveklöst får 5-plus. Det som gör att slutbetyget blir en stark trea är att jag känner mig distanserad. Jag tittar på tavlor, otroligt vackra tavlor, välkomponerade stilleben men jag känner ingenting. Om det är mig eller Ryan Gosling det är ”fel” på har jag ingen aning om. Det troliga är – ingen av oss.

Lyssna gärna på Filmmixern-killarnas unisont hyllande av filmen eller läs MovieZine-Alexanders förklaring till varför filmen för maxbetyg. Jag fattar verkligen att filmen filmen kan klicka bigtajm för många, jag är bara inte där än själv.

Publicerat

BLODSBAND

I måndags när min gästbloggande son tittade i programmet till Peace&Love Filmfestival och läste om filmen Blodsband la han huvudet på sned och sa ”vi åker tillbaka hit på torsdag va? Jag vill se den här filmen.” Vilken filmgalen mamma kan säga nej till nåt sånt? Nej, precis, inte jag i alla fall.

Blodsband är en fängelsefilm som utspelar sig enbart i ett fängelse, en typ av film som jag oftast inte brukar kasta mig över med jättefrenesi och därför är det extra kul att konstatera att sonens magkänsla var rätt, filmen var verkligen bra.

Unge Eric Love (Jack O´Connell) har blivit starred up – uppgraderad – från ungdomsfängelse till ett vanligt på grund av extremt våldsamma tendenser och han hamnar nu på samma avdelning som en riktig fängelseräv vid namn Neville….Love…..Erics pappa (Ben Mendelsohn). Mer än så behöver man nog inte veta om handlingen, det räcker bra.

Relationen pappa-son fortsätter gå som en röd tråd genom bloggen den här veckan och ja, faktiskt, det kommer en film imorgon med som sätter punkt för både veckan och detta ofrivilliga tema.

Blodsband har biopremiär 22 augusti och det enda jag kan säga är: se den. Se den även om du inte är överförtjust i testosteronfyllda kriminella män i diverse åldrar som sitter i fängelse för god-knows-what. Det kan hända att du blir positivt överraskad av filmen, precis som jag blev.

Såhär tycker min gästbloggare M om filmen:

Jag hade jättehöga förväntningar på filmen och den var precis lika bra som jag trodde, kanske bättre till och med. Filmen var välgjord, det var väldigt bra tempo, det hände saker hela tiden och blev aldrig tråkigt, det var en bra story och bra skådespelare. Bakom allt det hemska som hände så fanns det en tanke, relationen mellan killen och pappan var intressant. Han som spelade huvudrollen var perfekt, han såg ut som en stöddig tonåring (han spelade 19).

Jag hade inga problem med det blodiga våldet, det gjorde bara filmen mer verklig. Jag tror filmen hade känts mindre som på riktigt om den varit amerikansk. Nu var den engelsk.

Publicerat

PERFECT MOTHERS

Ibland undrar jag hur Kevin Walker, Eric Saade, Måns Zelmerlöw, Anton Ewald och Danny Saucedo ser på saken. Saken? Ja, saken som stavas medelålders-kvinnor-som-skulle-kunna-vara-deras-mammor som står med tungan hängandes vid naveln och lämnar snigelspår vid blotta åsynen av dessa lammköttspojkar. Är det lite charmigt? Är det lite äckligt? Är det lite likgiltigt? Är det lite gummslemvarning?

Jag tycker själv att fenomenet är ganska intressant, speciellt eftersom det finns så många kvinnor som skulle kasta Ittalavaser i väggen om deras män gjorde samma sak med tjugo-tjugofem-trettio år yngre tjejer. Men på nåt sätt ses det inte med samma ögon, varken av kvinnorna eller när jag hör (yngre) män kommentera hela grejen. Det är milfar hit och lyllosar dit och åldersskillnaderna suddas ut på ett sätt som jag inte tror att nittonåriga tjejer i samma situation skulle känna om dom hade 45-åriga småbarnspappor med halvbånge i byxan efter sig. Men det är bara mina tankar om saken.

I Perfect mothers (alternativ titel: Adore) får vi se manusförfattaren Christopher Hamptons syn på gummslemsfenomenet men twistat ännu ett varv.

Barndomsvännerna Lil (Naomi Watts) och Roz (Robin Wright) fick barn samtidigt och har bibehållit en supernära relation genom livet. Lils son Ian (Xavier Samuel) och Roz son Tom (James Frecheville) är bästa vänner och har nästan vuxit upp som bröder och därför blir det kanske ännu mer…. skruvat…. när Ian och Roz börjar ligga med varandra. Tom kommer på dom, blir förbannad och berättar för Lil som blir alldeles förstörd och dom löser problemet med att ligga lite dom med. Det är själva uppstarten till två passionerade förhållanden som i mångas ögon kan kännas rätt ____________ (fyll i valfritt lämpligt ord beroende på hur du ser på saken).

Anne Fontaine har regisserat en film som jag egentligen tycker är mer intressant som diskussionsunderlag än bra som film betraktad men samtidigt är det svårt att inte tycka om filmen när Naomi Watts, Robin Wright och Xavier Wright är så jäkla bra. Men visst sitter jag som ett frågetecken i soffan och undrar vad som hände samtidigt som jag tackar gud att jag inte heter Kevin Walker.

(Hehe. Jag sökte på filmen på Cdon. Fick en något…konstig….träff)

Publicerat

TRESPASS

Kyle Miller (Nicolas Cage) åker runt i en Porsche och säljer diamanter, det är vad han gör. Uppenbarligen är han duktig och säljer dom dyrt för han bor i en kåk (eller kanske snarare ett fort) som skulle få om inte Brangelina själva så väl deras städpersonal att dreggla rätt hårt.

Kyle är gift med Sarah (Nicole Kidman), en kvinna som uppenbarligen tycker om både pengar och sin man men kanske inte så mycket det faktum att han sällan är hemma. Tillsammans har dom dottern Avery (duktiga Liana Liberato) som är inne i bryta-sig-loss-och-rebella-mot-nejsägande-och-frånvarande-föräldrar-fasen. Det är liksom inte en aura av familjemys som spruttar ut genom TV-rutan, nej det är snarare isande kyla, ett kliniskt rent och snyggt yttre och en stämning som går att skära i med en såndär bullig smörkniv man täljde i slöjden.

Kyle har precis kommit hem men ska iväg igen samma kväll och Avery tjatar som en galning för att få gå på fest med ”the bad influence” Kendra. Sarah säger nej till festen för att hon vill äta en gemensam vanlig middag med sin familj men det enda som händer är att mamma Sarah byter om till svart festblåsa, Avery låser in sig på sitt rum och vägrar komma ut och Kyle, ja han ska ju åka igen. Diamanter att kränga, ställen att vara på, yada yada och Sarahs besvikelse går inte att dölja. Så ringer det på porttelefonen. Polisen står utanför grinden och vill komma in. Det har varit en inbrottsvåg i området och dom behöver kolla att allt är som det ska.

Poliser my ass, HA, det fattar ju en blind att det där inte är poliser men Kyle och Sarah är icke klädsamt blåögda och öppnar grindarna. Självklart är det inga poliser, det är andra klassens tjommar och förhoppningen om en mysig kväll gick i stöpet på många sätt – och inte enbart för Sarah.

Jag vet inte exakt VAD jag hade hoppats på med den här filmen men jag hade nog ändå trott på mer än det blev. Regissören Joel Schumacher har ändå gjort en hel del av filmiskt värde genom åren (Klienten, The Lost Boys, Falling down och Phone Booth för att nämna några), Nicolas Cage är ingen favvo hos mig direkt men det händer att han blixtrar till ibland och Nicole Kidman är Nicole Kidman, en av mina stora kvinnliga skådespelarfavoriter. Självklart trodde jag inte det var en kalkon jag skulle se men såhär med facit i hand borde det ha räckt med att kolla in filmpostern för att inse faktum: Nic Cage är inte kräsen, snubben behöver stålar!

Dom senaste uppstramningarna i ansiktet borde ha gjort stora hår i plånboken och han behöver påfyllning. Schumacher hör av sig med ett skitmanus, strösslar Cage ego med Kidmans ankiga underläpp och vips blev det en ”actionthriller” som kommer sitta lika fast på Videotoppen som ett urtuggat tuggummi gör under skosulan.

Jag hatar att säga det men allt med den här filmen är rent jävla dålig. Jag har sett så mycket skräp den senaste tiden att jag snart borde vara immun men jag har ett par celler kvar i kroppen som vägrar acceptera att det görs så här pass usel film. Manuset är ett skämt, klippningen är så konstig att jag ibland inte ens vet var karaktärerna befinner sig i huset och det är tonvis med logiska luckor och övertydligheter (när en spikpistol zoomas in så måste någon nämna att ”där är en spikpistol!”, nähääääää, som om vi skulle MISSA detta faktum annars) och Nicolas Cage ser ut som han har en köttmask på sig. Tjejerna klarar sig med hedern i behåll men mer än så är det inte.

Joel Schumacher blir 73 år i år. Dags att gå i pension nu?

(en vääääääääldigt svag tvåa)