SOURCE CODE

Tänk dig att du har en hel symfoniorkester till ditt förfogande. Tänk dig att du skjuter i dom varsin platta Red Bull, du låter som stå barfota på glödande kol och samtidigt vrålar du: ”SPELA! SPELA och spela HÖGT och SNABBT för nu är det BRÅTTOM jag vetefan till VAD men SKYNDA SKYNDA!”

Så börjar Source Code. Det är ingen invänjningsfas, ingen långsam och mysig inledning med förtexter och stämningshöjande musik, det är STÄMNING ,TJOFF, punkt, med hela handen bryskt pekande och det är en iskall hand iklädd svart skinnhandske. Var man lite sömnig innan vaknar man garanterat till liv och det är smart gjort för hjärtat börjar slå som om man har en rusande pacemaker innanför bröstbenet.

Colter Stevens (Jake Gyllenhaal) sitter på ett tåg. Mitt emot sig har han en kvinna, Christina (Michelle Monaghan), som pratar med honom som om dom vore ett par. Han tittar på henne och förstår ingenting. Vem är hon? Vad pratar hon om? Varför kallar hon honom Sean? När tåget stannar till går han ut på perrongen. Tåget lämnar stationen och är på väg in till Chicago men bara sekunder senare sprängs det. Ingen ombord överlever.

Colter Stevens ligger i en kapsel. Han ser ingenting men hör en kvinna prata. Hon heter Colleen Goodwin (Vera Farmiga) och berättar att han har ett uppdrag. Han ska tillbaka till tåget, ta reda på var bomben är och vem som lagt den där och han har åtta minuter på sig.

Om du tyckte Måndag hela veckan blev tjatig med sina upprepade måndagar så är det ingenting mot Source Code. Om du tyckte Måndag hela veckan hade en intressant infallsvinkel och du gillar tankenötter och härlig dumaction då är Source Code alldeles perfekt för dig.

Själv är jag både lite skeptisk och nöjd. Jag gillade inte riktigt regissören Duncan Jones tidigare (och första film) Moon och när jag ser att manusförfattaren Ben Ripleys tidigare verk är storfilmer som Species III och Species: The awakening så tuggar jag inte fradga av förväntningar direkt. Men manuset till Source Code är faktiskt ganska fiffigt och även om det går att genomskåda det (om man vill och jag är skeptisk till delar av det) så går det även att koppla bort hjärnan för en stund och bara hoppa på tåget och hänga med på turen. Det är vilket som. Sommaraction när det är som bäst, kanske?