Etikett: Ben STiller

Publicerat

BRAD´S STATUS

Åh, den här lille filmen kom åt mig.

Den är så liten och så anspråkslös och många vet nog inte ens om att den finns men dessa små filmer kan verkligen göra skillnad i kropp och själv om man ser dom vid rätt tillfälle. Som nu. Nu var rätt, nu var verkligen rätt.

Brad Sloan (Ben Stiller) är en vuxen man med fru och son och sonen (Austin Abrams) är på väg att söka till college. Han är duktig på att spela gitarr och vill göra något av det. Brad å andra sidan upplever att nästa fas i livet är nära, när barnen flyttar ut, när jobbet kanske inte ger så mycket längre, när kärleken till frun kanske mer liknar en vänskap. Känslan av ”var detta allt? Blev det inte mer än sådär?” gnager. Livet knackar på axeln och visar no mercy. Livet vill att man tänker efter ibland. Gör en sammanfattning, en plus-och-minus-lista. Känner efter hur det verkligen känns och det som kommer upp till ytan SKA upp till ytan.

Brad må vara man och pappa men det här är en film jag känner igen mig i. Tankarna, känslorna, tacksamheten, sorgen, nostalgin. Allt det som ibland bubblar upp och måste tas om hand för att man ska kunna gå vidare. Utan att bli vare sig PK eller too much visar filmen hur det kan vara att vara vuxen, förälder – och vid liv. En jättefin film!

Finns att se på Viaplay!

Publicerat

THE MEYEROWITZ STORIES (NEW AND SELECTED)

Det här gör mig SÅ glad! Den här filmen gör mig SÅ glad! Fasiken alltså, jätteglad! Att se Adam Sandler castad i en RIKTIG icke-flams-trams-roll igen, jag vill bara klappa händerna tills jag får stickningar, ropa ”Vad är det jag alltid har sagt? Adam Sandler ÄR bra!”, droppa micken och vända på klacken.

Han är helt underbar i rollen som Danny, den haltande storebrodern Meyerowitz som varit hemmapappa i hela sitt liv, är jättetajt med sin unga vuxna dotter Eliza (Grace Van Patten) och är nyseparerad. Nu tvingas han sova på soffan hos sin åldrande pappa, Den Store Konstnären Harold (Dustin Hoffman) och dennes fru, hippiealkisen Maureen (Emma Thompson). Kanske ingenting man strävar efter i vuxen ålder men Danny försöker göra det bästa av situationen. Eliza ska precis börja på college och då är han liksom ensam, på riktigt.

Det fadern Harold verkar fokusera mest på, bortsett från sitt eget missförstådda geni och skulpturer gjorda för många decennier sedan, är yngste sonen Matthew (Ben Stiller). Han är framgångsrik, upptagen och förmögen och lägger inte många sekunder av sin fritid på vare sig föräldrarna eller den något udda lille sonen Tony som han inte verkar träffa så mycket i verkligheten, det blir mest mest facetime. Eller…..försök till detta.

Det här är alltså en film som är skriven och regisserad av mannen bakom The Squid and the whale, Mistress America, Margot at the wedding, Frances Ha och While we´re young: Noah Baumbach. En ytterst stabil filmmakare i mina ögon och ett välkommet tillskott till Netflix Original-filmerna som kanske inte alltid bjussar på högkvalitativ underhållning. Men The Meyerowitz Stories ÄR precis detta, det är två timmar kanonfilm som går som et HUJ förbi hornhinnorna, hjärncellerna och magen. Riktigt supermysigt måste jag säga.

För ordningens skull ska jag tillägga att Emma Thompson och Grace Van Patten och Elizabetg Marvel (som spelar systern Meyerowitz) spelar sina roller med den äran, precis som Ben Stiller OCH Dustin Hoffman. Det är alltså inte enbart Adam Sandler som briljerar. Det är alla. Men det är Adam Sandlers närvaro som gör mig gladast. Han är så fin.

Publicerat

WHILE WE´RE YOUNG

Jag tänker väldigt sällan på hur gammal jag är. Jag tycker helt enkelt inte att åldern är viktig och jag har aldrig haft någon direkt ålderskris. Men det är jag det. Jag vet att många andra har det jobbigt med den här grejen, med att åldras, med rynkor, med att tiden rinner iväg och alla frågor detta för med sig.

Efter att ha sett While we´re young kan jag säga att jag för FÖRSTA GÅNGEN I MITT LIV fick en redig klump i magen av insikten att jag faktiskt är rätt gammal. Paret i filmen, Cornelia (Naomi Watts) och Josh (Ben Stiller) är exakt lika gamla som jag och ändå ser jag på dom som mycket äldre än jag själv. Så när eftertexterna rullar sitter jag där med sjutusen frågor och typ noll svar. Beviset för en bra film? Ja, kanske det. Jag väljer att tänka så, alternativet är ju att jag har en satans skev självbild och det vill jag inte gärna tro på (men kanske kan jag få skylla liiiiite på att jag VET att Naomi Watts är fyra år äldre och Ben Stiller sju år äldre än jag i verkligheten).

Cornelia och Josh är alltså ett barnlöst par i 42-43-årsåldern som träffar på Jamie och Darby, ett par i 25-26-åldern (Adam Driver och Amanda Seyfried). Cornelia och Josh lever upp, anammar Jamies och Darbys sätt att leva, deras hipsterklädsel  (hej hatt!), hipsterinredning (hej vinylskivesamling!), hipsterfordon (hej gammal mysig cykel och obligatorisk cykelhjälm!) och deras övriga hipsterfritidssysselsättningar.

Så långt är kanske allt gott, det är väl alltid trevligt att gamla hundar kan lära sig sitta och se på sina liv med nya ögon? Noah Baumbachs manus är dock inte riktigt så förenklat. Det finns baksidor. Det är det där med att klassas som ”patetisk” om man inte lever som sin ålder. Det är det där med gamla vänner, hur dessa hanteras.

While we´re young är en film med många lager och det allra bästa med filmen är att man kan välja hur många lager man vill och orkar skala bort. Det går nämligen att titta på filmen rätt upp och ner, tycka det är ett mysigt romcomdrama, bry sig föga och glömma bort den när den är slut. Eller så börjar man fundera, analysera, borra sig ner i den där silvergruvan som kallas ”att åldras”, ”att vara vuxen”, ”att hitta sig själv”.

Jag borrade litegrann frampå småtimmarna och jag kan inte sticka under stol med att jag blev sugen på att leta fram min vinylsamling och börja dansa streetdance.

Publicerat

YOUR FRIENDS & NEIGHBORS

När filmåret 1998 precis hade listas la en av mina följare på Facebook upp sin egen lista av favoritfilmer från samma år. På första plats låg en film jag inte kände till, Your friends & neighbors. ”Se den nån dag när du känner för lite cynism” skrev han och nu är den dagen här. Cynismens dag har kommit till stan och om någon filmaffisch skulle visas på stora blinkande annonspelare som nån slags ”reklam” för denna människosyn så är det denna, herreminjävlar alltså.

Här får vi stifta bekantskap med Barry (Aaron Eckhart med mustasch och aningens fler trivselkilon än vi är vana att se honom), en man som enligt egen utsago aldrig haft så bra sex med någon som han har med sig själv. Han är gift med Mary (Amy Brenneman) och om hon visste vad maken tyckte skulle hon nog säga detsamma. Det är inte passion deras förhållande grundar sig i direkt.

Terri (Catherine Keener) är gift med Jerry (Ben Stiller) och dom har nog rätt bra sex men han kan inte sluta prata. Han prataråprataråpratar och hon blir typ galen. Jerry är för övrigt lärare och har en förkärlek för att flirta med – och om det går vägen även ligga med – yngre kvinnliga elever. Terris hemlighet är att hon gillar tjejer hon med.

Cary (Jason Patric) skulle kunna vara Patrick Batemans (American Psycho-killen) brorsa. Satan en sån otäck människa. Psykopatäckel i nån slags ”perfekt” förpackning som istället för musik lyssnar på sina egna knulljud när han tränar.

Det är en tämligen svart resa man får vara med på under filmens 100 minuter. Människans vanligaste tragiska sidor exploateras åt alla håll och kanter och det är svårt att tänka kärleken överlever allt-tanken med den här filmen i färskt minne. Människor kan verkligen vara sjukt osympatiska och det otäcka är att det är så enkelt. Det är så mycket simplare att vara denna typ av människa än motsatsen, mycket mer kravlöst, mycket mer YOLO.

Filmen är skriven och regisserad av Neil LaBute och i mina ögon känns han som en manlig variant av min favorit Nicole Holofcener. Nu vill jag se mer av honom och jag vill torrskrubba mig med kaustiksoda. Den där cynismen alltså…

Publicerat

FILMSPANARTEMA: HÅR

Det här med hår på film, vilket roligt tema!

Man kan göra det lätt för sig och skriva om musikalen Hair. Man kan skriva om nåt stort och hårigt som Bigfoot i Harry and the Hendersons eller Sully i Monster´s Inc. Man kan skriva om hockeyfrillor, peruker eller dom mest populära filmerna från 1977 som innehöll kvinnligt könshår. Ett tag tänkte jag göra en variant på det sistnämda och skriva om manligt könshår jag minns men enbart Sven Wollter och Donald Sutherland på en lista känns rätt torftigt.

Så jag tänkte om. Jag tänkte att jag gör en lista på trevligare grejer. Sånt jag verkligen gillar. Jag tänker skriva om ansiktsbehåring i form av…

MINA TIO FILMISKA FAVORITMUSTASCHER!

.

.

10. BEN STILLERS HALVDANA LÅNGTRADARMUSCHE

I Dodgeball är Ben Stiller liten, kaxig, deffad, klädd i lila spandex och har en imponerande långtradarmustasch. Men om jag fick bestämma tycker jag den skulle vara tre-fyra centimeter längre, då hade den fått prefixen delikat.

.

.

.

9. CONNERYS ZED

Det finns ett gäng trevliga skådespelare som gett mustaschen ett ansikte. Charles Bronson och Burt Reynolds är två av dessa, Sean Connery en tredje. I Highlander (1986) fick Sean Connery till det nästan hundraprocentigt men hur fin den muschen än är så kan den inte mätas med ansiktsbehåringen i John Boormans film Zardoz från 1974. Sean Connerys rollfigur Zed är en riktig trendsetter.

.

.

.

8. JOHN TRAVOLTAS VÄLANSADE

Hur gör man enklast om en utseendemässigt snäll man som John Travolta till den elaka jäveln Ryder i The taking of Pelham 1-2-3? Jo! Man ser till att stramt ansa håret i fejset samtidigt som man får honom att bita ihop käkarna och jobba fram en kronisk axelspänningshuvudvärk. Och vet du vad? Det funkar!

.

.

.

7. TOM BERENGERS SKÖNA 80-TALARE

Lawrence Kasdans film The Big Chill (Människor emellan) är en riktigt mysig film och Tom Berenger har en av filmens huvudroller iklädd en mycket klädsam mustasch.

.

.

.

6. MARVELMUSCHEN

Min grundtes är att 99% av världens män ser bättre ut i mustasch än utan och superhjältar är inga undantag. Robert Downey Jr´s ansiktsbehåring gör att Iron Man inte bara ser ännu coolare ut, han skulle även kunna ta jobb som stand-in i Backstreet Boys om han nångång behöver stålar.

.

.

.

5. KONSTEN ATT GÖMMA EN BÄVERFARM PÅ ÖVERLÄPPEN

Varje år anordnas World Beard & Moustache Championships, en tävling som Sam Elliott borde kunna vinna vartenda år om han bara ställde upp. Mustaschen han visade upp i bröderna Coens The Big Lebowski (1998) skulle fungera som skyttevärn i vilket inbördeskrig som helst och kryper han runt på alla fyra i huset där han bor behöves inget annat städ-don, dammråttorna fastnar som vore dom gjorda av kardborre. Den här mustaschen är motsatsen till John Travoltas på plats 8. En snällare mustaschman än Sam Elliott går inte att se på film.

.

.

.

4. SLY I EXPENDABLES 2

Gulp alltså, vad fin han är!

.

.

.

3. THEODORE TWOMBLY

Joaquin Phoenix och hans mustasch är en match made in heaven när han gestaltar Theodore Twombly som i filmen Her tar det här med datorer och kärlek till en helt annan nivå. Han ser så himla gullig ut. Så snäll. Så harmonisk. Det är banne mig mustaschperfektion.

.

.

.

2. LESTER BANGS-MUSCHEN

Jag tycker om den här bilden. Jag tycker om Philip Seymour Hoffman. Jag tycker om filmen Almost famous och jag tycker om Lester Bangs och hans mustasch. Fan vad jag saknar Philip Seymour Hoffman.

.

.

.

1. TOM SELLECK. ALLTID. JÄMT. HELA TIDEN.

Det går inte att göra en sånhär lista utan att ha Tom Selleck på plats nummer ett. Han är den förste mannen med hår på överläppen som jag kärade ner mig i och han ÄR den mustaschprydde mannen personifierad oavsett om han är privatdetektiven Thomas Magnum, Patrick O´Malley i High road to China, Peter Mitchell i Tre män och en baby, Phil Blackwood i Hennes alibi, Monicas pojkvän i Vänner, Frank Reagan i Blue Bloods eller Jesse Stone.

Tom Selleck, you are The Master of the Musche Universe!

.

.

Hur har mina filmspanarvänner tagit sig an detta tema? Hur pass hårigt är det runtom i bloggosfären idag? Klicka på länkarna så märker du: Sofia, Henke, Jojje, Johan,  Steffo, Jimmy,  Cecilia och Voldo.

 

Publicerat

THE SECRET LIFE OF WALTER MITTY

För det första, jag var tvungen att dubbelkolla om The secret life of Walter Mitty var baserad på en verklig historia INNAN jag såg filmen.

Nu för tiden vet man ju inte, inte ens en film som The Wolf of Wall Street som vid första anblicken så uppenbart skulle kunna vara påhittad var det. Så att Walter Mitty hoppar mellan hus som värsta Spider-Man, simmar bland hajar, slåss med portföljer, åker långboard, gjuter en staty i brons, övervinner sina fobier genom att flyga till Grönland och – faktiskt (!) – visar känslor för en tjej han gillar skulle kunna vara sant känns inte helt offside – men det ÄR det. Filmen är inte based on a true story men den är heller inte helt igenom fräsch och nyskriven, det är en remake på filmen The secret life of Walter Mitty (svensk titel Här kommer en annan) från 1947, dock verkar manuset vara en smula omarbetat.

I originalet är det dansmannen Danny Kaye som dagdrömmer om ett mer spännande liv, i den här filmen är det Ben Stiller. Jag tror att jag hellre hade sett Danny Kaye även här trots att han dog 1987.

I reklamen för den här filmen jämförs den med Forrest Gump. Det kan vara bland det jävligaste jag någonsin sett. The secret life of Walter Mitty har ingenting, absolut ingenting, gemensamt med Forrest Gump. Forrest Gump levde i nuet i hela sitt liv. Han blev visserligen serverad räkmackor och snubblade på bananskal från tidig ålder men han uträttade saker, var med om äventyr, levde livet varje dag. Walter Mitty är en snusgrå kontorsråtta, livrädd för allt, saknar ryggrad men dagdrömmer rätt hårt om att vara nån annan. Att han skaffar sig ett pass och odlar skägg doesn´t do it for me. Det blir bara kvasi-intellektuellt, det blir som ett slags manlig tonårsvariant av Eat pray love fast Walter är medelåders och framförallt, Ben Stiller kan ALDRIG jämföras med Tom Hanks!

Jag vet inte vad det är som gör att filmen håller sig på rätt sida om det lägsta betyget, kanske beror det på mysfaktorn att Kristen Wiig är med men hon är med alldeles på tok för lite. Kanske beror det på Adam Scott i (fult) skägg, kanske beror det på Sean Penn i (glest) skägg? Kanske beror det på att det var roligt att se en haj nafsa i närbild igen. Kanske beror det på att jag just idag känner mig extremt jävla givmild. Det kan bero på mycket men det beror definitivt inte på Ben Stiller och inte på att han green-screen-åker longboard i motljus.

The secret life of Walter Mitty lämnar mig inte med någon god eftersmak, snarare med nåt beskt bittert jox mellan tänderna (grapefruktkött?) som påminner om Punch Drunk Love.

Movies-Noir har också sett filmen och han tyckte den smakade ganska gott.

Publicerat

THE MARC PEASE EXPERIENCE

Hade jag vetat i juni att den här filmen fanns så hade jag g-i-v-e-t-v-i-s gjort en Fiffis filmtajm jämför mellan denna och Pitch Perfect. Två filmer som utspelar sig i collagemiljö, som handlar om ungdomar som sjunger a capella och Anna Kendrick är med i båda!

Det hade dessutom blivit en av dom lättare jämförelserna i bloggens historia eftersom Pitch Perfect är jättebra och The Marc Pease Experience är det inte.

Marc Pease (Schwartzman) är besatt av a capella-sång och har så varit sen han gick ut skolan. Då led han av scenskräck modell överjävlig och vågade inte uppträda för publik men nu, åtta år senare, går det bättre. Gruppen Meridian 8 är numera bara fyra men Marc drömmer om att få göra en studioinspelning med gruppen innan det är för sent och han tänker sälja sin bostad för att få råd med det. Hans flickvän Meg (Anna Kendrick) sjunger i skolkören (?) under ledning av musikläraren Jon Gribble (Ben Stiller), samma Gribble som såg Marc springa från scenen iklädd plåtmundering när han inte vågade sjunga i musikalen The Wiz för vadå?….åtta år sedan.

Filmer med Jason Schwartzman i huvudrollen måste vara något extraordinärt för att jag ens ska stå ut med karln och att ge honom en pagefrisyr som inte ens hade klätt Amelie från Montmartre är inte schysst. Framförallt förstår jag den inte. Den får mig att tänka att filmen ska vara nån slags skruvad Dum och dummare-komedi, vilket den inte är och inte heller har för avsikt att vara. Men klipp av honom håret för helvete! Gör det bara! Hur svårt kan det va? Grrrrrrrr.

Ben Stiller är okej, Anna Kendrick är bra men hon är med alldeles för lite och Schwartzman är – herreguuuuud – överallt. Sen tycker jag att det är för lite musik för att vara en musikfilm. Jag hade (hur vrickat det än låter) sett fram emot lite sköna a capella-uppträdanden i samma stuk som i Pitch Perfect men även där gick jag bet. Hur mycket jag än vrider och vänder på det ställer jag mig frågorna som nog aldrig kommer att få svar: vem har sagt JA till att göra den här filmen? Vem tyckte att det var en bra idé? Vem gav dom pengar?

Publicerat

Tre om en: Komedier som egentligen inte gör någon glad

DUPLEX (2003)

Jamen jomen njamen, alltså jag vet inte.

Precis som en tunnbrödrulle ibland är precis det jag längtar efter, precis som mjukisbyxor kan kännas som en hägring, precis som ljummet kaffe kan duga alldeles utmärkt i vissa lägen, precis så är Duplex.

När livet går i hundranitti och jag behöver vila från alla tusenmiljarders tankar jag har i huvudet så är det okej att ibland välja blaj. Duplex är en rätt medioker film som framkallar kanske inte gapskratt men väl en liten ryckning i mungipan. Jag somnar inte men får heller ingen energi, jag tittar och försvinner mentalt en stund och jag känner att det är skönt att det inte är en massa snabba klipp och balla effekter, det är bara en simpel komedi som inte gör någon glad men heller inte ledsen.

Ben Stiller levererar per automatik, Drew Barrymore likaså. Kanske hade dom samma tankar om Duplex som jag. Kanske tycker dom också att det är skönt att göra nåt utan att baka in all energi som går att uppbringa? Kanske vill dom gå till jobbet i mysbyxor och dricka ljummet kaffe, sådär som jag vill göra när jag kommer hem. Jag vet inte. Men det är en helt okej tanke.

 

 

THE OH IN OHIO (2006)

Oh oh oooooooooohhhhoooooo, vad äääääär det här?

Priscilla (Parker Posey) är gift med Jack (Paul Rudd) och dom har ett uselt sexliv tycker…..baksidan på fodralet.

Jack är egentligen nöjd förutom det faktum att han på alla år inte lyckats ge frugan en orgasm och Priscilla säger själv att hon är frigid. Så dom går till en parterapeut, Jack får nog, ansar skägget och flyttar ut i garaget. Priscilla blir befordrad till chef och köper sig en dildo sen blir Jack (som är lärare) ihop med en student och Priscilla fortsätter att ha ett fungerande förhållande med dildon och får orgasmer både här och där.

Om det här är en komedi så är det inte speciellt rolig. Om det här är ett drama så har jag missat poängen. Om det är ett enkelt sätt för Posley och Rudd att tjäna en hacka så köper jag det men nån annan förklaring är liksom inte hanterbar för min hjärna. Danny DeVito är med på ett hörn som poolkille (!) också, bara en sån sak.

Den här filmen är så dålig att jag inte ens blir arg och då är den dålig.

Här finns filmen.

 

WHAT HAPPENS IN VEGAS (2008)

Ointelligenta komedier går det elva-och-en-halv på ett dussin av. What happens in Vegas är inget undantag.

Jack (Ashton Kutcher) är en snygg looser, Joy (Cameron Diaz) är en snygg looser och efter en blöt natt i Las Vegas vaknar dom upp i samma säng – som gifta!

Dom visas upp i filmen som varandras motsatser, som så omaka som två personer kan bli men en blind kan se att dom är precis samma skrot och korn och att dom givetvis kommer att falla för varandra om nittio minuter på´t ungefär.

Jack vann nämligen tre miljoner dollar där i Vegas, pengar som Joy tycker sig ha rätt till hälften av eftersom dom är gifta men en domare dömer dom till parterapi och sammanboende för att ”tvångsrädda” äktenskapet under sex månader för att sedan – om dom lyckas – få tillbaka pengarna. Ja du hör ju hur urbota korkat det här är.

Dom luras och fifflar och gnatar och skriker och försöker göra allt för att göra livet så surt som möjligt för varandra samtidigt som dom i alla lägen, alla vinklar och vrår givetvis ska vara skitsnygga. Det går att hålla sig för skratt, det är inte ens speciellt svårt. Jag behöver inte ens kämpa, det kommer heeeelt naturligt.

– It´s not easy being married, säger Jack i filmen.

Nähä? Är det så? Verkligen?

Publicerat

TOWER HEIST


Jag må vara jävig men jag har skrattat så mycket åt Eddie Murphy i min ungdom att det är omöjligt att se en film med honom i gammal god form utan att låta som ett gammalt ånglok i soffan.

Jag pfffffsssch:tar och fffiiiissscccshshsh:ter och blir liksom lycklig nånstans i närheten av solar plexus för jag trodde inte jag skulle få se honom sådär igen. Att filmen i sig är rätt hjärndöd struntar jag i, speciellt då jag var i det närmaste pulslös när filmen började. Men jag piggade på mig i takt med att filmen spårade ur och det var…härligt.

Josh Kovacs (Ben Stiller) jobbar som personalchef och överkucku för The Tower, ett lägenhetskomplex där endast crème-de-la-crème av stadens överklassmedborgare bor.  Längst upp i huset bor den framgångsrika finansmannen Arthur Shaw (Alan Alda) som fått i uppgift av Kovacs att förvalta personalens pensionpengar. När Shaw åker dit för förskingring och anklagas för att ha lurat allt och alla på pengar hamnar han i husarrest i sin ”lilla” lya. Allt och alla, ja, precis allt och alla har blivit av med sina pengar. Vartenda öre av personalens pengar är därmed också borta, pensionerna är puts väck och Kovacs ger sig fan på att få tillbaka pengarna.

Likt Danny Ocean i Ocean´s eleven så samlar Kovacs ihop det ultimata gänget för denna Robin Hood-blåsning med Eddie Murphy som mästertjuven Slide i spetsen. Gabourey Sidibe (från Precious), Matthew Broderick och Michael Peña är också med liksom busskrocken Casey Affleck som jag (precis som vanligt) försöker förtränga att jag precis sett.

Som sagt, det här är hjärndöd men underhållade action och jag hade inte tråkigt en enda sekund. Det gäller dock att se till att hjärnan är ordentligt marinerad för börjar man tänka för mycket och för logiskt tappar filmen all form av trovärdighet.

Att se Eddie Murphy såhär ger dessutom mersmak. Det är kanske dags att damma av Snuten i Hollywood och göra ännu en uppföljare?

Publicerat

PSH-helg: ALONG CAME POLLY

Som sista film den här Philip Seymour Hoffman-helgen har jag valt Along came Polly.

När jag såg den på bio första gången låg jag mestadels på golvet mellan sätena i kramp. Jag skrattade som om det inte fanns en morgondag, tårarna rann, jag kippade efter andan och missade så mycket av filmen att jag var tvungen att se om den några dagar senare. Nu har jag sett den säkert tjugo gånger till och jag tröttnar inte. Aldrig att jag gör det.

Philip Seymour Hoffmans entré i filmen är värdig vilken diva som helst. Herregud så galet, hahahahaha! Alltså, han kommer in genom dörren och bara hmppaaahahaaahahaaaaa, nej det gååååår inte, jag kan inte klä detta i ord, det går inte men ett tips är att spola tillbaka och se scenen i slow motion. Det är filmhistoria och jag kan inte fatta hur han lyckas göra det han gör så sablans snyggt.

Se filmen, se den, bara gört! Tycker du inte om Jennifer Aniston, avskyr du Ben Stiller, hatar du illrar, kiss och bajs och svettskämt, försök stå över det och se Along came Polly för stunderna med PSH i sitt ABSOLUTA ESSE.

 

 

 

 

Gift dig med mig Phille! Kom hit med dina grå nedhasade mysbyxor, ditt cykelställ och din slappa bakdel. Ett liv med dig kan aldrig bli tråkigt. Vad väntar du på? I wanna be Fiffi Seymour Hoffman!

Publicerat

GREENBERG

Ben Stiller är en typ av skådespelare som genom egna val och ohejdad vana försatt sig själv i ett fack som gör att jag som åskådare förväntar mig kasta-skruvmejslar-i-ansiktet-humor (a la Dodgeball) eller hjärndött bluescreen-äventyr (a la Natt på museet).

Jag förväntar mig inte att se honom i rollen som dramatisk skådespelare. Men det är fine. Tanken är god. Antagligen ville Ben Stiller prova nåt nytt, visa oss en annorlunda sida av honom och bredda sin repertoar. Om det tilltyget kan jag bara säga: Ben, gör inte om det.

Greenberg är en sorglig historia. Nja, inte kanske historien i sig, eller jo, den med faktiskt, men Ben Stiller själv är riktigt sorglig. Med håret utväxt ett par centimeter så det liksom blir en liten hundlock i nacken får han samma frisyr som många statligt anställda kvinnor mellan 55 och 62 har. Dessutom ger det hans redan stora huvud yttligare en dimension och begreppet vattenskalle ligger rätt långt fram på min tunga och skvalpar.

Nu är det inte Ben Stillers utseende jag ska recensera men tyvärr är det svårt att låta bli när det är han som står mitt emellan storyn och min åsikt. Jag kan liksom inte se förbi honom. Han har huvudrollen, han tar plats och den platsen han tar är han inte man nog att fylla. För att göra en jämförelse, Jim Carrey i den enormt överskattade The eternal sunshine of the spotless mind. Nu blåser jag i stora bröltutan ett tag – BRÖÖÖÖÖÖHÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖL – nejnejnej vad det inte funkade. Carrey har visserligen gjort bra ifrån sig i andra seriösa roller men där, nonono, icke!

Filmens höjdpunkter, de som gör att jag klarar av att se den utan att använda spypåsen, är samtliga scener med Rhys Ifans. Där är en snubbe jag gärna skulle snacka skit och dricka lakritsshots med en kväll, eller två.

Vill du läsa en mer nyanserad text om Greenberg, klicka här och läs AddePladdes recension.