Etikett: Ben Whishaw

Publicerat

MARY POPPINS RETURNS

Alla som gillade Mary Poppins, originalet alltså, från 1964, borde ge uppföljaren en chans. Alla andra kan låta bli.

Mary Poppins kommer tillbaka är nämligen en uppföljare som – förutom att Julie Andrews är utbytt mot Emily Blunt – är en karbonkopia av originalet. Det går inte att se att den är producerad 2018 och detta menar jag både på gott och ont.

Jag ser denna film ombord på ett flygplan. Jag bestämmer mig för den bland Emirates 1500 filmer och klickar på play. Minuten efter bestämmer sig kvinnan till höger om mig att hon vill se original-Mary Poppins och även hon klickar på play. Det blev ett flipperspel av guds nåde för mina stackars ögon kan jag säga. Jag försökte koncentrera mig på min film men ögonen drogs till hennes. Och det är så det känns med facit i hand, Marry Poppins kommer tillbaka är säkerligen en på alla sätt BRA film men den är inte originalet.

Emily Blunt visar återigen vilken storartad skådespelare hon är, att hon behärskar precis ALLA genres. Det är hon som gör filmen så pass sevärd som den ändå är i mina ögon. Hon är underbar. Barnskådespelarna i denna film, not so much.

Publicerat

SUFFRAGETTE

Vissa filmer blir liksom inte sedda hur pass viktiga som än framstår som eller hur bra andra än tycker att dom är. Dagens film till exempel, Suffragette. Den kom redan 2015 och känns som en sån film jag som kvinna ska slänga mig efter. En ”måste-se-film” alltså. För mig var den dock inte en ”vill-se-film” så jag struntade i den samtidigt som jag skämdes lite för det. Jag borde ju…borde, borde, borde.

Äsch. Jag gillar verkligen inte ordet borde, än mindre ordet måste. Det är väldigt få saker man måste här i livet. Betala skatt och andas, det är väl det. Sköter man dom två sakerna funkar i alla fall basicgrejerna.

Men så kom dagen då jag faktiskt KÄNDE för att se Suffragette och då var jag snabb, då högg jag som en kobra. Hyrde filmen på Itunes och satte mig i soffan. Lutade mig lite. La mig ner. Drog upp filten till hakan och…somnade. Jättefort gick det märkte jag när jag väl vaknade och skulle fortsätta titta där jag slutade. Åtta minuter lyckades jag hålla mig vaken. Vid andra tittningen klarade jag fyrtiofem sen var det sömngrus i ögonen igen och den här gången var jag inte ens trött.

Det händer hemska saker framför mina ögon. Maud Watts (Carey Mulligan) jobbar på ett tvätteri i London och det har hon gjort sen hon var typ 12. Hon är 24 nu och mamma. Lille George är kanske 4, maken Sonny (Ben Whishaw) är äldre och helt slut i huvudet. Eller, i ärlighetens namn, han var säkert inte annorlunda än någon annan man i hans ålder, han fattade bara inte bättre. Mmmmm, precis, precis som ALLA ANDRA MÄN på den tiden som inte fattade bättre än att sexuellt ofreda sina unga anställda för att man kan, att vara mer rädd för vad andra ska säga/tycka om sin fru än vad man själv känner, att låtsas lyssna på kvinnor i grupp men sen ändå inte ge dom minsta makt.

Suffragetterna var en av dom få kvinnogrupperna i feminismens historia som försökte göra skillnad med hjälp av våld och deras inflytande kom  att bli enorm. Utan deras kämpande hade antagligen ingen av oss nutida europeiska kvinnor haft samma makt och möjligheter som vi har nu. Ser man filmen på det sättet är den givetvis bra. Historien tål och bör verkligen att berättas även om min kropp valde att ta en del naps under tiden.

Som helhet är filmen ett gediget hantverk, en bra historia, stabila skådespelare och lite tråkig. En kombination som inte är helt lätt att få ihop.

Publicerat

PADDINGTON 2

Jag såg den första Paddington-filmen på bio tillsammans med min lille gudson. Det var hans första besök på bio och därmed en stor dag – i alla fall för mig. Vi ville båda se Paddington och det gjorde mig ingenting att den var dubbad på svenska, upplevelsen var liksom häftig ändå. Men nu när det vankas tittning av uppföljaren och jag skulle se den ensam ville jag verkligen se den på originalspråk. Sagt och gjort, jag hyrde den på Itunes och klickade på play.

Vad är det jag hör? Svenska? Jag stannar filmen och försöker ändra inställningarna till engelska men det spelar ingen roll hur mycket jag trycker och har mig, det finns nämligen ingen annan version! Enbart svenska och utan text. Allt som finns. På Itunes. Inget annat språk heller, BARA svenska! VAD FAN LIKSOM!!!

Jag blev så ledsen och besviken, den där informationen går dessutom inte att läsa sig till INNAN man klickar på hyr eller köp, det är bara att hacka i sig skiten och börja titta. Men….ärligt talat…det är inte alls samma sak att sitta ensam hemma i soffan och kolla på kass dubbad film som det är att sitta i en fullsatt biograf med en massa skrattande barn. Luften gick ur mig och vore det inte för att filmen utspelar sig i London med allt vad det innebär med längtan och MYS så hade jag nog stängt av…

I den här filmen letar Paddington efter den perfekta presenten till tant Lucy (Imelda Staunton) som fyller respektingivande 100 år och han har hittat en riktigt raritet, en pop-up-bok som finns i en antikaffär och Paddington kämpar för att jobba ihop pengar att kunna köpa boken. När han märker att någon SNOTT den fina boken blir han självklart förbannad och ger sig ut på Londons gator för att hitta tjuven på egen hand.

Det här är verkligen en familjefilm i ordets bästa betydelse och jag kan inte säga att filmen i sig är det minsta sämre än den första. Herregud, Paddington hamnar till och med i FÄNGELSE (!!) och han är skönt gullig i randiga fängelsekläder. Han skulle platsa som stand-in i Guardians of the Galaxy ifall Rocket Raccoon skulle vilja ta tjänstledigt.

Fina skådespelarinsatser från Brendan Gleeson, Sally Hawkins, Jim Broadbent och Hugh Grant sätter guldkant till filmen men snälla snälla snälla, se den inte dubbad till svenska om du absolut inte behöver. Det. Är. Verkligen. Inte. Bra.

Alls.

Publicerat

THE LOBSTER

Om jag har 45 dagar på mig att hitta en kärlek att leva tillsammans och jag inte skulle lyckas och då tvingas att förvandlas till ett djur i resten av mitt liv så skulle jag välja lemur.

Colin Farrells rollfigur i den här filmen, David, valde hummer. Jag fattar inte valet alls. Hummer? Stenhård och vass och knallröd när den är kokt. Lemurer är ju i alla fall söta. Och randiga.

Nej, det är inte jag som fått värmeslag, The Lobster handlar nämligen om precis just det här. David är ensamstående och det är inte okej, han måste hitta någon att leva med, han måste leta upp en Sann Kärlek – och det pronto! Det enklaste sättet är att checka in på ett särskilt hotell där det bara glider runt andra singlar, det är som Match.Com The Real Thing kan man säga. Men, MEN, med en liten asterisk efter ”chansen att träffa rätt”, träffar man fel eller ingen alls förvandlas man alltså till ett djur, det djur man själv valt. 45 dagar. No more. No less. Och Davids hund har varit hans bror. Ja, du hörde rätt.

Den grekiske regissören Yorgos Lanthimos har verkligen inte blivit någon personlig favorit efter att jag sett filmen Dogtooth och jag ska erkänna att jag var jävligt skeptisk även till denna hummerfilm. MEN det visade sig vara helt i onödan! Filmen är – precis som Dogtooth – knepig så jag nästan smäller av men där Dogtooth BARA blev pretentiös och tillkrånglat jättesvår muntrar The Lobster upp mig med scener som faktiskt fastnar både på näthinnan och i skallen. Bra gjort måste jag säga!

Colin Farrell gör samma typ av man som Joaquin Phoenix gjorde i Her, en beigebrun man på jakt efter nån form av lycka. Men där Her var visuellt alldeles underbar är The Lobster mer lik det forna fiket Skitiga Bullen i Flen. Det är mer ”Roy Anderssonskt” kan man säga, utan att skrämma bort eventuella läsare som eventuellt inte finner någon som helst glädje i Roy Andersson.

Mitt tips är att försöka se filmen. Det är den värd. Bara för att den är konstig betyder det inte att den är värdelös. Titta bara på mig. Nu har jag 44 dagar kvar sen skrivs denna blogg med lemurtassar.

Publicerat

IN THE HEART OF THE SEA

Vet du vem Herman Melville är? Har du läst Moby Dick? Det är en 1800-talets kioskvältare kan man säga och den ses som en av den amerikanska litteraturens viktigaste romaner. Det är Herman som skrivit den och historien handlar om en jätteval.

För att förklara på vilket sätt romanen Moby Dick hör ihop med regissör Ron Howards nyaste film tänkte jag ta den trygga världshjärnan Wikipedia till hjälp.

”In the heart of the sea is a 2015 American biographical action-adventure fantasy thriller-drama film based on Nathaniel Philbrick’s 2000 non-fiction book of the same name, about the sinking of the American whaling ship Essex in 1820, an event that inspired the novel Moby-Dick”.

Så står det. Ordagrant. Och hux flux föll alla bitarna på plats, eller hur?

För egen del blev jag jättepepp på filmen bara genom att titta på postern. Jättedjur-under-vatten….hjärtat slår dubbelslag….jag blir alldeles andfådd…pupillerna vidgas….handflatorna fuktas….(neeeeej, jag börjar inte svanka, kom igeeeeen!)….men jag tyckte det skulle bli jättefräsigt att se hur Howard lyckades göra dom maffiga valeffekterna.

Nu med facit i hand kan jag säga att han lyckades jättebra. Alla vattenscener med valen inblandad var superbra ÄVEN om det inte är ett köttätande djur med sylvassa tänder. Resten av filmen kändes som ett rätt ordinärt ”mer-eller-mindre-skäggiga-sjömän-som-skriker-i-mun-på-varandra-när-dom-kommer-i-sjönöd-drama”.

Chris Hemsworth funkar bra i filmen. Fint att se honom i en roll som varit given Russell Crowe för 5-6 år sedan. Som helhet tycker jag filmen var på tok för lång OCH långsam för att gnida sig upp på ett godkänt betyg men ja….en tvåa är en tvåa.

Vill du höra mig och Steffo prata om den här filmen så är mitt förslag att du klickar här och lyssnar på avsnitt 18 av podcasten Snacka om film.

 

Publicerat

SPECTRE

Utan att på något sätt vara en Bond-fantast så finns det ett visst mått av förväntan i kroppen när en ny film har premiär. Det är stort. Det är banne mig MEGASTORT. Det är typ nästan Star Wars-stort. Ja, jag sa nästan.

En Bond-film förpliktigar. Jag förväntar mig att få se extremt välskräddade dyra kostymer, vackra kvinnor i oskrynkliga haute coture-klänningar, snabba asdyra bilar, over-the-top-actionscener som får mig att tappa andan och undra ”hur fan ska han fixa det där?” och sen ska han fixa ”det där” med hjälp av coola uppfinningar som smartisen Q ligger bakom.

Med den extraordinära Skyfall i färskt minne hade jag väl mina aningar om att Spectre omöjligt skulle kunna matcha den MEN med samma skådisensemble, samma regissör (Sam Mendes) och samma grupp manusförfattare så borde det väl inte kunna gå åt pipsvängen HELT i alla fall.

Eller?

Jo. Det gick. Spectre är så nära en pipsväng rätt in i bergväggen att jag undrar vad tusan det var som hände? Hur kunde det gå så fel?

För det första, jag köper att en film är 2,5 timme lång om den har ett manus som kräver det. Spectre hade kunnat klocka in på 1,50 och ingen hade höjt på ögonbrynen. Möjligtvis hade man hört mindre antal suckar i salongen samt störts färre gånger av folk som kollade klockan men filmen hade definitivt behövt tajtas till rejält. Många scener, ja dom flesta faktiskt, var alldeles för utdragna och speciellt en biljakt när Bond blir jagad av Hinx (Dave Bautista), den hade kunnat strykas helt. Har man sett Fast and the Furious 7 så krävs det aaaaaningens mer för att en biljakt ska kännas som ett filmiskt mervärde.

Filmens kvinnor, Monica Bellucci som Lucia och Léa Seydoux som Madeleine Swann är bra skådisar och passande Bondbrudar MEN Lucia-rollen….ehm….what? En liten hostattack och man hade missat att hon var med! Madeleine Swann känns tyvärr inte heller som en välskriven karaktär trots att hon fick rätt mycket speltid.

Superskurken Frans Oberhauser (Christoph Waltz) då? Hrm. Svårt att känna att nån är superskurk som knappt heller får nån speltid och han känns knappast trovärdig som Spectres ”överhuvud” av det lilla man fick se. Jag saknade Silva (Javier Bardem) från Skyfall, jag saknade honom jättemycket.

Då är det Daniel Craig kvar. James Bond himself. Han är SJUKT snygg i kläder! Jävlar vilken mannekäng han skulle kunna bli om han bytte yrkesinriktning och SATAN vad snygga outfits han alltid har nedpackade i sin resväska som han aldrig har med sig på sina resor runt jorden. Dom uppvikta jeansen han hade som ”vinterkläder” – fem plus! (Se bild) Men annars….känns han inte lite….trött? Äsch, jag vet inte, det är antagligen inte HAN som är oengagerad, det är manuset som sviktar och inte ger honom nåt att bita i. Spectre är som sagt ingen Skyfall. Spectre är ingen Casino Royale heller. Spectre är nästan nere och nosar på Quantum of solace-dynghögen….men bara nästan.

Jag känner mig så jävla neggig nu men det ÄR jättesvårt att hitta ljusglimtar i den här filmen. Jag hade önskat att favoriten Hoyte van Hoytemas foto skulle vara ett plus för filmen men nej, inte ens det. Fotot är tråkigt. Mediokert. Hoyte kan OCKSÅ bättre. ALLA inblandade kan bättre än såhär. Till och med Sam Smiths Bondlåt är en halvmesyr.

Spectre klarar betygstvåan med en hårsmån. Den är otroligt beige för att vara en Bondfilm. Nu ska jag se om Skyfall och bli glad igen. Hej.

Publicerat

THE ZERO THEOREM

Hade Qohen Leth (Christoph Waltz) bott i en lägenhet på Söder i Stockholm hade han varit en unkis vilken-som-helst. Kanske en lite udda unkis men vem är inte udda på Söder?

Nu bor inte Qohen på Söder, han lever i nån slags fantasi-framtidsstad som mer påminner om dom mest lekfulla gatorna i Tokyo – nattetid. Det är reklamskyltar överallt, det blinkar, låter, gnisslar, piper och på jobbet är det likadant. Han arbetar som hacker, ett tokstressigt jobb och hjärnan kokar nästan över av alla inputs som dagligen passerar hans sinnen.

För att hantera detta låser han in sig i sitt hem på fritiden, tar på sig pyjamasbyxorna och väntar på samtalet, det där samtalet vi alla kanske väntar på, att någon-som-betyder-något ska säga att han är viktig. I Qohens fall är det styrelsen han väntar på, ett samtal från The Management.

The Zero Theorem är en färgglad dystopi som utmanar både fantasin, synen  och tålamodet. Eftersom det är Terry Gilliam som ligger bakom filmen är den givetvis en fest för ögat, det är snyggt, coolt, häftigt på alla sätt och vis, scenograferna har fått jobba hårt för brödfödan. Ögonen kämpar på högvarv, det där med extremt mycket intryck stämmer även om man bara är åskådare. När filmen är slut känner jag för att stänga in mig i ett litet mörkt utrymme och inte komma ut förrän nån trugar ut mig med picknickkorg och kramar. Filmen tar nämligen på tålamodet. Den tär på tålamodet. Jag kan inte bestämma mig för om tanken med filmen faktiskt är hypersmart eller om det bara är floskler som rapats upp tusen gånger förut fast i mindre färggranna kostymer.

Återigen är Tilda Swinton med, utspökad till knappt igenkänning. Det är tredje filmen på raken nu (The Grand Budapest Hotel och Snowpiercer är dom andra två) när hon ses med stora glasögon, underliga peruker (eller ingen peruk alls) och överspel. Christoph Waltz är bra som Qohen men dom få stunder när filmen verkligen lyfter är när Matt Damon är med som The Management i konstig gardincamouflagekostym. Han försvinner liksom in i bakgrunden men man ser hans blonderade hår och hör hans röst.

Mélanie Thierry som Qohens ”köpekärlek” Bainsley är kanske lite för blek för denna roll, detsamma gäller David Thewlis som Joby, Qohens handledare på jobbet samt Lucas Hedges som sommarjobbaren Bob. Som jag ser det är det skådisarna som är problemet. Med mer personliga skådisar, såna med mer utstrålning hade varenda scen växt, nu blir det istället scenografin som har huvudrollen. Visst, det är snyggt men det blir inte jätteintressant i längden.

Jag hade hoppats få se mer av Gwendoline Christie (Brienne i Game of Thrones) men tyvärr spelar hon bara en rörlig mun på reklampelare. Tänk om hon istället bytt plats med Mélanie Thierry, vilket filmpar det hade blivit, Gwendoline Christie och Christophe Waltz. Wow!

Publicerat

007-helg: SKYFALL

 

 

 

 

Skyfall är den näst bästa bondfilmen genom tiderna om jag ska lita på att Fripps filmrevyers smak är allenarådande.

Jag skrev om Skyfall lagom till premiären och jag tycker inte så mycket annorlunda om filmen nu, annat än betyget. Så här kommer texten igen, förkortad och aningens omskriven.

För mig är en BRA Bondfilm en klockren seriekoppling: det är en sportbil som leder till miniskidor som sätter igång en väderkvarn som mal mjöl så man kan baka en stor kaka att krypa in i och rulla nedför en backe in i en grotta och där finns en optimistjolle och sen är det grävskopor, ubåtar, lastbilar, flygplan, svävare, explosioner och pangpang. I en BRA Bondfilm finns det inga döda minuter. I en BRA Bondfilm är det psykadeliska förtexter till pampig titelmelodi, det är kvinnliga kvinnor och manliga män och en skurk som spelar över fast på ett bra sätt. Skyfall har ALLT detta och mer därtill.

Jag kan bara konstatera att jag inte har sett en bättre Bondfilm sedan Goldeneye och det var den första som jag verkligen gillade (thanks to Mr Brosnan antar jag). Skyfall är tokskön underhållning, det är en actionfilm med skådespelarprestationer som – ja, faktiskt – skulle kunna utmynna i oscarsnomineringar. Det här är häftigt,  nyskapande och gammaldags i en häftig mix och dom där två timmarna bara svischar förbi. Jag tycker det var ett lyckokast att ta in Sam Mendes som regissör, han är trots allt en kille som har koll på agerande – också. Att filmens stuntmän är fler än invånarna i Vansbro kommun är liksom en annan femma.

Daniel Craig, Judi Dench och Javier Bardem är en otroligt lyckad trio och Ola Rapaces insats i filmen är tung, tyst och effektiv. Bondbruden (Bérénice Marlohe) är menlöst ögongodis och jag förstår inte vitsen med det. Jag förstår inte varför det inte stoppas in en skön, stark, karismatisk kvinna som bondbrud i en bondfilm som uppenbarligen vill vara fräsch och modern. Det är mitt enda aber med filmen, det samt att Silva (Bardem) introduceras för långt in i filmen.

James Bond firar 50-årsjubileum med denna den 23:e filmen om den stilige agenten med rätt att döda och för första gången någonsin känner jag MUMS. Jag vill ha mer! Skyfall känns som ett fräscht avstamp inför dom nästa femtio åren och jag hoppas få vara med och se många filmer till.

Betyget vid första tittningen blir:

Betyget när jag sett filmen fyra gånger:

Det här är näst sista filmen i detta minitema. En enda kvar är kvar. Såhär tyckte mina filmbloggarkollegor. Filmitch 8/10, Fripps filmrevyer 5-/5, Movies-Noir 3,5/5. Klicka på namnet för att komma till recensionen i sin helhet.

Publicerat

EN FÖRLORAD VÄRLD

”Evelyn Waugh skrev den 1945 och den har kallats Englands bästa 1900-talsroman. Tv-serien efter den från 1981 har i sin tur kallats den bästa tv-serien någonsin. Att göra en biofim av En förlorad värld, eller som originaltiteln lyder Brideshead revisited, kan därför tyckas rätt dumdristigt. Men låt mig omedelbart säga det: Julian Jarrolds film är bra, riktigt bra.”

Det här texten är hämtad från Svenska Dagbladet och är det enda jag läst om filmen En förlorad värld innan den dimper ner i mitt brevinkast. Den bästa 1900-talsromanen, den bästa TV-serien någonsin. Stora ord, ord som egentligen inte har ett dugg med filmen i sig att göra – ju – men som ändå lägger ett viss mått av förväntning på filmen.

Medelklasskillen Charles Ryder (Matthew Goode) har konstnärsdrömmar. Han börjar på en ny och fin skola och träffar ganska direkt på den förföriske och excentriske rikemanspojken Lord Sebastian Marchmain Oxford, aka Sebastian Flyte (Ben Whishaw). Sebastian och Charles umgås tätt och Charles får följa med hem till familjen Flytes enorma egendom Brideshead. Mamma Flyte (Emma Thompson) sköter familjen, klanen, med järnhand och hennes barn, Sebastian och hans syskon, får inte stora chanser att själva bestämma över sitt liv.

En förlorad värld må så vara en fantastisk bok och den elva timmar långa TV-serien är säkert otroligt sevärd men den normallånga filmen lämnar inga spår alls efter sig. Tyvärr. Jag tycker första halvan är helt okej, fin musik, ett bra flyt men efter ett tag slår det mig att jag inte bryr mig om någon av karaktärerna och det där som är så centralt i historier som dessa – PASSIONEN – saknas helt. Jag känner noll kemi, det är lika gnistrande som att se dockteater med finger puppets med högadlig engelsk accent. Åsså lite gäsp på det.

Publicerat

CLOUD ATLAS

Att svepas iväg. Jag tror det handlar om det. Att svepas iväg.

Jag minns när jag var liten och låg i min säng, mamma satt på sängkanten och läste ur en sagobok. Jag blundade, hennes ord blandades med mina fantasier om hur människorna i sagan såg ut, om hur skogen luktade, fåglarna kvittrade, drakarna flaxade, hovarna klapprade, om det onda, det goda, om livet, om döden. Ibland sveptes jag iväg in i drömmen och hörde mamma prata som om hon var en berättarröst, jag visste att jag sov men att nån procent av mig ändå var vaken och med i sagan. Dom kvällarna var absolut bäst. Dom var magiska. Det var som en utomkroppslig upplevelse, som om det absolut bästa från vakenheten och det absolut skönaste med sömnen blandades och jag ville så gärna vara kvar där. Den gränslösa fantasin blev min bästa vän.

Jag har varit med om det här en handfull gånger i vuxen ålder när pojkvänner av nån outgrundlig anledning roat sig med högläsning när det är dags att sova och jag har lyssnat, fastnat i rösten, i orden och sjunkit in i en dvala så jävulskt behaglig att jag inte vill vare sig vakna eller somna. Men bortsett från dessa få nätter är det endast film som kan transformera mig in i den här larger-than-life-känslan och gudarna ska veta att det inte händer ofta. Allt måste stämma. Sinnesstämning, lokal, viljan att försvinna in i en film, orken att släppa taget och inte riktigt förstå, lusten att njuta av intryck utan att analysera för mycket och filmen, filmen måste förstås vara så på gränsen till för mycket att jag hamnar i sagokänslan men inte i en pekoral.

Den ene av Wachowskibröderna (dom som gjorde The Matrix-trilogin) bestämmer sig för att göra en film med den tyske regissören Tom Tykwer (Spring Lola) och filmälskarna gjorde som hos tandläkaren: gapade stort. Som fågelholkar undrade vi vad det skulle bli av detta, ett nästan tre timmar långt sciencefictiondrama med Tom Hanks, Halle Berry, Jim Sturgess, Susan Sarandon, Hugh Grant, Jim Broadbent, Ben Whishaw och Hugo Weaving. Nu vet jag vad det blev. Det blev MAGI.

Om jag tar fram min röda blender, om jag lägger ner Short Cuts, Magnolia, Blade Runner och kanske en smula Rymdimperiet slår tillbaka och sen trycker på ON då får jag en mix som är det närmaste en beskrivning av Cloud Atlas jag kan komma och ändå är den inte alls korrekt. Jag kan inte förklara filmen och jag vill inte heller. Det här är en film som ska upplevas mer än analyseras även om jag förstår att många kommer försöka göra det sistnämnda. Själv stängde jag av hjärnan och bara njöt. Intrycken svischade förbi, enastående sådana, scener som biter sig kvar i mig, skådespelarna som jag först ser som sig själva medelst lösnäsor men som sedan glimrar och gnistrar och blir något bortom löpsedlar och filmaffischer. Supervacker musik, häftiga effekter, spännande lösningar. Film när det är som allra bäst.

Jag är fast.

Jag är kär.

Jag är bortsvept.

Jag vill faktiskt inte vakna.

 

Publicerat

Tre om en: Tom Tykwer

PRINSESSAN + KRIGAREN (2000)

Ibland snubblar jag över filmer på lite konstiga vis.

Efter att ha varit på en träff med Filmspanarna och hört Jojjenito säga Tom Tykwer med kärlek i rösten en sisådär sjuttiofem gånger loggade jag in på Lovefilm och klickade på första bästa film regisserad av denne tyske man. Det blev Prinsessan + Krigaren. Det hade kunnat bli Spring Lola men det blev det inte. Det blev ett spontanklick och sen låg filmen i brevlådan en dag.

Jag bestämde mig för att inte läsa en enda mening om filmen innan jag stoppade den i spelaren och såhär i efterhand var det kanske dumt. Eller inte. Vem vet inte jag, vem vet inte du, jag vet iiiiingenting nuuuuu.

Prinsessan + Krigaren fungerade på mig på samma sätt som en timme i en floatingtank. Jag blev helt lugn. Avslappnad och ostressad och fick en mysig känsla i kroppen fast jag förstod rätt snart att dessa känslor inte berodde på filmen utan på musiken. Jag kom på mig själv med att ligga och blunda, jag liksom flög iväg både i tid och rum och jag somnade till både en och två gånger, både första och andra kvällen när jag skulle se filmen. Jag ville så gärna se filmen men musiken försatte mig i trans. Givetvis ska Reinhold Heil, Johnny Klimek OCH Tom Tykwer creddas för denna fantastiska filmmusik men ändå….hallå….filmen då? Hur var den?

Den var helt okej. Det blev tredje gången gillt och då lyckades jag se den från början till slut, dock med tändstickor i ögonen. Suggestiv och drömlik, oengagerande och ganska gullig. Jag gillade den men kunde inte ta den till mig, inte ända in i hjärteroten, inte in alls. Men musiken var bra.

 

 

 

 

 

 

SPRING LOLA (1999)

Som av en händelse dök den upp, den andra filmen av Tom Tykwer, den jag inte klickade på först. Det är jag glad för. Det enda jag inte är glad för med den här filmen är att jag såg den i sängen när jag egentligen borde sova.

Det här är ingen lugn film. Det här är ingen film med soft soundtrack och fejdade bilder, det här är fullt ös från början till slut och jag hade fan hjärtklappning när filmen var slut och var tvungen att dricka varm choklad för att komma ner i varv.

Lola (Franka Potente) springer värre än Forrest Gump i den här filmen. Hon springer och springer och hon blir inte ens svettig jäkla lyllo. Hon bara springer och det ser så enkelt ut, inga onödigt guppande tuttar eller skoskav som blöder eller LP-skivor under armarna. Ingenting sånt alls. Men med knallrött hår och gröna byxor syns hon varthelst hon älgar på och det är tacksamma färger i bild. Jag blir glad på nåt sätt. Glad, upprymd och lite rädd att hon inte ska hinna.

Lola behöver alltså få ihop 100000 tyska mark på tjugo minuter och hur ska hon lyckas med det? Jadu, hur ska det gå. Vill du ha ett tips? Titta på filmen. Jag lovar att du får svaret. Nåt utav dom.

Här finns filmen.

 

 

 

 

PARFYMEN (2006)

När jag ändå hade tyskångan uppe klickade jag på hyr en tredje gång. Parfymen, filmen min kollega pratat sig så varm om, dök ner i brevlådan och med den instoppad i DVD-spelaren fick jag en filmkväll jag sent ska glömma.

Dottern och jag skulle ha filmmyskväll och äta hemgjorda köttbullar och makaroner framför TV:n. Det gick åt helvete direkt. Filmen börjar och Jean-Baptiste Grenouille föds i den smutsiga rännstenen, det säger bara SPLOOOFFFS och där klafsar han ut ur sin arma moder och ner bland fiskrens, kräks, inälvor, blod och smuts och dottern skriker ”VAD FAAN ÄR DET VI TITTAR PÅ? STÄNG AV! STÄNG AV!” och sen går hon iväg med tallriken och jag sitter kvar. Själv. Och tittar på smutskräksblod och tänker ”även ett misslyckat fredagsmys är ett fredagsmys. Väl?”.

Grenouille (Ben Whishaw) växer upp och visar sig ha en enastående välutvecklad näsa. Han är doftsäker som ingen annan och kan blanda ihop parfymer på en höft som mästare inte kan klara på en livstid. Man kan säga att han är besatt av dofter. Han upptäcker att dom mest fantastiska dofter av dom alla utsöndras av unga flickor och han mördar dom, utvinner essensen och tillverkar parfymer. Inte speciellt friskt kan tyckas.

Nej, friskt är inget ord som är synonymt med den här filmen, inte på något sätt. Det här är doft-TV, lukt-TV, stank-TV när det är som mest exklusivt och Tom Tykwer har med fingertoppskänsla styrt upp Patrick Süskinds roman och gjort en vackert äcklig udda film som jag är förvånad över att jag inte sett förrän nu. Däremot har jag en nära relation med Rammstein och deras låt Du riechst so gut som är inspirerad av Süskinds bok.

Jag tror att det här är en film jag kommer återvända till och jag tror jag kommer göra det och känna mig som en upptäcksresande. Det finns mycket att studera med den här filmen, det finns massor jag missat, en hel del att zooma in och känna äckelpäckel inför och jag kommer INTE äta middag i samband med filmen igen. Varken själv eller med barnen.

 

Här finns filmen.

Publicerat

SKYFALL

För första gången sedan jag började gå på pressvisningar blev vi i salongen ombedda av filmbolagen både skriftligt och muntligt att inte avslöja filmens handling varken i tal eller skrift.

Alla som kan det minsta lilla om psykologi vet att det antagligen kommer ha precis motsatt effekt. Säger nån ”Tänk INTE på en rosa elefant”, nog fan är en rosa elefant det enda man tänker på. Tänker man ”Jag ska INTE bli godissugen den här veckan”, nog tusan sitter man med en Mars i varje hand på lördagkvällen. Säger nån ”Jag har inte sett Sjätte sinnet” så visst blir slutet det enda man vill prata om?

Jag må vara en handlingskraftig kvinna privat men vad gäller recensionsbiten så tycker jag faktiskt att en hel del filmer tjänar på att jag inte skriver exakt allt som händer. Skyfall är helt klart en sådan film och denna ”munkavle” gör ingen skillnad, inte för mig, men hur andra funkar har jag ingen aning om. Kanske har filmbolaget bitit sig själv i svansen nu.

Redan på fysiklektionerna i högstadiet märkte jag att jag gillade seriekopplingar bättre än parallellkopplingar. Kanske är det därför en del Bondfilmer funkar på mig och andra inte. Den förra filmen med Daniel Craig som Agent 007, Quantum of solace, är den Bondfilm som funkat sämst på mig genom alla tider och då gillar jag ändå Daniel Craig. Den hade ingenting som kännetecknar denna franschise, inte ens en fungerande bondig trudilutt.

För mig är en BRA Bondfilm en klockren seriekoppling: det är en sportbil som leder till miniskidor som sätter igång en väderkvarn som mal mjöl så man kan baka en stor kaka att krypa in i och rulla nedför en backe in i en grotta och där finns en optimistjolle och sen är det grävskopor, ubåtar, lastbilar, flygplan, svävare, explosioner och pangpang. I en BRA Bondfilm finns det inga döda minuter. I en BRA Bondfilm är det psykadeliska förtexter till pampig titelmelodi, det är kvinnliga kvinnor och manliga män och en skurk som spelar över fast på ett bra sätt. Skyfall har ALLT detta och mer därtill.

Jag kan bara konstatera att jag inte har sett en bättre Bondfilm sedan Goldeneye och det var den första som jag verkligen gillade (thanks to Mr Brosnan antar jag). Skyfall är tokskön underhållning, det är en actionfilm med skådespelarprestationer som – ja, faktiskt – skulle kunna utmynna i oscarsnomineringar. Det här är häftigt,  nyskapande och gammaldags i en häftig mix och dom där två timmarna bara svischar förbi. Jag tycker det var ett lyckokast att ta in Sam Mendes som regissör, han är trots allt en kille som har koll på agerande – också. Att filmens stuntmän är fler än invånarna i Vansbro kommun är liksom en annan femma.

Daniel Craig, Judi Dench och Javier Bardem är en otroligt lyckad trio och Ola Rapaces insats i filmen är tung, tyst och effektiv. Den ena bondbruden (Naomie Harris) är tuff och känns tillräckligt 2012 för att jag inte ska gnälla men den andra (Bérénice Marlohe) är bara ögongodis och skulle lika gärna ha kunnat vara med i Goldfinger från 1964.

James Bond firar 50-årsjubileum med denna den 23:e filmen om den stilige agenten med rätt att döda och för första gången någonsin känner jag MUMS. Jag vill ha mer! Skyfall känns som ett fräscht avstamp inför dom nästa femtio åren och jag hoppas få vara med och se många filmer till.

 

Publicerat

Jane Campion-vecka: BRIGHT STAR

John Keats anses vara en av världens största romantiska skalder. Han skrev sirapsdrypande poem om livet och kärleken som säkert är väldigt lätta att ta till sig om man gillar sånt. Jag gör inte det. Inte nu längre.  Jag är alldeles för krass för att hänföras ordentligt, tyvärr ska kanske tilläggas.

Pillow’d upon my fair love’s ripening breast,
To feel for ever its soft fall and swell,
Awake for ever in a sweet unrest,
Still, still to hear her tender-taken breath,
And so live ever–or else swoon to death.

Det där är en del av dikten Bright star, skriven av Keats och titeln på filmen som handlar om honom och hans kärlek till Fanny Brawne, alldeles ypperligt gestaltad av Abbie Cornish. John Keats själv spelas av Ben Whishaw, en märklig uppenbarelse som i mina ögon utstrålar lika mycket personlighet som ett ark billigt vitt papper. När jag googlar på Keats för att leta efter en bild slås jag av det tecknade porträttet jag hittar på Wikipedia, jag baxnar då det sprudlar av vitalitet och glimten-i-ögat jämfört med Whishaws knappt rörliga tolkning av samme man.

Fanny Brawne, denna vackra, livskraftiga, driftiga kärlekstörstande unga kvinna faller alltså handlöst för ett vedträ. Det bådar liksom inte gott. Kärlekshistorien fajlerar, jag känner inget sprak och sprudel, jag unnar honom inte denna fina tjej, jag vill bara att han ska tvätta den där smutsiga Beatlesfrillan och istället för att bara skriva vad han känner kanske VISA något. Han blir inget mer än en svårmodig clown för mig, en osäker och tämligen svag man.

Om jag bortser från bristerna Fanny och John emellan så finns det inte mycket att klaga på med filmen. Jane Campion behärskar denna typ av film till fullo och hon får fram känslan av tidigt engelskt 1800-tal i scenografin.

Paul Schneider spelar Keats kompis Mr Brown och har lyckats göra honom till en osympatisk Cantona-look-alike, dock med kotlettfrilla. Kerry Fox (från En ängel vid mitt bord) spelar Fannys mamma och bortsett från den tidstypiska hatten hon bär filmen igenom, en hatt som gör att jag har svårt att se någon som helst moderlig auktoritet från hennes sida, så gör hon ett finfint porträtt. Men grädden på moset, marsipanrosen på tårtan, oliven i drajjan är ändå Abbie Cornish som har ett ungt och oförstört Nicole Kidmanskt uttryck över sig som jag bara älskar. Hon skrider fram med en pondus väldigt få såpass unga skådespelare har och jag bara njuter av hennes sällskap. Bright star har ingenting med John Keats dikt att göra, Bright star ÄR Abbie Cornish.

Det här är den senaste filmen Jane Campion gjort och den sista filmen i min temavecka. Nästa vecka blir allt som vanligt igen förutom för mig personligen som antagligen har lite skallebank imorgon. Det är klart jag ska fira att jag fyller 40 idag. Hallåååå liksom. Hela långa dagen ska jag fira och sen en hel vecka till.

Här finns filmen.