Benedict Cumberbatch är, i mina ögon, en fulländad skådespelare. Han kan spela dramatiska roller både på scen och på film, han är lika trovärdig som sociopat i långrock som han är som förste älskare, skurk eller smått efterbliven och han kan vara lika skitful som han kan vara assnygg. Han har dessutom en skön komisk tajming.
När det blev klart att han skulle spela huvudroll i en Marvel-film var det många som chockades, en del så svårt att dom fortfarande ligger och dregglar med dropp på bårar runt om i världen.
Benedict Cumberbatch, allas vår mest fantastiska Sherlock, skulle alltså spela doktor Stephen Strange, den egocentriske kirurgen med dom fantastiska händerna som råkar ut för en bilolycka och söker sig till en mystisk plats i Nepal för att återfå kontroll över sin sargade kropp, något som den moderna medicinska vetenskapen inte klarar av att hjälpa honom med. För egen del kändes det helt självklart.
När dom första bilderna från inspelningen kom ut och man fick se Benedict i A.J-skägg (kan du din Backstreet Boys fattar du vad jag menar) fattar jag inte att NÅN kunde tvivla, klart som korvspad att han skulle vara en PERFEKT Doctor Strange! Och nu när jag har sett filmen kan jag bara nicka sådär hårt så hakan slår i bröstkorgen, han är helt enkelt KANON och han lyckas göra sin Stephen Strange både knepig, charmig och riktigt rolig.
För några veckor sedan såg jag teateruppsättningen av Macbeth med Mikael Persbrandt och Jens Hultén. Att se dessa två svenska machogiganter på scen samtidigt var riktigt fräsigt och dom är båda extremt duktiga på att artikulera på teatervis. Vissa scener i Doctor Strange påminde mig om den föreställningen och det var när Benedict Cumberbatch spelade mot Chiwetel Ejiofor, man mot man, öga mot öga. Det fullkomligt dryper av teatralisk artikulation och av ett tonläge som vore det svenska skulle kallas ”dramatensvenska”. Nu blir det mest bara….maffigt. Det ger en ny tyngd till Marvel som fenomen att ha två skådisar i samma film som kan Skådespela The Real Way. Rachel Mcadams och Mads Mikkelsen i all ära, men inte kommer dom upp till samma nivå som dessa två, inte i den här filmen.
Tilda Swinton däremot, hon är banne mig ett fenomen på film. Jag blir inte klok på henne. Alltid jättebra, aldrig likeable. Aldrig.
Som film betraktad är Doctor Strange svårbedömd tycker jag. Första tredjedelen är jättebra, andra är en evighetslång slagsmålsscen med enerverande musik sedd som under inverkan av hallucinogena droger och den tredje tredjedelen är mest sömnig. Sen räddas hela eftersmaken av den lilla extrascenen i eftertexterna och jag går från biografen och känner mig riktigt nöjd.
Att jag hade en medelålders kvinna precis framför mig som verkade tro att det var Parlamentet hon tittade på plussade inte helhetsupplevelsen. Hon skrattade hejdlöst, alltså sådär som att det inte fanns en morgondag, åt allt. Alltså ALLT. Hela tiden. Filmen igenom. Okej, filmen hade stundtals sina komiska poänger men nån jävla skrattfest var det inte. Idiot. Fan va enerverande hon var när jag tänker efter.
Men Benedict var fin både i skägg och röd cape och i januari börjar Sherlock igen. Detta ljuvliga liv!
I avsnitt 61 av Snacka om film pratar jag lite mer om just denna film. Och om lite annat med såklart.
Efter att ha sett Jon Favreaus Djungelboken i april 2016 tänkte jag att nu är det väl ändå nog, nu har väl den ultimata versionen av denna berättelse sett dagens ljus? Efter att ha sett Andy Serkis film Mowgli är jag benägen att säga att jag hade rätt där i Imax-salongen för nästan tre år sedan.
