Etikett: Benedict Cumberbatch

Publicerat

Fredagsfemman # 106: I WANT TO BENEDICT ALL OVER YOUR CUMBERBATCH

5. War Horse

Det värsta med att ha hittat en ny skådisfavorit är att jag får nån icke hälsosam craving efter att se om filmer som denne varit med i som jag redan sett men inte tänkte på honom alls i. Ja, du fattar. Men måttet måste väl ändå vara rågat när War Horse är uppe på tapeten igen? Säg ja nu. Säg att det är rågat, att jag ska släppa tanken och helt enkelt gå vidare. Blicka framåt istället. Ok-ok-ok-ok, jag gör det. Jag tittar in i spåkulan och ser vad Benedict Cumberbatch kommer hitta på härnäst.

[Bilden är från filmen War Horse]

.

.

4.The Imitation Game

Regissören Morten Tyldum gjorde avtryck ända bort i Hollywood med Huvudjägarna och nu ska han göra sin första amerikanska storfilm. Benedict Cumberbath har huvudrollen som Alan Turing, mannen som lyckades  knäcka Enigmachiffret under Andra världskriget. En biopic alltså men en biopic om en man som – i alla fall på pappret – verkar riktigt fascinerande.

[Bilden är från filmen The Imitation Game]

.

.

3. The Lost City of Z

”Batchen” verkar vara en tacksam filur att anlita när det vankas biopics för han verkar vara aktuell i ännu en. I The Lost City of Z är han Percy Fawcett, officer, arkeolog och äventyrare som åker till Brasilien för att hitta den gömda och/eller glömda staden Z. Robert Pattinson är också med på ett hörn. Den ena är ett plus, den andra ett minus. Ett tämligen stort minus.

[Bilden är från filmen Hawking]

.

.

2. Flying Horse

Jag vet inte om filmen ens blir av men det är ett rykte så gott som något. Benedict Cumberbatch. Ralph Fiennes och Gary Oldman i en film både skriven och regisserad av samme Oldman. Jag vet inte ett jota om nån eventuell handling och i ärlighetens namn struntar jag i det. Jag skulle se filmen även om dom stod och torrdiskade bredvid varandra i nittio minuter.

[Bilden är från filmen Försoning]

.

.

1. Meeeeeeer!

Jag känner mig som en tvååring som fått några snåla matskedar glass i en djup tallrik och som verkligen inte tycker det är nog. Jag tar skeden i ena handen, tallriken i den andra och slår dessa attiraljer taktfast på bordet samtidigt som jag skriker mmmmmmeeeeeeeeer, jag vill ha meeeeeeeeeeer. För jag vill ju det. Jag vill ha mer Sherlock, fler avsnitt, jag vill ha en långfilm eller två. Jag vill att nån ger Benedict Cumberbatch så mycket veckopeng som han begär för att fortsätta spela Sherlock. Kanske bara Sherlock. Kanske resten av livet. För om TV-serien Sherlock blev den nya Hem till gården skulle jag inte gnälla. Jag är inte den som är den.

[Bilden är från Sherlock. Såklart. Och nej, jag kommer inte se Hobbit 2 trots att han är draken. Jag ser hellre om War Horse.]

Och här kommer en bonus. Han är ju bara så jävla SÖT!

 

 

Publicerat

HAWKING

En snubbe som lyckas ragga upp en tjej med hjälp av Albert Einsteins relativitetsteori, det är en kille att ta rygg på. Tänk på det alla brölande barhängare.

Stephen Hawking (Benedict Cumberbatch) har Einstein att tacka för mycket. För oss normalintelligenta är Einstein ett geni att se upp till, för Hawking var Einstein någon som fixade förrätten medan han själv tänkte laga både middag och dessert.

Hur kan vetenskapsmän bevisa något som inte finns? Ja, där är själva kruxet med att ha ett begränsat intellekt. Det går inte att förstå allt. Men att se filmen Hawking hjälper i alla fall mig att förstå att även en man med extraordinär hjärna är som folk är mest, ibland i alla fall. Hans mamma skäms när han byter musik på festen och tvingar gästerna lyssna på Wagner – ”det går inte att dansa till Wagner” – men tjejen som står i hörnet, hon som har ”det” förstår. Hon dansar och Stephen ler.

När han får diagnosen ALS och det går upp för honom att denna nervsjukdom är som att drunkna inifrån bestämmer han sig för att öva på att drunkna. Han sjunker ner i upptappat badvatten med ett tidtagarur i handen och sänker huvudet under vattenytan. Han vill vara förberedd men även trotsa det han inte kan rå på. Idag är han 71 år, rullstolsburen och kommunicerar via en digital röstmaskin men han lever, han har överlevt ALS med ett helt liv!

Vuxna vill gärna fråga barn ”vad vill du bli när du blir stor?”. Jag önskar att fler kids svarade ”jag vill bli kosmologiforskare”. Jag önskar även att fler sa svetsare, bokbindare och kakelugnsmakare men kosmologiforskare är kaxigt så man dör. Jag tror dock att en liten Benedict Cumberbatch svarade ”exeptionell kameleontskådespelare” på samma fråga. Det gjorde han rätt i.

 

Publicerat

Fredagsfemman # 93

5. Martin Freeman i sitt esse

Martin Freeman är så långt ifrån en hobbit som det är fysiskt möjligt när han spelar Dr Watson i TV-serien Sherlock och jag har aldrig sett honom bättre än här. Benedict Cumberbatch är såklart kalas som Sherlock men Freeman är…..Freeman. Och serien är faktiskt….mums.

.

.

4. Nour & Anders

Programledarparet i Melodifestivalen 2014 känns jättespännande. Kan bli superbra det här!

.

.

.

3. Alla ska med – även på bio

Anna Bergholtz recenserar film utan att ha sett dom. Det finns det andra recensenter också som gör men Anna har en fullt godkänd anledning, hon är nämligen blind. Du har kanske sett henne på TV,  i soffan bredvid Filip och Fredrik till exempel. Filmer med särskild text för hörselskadade har funnits i ganska många år nu men syntolkade filmer har varit desto ovanligare. SF hade ett projekt som hette Tillgänglig bio som innebar att film ska finnas och fungera för alla, även för människor med nedsatt syn eller som har läs- och skrivsvårigheter. Detta projekt avslutades i maj men igår kom ett glädjande besked att regeringen ger SF och Post- och telestyrelsen fortsatt stöd i arbetet med detta. Idag är det knappt 150 syntolkade visningar per år men målet är att 50 000 visningar ska vara syntolkade och ha uppläst textremsa inom tre år och detta hjälpmedel kommer som så många andra att finnas i en nedladdningsbar liten app. Detta rör en miljon svenskar, en miljon svenskar som kommer kunna se film på ett bättre och mer givande sätt. High five på den!

.

.

.

2. Varför gör ingen film av Karin Alvtegens böcker?

Karin Alvtegen är en av mina favoritförfattare. Hon skriver böcker som gör att jag inte kan andas. Välskrivna historier fulla av krypande spänning, riktiga känslor, skuld, skam, vidrigheter. Det borde gå att föra över hennes böcker till fantastiska filmer, fantastiska svenska filmer. I helgen skulle jag ha ”träffat” henne, eller i alla fall höra henne prata. Nu blir det inte så. Jag får helt enkelt leva i ovisshet ett tag till och lyssna på lite andra intressanta författare istället. Kulturtantsresor rules!

.

.

.

1. Matthew McConaughey

Vilken karriär den här mannen har haft och har! Det är svindelvarning banne mig. Från att ha börjat som snygg jeanskille med tvättbrädemage till att fortsätta som lite äldre snygg jeanskille med tvättbrädemage som hamnat i samma-roller-limbo och sen bara BARANK! Den snygga jeanskillen med tvättbrädemage fick hux flux roller som var nåt att bita i och JÄVLAR vad han bet. Han högg som en frustrande rabieshund. I roll på roll på roll imponerar han så jag häpnar. Killer Joe, Magic Mike, The Paperboy och återigen i Mud (som har biopremiär idag). Och snart kommer Dallas Buyers Club, Martin Scorseses The Wolf of Wall Street, TV-serien True Detective och Interstellar i regi av Christopher Nolan. McConaughejsanjulafton va? Ja, varje dag.

Publicerat

DEN ANDRA SYSTERN BOLEYN

Det här är en film som har legat på min ska-se-lista ända sen jag betade mig igenom ett antal filmer med Jim Sturgess inför premiären av En dag. Då fick den stryka på foten men den har liksom petat mig i sidan ibland, hallåååsemigsemigseeemiiiiig och nu kändes det hux flux rätt.

Dom flesta filmer tjänar på det, på att man väntar in exakt rätt känsla. En annan dag, en sämre dag, en dålig dag hade jag antagligen gäspat mig igenom detta kostymdrama men idag gjorde den mig alldeles….häpen. Eric Bana som Kung Henrik VIII, Scarlett Johansson som kungens älskarinna Mary och Natalie Portman som den andra älskarinnan och den andra systern Boleyn, Anne.

Historia var inte ett av mina starkaste ämnen i skolan trots att jag hade utökad studiekurs i detta i gymnasiet. Ibland gör man helt enkelt saker i sin ungdom man inte riktigt kan förklara. Men ibland stöter jag på böcker eller filmer som gör att jag blir vetgirig, att jag vill förkovra mig och förstå mer av sammanhanget. Den här filmen funkade så på mig. Hur tänkte föräldrarna, dom som i princip ”gav bort” sina döttrar som obetalda prostituerade till Kungen med den enda baktanken att dom skulle föda honom en son och därmed bli adlade och rika. Människor var handelsvaror och detta i alla led. Kungen själv var ingen duvunge, han avverkade unga kvinnor på löpande band, allt inför ögonen på Drottning Katarina av Aragonien som inte kunde ge honom ett frisk – och levande – barn.

Filmen petar mig i sidan inte enbart när den ligger på väntelistan, den petar rätt bra på flera olika organ även när jag ser den. Jag mår dåligt över människosynen, jag tycker synd om dom flesta, jag känner med flickorna och jag fascineras över den frustande sexuella manligheten som Eric Bana utstrålar, jag brukar oftast se honom som iskall och plastig. Han och Scarlett Johansson har en speciell scen tillsammans som det blixtrar om och jag tror banne mig att det är en av dom häftigaste filmkyssarna jag någonsin sett.

Det är finfint skådespeleri in i minsta biroll. Jim Sturgess, Juno Temple, Eddie Redmayne, Kristin Scott Thomas och Benedict Cumberbatch hjälper dom tre huvudrollerna att göra detta till en ytterst sevärd film och att verkligheten ofta överträffar dikten är den här historien ännu ett bevis på. Den här filmen hamnade på se-om-listan på direkten.

 

Publicerat

7 skådespelare jag verkligen gillar

Nu är det sju skådespelare kvar som ska väljas ut, sju män, pojkar, gubbs om man så vill. Fripps filmrevyer har valt ut sina, Filmitch har sina favvosar här, Rebecca här och mina kommer som ett pärlband här nedanför.

Jag har valt ut dessa män på samma premisser som dom kvinnliga skådespelarna, det är män vars blotta närvaro gör mig nyfiken nog att se en film alldeles oavsett vilken film det är. Det handlar alltså inte om utseende, inte alls, tro´t eller ej.

[Listan uppdaterades 2015-01-10. George Clooney, Adrien Brody och Colin Firth halkade ur.]

7. Philip Seymour Hoffman

Jag tror att alla som har en någorlunda ”normal” umgängeskrets känner någon som är en Philip Seymour Hoffman. Jag kan i alla fall lugnt säga att jag känner flera.

Det sköna med honom är att han ganska enkelt hade kunnat fastna i en viss sorts roller men är det nånting han inte gjort så är det det. Han kan spela allt från slemmo till äcklo till prutt-å-fiso till vanlig tjomme, fyrkantig författare eller präst. Han är helt enkelt – för att använda ett våldsamt uttjatat ord – fantastisk. Eller var. Han finns som bekant inte längre men han kommer ha en given plats på min lista ändå under en lång tid framöver.

 

.

.

 

6. Michael Fassbender

Om männen här ovanför kan ses som filmiska kameleonter så är det ingenting mot vad denne man kan prestera. Jag har hittills inte sett honom göra ens i närheten av samma roll två gånger. Han är dessutom modig som få, jag skulle vilja se hur många andra stora skådespelare i världen som hade tackat ja till hans roll i Shame.

Jag får känslan av att Michael Fassbender hela tiden vill utmana sig själv. Nu antar jag att han är i en position då han kan välja och vraka bland rollerna nästan som han vill men även när han var tämligen okänd så valde han inte dom självklaraste av roller.

Att följa Michael Fassbenders fortsatta arbete på filmduken känns som en ynnest, som att få ett fint inslaget paket, ett paket jag vet att jag kan öppna gång på gång på gång och hela tiden fylls det på med nytt innehåll.

.

.

 

5. Jake Gyllenhaal

Här är en filur som gått från att vara en okej ungdomsskådis som genom sitt arbetsliv hela tiden fått/valt intressanta roller som hela tiden utmanat honom och gjort honom bättre. Jag vet inte om jag kan komma på någon manlig skådis som haft bättre fingertoppskänsla vad gäller filmer än han, jo möjligtvis Tom Hanks och Tom Cruise men han är banne mig inte långt efter. Hur långt kan han gå? Hur stor kan han bli?

.

.

.

4. Benedict Cumberbatch

Jag kan förstå dom som tycker att han ser lite otäck ut, ja kanske till och med äcklig. Jag kan också förstå dom som tycker att han är det vackraste som finns på vår planet. Personligen tycker jag han har världens vackraste röst och världens vackraste händer och det är en ynnest att han finns och vill göra film.

.

.

 

3. Tom Hardy

Det är tajt om pallplatserna och här har vi en snubbe som LÄTT är guldkandidat i många av sina filmer. Det här är en person som verkar ta sitt yrke på allvar, en man som ger allt han har i varje roll, i varje scen, fantamej i varje andetag. Dessutom går det knappt att känna igen honom från en film till en annan, jag vet många som gått bet. Bra betyg till honom.

.

.

2. Ryan Gosling

När jag googlade bilder att välja till punkt nummer två trodde jag att jag höll på att bli schizofren. Är det möjligt? Är det samma kille på alla dom här bilderna? Det går inte att förstå.

Men vem är han då? Är han kostymnissen, är han loverboyen, är han värstingen, gangstern, den vanliga killen? Ingen aning och det spelar heller ingen roll. Ryan Gosling är nästa generations Filmstjärna med stooooort F, han är en naturbegåvning, en spännande mix av farlig och ofarlig och jag är grymt fascinerad av honom som skådis. En given andraplats för honom!

.

.

 

1. Sylvester Stallone

Jag vet, i det här fallet går det att läsa mig som en öppen bok men jag kan inte ge någon annan förstaplatsen. Det finns ju bara en.

Det intressanta för mig blir när jag försöker mig på en självanalys. Jag har sex riktiga skådisar på listan, män som kan spela i princip vilken roll som helst trovärdigt och det är just det jag högaktar hos dom. Sen kommer Sly, sladdar in på tvären och kniper guldmedaljen, han som spelat samma roll sen 1976.

Sylvester Stallone spelar alltid underdog. Han är antihjälten som blir den verkliga hjälten, han hjälper dom svaga, han kämpar för sina närmaste, han slåss för sitt liv och det han tror på. Så är det. Det blir liksom inte mer än så. Men det han gör gör han bäst av ALLA.

Det finns ett gäng skådespelare som ligger precis under ytan och bubblar, såna som jag tycker hemskt mycket om och gärna ser allt med. Dom jag vill plussa en massa för är: Matthew McCoanughey, Matt Damon, Aaron Eckhart, Wesley Snipes och alla viiii som heter Tom klappar nu *klapp klapp*: Tom Cruise, Tom Hiddleston, Tom Hanks och Tom Berenger.

Blir du sugen på att göra din egen 7-bästa-lista? Vad kul! Gör det! Men se till att du inte har nåt inplanerat på kvällarna en vecka framöver för det här tar tid att göra. Många val är det. Det får ju inte bli fel, det kan vara rent förödande. Eller inte. Kanske är det bara på skoj?

Publicerat

HOBBIT – EN OVÄNTAD RESA

Om du har bråttom och bara vill läsa själva essensen av min Hobbitrecension, här kommer den:

Hobbit kan vara den tråkigaste och mest onödiga superhajpade storfilm jag någonsin sett.

Om du vill ha lite mer kött på benen till varför jag tycker detta kan du fortsätta läsa nu.

Sagan om ringen-trilogin var nyskapande på väldigt många sätt. Oavsett om man är ett Tolkienfan eller inte så var det svårt att värja sig både mot exploateringen och filmerna i sig. Peter Jackson gjorde ett hästjobb med historien om Frodo, hans polare, Gollum och den där olycksaliga guldringen och under stora delar av alla tre filmerna häpnade jag över hur tekniken användes och det var många gånger jag fick se sånt jag aldrig förut sett i en äventyrsfilm. Det mesta kändes väldigt autentiskt, det var en påhittad saga som blev verklig på ett fantastiskt sätt.

Efter den enorma succén med Sagan om ringen gav sig Peter Jackson alltså på den lilla lilla boken om Bilbo, boken som alltså kommer att bli tre lååånga filmer (denna inkluderad) och med facit i hand tror jag han grävt sin egen grav.

Precis som mycket av fascinationen för dom första tre Star Wars-filmerna försvann i och med George Lucas idé att göra tre plastiga prequels så känns det som att den unkna Hobbiteftersmaken smittar av sig på Sagan om ringen, i alla fall för mig. Trots att jag var noll procent pepp på den här filmen så var den långt mycket sämre än jag någonsin kunnat föreställa mig OCH den var sämre på flera olika sätt.

* Hobbit är 2 timmar och 45 minuter lång. Det tar över 90 minuter innan det händer nåt alls av värde. Om du kan din Tolkien det allra minsta kan du alltså med gott samvete sova dig igenom första halvan av filmen och du missar inte ett skit. På pressvisningen var det många vintertrötta kritiker som  använde sig av detta. Jag har aldrig förut hört så många spridda snarkningar från djupt sovande biobesökare på en och samma gång.

* Vad jag förstår har Peter Jackson använt sig av en sprillans ny teknik som ska ge oss en helt ny dimension till filmupplevelse på bio. WHÅÅÅTTT??? säger jag. Kanske till och med WHÅÅÅÅT THE FUCK?!?

En gång i tiden följde jag en TV-serie som hette Skilda världar. Den gick på TV4 och började gå 1996. Nu kan inte jag det här med filmningens teknikaliteter men efter några år skulle serien ”hottas upp” och moderniseras och hux flux filmades det med – som jag uppfattade det – en helt annan kamera. Skådespelarna hamnade som bakom en glasskiva, det blev en distans till det som visades och det kändes som att kontrasterna var högre, konturerna starkare och serien jag tyckt så mycket om blev sig aldrig riktigt lik. Precis på samma sätt uppfattar jag Hobbit. Den nya tekniken är alldeles säkert superhäftig på pappret men slutresultatet blev inte bra. Det känns billigt, det känns plastigt och framförallt känns det som att filmen är gjord 1992.

* När Steven Spielberg gjorde Jurassic Park satte han en standard för hur djur-som-egentligen-inte-finns rör sig på film. När en dinosaurie sätter ner foten så rör sig marken. Efter 1993 har jag sällan sett datoranimerade djur på film som inte ser verkliga ut och även om det finns dom som inte ser verkliga ut så är dom inklippta i filmen så att känslan blir verklig. En tass i lera gör ett lerigt avtryck. En fot i gräs gör att grässtråna rör sig. En galopperande hjord har kontakt med den torra savannen. I Hobbit har Peter Jackson frångått allt det där och låter sina ulvar se ut och bete sig som i ett billigt TV-spel. Dom liksom flyger. Dom är som skuggfigurer. Det finns ingenting spännande eller otäckt i ”odjur” som jag förstår inte är på riktigt. Varför skulle pulsen höjas, varför skulle jag ens bry mig? Den där bluescreenen eller greenscreenen är så närvarande att det är skrattretande. Fast jag skrattar inte, jag känner mig bara blåst och om JAG känner mig blåst som inte är ett fan i egentlig mening hur ska då dom riktiga Tolkiennördarna känna sig? Kanske är dom mer förlåtande? Jag vet inte men jag hoppas det om inte annat så för Peter Jacksons skull.

* Jag kan köpa grejen med många karaktärer i en film men denna hord av intetsägande dvärgar – hallåååå. Jag satt och tänkte på att det sammantaget är nio timmar film och dvärgarna är väl en fjorton, femton stycken sådär (plus minus fem) och då borde åtminstone ett par stryka med per filmdel. Men nä.

* Filmen har inte en enda spännande scen, inte en enda sekund som ger mig det minsta av känsloyttring. Dom enda som borde känna lycka över denna film (och dom två som kommer) är dagens 7-åringar, dom som är för små för att ha sett Sagan om ringen-filmerna. Även dom kommer märka skillnad på filmernas kvalitet, fast dom behöver å andra sidan inte bli besvikna, dom ser ju filmerna åt rätt håll.

Publicerat

WAR HORSE

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag känner ett svagt illamående men väljer att bita i kudden och tänka på annat. Ibland är det så. Vissa filmer är ”måstefilmer” för mig, såna som jag vill se för att jag som filmnörd bör ha sett dom, inte för att jag längtar efter dom eller på något sätt är minsta intresserad. Rädda menige Ryan är en sån film. München är en sån film. Purpurfärgen är en sån film.

Hade vi spelat TriBond nu hade detta kunna vara en fråga: Vilken är den gemensamma nämnaren mellan dessa tre filmer? Ja, precis. Rätt svar är Steven Spielberg, samme snubbe som ligger bakom filmen om krigshästen jag just sett.

Ibland undrar jag om Steven Spielberg har en blåsorkester anställd för att ackompanjera honom på muggen. Just idag undrar jag detta mer än vanligt. Det räcker att kolla in filmaffischen: Separated by war – Tested by battle – Bound by friendship. Deltar filmen i en floskeltävling eller vad ääääär detta?

För mig är War Horse Black Beauty goes skyttegrav. Den är som ett dåligt avsnitt av Lilla huset på prärien. Det här är en uuuuurbota tråkig film om man inte är hästtokig in absurdum vilket jag ABSOLUT INTE ÄR och som grädde på moset ser killen Albert (Jeremy Irvine) ut som klippdocka från en gammal Allers mot en dålig bluescreen och neeej, det impar inte på mig. Det finns liksom en gräns för skräp även för en allätare som jag.

War Horse är en skrattretande dålig film. Jag bara väntar på att Laura Ingalls ska komma springande nerför dom gräsiga backarna och snora i volangklänningen eller att Galenskaparna ska dyka upp bakom en husgavel och dra en kuplett med krigstema eller att Albert ska sätta på hästen för så förälskad som han ser ut att vara i detta fyrfota djur kan inte normal människa vara, i alla fall inte i min värld.

146 minuter går fortare hos tandläkaren än dom gör här, även med munnen vidöppen och fullsmockad med bomullspinnar och den där äckliga nu-suger-vi-upp-saliv-mojängen. 146 minuter kinesisk vattentortyr är behagligare. 146 minuter ståendes barfota på glödande kol är skönare. 146 minuter middag med en dejt som är så tråkig att jag käkar upp pinnarna i kycklingspetten för att försöka sätta i halsen och därmed finna en enkel väg ut är roligare.

Att den här filmen är Oscarsnominerad för Bästa film är ett skämt. Hade den varit regisserad av Anna Anka hade den aldrig ens varit påtänkt som hyllvärmare på ÖB även om slutresultatet hade varit precis detsamma.

Det svaga illamåendet jag kände innan filmen har nu övergått till en släng av fågelinfluensa. Eller mul-och-klövsjuka. Eller en hästsjuka som bara en stor bensindriven filmrecensionsmotorsåg kan bota.

Steven Spielberg, jag bara undrar, HUR FAN TÄNKTE DU NU?

Publicerat

Tinker tailor soldier spy

Det är svårt att säga något negativt om perfektion men ibland har man inget val. Men jag börjar från början.

Tinker tailor soldier spy är en roman av John LeCarré, på svenska översatt till Mullvaden. Det är högt uppsatta MI6-män i sandfärgade tweedkavajer och bruna skinnväskor, det är internationell politik, spioneri och mitt upp i alltihop finns en mullvad.

Gary Oldman är George Smiley, den avskedade agenten som får i uppdrag att lösa mysteriet och hitta pusselbitarna som leder fram till denne mullvad. Tanken på detta är galet spännande, historien känns väldigt 70-tal (det utspelar sig 1973), jag får hurven under förtexterna för jag hoppas så himla mycket på detta, jag vill så mycket och ändå blev jag inte speciellt besviken trots att filmen inte riktigt höll hela vägen.

Tomas Alfredsson har med Tinker tailor soldier spy tagit ett bautakliv in i dom riktigt stora regissörernas vardagsrum och jag sitter i biomörkret och känner mig stolt över att vara svensk. Jag är stolt över Tomas, stolt över David Dencik som gör en av dom större rollerna (och han är GRYM!) och väldigt stolt över filmfotografen Hoyte van Hoytema som återigen briljerar med sitt hantverk. Det finns ingenting, absolut ingenting att klaga på gällande ytan, det rent filmiska och skådespelarna, allt är minutiöst  planerat in i minsta detalj och gillar man 70-tals thrillers det allra minsta så är det här två timmars gott-gott-i-gott-gott ögongodis. Men det är nåt med manuset som gör att det haltar. Det räcker liksom inte att säga att man kan rabbla Hallands floder om man sen inte kan det på läxförhöret. Jag saknar nåt.

Tinker tailor soldier spy är en historia så smart att jag sitter där och försöker hinna före Smiley med att luska ut ledtrådar och det går så långt att jag tror mig veta hur det ligger till och att jag har kommit på det ultimata slutet, men nej, det blev inte så. Det blev bara ett jaha från min överaktiva hjärna och DET retade mig.

En mening till på slutet, en twist (och gärna den som jag kommit på såklart) och filmen hade vuxit nåt kopiöst. Nu blev det bara en snygg yta men det är inte så bara förresten. Vilken jävla yta han fått till, Tomas Alfredsson!

Publicerat

FÖRSONING

”For God´s sake!”

Det skulle förvåna mig mycket om någon i filmhistorien sagt dessa tre ord lika ofta som Kiera Knightley. ”For God´s sake” uttalat med den där excentriska underbettet, jag kan nästan höra den engelska saliven skvätta men inte på det sättet som det skulle göra om det skvätte ur mig, nej, när Kiera Knightley spottar saliv gör hon det i små mängder och med grace plus att den hon spottar på får nåt fuktigt i blicken (som då inte är saliv).

Det är nåt med den där knotiga kvinnan som uppenbarligen anses vara sexigt men det är något jag verkligen inte förstår. När jag ser henne vill jag liksom bara skorva upp en himla massa gamla snorlobbor från långt ner i halsen, samla alltihop i kinderna (så jag såg ut som en Marlon-Brando-i-Gudfadern-hamster) och sen utropa ”FOR GOD´S SAKE!!!” med hjälp av hela magstödet så saliven fräser ur munnen som en vattenspridare. Det är få människor på jorden som har den inverkan på mig, om jag försöker riktigt ordentligt kan jag kanske komma på tio till på sin höjd.

Därför blev jag en smula förvånad när jag på eget bevåg gick och hyrde Försoning, bara sådär liksom. Det var nästan zombievarning på mig när jag knallade ner till videobutiken, letade fram den här filmen, betalade och gick hem. Så inte likt mig och kanske just därför så jäkla bra.

Jag minns recensionen jag läste hos Sofia i vintras, jag minns att jag tänkte hur lite sugen jag var på att se den där filmen men nånstans fastnade orden – uppenbarligen – och nu sitter jag här uppkrupen i soffan med mitt rabarberthé och längtar efter scones med lemon curd, duvorna vid Lord Nelsons staty och att se Arsenal spela i gammal god form.

Försoning är en film som redan efter ett par minuter har mig i sina klor. Ljudet av plinget från en gammal skrivmaskin får mig att bli tonåring igen och jag bara myser. Jag undrar hur många A4-sidor jag egentligen skrev på det där stora röda aset till makapär? Ljudet får mig i alla fall att bli alldeles lugn, harmonisk, nästan kontemplatorisk och det är en känsla som håller sig fast i mig hela första halvan av filmen trots att trettiotalets England är väldigt långt ifrån mitt flickrum i byhålan.

Cecilia Tallis (Knightley) kommer från en rik familj. Hon är kär i  Robbie Turner vars mamma jobbar som hushållerska åt familjen Tallis. Cecilias brådmogna lillasyster Briony (Saoirse Ronan) är hemligt förälskad i samme Robbie och när hon en dag ser sin syster uppfläkt mot en bokhylla med Robbies kropp väldigt nära sätter hon en boll i rullning som inte går att stoppa. Robbies liv dom närmaste åren blir ett resultat av missuppfattningar och lögner och filmen en känslomässig promenad i parken för att komma fram till själva målet: försoningen.

Det är härligt att se en riktigt ung Saoirse Ronan agera. Hon påminner mycket i sitt uttryckssätt om Jodie Foster som liten och hon har samma supervackra-men-ändå-ganska-alldagliga drag som Meryl Streep och det gör mig så glad för det innebär att det finns ingenting som kommer stoppa henne, hon kommer att få alla möjliga och omöjliga roller så länge hon själv vill.

Nå, blev det någon Kiera-försoning i min TV-soffa kanske du undrar? Njä, nej, det blev det inte. Det filmen förlorar på Knightley vinner den på James McAvoy och Saoirse Ronan och det filmen vinner på första halvans utsökthet förlorar den på tempo och känsla i andra. Slutresultatet är trots allt betydligt mycket bättre än jag någonsin kunnat tro. Tack för tipset Sofia!