Etikett: Bennett Miller

Publicerat

INFÖR OSCARSGALAN: BÄSTA REGI

Alejandro González Iñárritu – Birdman
.
Det här är andra gången herr Iñárritu är nominerad för Bästa regi. Förra gången var 2006 med Babel och nu är det dags med en annan film som börjar på B (det måste ha varit kantboll för Biutiful också). Även om Birdman inte var en av mina favoritfilmer från 2014 så måste jag ge Iñárritu cred för att ha lyckats förnya filmmediet på ett rätt härligt sätt. Nomineringen är solklar, självklar och hundraprocentigt värdig.
.
.
.
Richard Linklater – Boyhood
.
Om jag ger Alejandro González Iñárritu cred för förnyelsen med Birdman måste jag rimligtvis göra detsamma med Richard Linklater och hans film som börjar på B: Boyhood. Att bara komma på tanken att filma en och samma film under tolv års tid är en sak, att få ett filmbolag med i båten är en annan. Att behålla skådespelarna sugna och på under alla år är en tredje. Att få biopubliken med sig är en fjärde och att få priser för filmen en femte och själva gelehallonet på mjukglassen. I mina ögon är han extremt värd både en nominering och att vinna.
.
.
.
Bennett Miller – Foxcatcher
.
Precis som Alejandro González Iñárritu var Bennett Miller nominerad för Bästa regi redan 2006 och i Millers fall gällde det filmen Capote. Båda fick för övrigt se sig besegrade av Ang Lee för Brokeback Mountain. 2011 var Miller på tapeten med en annan Oscarsnominerad sportrelaterad film, nämligen Moneyball. Är det hans grej det här, biopics? Tredje filmen, tredje biopicen. Rimligtvis borde han inte ha sucken av en chans på vinst i år.
.
.
.
Wes Anderson – The Grand Budapest Hotel
.
Det här är Wes Andersons första Oscarsnominering för Bästa regi men den sjätte nomineringen totalt. I mina ögon är The Grand Budapest Hotel för Wes Anderson vad Midnight in Paris var för Woody Allen. Just som man inte tror att han kan göra nåt mer/bättre/större/intressantare så säger det BADABOOM så kommer det nåt som är så jävla mycket bättre än det mesta han gjort. Bara det att han gjort en film som gjorde mig helt begeistrad, jag som inte ens gillar hans filmer. High five, Wes! Den här nomineringen är du mycket väl värd!
.
.
.
Morten Tyldum – The Imitation Game
.
Vad normannen Morten Tyldum har i detta startfält att göra vete fåglarna men här är han i alla fall. Efter succén med Huvudjägarna fick han chansen att åka till Hollywood och sure, The Imitation Game är en habil film, okej i alla dess delar men någon Oscarsnominering för Bästa regi borde den – han – rimligtvis inte ha fått. Sätter du en spänn på Morten Tyldum på söndag borde du få en miljard tillbaka.
.
.
.
Att Christopher Nolan inte finns med bland dom nominerade är en SKYMF mot i princip allt och alla jag kan komma på. Att regissera en film som Interstellar kan inte vara ett dugg enklare än att regissera till exempel Gravity och den fick Alfonso Cuarón en Oscarsstatyett för förra året. Jag tycker även att Damien Chazelle borde ha haft en given nominering för Whiplash.
.
Men livet är inte rättvist och jag tror Iñárritu kommer vinna för det är mycket mer PK-coolt att gilla den upphaussade Birdman än det ”vanliga” dramat Boyhood. Men jag hoppas på Richard Linklater i år, han får min hjärteröst.
.
Alla år jag gjort dessa sammanfattningar har jag roat mig med att räkna ut medelåldern för de nominerade regissörerna. 2012 var den 62,2 år, 2013 56,4 år, 2014 var den 55,6 år och i år är den 50 år prick. En rasande fart nedåt alltså!
.
Vad tycker Movies-Noir om denna kategori? Klicka här för att komma till hans inlägg. Imorgon kl 06 kommer mina tankar om Bästa film.
.
.
.
.
Publicerat

MONEYBALL

Jag gillar Brad Pitt. Jag har alltid gillat Brad Pitt och ändå tycker jag inte han är speciellt snygg.

Jag gillar sport men förstår inte reglerna i baseball.

Jag gillar sportfilmer men ryggar ändå en smula när jag får reda på att filmen jag ska se passerar tvåtimmarsstrecket – och det med råge dessutom. Den ryggningen visar sig vara totalt onödig.

Jag skulle kunna börja den här recensionen med att beskriva handlingen, med att tangentbordsorera om baseballaget Oakland Athletics och dess manager Billy Beane och hur han kämpar i gubbväldesmotvind när lagets storstjärnor blivit köpta av rikare och större lag och han ska försöka hitta nya spelare med i sammanhanget minimal budget – men jag gör inte det.

Jag skulle kunna skriva om gröna gräsmattor, vita bollar, vältränade män med oxlår, fullsatta läktare med vrålande amerikaner men jag gör inte det heller. Istället väljer jag att vända på det för Moneyball är något så utomordentligt ovanligt som en baseballfilm som lika gärna hade kunnat handla om kommunpolitik eller Allsvenskan eller inköpsavdelningen på något medelstort företag. Det är minimalt med rena sportscener men maximalt med sportdramatik och det är spännande och engagerande som fan.

Hur maximerar man en slutprodukt med ett minimum av stålars?  Den problematiken kan sättas in i vilken situation som helst, alla kan vi känna igen den oavsett om det handlar om yrkeslivet, privatekonomin eller en hobby och det är det som gör Moneyball till en sån häftig film. Att vara kreativ och nytänkande och sprudla av idéer kostar inte pengar men kommer inte gratis. Hos vissa finns förmågan, hos andra inte.

Billy Beane (Brad Pitt) möter av en slump den unge Peter Brand (Jonah Hill) som har en osviklig fingertoppskänsla när det gäller spelaranalys och han kan hitta guldkorn i sandlådor. Billy anställer Peter som sin högra hand och får därmed hela lagets styrelse emot sig men dom båda tror stenhårt på det dom gör och kör över gubbsen. Det är klart att jag står där och viftar med hejaflaggorna åt en sån sak, självklart gör jag det.

Brad Pitt är som klippt och skuren för rollen som Billy Beane, killen som var en mycket lovande baseballspelare i sin ungdom men vars karriär gick i stöpet. Han känns så otroligt vanlig här, jag tänkte inte han-är-gift-med-Angelina-och-har-tusen-barn-tanken en enda gång. Jag tror att en Oscarnominering är rätt given för honom och kanske även för hans medspelare Jonah Hill som visar upp för mig totalt oanade talanger. Philip Seymour Hoffman är med på ett hörn och briljerar (som vanligt) och han känns uppriktigt gammal för första gången i en film.

Moneyball är en snällisfilm, en tänkvärd film, en mysig film. Jag har svårt att hitta något negativt med den alls faktiskt. Det skulle vara längden då. Den dippade i tempo en kvart i mitten men vad tusan gör det i det stora hela? Det här filmen känns helt enkelt som en bamsebjörnkram från någon jag tycker mycket om utan att vara en romantisk på något vis och detta med Billy Idol´s Mony Mony i soundtracket som ett stort rosa fluffigt plus.

Precis så är det. Härligt liksom. Och lite svårförklarligt varför.

AddePladde, The Velvet Café och Movies-Noir har också sett filmen.