Etikett: Benny Andersson

Publicerat

CIRKELN

Nånting händer i Engelsfors, den lilla bruksorten i Bergslagen. Magin vaknar. Tegelvillorna från 60- och 70-talen samsas med aprikosa hyreshus byggda på 80-talet och i den nedgångna skolan försöker eleverna göra sitt bästa för att helt enkelt stå ut.

Rebecka (Josefin Asplund) är ihop med Gustaf (Vincent Grahl) och verkar ha det ganska bra, Elias (Gustav Lindh) mår dåligt men är på bättringsvägen, Anna-Karin (Helena Engström) är mobbad och har en mamma som aldrig kan hålla truten. Vanessa (Miranda Frydman) trivs inte hemma, Minoo (Irma von Platen) är olyckligt kär i sin lärare, Linnéa (Leona Axelsson) gömmer sig bakom smink och snygga kängor och Ida (Hanna Asp) är skolans snygging och en elak jävel.

I filmen – precis som om det hade varit verklighet – är rollfigurerna inte alls så stereotypiska som det kan kännas när jag skriver om dom på detta vis. Dom sex tjejer filmen handlar om är komplexa människor, det är välskrivna karaktärer och egentligen förtjänar dom betydligt mer ingående presentationer men jag väljer att avstå detta på grund av spoilerrisk.

Jag vet att vi är många som läst boken Cirkeln, skriven av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Jag vet att vi är många som tycker om den. Jag inser att dom flesta av oss har en väldigt tydlig bild av hur dessa huvudkaraktärer ser ut, det är otroligt lätt att se tjejerna framför sig när man läser boken. Det härliga är att filmen inte gör mig besviken. Minoo är precis som Minoo i boken, Linnéa med, Ida med och Anna-Karin också, speciellt Anna-Karin. Helena Engström gör henne så OTROLIGT bra, det är verkligen ingen enkel roll att spela. Hon gör dessutom sina egna stunts!

Cirkeln är verkligen en bra filmatisering, boken kan inte ha varit superenkel att göra om till filmformat. Vissa karaktärer är helt borttagna och vissa relationer har fått mindre plats men i det stora hela tycker jag Sara Bergmark Elfgren och Levan Akin lyckats över förväntan med manus. Dialogen flyter, alla pratar ”som man pratar på riktigt”, effekterna är mycket bra, scenografin är oklanderlig, till och med tapeten i hallen hemma hos Vanessa är trovärdig (det är när det blir fel på såna smågrejer som svenska filmer ”tappar mig” men jag har ingenting att klaga på här).

Jag är uppvuxen i en ort liknande Engelsfors, har gått i en skola som ser ut som den i filmen och jag kan helt enkelt säga att hela Engelsforskänslan känns väldigt…genuin. Den där tragiska, tomma, trötta, trasiga, bortglömda känslan som infinner sig i tragiska, tomma, trötta, trasiga, bortglömda små städer på landsbygden, alltså, den känslan är så stark för mig att jag nästan kan ta på den och Cirkeln levererar även där.

Betygsmässigt kanske det verkar snålt med en trea men jag tycker det är en stark och stabil trea. Jag skulle utan att tveka kunna säga till ALLA att se filmen, alla åldrar, oavsett om man läst boken eller ej. Kanske kanske kaaaaanske att filmen upplevdes lite mindre spännande eftersom jag visste vad som skulle hända men jag tror det är marginellt, det är i alla fall inget som sänker filmen betygsmässigt.

Att filmen inte når upp till ett högre betyg för mig beror endast på att jag inte blev så känslomässigt berörd och där kan jag nog skylla på min ålder. Jag är 42. Hade jag varit 14 eller 16 eller för den delen 19 eller 22 och hade skolans jobbiga gruppdynamik och tonårshormonella svängningar i något färskare minne hade filmen lätt varit uppe på toppbetygen och nosat.

Scenen från skolgården med Kate Bush´s Running up that hill i bakgrunden är dock en FULLPOÄNGARE. Den scenen kommer bli en svensk klassiker.

Vi hade en extrainsatt filmspanarträff i lördags, allt för att hedra Sara Bergmark Elfgren. Sara var länge en filmbloggare precis som vi men hon har av naturliga orsaker (såsom otrolig SUCCÉ med boktrilogin Cirkeln, Nyckeln och Eld) tagit en paus i bloggandet. Till vår stora glädje och ära var Sara med på träffen i lördags och vi fick höra väldigt många intressanta historier om filminspelningen och allt annat spännande som händer i hennes liv. Vilken framgångssaga! Så otroligt kul och väldigt välförtjänt!

Alla vi filmspanare som såg filmen i lördags skriver om den idag. Här är deras recensioner. Och TACK Sara för sällskapet!

Rörliga bilder och tryckta ord

Jojjenito

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den

The Velvet Café

Publicerat

JAG ÄR INTE BEREDD ATT DÖ ÄN

I efterdyningarna av Håkan Hellström-upplevelsen på biografen har det nästan varit svårt att se på film. Jag vill bara lyssna på musik, jag vill gå omkring med min nya kompis KOSS hela dagarna och lyssna på låtar som berör mig. Jag vill blunda och sväva bort, jag vill vara inne i ett musikaliskt rum och stanna där. Det är mysigt, det är lugnt och trevligt. Behagligt. Jag behöver inte använda ögonen så mycket vilket känns skönt. Dom beter sig som att dom är trötta just nu, det flimrar lite, dom behöver liksom vila.

Sen vet jag inte hur det kom sig men jag kände en distinkt känsla av att jag missat något. Jag visste inte riktigt vad men jag visste att jag skulle ge mig ut på jakt och försöka luska reda på svaret. Så när jag av en slump klickade in på Triart för att se om Eldflugornas grav gick att hyra där såg jag filmen och allt föll på plats. Laleh-filmen! Det var Laleh-filmen som jag hade missat!

Sjuttiofem minuter senare hade jag inte missat den längre, jag hade sett filmen och jag förstod vad mitt undermedvetna försökte säga mig när det via irrvägar ledde mig till den.

Det finns två svenska artister som berör mig känslomässigt så djupt att jag nästan alltid börjar gråta av deras musik: Håkan Hellström och Laleh Pourkarim. Ingen av dom är objektivt sett någon artist som jag med självklarhet borde gilla. Ändå gör jag det. Både Håkan och Laleh skriver texter som rör om i sinnevärlden och sjunger så personligt och innerligt att nerverna blir som gitarrsträngar utanpå kroppen på mig och både Laleh och Håkan är artister med en integritetsmur omkring sig som känns banne mig ointagligt. Kanske är det därför som dom båda känns som ganska kalla människor det lilla man får se av dom privat men på scenen blommar dom ut och blir varma.

Dokumentärfilmen om Laleh genomsyras av hennes starka integritet, både det som visas av hennes artistiska kontrollbehov i studion och på scen och vad hon väljer att berätta om sig själv. Hon berättar nämligen inte mycket alls. Regissörerna Fredrik Egerstrand och Kalle Gustafsson Jerneholm skrapar bara lätt lätt på Laleh-ytan och det beror sannolikt inte på att dom inte vill skrapa mer utan på att dom inte får. Jag tycker självklart att det är synd, jag hade väldigt gärna velat veta mer om Lalehs uppväxt och öde men samtidigt respekterar jag att hon inte vill vara allmän egendom. Det är fine, det är fullt förståeligt. Samtidigt gör det filmen mycket mindre mänsklig än den hade kunnat vara, mindre känslosam, mindre….varm.

”Man lägger ner väldigt mycket tid på nåt och då måste det få vara meningsfullt”. Så säger Laleh om sitt skapande, om sin musik. Det är en fin mening. Jag önskar att alla förvärvsarbetande människor kunde ta denna mening till sig och verkligen känna att det är sant. Ingenting blir meningsfullt om man inte tänker att det faktiskt ÄR meningsfullt. Sen drar min hjärna iväg på skogspromenad och jag börjar dagdrömma om hur det skulle vara om jag körde sopbil, hur jag skulle kunna pimpa bilen så att det blev världens mysigaste sopbil att åka runt i och hur jag skulle kunna tömma avfallsbehållare i takt med musiken som strömmade ut ur mina KOSS. I samma veva förstod jag att filmen om Laleh inte spelar i samma division som filmen om Håkan rent betygsmässigt, men sevärd är den.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

Fredagsfemman # 63

5. Var finns säsong 4 av Ally McBeal?

Jag har en tonåring härhemma som var och varannan dag surfar in på Discshop och CDON för att se om Ally McBeal säsong 4 finns att köpa. Säsong 1-3 är så vältittade att DVD-skivorna påminner om gamla vinylplattor och hon förstår inte grejen med att säsong 5 finns att köpa men inte 4:an. Nån som vet var jag kan hitta den? Ladda ner/streama gills inte. Den ska ha fodral, det ska vara riktiga filmer. Det är viktigt.

 

 

4. Carina Berg

Hon är sjukt bra Carina Berg. Sjukt bra. Bergs bärbara talkshow är kanske inte riktigt lika charmigt som Berg flyttar in men tillräckligt bra för att jag ska ställa klockan och titta.

 

 

 

3. Jag saknar Emma Thompson

Flera gånger den senaste veckan har jag tänkt en tanke som jag aldrig förut tänkt: Jag saknar Emma Thompson i en riktigt bra roll. Jag saknar henne som hon var i filmer som Återstoden av dagen, Love actually, Howards End, Förnuft och känsla, Chopin Mon Amour, Mycket väsen för ingenting och Peter´s friends. Jag liksom bara saknar att få se henne briljera i en roll som är som klippt och skuren för just henne. Agent O i Men in black 3 doesn´t do it for me och jag hoppas att Emma själv inte heller nöjer sig.

 

 

2. Jag tror jag älskar Benny Andersson

Att ha en jäkla massa pengar och vett att göra bra saker med dom är en kombination man inte ser alltför ofta. I måndags morse nåddes jag av nyheten att Benny Andersson startat filmbolag tillsammans med sin son Ludvig och att dom köpt filmrättigheterna till Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandbergs böcker Cirkeln, Eld och Nyckeln och jag blev tossig av glädje i  hela hjärtat. Tänk vad härligt att ha så mycket pengar att man bara kan tjoffa in dom i intressanta projekt, förena både nytta, nöje och kulturgärning och kanske som grädde på moset lära sig nya saker på kuppen. Heja Benny och grattis Sara och Mats. Alla på jorden tror på projektet nu.

 

 

1. Mina vänner Filmspanarna

Imorgon är det träff med världens bästa filmspanargäng och SOM jag längtat. Jag var inte med förra månaden men nu kommer jag vara där och nu är vi tillbaka i våra välkända katakomber i Gamla Stan efter den gemensamma biofilmen. Har du en filmblogg och är nyfiken på vad Filmspanarna är för nåt? Mejla mig. Jag berättar. Och gläfsar lite bara för jag tycker det är så himla roligt.

Publicerat

PALME

Jag vet inte varför jag var den som vaknade först den där lördagsmorgonen, jag var ju tretton år och trött jämt. Kanske var det Mordillio som lockade, jag vet inte, jag vet bara att jag satte på tjock-TV:n och möttes av allt annat än Gomorron Sverige. Det var en enfärgad bild med en enkel text: programmet var inställt. Sveriges statsminister Olof Palme var skjuten.

28 februari 1986 dog Olof Palme och med det även Sverige, i alla fall det Sverige som fanns under min uppväxt. Visst har jag känt av det och självklart har jag förstått det men det var först efter att jag såg Kristina Lindströms och Maud Nycanders dokumentär som sanningen verkligen sjönk in. Det var som att få en smäll med en boxhandske rätt i magen. Luften gick ur mig. Satan alltså. Sverige, mitt Sverige, var tog du vägen?

Min kära morfar uppe i himlen var i hela sitt liv en trofast socialdemokrat. Många timmar har jag suttit och diskuterat, nej…fel ord, hört honom tala sig varm om socialdemokratins förträfflighet och om hur mycket hela vår familj har detta parti att tacka för det vi har. Det vi hade var exakt ALLT vi människor behövde enligt honom: skapligt boende, jobb inom stat, kommun eller storföretag som aldrig någonsin går i konkurs, råd att betala räkningar men så få räkningar som möjligt, tillgång till råvaror som kan tillagas medelst salt och vitpeppar och råd att äta en färsk krabba var fjärde fredag, en liten bil med motorn bak, fri skolgång samt ekonomiskt utrymme att få undan en slant på bankboken. Varför skulle någon i vår familj rösta på något annat parti än socialdemokraterna när vi hade allt?

Jag tänker på morfar när jag ser filmen. Jag undrar hur pass förbannad han hade varit om han levt idag. Själv kan jag se rätt objektivt på det som var, på att hela gräsmattan kanske inte var grönare, på att Olof Palme inte var Gud. Det sköna är att även filmens upphovskvinnor kan det. Filmen om Palme är ingen odelat positiv film, det är ingen reklamfilm för en enkom hyllad och omtyckt landsfader och det är det som gör den så förbannat bra.

”We should try to make life as decent as possible. That is what politics is about”. Palme blir intervjuad av BBC och pratar med ovanligt snyggt engelskt uttal om sina visioner och det låter så enkelt. Han är ung, han är skönt naiv och han tror verkligen på sig själv när han säger att han vill förändra världen. Han tror att det går och han tänker inte ge sig.

Jag måste pausa filmen och skriva upp citatet. Jag blir lite rörd när jag ser en yrkesman som uppvisar känslor ingen nu levande politiker kan förmedla ens ett uns av. Hans blick är så vaken, så nyfiken, så inbjudande och jag förstår Mona Sahlin när hon säger i filmen att hon först följde Palme, sen blev hon socialdemokrat. Maken till karismatisk partiledare/statsminister har Sverige aldrig skådat och det är en åsikt jag står för till hundra procent och det alldeles oavsett hans politiska agenda. Däremot fattade jag nog inte det DÅ, inte när morfar mässade, inte när jag som förstenad stod och tittade på den där skrämmande pausbilden den där lördagsmorgonen eller samma februarikväll när pappa och jag tog en tur i SAAB:en istället för TV-underhållningen som också var inställd. Jag fattade att vår statsminister blivit mördad men inte hur stor han var i resten av världen, inte vilken retorisk mästare han var (herregud, han använder ord som vederstygglig!) och definitivt inte vilken utseendemässig förvandling han genomgick under sina år vid makten.

Titta på filmen. Titta honom i ögonen under filmens första timme och gör detsamma under den tredje. Det är något som dött på vägen. Gnistan? Orken? Förväntningarna? Kom verkligheten ikapp honom?

Efter tre timmar framför den här dokumentären kom verkligheten definitivt ikapp MIG. Jag känner mig lite ledsen, lite liten, lite ensam. Världen känns betydligt mindre nu än när jag var liten men samtidigt mycket kallare och hårdare. Det Sverige jag kände finns inte längre. Nu är det nåt annat, nåt som jag på många sätt inte tycker om.

Jag undrar hur förbannad Palme själv hade varit om han levt idag.