Alla förutsättningar var helt perfekta.
Förbokade platser, salongens bästa stolar. Julglada barn som sällskap. Inga måsten som låg och gnagde i bakhuvudet, alla julbestyr har varit klara sedan flera dagar och det var söndag, dagen före dopparedagen och efter visningen väntade ett lyxigt julbord. Varken jag eller barnen hade läst något om filmen, inte tittat på trailern, inte skapat oss förväntningar, åh detta gissel med förväntningar. Allt var liksom så perfekt som ett förväntanslöst biobesök kan vara men ändå med känslan i magen att det vi skulle få se var något extraordinärt.
Tyvärr var detta inte något som alla föräldrar ville känna just precis då. Två barn släntrade nämligen in precis innan filmen skulle börja med varsin papplåda popcorn modell den-största-som-finns och fyra påsar Malacogodis VAR i andra handen, snacks som tydligen skulle fungera som ”muta” från julstressad förälder. Tyvärr nummer två fick dessa barn platserna precis intill oss. Det funkade i ganska precis tio minuter innan min hjärna exploderade.
Människor oavsett ålder som tuggar med öppen mun är det absolut värsta jag vet. Människor oavsett ålder som tuggar crunchy saker med öppen mun är snäppet ännu värre. Människor som har ungefär två miljoner crunchy prylar VAR som ska ätas upp och som sitter fem centimeter ifrån mig och tuggar åtta gånger på varje popcorn kan en dålig dag göra mig så förbannad att jag blir arg på riktigt men jag ville inte bli det. Jag ville behålla min glada julkänsla och min positiva energi så vi löste problemet, vi bytte helt enkelt plats. Vi flyttade oss så långt vi kunde med hopp om att det skulle vara nog för att slippa höra. Det var det inte. Det fanns inte en besökare i salongen som inte hörde detta tuggande och prasslande och det var helt klart gotteprylarna som var dessa barns fokus, inte filmen. Jag orkar inte gå in på den här skiten mer men det är banne mig inte schysst mot någon att föräldrar struntar i att lära sina ungar hur man beter sig bland folk. Basta!
Vad handlar då filmen om? Den handlar om den indiske pojken Piscine, döpt efter en vacker fransk simbassäng. Säkert som amen i kyrkan blir han kallad Pissing i skolan och bestämmer sig därför att han vill kallas Pi. Ingen lyssnar på det heller, inte förrän han lär sig alla decimaler som finns på talet Pi – då sitter namnet!
Pi, hans bror och föräldrar befinner sig på en båt som kapsejsar och Pi överlever. Han är ensam i en livbåt mitt ute på Stilla havet, eller ensam, nej det är han ju inte. Ombord finns en hyena, en zebra, en orangutang och en bengalisk tiger som heter Richard Parker. Mer än så behöver man inte veta om filmen. Ingenting spelar egentligen någon roll, ingenting mer än att du sätter dig väl tillrätta med öppna ögon och upplåst sinne och släpper in detta märkvärdiga äventyr i hjärtat.
Ang Lee har regisserat den här otroligt färgstarka historien som är baserad på Yann Martels bok Life of Pi. Ang Lee, jag säger bara det. Vilken hjälte! Här är en snubbe som vägrar fastna i ett fack. Cruching tiger hidden dragon, Brokeback Mountain, Hulk, Förnuft och känsla, The Ice Storm och nu Berättelsen om Pi, det är alla otroligt vackra filmer inom helt olika genres men Pi är den vackraste av dom alla. Jag häpnar! Jag sitter med öppen mun under flera scener i filmen, ibland kippande efter andan, ibland med ett ååååååååååå som smyger sig ut genom mungipan. Jag märker att Pis livsöde når fram till barnen mer än det gör till mig men det spelar inte så stor roll. Det här är en riktigt skön, spännande och fascinerande filmuppevelse och 3D:n funkar hur fint som helst. Texten är inte ens suddig och skakig.
Om Steven Spielberg fick mig att tro att jag sett dinosaurier på riktigt med Jurassic Park så fick Ang Lee mig att tro på en hel del annat med den här filmen. Jag säger inte vad, inte mer än att det är balla grejer.
(Vi gav den samma betyg alla tre.)
Silver Linings Playbook (Du gör mig galen)
