Etikett: Bernard och Bianca

Publicerat

FILMÅRET 1977

1977. Vilket höjdarår i filmhistorien! Jag baxnar, häpnar och gläds med mig själv för att jag haft ynnesten att få se många av dessa fina filmer såååå många gånger.

Inget att vänta på va? Kom igen nu. LISTA! *klapp klapp klapp* LISTA! *klapp klapp klapp!*

 

 

10. Eraserhead
(Regi: David Lynch)
Jag kan verkligen inte påstå att jag tycker Eraserhead är någon av David Lynchs bättre filmer MEN det är en film som sitter fast när man väl sett den. Jag vet inte om det är det svartvita fotot men på nåt sätt förstärker det allt det surrealistiskt otäcka i filmen, som det där lilla ”barnet” till exempel.

.

.

9. Rabid
(Regi: David Cronenberg)
Nu var vi här igen. Cronenberg-platsen på listan. Rabid är en knepig film (nähääää?) men den är sevärd och extra bra blir det om man ser den på halvt-om-halvt-avmagnitiserad VHS, en såndär som liksom sprakar.

.

.

8. Närkontakt av tredje graden
(Close encounter of the third kind, Regi: Steven Spielberg)
Jag minns stämningen i filmen mer än filmen i sig och jag behöver egentligen se om den för att kunna placera den exakt. Men 8:a känns rimligt.

.

.

7. Bröderna Lejonhjärta
(Regi: Olle Hellbom)
Som barn hade jag ofta och mycket dödsångest, sådär så det ibland knappt var hanterbart. Jag hade otroligt svårt att förstå och acceptera det här med döden och visst, jag har det fortfarande i viss mån, men tanken på Nangijala hjälper mig när jag fastnar i funderingarna, både då och nu. Det blir liksom lite lättare om man tänker på Körsbärsdalen. Astrid Lindgren kunde i alla fall beskriva döden på ett betydligt bättre sätt än präster, föräldrar och andra vuxna lyckades med tillsammans när jag var liten.

.

.

6. Stjärnornas Krig
(Star Wars, Regi: George Lucas)
Det här är ingen storfavorit för mig i Star Wars-sagan men det betyder inte att det inte har på listan att göra. Klart den har. Det här är en jätteviktig film – ju – den är liksom starten på allt som har med Luke, Leia, Han Solo och resten av rymdklabbet att göra.

.

.
5. Haveriplats: Bermudatriangeln
(Airport´77, Regi: Jerry Jameson)
Det är inte bara skräckfilmer som var härliga på 70-talet, var det nåt dom kunde då så var det att svänga ihop rediga konspirationsteorifilmer. Haveriplats: Bermudatriangeln är just en sådan och av allra bästa sort dessutom.

.

.


4. Capricorn One
(Regi: Peter Hyams)
Det är inte bara skräckfilmer som var härliga på 70-talet, var det nåt dom kunde då så var det att svänga ihop rediga konspirationsteorifilmer. Capricorn One är just en sådan och av allra bästa sort dessutom. Att en viss O J är med känns ju sådär men som tur är spelar han inte första fiol. Inte andra heller.

.

.

3. Suspiria
(Regi: Dario Argento )
Jag vet inte riktigt hur man ska beskriva en film som Suspiria men SOM den golvade mig! Färgerna, musiken, den suggestiva nästan operakänslan i bilderna. Allt känns viktigare än själva historien och ändå tycker jag det är en fullpoängare. Förklara det den som kan?!

.

.

2. Annie Hall
(Regi: Woody Allen)
Det finns så mycket att tycka om med den här filmen. New York, en svinccol Diane Keaton med störtsköna kläder, Woody som ser ut som en tennisspelare hela tiden, dialogen, känslan, musiken. Ja, allt.

.

.

1. Bernard & Bianca
(The Rescuers, Regi: John Lounsbery, Wolfgang Reitherman och Art Stevens)
Jag bara älskar den här filmen. Jag har gjort det enda sedan jag var liten och hade den på pip-kassett, en såntdär band som pep när man skulle vända sida i den medföljande boken. Jag kunde hela historien utantill och jag kan den i princip fortfarande. Och just därför kommer jag aldrig kunna se filmen på originalspråk, dom svenska rösterna sitter för hårt rotade i mig. Så när livet ruskar om mig och mattan rycks bort under mina fötter finns Bernard och Bianca där och räddar mig, precis som dom räddade Penny, den kidnappade lilla flickan.

.

.

Mina filmbloggarvänner som också listat favoritfilmerna från 1977 är:
Steffo
Mikael
Henke
Johan
Jojje
Christian

 

Publicerat

Fredagsfemman #251

5. Nedräkning till julkalendern

Och nu pratar jag inte om SVT´s årliga julkalender eller nåt sånt. Jag pratar om att det för första gången kommer dyka upp en sort-of-julkalender här, på bloggen. 1-24 december, varje morgon, som en liten icke-existerande lucka att öppna men kanske läsa? På torsdag alltså, då kört den igång, Fiffis filmtajms filmiska julkalender.

.

.

.

4. Lovesick säsong 2

Tjipp tjopp sa det bara, sen hade jag sett hela säsong 2 av denna puttriga mysiga serie. Så jag skulle vilja tipsa om den. Lagom korta avsnitt, småkul, bra karaktärer, ingen hjärnforskning direkt.

.

.

.

3. Ben Foster

Alltså, vem ÄR den här mannen egentligen? Han har världens i särklass vanligaste ansikte, jag menar, jag som aldrig glömmer ett fejs minns inte hur han ser ut från film till film. Han är en mänsklig kamelont  och en alldeles tokbra skådis. Idag har den senaste filmen med honom premiär, Hell or high water, men jag undrar om inte hans förra fortfarande går kvar på biograferna? Inferno alltså, där spelar han skurken. Så mitt tips är: håll koll på Ben Foster. Du kanske inte alltid hittar honom men ser du hans namn i eftertexterna utan att ha fattat att han var med så vet du att han lyckats med sitt värv – igen. (Har du mån minut över, bildgoogla karln. Du kommer häpna.)

.

.

.

2. Room Escape

Igår testade jag Room Escape och mitt liv kommer aldrig bli riktigt detsamma igen. Jag hade bokat in det som en del av jobbets konferensdag, mest tänkt som en intressant samarbetsövning men det blev väldigt mycket mer än så. Zombie Lab, Bunkern, Prison Break, The Bank, Zodiac Killer, det finns många rum att utforska och i alla dessa har man en timme på sig att lösa problemet annars går ALLT åt helvete. Som i mitt fall igår, det blir en zombie outbreak precis utanför dörren. (Läs mer här. Och testa vettja!)

.

.

.

1. SE VÄRLDENS BÄSTA DISNEYFILM PÅ STOR DUK PÅ SÖNDAG

Detta är ett evenemangstips jag bara inte kan undgå att sätta på veckans förstaplats. På söndag visar nämligen Cinemateket (i Stockholm) Bernard & Bianca. Kl 14.00 startar filmen och det är gratis för alla filmiska finsmakare under 15 år. Läs mer om visningen här och vill du hitta en vettig anledning till att se filmen, läs min recension så ska vi se om jag kan övertala dig.

Publicerat

Dagens duo: BERNARD OCH BIANCA

Jag lyssnade på sagan om Bernard och Bianca sååååå många gånger när jag var liten att nu när jag ser filmen i vuxen ålder minns jag hela dialogen och vartenda ljud, jag kan det utantill rent reflexmässigt. Ganska läskigt egentligen vad barndomssagor sätter sig. Just därför är det ganska svårt att se filmen helt objektivt. Sån tur att jag inte behöver göra det.

Här är berättelsen om Bernard och Bianca, två möss som jobbar på den internationella räddningskåren Hjälpa. Det är en djurisk variant av FN skulle man kunna säga och huvudkontoret är faktiskt beläget i FN:s huvudkontor i New York, med ingång genom ett litet hål i väggen.

Det har hittats en flaskpost från en flicka som heter Penny som ber om hjälp och en tuffa musquinnan Bianca och den försiktige vaktmästaren Bernard från räddningskåren bestämmer sig för att försöka hitta henne.

Penny bor på barnhem och drömmer om att bli adopterad av en riktig familj. Med ledsen blick ser hon dom sötare småflickorna försvinna från barnhemmet med sina nya föräldrar, själv blir hon kvar med nallen Teddy som enda trygghet. Penny är ett enkelt byte för den onda Madame Medusa, tanten som kidnappar Penny för att få henne att klättra ner i en brunn och leta reda på skatten som finns därnere, den stora diamanten Djävulsögat.

Jag älskar den här historien! Den har alla ingredienser som gör en tecknad film sevärd för alla åldrar. Den är spännande, den är har karaktärer jag bryr mig om, den har med små charmiga filurer som värmer hela hjärtat (ljudet när trollsländan Evinrude blir andfådd till exempel, så jääääävla sött!), den har bra musik, fina låtar, den är sorglig, den är rolig, den är väldigt mörk för att vara en Disneyfilm, den tar upp frågor som kan bli samtalsämnen långt efter att filmen är slut och den är precis lagom lång.

Säg den Disneyfilm (förutom denna) som lyckas få in ämnen som dåligt självförtroende, flygrädsla, ensamhet, ondska, psykopati, sociopati, ångest och vidskeplighet och samtidigt baka in empati, styrkan i att hjälpas åt, framtidsdrömmar, kärlek, samhörighet och läskiga krokodiler.

Jag skulle helt enkelt säga att Bernard och Bianca har allt!

Som filmduo är Bernard och Bianca lite som Yin och Yang. Dom kompletterar varandra och dom tycker om varandra men jag kan inte säga att det sprakar nån het passion mellan dom direkt, jag vet inte ens om det är det som är meningen. Bernard och Bianca känns som två väldigt goda vänner som gillar varandras sällskap.

 

 

.

.

Publicerat

Fredagsfemman #141

5. Vad är det för fel på folk?

Biobesökare vallfärdade i flera veckor efter premiären för att se Colin Nutleys magplask Medicinen. När det gäller Hallonbåtsflyktingen är det ekande tomt i salongerna. Jag såg om den igår kväll, vi var typ tjugofyra personer på Filmstaden Söder 1, ungefär tvåhundra pers för lite. Eller tre. Fan, den är ju skitrolig! Varför lyssnar biobesökare på kända recensenter när det gäller Hallonbåtsfilmen men inte när det gäller Colin Nutley?

.

.

.

4. Pappans gardiner

Jag har med stor glädje sett dokumentären om Zlatan som gått på Kanal5. Men hur häpnadsväckande många av hans mål är, hur cool han än verkar vara som person så minns jag allra bäst när hans pappa Sefik visade upp Zlatanrummet (aka vardagsrummet) och hur stolt han såg ut över dom specialsydda gardinerna. GARDINERNA! Med sonen på! Världsklass!

.

.

.

3. Gå i barndom

När volymkontrollen som kallas livet är vriden på max och det bubblar och fräser mellan öronen av allt man måste komma ihåg, göra, fixa, greja, möten, tankar, klockslag, drömmar, papper och annat kul, finns det något bättre såna dagar än att gå i barndom? Att ta fram tuschpennor och en Bamse-målarbok (en sån med färdigritade motiv som bara ska ifyllas) och stoppa i Bernard och Bianca-DVD:n i spelaren? Personligen blir jag lugn som en filbunke av det.

.

.

.

2. Reality

Nu är biljetterna släppta för årets upplaga av Stockholms filmfestival. Programmet känns mer fullmatat än förra året, ändå hittar jag bara EN film som jag är alldeles superpepp på. Quentin Dupieux nya film Reality. Det är en fascinerande snubbe den där Dupieux.

.

.

.

1. Meningen med livet

Nästa vecka är det äntligen dags att få svar på den stora frågan – vad är meningen med livet. Vem kunde tro att svaret skulle komma från en scen på Cirkus och att det är Alex och Sigge som satt inne på informationen?

.

.