Etikett: Bert Åke Varg

Publicerat

GLADA HÄLSNINGAR FRÅN MISSÅNGERTRÄSK

Det finns ett visst värde i att få precis det man förväntar sig.

Beställer man en Big Mac så vet man att den smakar precis som en Big Mac. Man förväntar sig ingen saftig lammfärsburgare men heller ingen skolbespisningsskosula mellan två rostbröd.

Köper man en biljett till Glada hälsningar från Missångerträsk så förväntar man sig inget ångestdrypande drama eller actionstänkare, man förväntar sig ett småkuligt ytligt tjejigt romantiskt tidsfördriv som man glömmer i samma sekund som man lyft rumpan från biosätet och vet du, det är okej! Det är helt okej att vilja se sånt ibland och därför är det mer än okej att filmen ÄR precis som man tror.

Här köps ingen gris i säck, här snubblar Martina Haag och hon åker rullator och Ola Rapace är grinig och skäggig men charmig ändå och Bert-Åke Varg är ett såndär as till egoistisk gubbjävel som jag hoppas kommer dö ut i och med 30-talisterna. Det finns ingenting av förändra-världen-mentalitet, det är noll procent ledsen-klump-i-magen-scener och det närmaste Carpe Diem man kommer är att Martinas Erik-tatuering på överarmen zoomas in ett par gånger men den är numera snyggt övertatuerad med ett mer passande mönster.

Mellanmjölk är riktigt gott ibland.

Jag såg filmen tillsammans med Henke på Malmö Filmdagar. Klicka här för att läsa vad han tyckte om filmen. Sofia har också sett den men på hemmaplan. Här är hennes tankar om filmen.

Vill du höra mig prata om filmen så kan du lyssna på avsnitt 3 av podcasten Snacka om film.

Publicerat

Veckans klassiker: SNÖVIT OCH DE SJU DVÄRGARNA

Precis som att den där kvinnan i reklamfilmen inte bara är tandläkare utan mamma också så är Snövit så mycket med än den där dansande kjolfladdraren på julafton.

Långfilmen Snövit och de sju dvärgarna gjordes redan 1937 och det är en svindlande tanke. 1937, det var på Stalin, Hitler och Mussolinis tid. Jättelänge sen, nästan så länge sen så det är svårt att tro att det fanns blyertspennor. Men det gjorde det ju. Det fanns massor med blyertspennor då och det bevisar den här filmen mer än väl. Så fruktansvärt välgjort, det här är tecknad film när den är som allra allra bäst.

När jag såg filmen som helhet första gången var jag vuxen och det var på bio. I en av cigarrlådesalongerna på gamla Rigoletto satt jag tillsammans med tre andra och bevittnade denna klassiker och jag skrattade så jag trodde jag skulle dö! Dom musikaliska delarna av filmen fungerar som lustgas om man är på det humöret. Känslan, vibratot när Snövit sjunger, det gick inte att hålla sig för skratt. Nu har jag sett filmen ett par gånger till och skrattar inte längre, inte så högt i alla fall. Jag tycker det är fint liksom. Högtravande men fint.

Filmen är som ett plåster för själen. Dvärgarna är ju både glada och buttra och tokiga och sömniga och med den där lille Toker som grädde på moset, han som jag kallade farmor när jag var liten för att dom var så lika. Historien är kanske inte jättespännande eller supergripande men den funkar. Elaka styvmammor och fagra tjejer i gula kjolar brukar funka på film.