Etikett: Betyg 1

Publicerat

SOVA MED FIENDEN

I avdelningen ”filmer från (inte jättemycket) förr som inte åldrats med den äran” har turen nu kommit till hustrumisshandlardramat – ”thrillern” – Sova med fienden med Julia Roberts. SÅ långt är allting gott. Julia Roberts är sevärd, då som nu. Filmens stora PROBLEM stavas Patrick Bergin som i rollen som bad guy/hatobjekt/patriarkat-as/vider/praktarsel/övergreppsman skådespelar som om han vore en del av Galenskaparna och After Shave. Det är uppspärrade ögon modell visa-mängden-vit-ögonglob-och-du-vinner-en-målarlåda och han vinner VARENDA målarlåda som existerar. Han är hemsk, God damn it vad dålig skådis han är! Att han dessutom har sånadär beiga 90-tals-herrbyxor som är sladdriga i benen men sitter åt liiite i grenen så man ser kalsongkanten, alltså jag vill SPY så ful är han! Julias andra kärlek i filmen spelas av Kevin Anderson och det är faktiskt precis lika illa, minus våldsamheterna.

Jag förstår att Julia Roberts var den klarast lysande stjärnan när det gäller den här filmen anno 1991, det är svårt att misslyckas med detta när hon har två rediga klåpare som medspelare. Manuset lider också en del både av logiska luckor och engagemang för när hon flyr och det bara har gått 20 minuter av filmen förstår man att man behöver bita REJÄLT i kudden för att orka ta sig i mål.

När jag såg filmen på bio när den kom gav jag den ett betydligt bättre betyg än jag kommer göra nu. Detta beror nog mest på att mitt tålamod med idioter är slut.

Betyg när jag såg filmen 1991:

Betyg när jag såg filmen 2019:

Publicerat

DUMPLIN’

Find out who you are and do it on purpose. 

Så står det på affischen.  Kan det vara som så att man får lite av en ”The greatest showman-vibb” här? Ja, den är inte helt tokig faktiskt. En tonårings-greatest-showman-this-is-me-känsla.

Willowdean, även kallad Dumplin´(Danielle Macdonald) är en plus-size-tonårstjej som kämpar med sin självbild. Hennes mamma Rosie (Jennifer Aniston) är supervacker och det är mamman som anmäler sin dotter till skönhetstävlingen Miss Teen Bluebonnet. Hon gör det inte för att hon tycker att dottern är urtypen av en ”skönhets- Miss”, hon gör det som en protest, för att visa att alla är fina som dom är. Detta startar en smärre revolution i den lilla Texas-staden då fler än Dumplin´bestämmer sig för att vara med.

Det här är en film som är så uramerikansk sockersöt att jag får kväljningar. Självklart är baktankarna goda och nånstans önskar man ju att alla verkligen är lika mycket värda och att alla känner sig vackra inifrån och ut MEN skönhetstävlingar som fenomen känns otroligt passé (tycker jag) och hela filmen hänger på att man tycker att dessa tävlingar är relevanta.

Dolly Parton står för en del av musiken, Jennifer Aniston fyllde på ditt botoxkonto och det finns säkert dom som ropar hallelujah åt alla dessa öppna dörrar som sparkas in. Själv vill jag mest spy faktiskt.

Publicerat

En ladylike sommar: GREY LADY

Doyle (Eric Dane) har fått både sin syster och sin poliskollega mördade och han vill inte ge upp letandet efter mördaren. Eller som han säger själv med tryck i rösten: ”I´m not gonna stop, brother!”

I mångt och mycket känns Grey Lady som en höstfilm. Lite ledsamma stråkar ackompanjerar naturbilderna av ett turistfritt Nantucket. I mångt och mycket känns filmen även som en Harlequin-roman i filmformat fast utan attraktiva läkare med sammetsbruna ögon och/eller nån fräsch ridlärare med lågt skurna Lee-jeans. Det radas upp en hel del riktigt fåniga scener, ett exempel är när ett bluesband spelar på en ”festival” i stan och publiken består av sex generiska tonårsflickor som gungar simultant fram och tillbaka och den som ”spelar” på trumpeten inte ens har den i närkontakt med läpparna.

Allt känns väldigt….B….om jag ska vara snäll. Som ett bortklippt avsnitt av Morden i Midsomer eller ett sämre Beck-avsnitt (fast på engelska). Det är definitivt inte något som håller för en hel långfilm. Den som yppade citatet som hamnade på affischen, ”Masterful….thriller” har nog aldrig sett en film förut. Nix pix, det här var inte bra. På´t igen nästa lördag!

Publicerat

OVERBOARD

Anna Faris har sprutat in en massa artificiella grejer i överläppen och ytan mellan näsan och läppen – och så långt är allt fine. Alla får göra precis som dom vill. Problematiken blir dock påtaglig när hon försörjer sig som skådespelare och borde vilja att vi som tittar fokuserar på något annat än denna förstorade yta.

Eugenio Derbez är den mexikanske skådespelaren som gjorde ett sånt himla bra jobb i filmen Instructions not included. Här repriserar han Kurt Russells roll i Tjejen som föll överbord och Faris gör således Goldie Hawns karaktär för ja, Overboard är en remake på Overboard från 1987, den som på svenska fick titeln Tjejen som föll överbord.

Ingenting i denna film är tillräckligt bra för att rättfärdiga denna remake. Ingenting. Jag ids inte skriva ett ord till om denna undermåliga produktion. Nog är nog och nog är nu.

 

Publicerat

HELL RIDE

Larry Bishop regisserade en film 1996 och sen gjorde han nästa 2008 och har en film i pre-production för närvarande. Tre filmer under ett helt liv. Som skådespelare har han gjort desto mer även om han aldrig blivit något namn för den stora massan. Hell Ride är mellanfilmen, den som kom 2006, och den har Dennis Hopper i en av huvudrollerna. Dennis Hopper! Jag trodde en kort stund att det här kanske var hans sista film (eftersom han dog 2010) men hade faktiskt elva rollprestationer kvar i kroppen mellan 2008 och 2010. Imponerande!

Så…vad har vi här då? En film som handlar om två rivaliserande motorcykelgäng, The Victors and The Six-Six-Six, som bråkat i årtionden och som inte verkar vilja lägga ner stridsyxan. Det är Dennis Hopper, Michael Madsen och filmens skapare Larry Bishop i dom stora rollerna. Lägg dessutom till Vinnie Jones och David Carradine och vad har vi då? Det är inga mjukisdjur till killar det här, det är liksom Hollywoods hårdingar i en och samma film.

Att läsa litegrann om filmen på IMDb innan man ser filmen var…intressant. ”This movie was absolutely horrible”. ”One of the worst movies ever made”. ”It’s not even worth your time renting it just so you can say you witnessed the car crash. You shouldn’t even be reading these reviews. I shouldn’t even be writing one”. ”Don´t waste your time”. ”Terrible”. ”A vigorously polished turd”. Jag kan inte låta bli att känna en viss nyfikenhet. Vad är det frågan om? Kan det verkligen vara så himla illa?

Scrollar man lite längre ner bland recensionerna blir det annat ljud i skällan. ”100% badass”. ”I seem to be in a distinct minority here. Seems like most people, to quote Roger Ebert, hated, hated, hated this movie. But I loved it. God Bless Quentin Tarantino for commissioning Lary Bishop to make this movie. God bless the Weinsteins for coming up the with the (small) budget”.

Jag langar hyrpengen på SF Anytime och sätter mig väl tillrätta. Det här kan verkligen bli precis vaaaad som helst.

Åttio minuter senare.

Ja, vad fan ska man säga egentligen? Visst var filmen snygg sådär som på ett Tarantino-vis, allt är coolt så man dör MEN MÅSTE ALLA KVINNOR VÄSA HELA TIDEN? Och måste dom åma och kråma sig i dörrposter och väsa om att dom vill bli knullade fast man inte på något sätt kan förstå VARFÖR dom vill bli knullade av just den där svettige karln som inte är det minsta vare sig trevlig eller ens tillmötesgående. Och alla män, varför är dom som dom är? Mitt tålamod är verkligen inte boostad av braigheter när det kommer till våldsamma män som dödar och har sig till synes utan ens en agenda.

Jag försöker tänka tvärtomtanken. Jag försöker fokusera på OM det hade varit äldre fåriga öldrickande balla kvinnor i skinnbyxor som betedde sig som männen i filmen och unga väsande vältränade pojkar som åmande och hest bad om att få bli påsatta…nej, nej, det funkar faktiskt inte i alla fall. Det är inte genus-o-metern som stör mig, det är att 1. filmen egentligen helt saknar manus och 2. filmen känns som en ursäkt att få filma lite balla scener och stapla dessa på varandra.

Okej, helt oäven är filmen inte, det är inte en etta men nåt bestående men eller minne kommer den inte ge mig. Annat än det där putsade dörrvalvet mot vilken den unga tjejen svankade sig konkav för att få chansen på lite smutsig bikersnopp. Kändes mer som Cirkus Cirkör än Hell Ride.

Ps. Jag ångrade mig när jag pratade om filmen i podden. Klart som FAN det är en etta.

 

 

Tack till Hasse som gav mig och Steffo uppdraget att se denna film. Jag hade ALDRIG sett den utan hans hjälp. 

Publicerat

KUSO

När filmspanarvännen Jojje skriver om en film som Kuso är det klart att mina tentakler börjar spinna. Han skriver att ”det här var en äkta skitfilm, bokstavligen. Det finns nån sorts ramhandling om en jordbävning som drabbat Los Angeles. I övrigt handlar det om kroppsskräck, kiss, bajs, bölder, anusvarelser, sex med bölder” och samma kväll som hans recension publiceras har jag loggat in på SF Anytime och hyrt filmen.

Ja, precis, den finns att hyra där. Bara DET är underligt. Kuso känns nämligen som en såndär film som ingen mer än en promille av en promille av världens befolkning skulle finna det minsta glädje i att se men samtidigt är det (nog) noll promille av världens befolkning som skulle säga att filmen är värd 39 spänn.

Kuso är en film som inte ens en wackofilmsälskare som jag finner det minsta underhållande. Den är liksom bara äcklig men inte ens äcklet är äckligt på ett ”bra” sätt. Det är vårtor och sperma och anuslarver och fekalier men det är inte alls den typ av body horror som jag läst att den skulle vara så jag blev faktiskt (om man nu kan säga detta om en film som Kuso) lite besviken. Den här filmen bjussar liksom inte på något som är ”på gränsen av vad man klarar av att se”, den är bara provocerande dålig. Sämst skulle jag säga. Kanske den sämsta filmen jag sett på 2000-talet. Ja, tamejfan, det är nog det.

Publicerat

Röd lördag: RED KNOT

Den bångstyrigt kortskäggige Peter (Vincent Kartheiser) har precis gift sig med den mörka skönheten Chloe (Olivia Thirlby). Dom pussas till saktfärdig pianoklink, busar och pratar i munnen på varandra när hon försöker klippa hans skägg i extrem närbild. Det här är två människor som är obrydda om kläder och smink, det är noppig secondhand överallt men det spelar ingen roll, dom är ju snygga ändå, sådär som hipsters i indie-filmfestival-filmer är. Sådär som hipsters i mammatidningar med glassigt papper ofta är. Otvättat rufsigt hår men flawless ändå, ja du fattar. Sådär som väldigt få av oss andra kommer undan med. Jag skulle se ut som en uteliggare med den minimala piffningen. Nåja.

Peter och Olivia passar på att åka på bröllopsresa till Antarktis av alla ställen på jorden. Dom sover i våningssäng på ett fartyg där även valbiologen Roger Payne (spelas av Roger Payne himself) checkat in. Peter har nämligen en baktanke med resan, han vill skriva en artikel om Payne som han ska sälja vid hemkomst och han blir mer och mer investerad i skrivandet och mindre och mindre i sin fru. Hon känner sig osedd och icke-bekräftad och beslutar sig för att byta rum, att sova själv. Tadaaaah!

Red Knot är skriven och regisserad av Scott Cohen och det här är hans första och hittills enda film. Det kanske inte gör så värst mycket om filmskapandet stannar där känner jag. Red Knot är nämligen något så frustrerande som en långfilm som inte känns klar. Jag hyrde den för 49 kr på Itunes, klickar i att jag vill ha undertexter men inga undertexter dyker upp. Fine, så långt allt väl, det är inga problem. Trodde jag. Det visar sig att den som blivit anställd som ljudmixare kanske inte riktigt behärskade sitt jobb till fullo då många många scener har så hög musik och/eller bakgrundsljud att det är stört omöjligt att höra vad som sägs. Lägg därtill att många pratar med (väldigt) bruten engelska så språket är inte helt självklart även om jag försöker läsa på läpparna.

I mina ögon är det här en festivalfilm när den är som allra allra sämst. Ledsna stråkar, en självmordsbenägen cello, pianoplinkeplonk och ett skitnödigt sätt att berätta en ytterst svag historia på. Det finns dock en användare på IMDb som försöker beskriva filmen men även hen tar i så hela badrummet sprutlackeras. Läs och begrunda. Diskutera sedan i smågrupper.

”Drawing attention to the poles within each of us, the impressionistic story oscillates between the super-confined interiors of the ship and the vast open spaces of Antarctica. In the end, it’s not until Chloe and Peter are lost – perhaps literally, perhaps metaphorically – in the Antarctic ice that they discover how essential one is to the other.”

 

 

Det här recensionen är en del av temat Röd lördag. Ett gäng lördagar dyker det upp röda filmer här på bloggen och här kan du kunna läsa vilka filmer jag skrivit om.

Publicerat

BACKTRACE

Här ska du få läsa en filmsynopsis som inte går av för hackor:

”“After suffering a brain injury from a bank heist gone wrong, MacDonald (Modine) develops amnesia and is put into a prison psychiatric ward. Following his seventh year in evaluation, he is coerced by an inmate and a ward doctor (Guzman and Williams) to break out of prison and injected with a serum that forces him to relive the life he’s forgotten. MacDonald must now elude a local detective (Stallone), a toughened FBI agent (McDonald) and the drug’s dangerous side effects in order to recover the stolen money all while confronting his past.”

Jag erkänner utan omsvep att TROTS att jag läst denna synopsis både en och två och tre gånger så valde jag att lägga 49 skattade kronor på att hyra filmen på Itunes. Sylvester Stallone är med, det räcker för mig och det är samtidigt DET som gör mig så irriterad. Det är ju därför Sylvester Stallone ÄR med i filmer som denna och Escape Plan 2.

Han är dragplåstret. Han är den goda desserten på sågspånsrestaurangen. Han är den maskrosen på den asfalterade kundparkeringen. Han är anledningen till att jag höjer på ögonbrynen och väljer att se en film som ingen kunnat få mig att se utan honom på omslaget. Det är så det funkar. Det är det som ger skådespelare som Sylvester Stallone mat på bordet mellan storfilmerna.

Den här filmen är dum som färgblind rasist och trots att Sylvester Stallone verkligen inte gör mig besviken dom minuter han är med i bild (den absoluta slutscenen är jättefin) men det hjälper inte, filmen är totalkass.

Glöm inte kolla in The Ultimate Sylvester Stallone Topplista för att se var på listan Backtrace hamnar. Här är länken dit.

Publicerat

Röd lördag: RED LIGHTS

Finurliga övernaturligheter med Robert De Niro, Sigourney Weaver, Cillian Murphy och Elizabeth Olsen. Låter rätt okej va? Intressant rollista och den spanske regissören som gjorde Buried (med Ryan Reynolds) bakom spakarna. Rodrigo Cortés heter han. Allt känns fine så långt. Att filmen bara har sju år på nacken och att jag inte hört så mycket som en ekorre viska om den kanske borde få mig på andra tankar men nej, jag tror gott om filmen tills motsatsen är bevisad.

39 kronor kostar det att hyra denna film på Itunes. Jag får ha filmen i 48 timmar. Kan se den hur många gånger jag vill under två dygn. Lyxigt va? Nu visade det sig att det enda som var lyxigt med dessa 48 timmar var att då jag somnade hela tiden tog det mig två dygn att ta mig igenom filmen. Måste ju jobba lite mellan varven också. Fast, ärligt talat. Hur jag än vrider och vänder på den här filmen så ÄR. DEN. INTE. BRA.

Tom Buckley (Cillian Murphy) är assistent till psykologen Margaret Matheson (Sigourney Weaver) och tillsammans utreder dom paranormala händelser, försöker sätta hittipåfolk som luras med att dom är synska men i själva verket har en massa kameror och bakgrundsfolk som hjälpredor i svindleriet. Matheson har nånslags antagonist i den blinde klärvoajanten Simon Silver (Robert De Niro) som nu, oförklarligt och efter 30 år, är på tapeten igen.

Det här är en film som har ett manus av servettstorlek (precis som Buried) men utger sig för att vara nåt slags smart skrivet mastodontberättelse i åtta IT-tjocka delar (och då menar jag åtta IT/Det-böcker där både del 1 och del 2 är komprimerade). Slutresultatet blir att någonting som lovar tjockt levererar lövtunt och luckorna i manus är Marianergravsdjupa. Jag blir nästan förbannad för att det är så uselt genomfört alltihop. En film som Sharknado 3 utger sig inte för att vara Oscarsmaterial, alltså blir man varken besviken eller arg när det är kass, men Red Lights är den totala motsatsen. Lägg. Inte. Ner. Något. Varken. I. Kronor. Eller. Minuter. På. Den. Här. Smörjan. Tack för mig. Hej.

 

 

.

Nästa lördag kommer en annan film med rött i titeln. Förhoppningsvis en bättre sådan.

Publicerat

Röd lördag: RED DAWN


Dagens film är en remake på filmen Red Dawn (Röd gryning) från 1984, en film med en rollista som kan få alla oss 80-talsfreak att gå ner i blöt spagat: Patrick Swayze, Lea Thompson, Charlie Sheen. Jennifer Grey, C. Thomas Howell, Harry Dean Stanton och Powers Boothe.

I 1984-filmen är det tredje världskriget som verkar vara nära ett utbrott när Sovjetunionen attackerar USA och vi får följa ett gäng (mestadels) ungdomar som försöker hålla fortet i en liten stad i mellanwestern. I 2012-års version är det Nordkorea som invaderar USA och dom unga grabbsen i grannskapet med hemvändande U.S Marine Jed Eckert (Chris Hemsworth) i spetsen ska försöka bringa ordning och reda samt, så gott det går, slå tillbaka.

En sak som filmen har som ett plus är Chris Hemsworth i helt rätt roll. Han är trovärdig som militär och han den auktoritära vuxenpersonen i det för övrigt unga gänget. Han pratar med släpig men tydlig röst, ungdomarna lyssnar när han säger sanningar som ”när man slåss på sin egen bakgård, för sin egen familj så är det inte lika hårt och det ger mer mening”. Okej, kalla mig Fiffi Frågetecken för jag fattar inte ett jota men vad gör det, han får ungdomarna med sig. ”Det här är bara ett ställe för dem men för oss är det vårt hem”. Rimligt ändå.

Annars tycker jag hela filmen är ett enda stort frågetecken gällande existensberättigande. Varför gjordes det en remake på just denna historia? Behövdes det verkligen? Verkligen?!?! I min värld är det ett stort och entydigt no-no. Jag får kräksmak i munnen då dom überpatriotiska flosklerna liksom aldrig slutar komma. ”Vi ärvde vår frihet, nu är det upp till oss att slåss för den”. JAG HÖR DIG CHRIS, JAG HÖR DIG.

Det är fullt möjligt och kanske mer förståeligt om/att det här är en film amerikanare kan ta till sig. Resten av världen borde sitta med en bekymmersrynka mellan ögonbrynen precis som jag och räkna på vad 65 miljoner dollar hade kunnat för nytta som bistånd till något fattigt land istället. 8 067 600 000 vattenreningstabletter eller 4 482 759 vaccinpaket från Unicefs webshop till exempel. Vill man inte spy litegrann, vill man inte det?

 

 

Filmen finns att se på Netflix. Bland annat. Här kan du läsa mer om Röd lördag-temat och filmerna som varit med.

Publicerat

24 HOURS TO LIVE

Snälle söte lille rare vad lite tålamod jag har med idioti.

Jag hade sett fram emot den här filmen REJÄLT kan jag säga, actionfräs med Ethan Hawke och Rutger Hauer minsann och detta trots att Herr Hawke ser ut som en blandning av Mark Wahlberg och en bergsgorilla på affischen. Det är inte så lätt med photoshop som man kan tro. Uppenbarligen. Det tog dock bara några minuter in i filmen innan kan kände att mjäääää jag ä nog inte mä här riktigt och den känslan höll *kors i taket* i sig ända till det knepiga slutet.

Det pratas om Afghanistan och Afrika men utspelar sig i Kapstaden. Ethan Hawkes Travis Conrad (TRAVIS CONDRAD, VA??) har förlorat fru och son, är utom sig, ledsen, tröstas av svärfar Rutger Hauer och sen vips var HAN ute ur bilden. Travis är visst lönnmördare också och nån mysko tjomme erbjuder honom två miljoner dollar OM DAGEN för att leta upp och avrätta en 26-årig snubbe. TVÅ MILJONER KRONOR. OM DAGEN. Det är ungefär huuuuur o-troligt som helst hur bra prickskytt han än är. Finns ju folk som skulle göra det för en tusenlapp, kom igen, hur svårt kan det vara?

Nåja. Tjommen är ju ledsen, bitter, knarkig och ensam så han säger såklart ja och sen börjar en typ av film som mest liknar ett brainstormningsmöte på ett behandlingshem för schizofrena med extremt dålig smak. Det drar åt hämndhållet, den skjuts en del och sen…..sen…..dör Travis! Och sen vaknar han till liv med ett chips i armen. Ett chips med en klocka som räknar ner. Han har 24 timmar kvar att leva för att nån mysko sjuksköterska sköt honom full med giftigt hokus-pokus-medel och alltihop verkar ha varit okejat av Travis BÄSTA KOMPIS.

Orkar fan inte mer nu. Orkar inte förklara. Förhoppningsvis har min lilla text skrämt dig en smula så du inte – som jag – lägger 49 spänn på Itunes för att kolla in smörjan. Ethan Hawke gör givetvis sitt bästa för att reda upp skiten men inte ens han lyckas den här gången. Den är oräddbar, filmjäveln.

Publicerat

ALL I SEE IS YOU

Om jag inte visste bättre skulle jag tro att All I see is you är regisserad av en filmskolestudent som suttit och onanerat framför Terrence Malicks filmer sen slutet på nittiotalet. Det var lite segt där mellan 1998 och 2005 när det bara fanns EN film (förutom ett par svårhittade 70-talsrullar) men hej och hå, vem kunde ana vad kul man kan ha till Den tunna röda linjen?

Skämt åsido, verkligheten är inte så som i min fantasi för dagens film är faktiskt regisserad av en riktig räv i sammanhanget – Marc Forster. Han har gjort filmer som Monster´s Ball, Finding Neverland, Flyga drake, Quantum of Solace och World War Z. Och All I see is you aka det fula barnet som borde ha runnit ut med badvattnet?

När fotografer försöker sig på att vara pretentiösa utan att ha fog för detta i berättelsen – i detta fall exempelvis genom att filma genom ett akvarium med fokus på en liten fisk istället för på människan på andra sidan glaset, eller på en mot ett fönsterbleck fimpad cigarett i extrem närbild – då slår tröttman till på undertecknad. Prettoströmbrytaren klickar på OFF och jag får klåda över hela kroppen. Det zoomas in genom jalusier, jag får se en lillfingernagel, en ensam tår, ihopmorfade bilar på en motorväg. Att gestalta en kvinnas eventuella synnedsättning genom konstnärliga kameravinklar har aldrig gjort nån människa glad, än mindre ökat förståelsen för den utsatta karaktären.

Trevliga skådespelarna Blake Lively och Jason Clarke kan inte rädda detta sjunkande skepp hur mycket som än tuggar på underläpparna och snurrar på vigselringarna. Stackars satar, undrar om dom anade hur slutresultatet skulle bli?

Finns att hyra på Itunes för 49 kr. Inte värt pengarna, inte för fem öre.

Publicerat

Skräckfilmsveckan: THE WOMAN IN BLACK 2 – ANGEL OF DEATH (2014)

Det är 1941, det är mitt under brinnande krig och London bombas för fullt. En småskollärare vid namn Eve Parkins (Phoebe Fox) rymmer med en grupp mer eller mindre föräldralösa barn till ett slott strax utanför staden. Slottet heter Eel Marsh House. Ringer det en klocka? Det är alltså samma hus som Arthur Kipps (Daniel Radcliffe) höll till i 1916 i Woman in black (från 2012) och även i original-TV-filmen med samma namn från 1989.

Jag gillade originalfilmen och jag gillade remaken men det här är verkligen en urvattnad soppa även om receptet kanske är rätt likadant i alla tre filmerna. Framförallt, här kommer ett rejält tips om du tänkt se filmen: se den på natten, ingen annan tid på dygnet. Jag hyrde den en sen eftermiddag men fick pausa filmen för jag såg ingenting. Den är otroligt mörkt filmad, ibland kolsvart, sådär så jag nästan trodde att filmen ”hoppat ur” och visst, det är stämningsfullt med skräckfilmer som inte utspelar sig i rent dagsljus meeeen kom igeeeeen, det här är gränsfall till löjligt.

Det finns ett par scener som är snygga, som känns genomarbetade och okej men det gör inte att filmen kan få godkänt. Det är väldigt lite i filmen som är bra faktiskt. Den lille pojken Edward kommer jag minnas bäst. Hans uppsyn, hans ensamhet, den nådde fram till mig. Bra gjort!

 

 

Dagens film finns att hyra på Itunes om du blir nyfiken (39 spänn. Inte värt pengarna om du frågar mig).
Idag skriver Johan och Sofia om några helt andra filmer.

Publicerat

Skräckfilmsveckan: LADY PSYCHO KILLER (2015)

Om man tycker att det är en tillräcklig grund för att göra en skräckfilm att man vill visa en kvinna som dödar en massa män, då är Lady Psycho Killer något för dig. Om man däremot uppskattar andra delar av filmskapande såsom skådespelare som kan sitt jobb, snyggt foto och bra gjorda effekter då bör man lägga benen på ryggen och ”göra en Usain Bolt” så fort denna film kommer upp på tal.

Jag tänkte ge förslag på två typer av texter om denna film, en hyllande och en inte så vidare värst positiv. Den första är en recension skriven av skribenten MGDSQUAN på sajten Horror Society.

”Lady Psycho Killer is awesome. I thoroughly enjoyed my viewing, but I’d understand if you fail to agree. It’s a fluid yet complex mash-up of horror, drama and comedy that can be closely equated to American Psycho 2 meets Clueless. In the second feature film from director Nathan Oliver, a young college student (Kate Daley) goes on a maddening, bloody journey of self discovery. As she learns more and more about her dark desires and how she views the world – and the men – around her, the body count rises at an alarming rate behind the back of her new lover. Between the hacking and slashing and the voice-overs playing in her head, Lady Psycho Killer is a psychological horror-comedy that gets it right! — So, what does Lady Psycho Killer have to offer besides a successful mash-up of genres and a layer of 1980’s sensuality? Well, the murderer is a woman, and that’s definitely something that isn’t highlighted nearly enough. ”

Det här är en kort text av en svensk bloggare från sajten Fiffis filmtajm.

”Det är nåt med dom där indieskakiga, smala och till synes noll-budget-producerade filmfestivalskräckisarna som gör mig heligt förbannad. Jag är en tänkande person, jag förstår prylar och jag inser att regissören och manusförfattaren Nathan Oliver antagligen vill berätta något om samhället idag, om exploaterande av kvinnor, av hur många as till män som passerar dom flesta av kvinnligt kön vid något tillfälle i livet, om hämnd, om styrkan hos kvinnor MEN det enda jag upplever är att han via denna blonda dockiga uppenbarelse lägger ännu mer lök på laxen att kvinnor trots allt ÄR ”sämre” (och detta för att huvudrollskaraktären Ella uppenbarligen är psykopat och inte alls en ”stark kvinna”). Sen tycker jag det är skitilla när man använder Fun Light Hallon som blod i skräckfilmer. Ett jävla NYS! Lingonsylt? Har du hört talas om LINGONSYLT, Nathan??”

Jag misstänker – och hoppas – att Sofia och Johan har sett andra filmer än Lady Psycho Killer just idag. Klicka på deras namn för att se vilka filmer som göms där.

Publicerat

Skräckfilmsveckan: CANNIBAL GIRLS (1973)

Halli hallå Ivan Reitman, nu hälsar vi dig välkommen till den här skräckveckan.

Ivan Reitman är alltså regissören bakom filmer som Ghostbusters, Twins, Dagispappan, Junior, Dave och Draft Day och är således inte känd som någon skräckman direkt men nu ska vi vrida klockan tillbaka ända till 1973 och hans andra långfilm i karriären, Cannibal Girls. Mumsigt hungriga damer, blod och kroppsdelar, det är väl vad man kan vänta sig, är det inte?

Jo, jag tycker nog att jag hade rätt förväntningar på filmen, trodde kanske att den skulle ha en komisk touch men ändå mer mer inriktning på ”riktig” kannibal-skräck än någonting annat. Och ja, visst ÄR det en kannibalfilm men en otroligt light sådan eftersom man inte får se något direkt ätande. Man anar att dom här tre kannibalkvinnorna filmen handlar om kalasar rätt rejält på sina offer men ana gör faktiskt ingen skräckis.

Eugene Levy är en av männen som befinner sig på fel plats vid ett tillfälle och frågan är om han inte befann sig även i fel sminkstudio och kanske även fel frisör strax innan tagning. MAKEN till over-the-top-look har sällan skådats, jag kunde inte sluta skratta.

Nejmenherregud det här är ingen film jag vill att någon ska se, det är bara så jubelidiotiskt jättedåligt.

Sofia och Johan har FÖRHOPPNINGSVIS sett någon annan – och lite bättre – film idag. Klicka på deras namn för att komma till recensionerna.