Nästan lika bra som Rocky IV
Stämningsfull poster, värdelös film.
Ungdomar korkade bortom all upptänklig sans och vett, en handling som skulle gå att få ihop genom att spela in små dagisbarns ga-ga-snack med varandra över en pipmugg ljummen mellanmjölk – alltså yttepyttesmådagisbarn – och sen är det Ally McBeals snubbe Billy (Gil Bellows) som är sheriff i byhålan.
Allt är bara S Å jävla illa. Se inte denna för allt i världen, hör du det nu Filmitch!
Fredagseftermiddagar i december betyder Decennier-tema här på bloggen. Idag skriver Fripps filmrevyer, Movies-Noir, Jojjenito, Rörliga bilder och tryckta ord och jag om en – i alla fall för mig – okänd film från 80-talet, My dinner with André i regi av Louis Malle.
För mig är Louis Malle mest känd som äkta man till Candice Bergen, hon som spelade Murphy Brown i TV-serien Murphy Brown men för många andra är han en mycket känd regissör. När jag ögnar igenom hans filmografi kan jag konstatera att den enda film av honom jag sett (före idag) är Begär (Damage från 1992 med Jeremy Irons och Juliette Binoche). Den är å andra sidan en riktig höjdare till skillnad mot dagens film.
Som en kommentar på förra veckans decennierfilm (och brutala lågvattenmärke) Where the buffalo roam skrev Movies-Noir: ”Detta var utan tvekan bland det sämsta 80-talet hade att bjuda på. Nu blir det skönt nog bara bättre!”. SOM jag önskade att han hade haft rätt!
Wallace Shawn är ett okänt namn men ett känt fejs och den här filmen går ut på att han käkar middag med André Gregory som är ett okänt namn och ett okänt fejs (trots att jag ser att han varit med i Demolition man!) Dom båda har skrivit filmens manus tillsammans, eller ”manus” snarare för det känns som att filmen faktiskt inte är mer än att dessa två ses över en bit mat, snackar lite och droppar floskler. Improvisation på film, alltså kan inte alla bara lägga ner den grejen? *host* Ja även Colin Nutley tack.
Den här filmen kom 1981 och jag förstår att den var ganska egen då sett till formatet, kanske till och med spännande, mustig, kryddig, härlig? Det kryllade inte direkt av planlösa lågbudgetpratfilmer på 80-talet men när jag ser filmen i nutid är den verkligen ingenting att hänga i julgranen.
Samtalet är så pass ointressant att jag stundtals undrar om det är jag som är dum i huvudet eller om man faktiskt kan skylla på tidens tand eller vad tusan det är frågan om. Om jag hade varit den tredje personen vid bordet hade jag behövt använda saltströaren i ögonen eller hacka mig i handen med gaffeln för att hålla mig vaken. Det är på gränsen att jag behöver göra det även nu, hemma i soffan, när jag tittar på filmen men Wallace och André är inte värda blodutgjutelse och smärta på det sättet, det får räcka med dom fyra stora koppar kaffe UTAN mjölk jag bälgade i mig för att ta mig igenom filmen.
Satan alltså, det svider i ögonen nu även utan salt. Två fredagar, två ettor i betyg, vart ska det sluta? Jag hoppas att Decennier-kompanjonerna tycker bättre om filmen än jag gjorde. Klicka på länkarna för att komma till deras recensioner.
Härom månaden skrev jag om tre filmer som Hollywoodlegenden David Mamet varit inblandad i (här är det inlägget) och här kommer en liten parentes till det inlägget.
Spartan är nämligen i allra högsta grad en David Mamet-film då han både skrivit manus och regisserat, en kombination som enligt mina djupgående studier sällan är helt lyckad.
Om du tänker dig vuxna män som leker krig, alltså inte roar sig med tönterier som paintball utan bara leker krig i största allmänhet i skogen iklädda kamo-kläder och allvarsam uppsyn, precis så börjar Spartan. Scott (Val Kilmer) är The Alfaman of the Alfamen, sitter på en stubbe och är förbannad, talar om för dom andra hur dom ska göra, vad dom ska säga, ser ner på dom för att dom inte orkar springa mer och det hela går ut på att ett gäng män i militärkläder jagar en väl sminkad kvinna över stock och sten.
Scenen hade kanske kunnat vara begriplig om den varit precis vad det ser ut som, ett gäng familjefäder som leker krig en ledig söndagseftermiddag, men så är inte fallet. Det är Secret Service som har en övning. Ja, precis, United States Secret Service, den polisiära organisationen som ska beskydda presidenten och dennes närmaste.
Det känns som om David Mamet suttit på sitt gubbrum och fantiserat ihop hur han tror att Secret Service arbetar. Den där hittipåvärlden genomsyrar hela filmen och jag tror inte på ett enda scenario, inte på en fläck. Okej att Val Kilmer spelar över så man tror det är på skoj (men det är det inte), det är en liten del av allt det usla, det jävliga är att varenda sekund av filmen är skrattretande genomrutten. Och det är en thriller vi snackar om här, det är ingen komedi, inte en spoof, inte ett familjedrama. Det är meningen att det ska bli spännande, att jag ska bry mig om den försvunna flickan som filmen handlar om, att Secret Service-männen ska kännas handlingskraftiga, intelligenta och trygga men ingenting av det fungerar. Det blir bara pannkaka, översaltad, understekt pannkaka med möglig sylt och sur grädde.
David Mamet, det dröjer ett tag tills vi ses igen. Jag behöver en paus.
Fredagsfilmen här på bloggen kommer under hela december vara någon från 80-talet, filmer noga utvalda av filmbloggarna Fripps filmrevyer och Movies-Noir. Dom har ett projekt som heter Decennier och nu är dom framme vid 80-talet och då vill jag givetvis vara med på ett hörn.
80-talsfilmer ligger mig varmt om hjärtat, eller låg, efter att ha sett dessa fyra filmer är jag inte lika säker längre. Haha. Måste skratta lite nu för det är faktiskt ganska roligt. Vilka filmer! Voj voj! He he. Det ska bli VÄLDIGT intressant att läsa mina kamraters recensioner idag.
Where the buffalo roam. Kanske inte en av dom mest kända filmerna från 80-talet. Nej. Precis. Och man behöver inte vara Einstein för att förstå att det finns en anledning till det.
Författaren Hunter S Thompson har skrivit historien och Bill Murray spelar honom i filmen. Det är alltså samma Hunter S Thompson som skrivit Fear and loathing in Las Vegas och The Rum Diary, en författare som är toppen för alla som tycker det är jättespännande att följa en packad mans förehavanden. Personligen tycker jag inte det är speciellt spännande eller ens givande, det är rätt enahanda och tröttsamt.
Den här filmen ska dock vara nån form av biografi där bara vissa namn och detaljer är ändrade men den handlar om Thompsons (Bill Murray) förhållande med juristen och aktivisten Oscar Zeta Acosta men som i filmen heter Carl Lazlo (Peter Boyle). Men biografi eller inte, det här är tråkigt bortom mitt förstånd. 96 minuter känns banne mig som 96 dagar. Jag är ledsen, min text blir inte mer informativ än sådär. Bortglömda filmer ÄR oftast bortglömda av en anledning.
Blir du sugen på att läsa mer om denna rackarfilm, klicka på länkarna här nedanför.
Ryan Reynolds är, näst efter George W. Bush, den amerikanska man vars uppsyn är mest lik en plirig ekorre som säger till alla som vill höra på: ”Mum says I ride the shortbus because I´m special”. Det osar inte nobelprisvinnare om den auran direkt om man säger så.
Ryan Reynolds är också en skådespelare som, näst efter John Cusack och en handfull andra, i princip alltid retar gallfeber på mig. Han har en förmåga att välja lågkvalitativa filmer på samma sätt som spyflugor väljer middagsmat men så ibland glimrar han till (som i Buried) och då tänker jag att det kanske inte är honom det är fel på, det är filmerna.
I Atom Egoyans The Captive fick han en chans att visa vad han går för. Det här är ljusår ifrån magplasket Green Lantern, det här är Mount Everest om röstjobben som Turbo i Turbo eller Guy i Croodarna är Hammarbybacken. Atom Egoyan liksom. Regissören som gett den knäpptysta filmen ett ansikte. Mannen som inte behöver en ljudtekniker eller filmscore, en smula överdrivet känns det som att snöknarr under vinterkängor är ljud nog för honom. På ytan är hans filmer lugna och stilla, han har ingen brådska att berätta sin historia och antingen köper jag det eller så gör jag det inte. Egoyan tänker inte ändra på sig, det är ett som är säkert.
Mireille Enos är en skådespelare som för mig symboliserar Ryan Reynolds motsats. Jag gillar henne som fan men så gör hon riktigt pinsamma insatser ibland (som i Sabotage), så pass pinsamma att jag faktiskt skäms. I den här filmen spelar hon Tina, fru till Matthew (Reynolds) och mamma till Cassandra, en flicka som försvinner när hon är nio, hon går liksom helt upp i rök. Åtta år efter försvinnandet tycker sig polisen Jeffrey (Scott Speedman) se en bild på Cassandra på nätet.
Det The Captive i första hand bjuder på är ett snörikt och långsamt Egoyan-drama och i andra hand en av dom sämsta skådespelarinsatser världen någonsin skådat. Kevin Durand är svårslagen i rollen som Mika, fan det kryper i kroppen när jag ser honom och det beror inte på att han spelar slemmig utan på att jag inte hade köpt en burgare av honom på Donken om han jobbat där. Jag hade hoppat av bussen om han körde den, jag hade vägrat släppa in honom i lägenheten om han så var den sista rörmokaren på jorden och jag hade en ofrivillig swimmingpool i vardagsrummet. Jag hade inte ens gett honom rollen som biljettrivare i dörren på den lokala nyårsrevyn.
Filmen är rörig, den hoppar fram och tillbaka i tiden och återblickarna blir flummiga när alla ser exakt likadana ut nu som då. Den hade kunnat bli en mer classy variant av The Vanishing (den med Kiefer Sutherland, Jeff Bridges och Sandra Bullock) men det blev bara en menlös ospännande utspädd soppa. Och Kevin Durand. Herregud vilket lågvattenmärke till skådespelarprestation.
The Captive visas på Stockholms filmtestival ikväll samt imorgon. Klicka här för biljetter och info. Jag har inte hittat någon information om officiellt premiärdatum på bio, min gissning är att den går direkt till DVD.
People are afraid of all the wrong things står det på affischen. YOU BET att du din postergrafiker och taglinepåhittare tycker att jag är rädd för helt fel saker men jag kan tala om för dig att jag är inte alls rädd för fel saker, jag är rädd för helt rätt saker, SÅDETSÅ!
Jag är rädd för att det inte står på IMDb hur stor budget den här filmen har.
Jag är rädd för att nån vill mörka budgeten och att denne någon med rätta har svårt att sova om nätterna.
Jag är rädd för att filmens förtexter är i ett typsnitt som arbetslösa som tvingades ta datakörkort 1996 tyckte var ”fränt”.
Jag är rädd för att Liam Neeson tackade ja till rollen som den nyktra alkoholiserade föredetta polisen Mike Scudder enbart för att han precis spelat exakt samma roll i Non-Stop och det var smooth att tjäna miljoner på att slippa utmana sig själv det allra minsta.
Jag är rädd för att Liam Neeson tackade ja till rollen som den nyktra alkoholiserade och hämndlystna föredetta polisen Mike Scudder enbart för att det var befriande att slippa den personliga vendettan han brottats med i Taken och Taken 2.
Jag är rädd för att Liam Neeson tackade ja till rollen som den nyktra alkoholiserade och hämndlystna föredetta polisen Mike Scudder enbart för att Luc Besson – just då – inte skrivit klart manuset till Taken 3.
Jag är rädd för att jag inte vet exakt hur tung en brun lårlång mockajacka blir efter timmar i spöregn men Liam Neeson borde kunna svara på den frågan. Det regnar nämligen oavbrutet i den här filmen. OAVBRUTET. 114 minuter regnfilm.
Jag är rädd för att filmen har ett manus som är noll procent spännande och skulle jag rita en graf över punkterna trovärdighet, seriemördaraura, det-nyskapande-med-att-skriva-in-en-svart-tonåring-som-sidekick-till-en-trött-AA-polis samt Liam Neesons utstrålning så skulle samtliga hamna på minuskurva. Alltså under noll. Alltså så undermåligt att jag häpnar, att jag sitter i biosalongen och skakar på huvudet med hakan vid knäna, att jag utforskar närmsta nödutgång med blicken, att jag önskar att jag hade en tändare i fickan och en rökdetektor precis ovanför huvudet så jag kunde fippla igång brandlarmet och komma UT härifrån.
Jag är rädd för att det finns en anledning till att en film som varit på G i över tio år men inte blivit av och att anledningen stavas DEN KANSKE INTE SKULLE HA BLIVIT AV??? DEN KANSKE SKULLE HA LAGTS I MALPÅSE, INLÅST I ETT KASSASKÅP NEDSÄNKT I ETT TERRARIUM FULLT MED KUNGSKOBROR, INSPRÄNGT I HALLANDSÅSEN, ÖVERTÄCKT MED RHOCA-GIL OCH SEN STRÖSSLAD MED KLIPULVER??
#ruttenfilm
#undvik
#nejliamneesonärintecool
#nejdethadeintehjälptmedharrisonford
Jag såg den här filmen på Malmö Filmdagar tillsammans med ett gäng av filmbloggarkompisarna. Vi fick skriva på embargopapper att inte prata om/skriva om filmen förrän efter den haft premiär i USA. Det var både lätt och svårt. Lätt för att det var en rutten film i ett sammanhang där väldigt många filmer var bra, svårt för att jag var tvungen att hålla min Liam Neeson-tourettes i schack.
Vad tyckte dom andra om filmen, är dom nere i avloppet och gräver precis som jag? Klicka på namnen för att komma till recensionerna.
Dan Kristensen (danske Klaus Tange) har varit ute på en resa och när han kommer hem upptäcker han att hans fru när försvunnen. KLIPP. Närbild på bröstvårta. KLIPP. Kvinnoben som tittar fram under en lila klänning. KLIPP. Närbild på Dan (otroligt lik Willem Dafoe i vissa vinklar förresten). KLIPP. Bilden delas upp i tre. Uppspärrade ögon. Morristapeter. En drillborr. KLIPP. Brölande oljud. En bunden kvinna. Ett stetoskop. KLIPP. En snurrande LP-skiva. KLIPP. Dans ögon i närbild genom grön kameralins. KLIPP. Dans ögon i närbild genom röd kameralins.
Såhär fortsätter filmen i 102 minuter. Arty-farty-barometern går i taket och så även jag. Det här är INTE min grej. Filmer som försöker vara balla/coola/snygga/egna/svåra enbart för ballheten/coolheten/snyggheten/egenheten/svårighetens skull blir inget annat än skrattretande i mina ögon.
Kom igen, försök berätta nåt istället Hélène Cattet och Bruno Forzani, det här är en långfilm inte en videoinstallation på MAM i Paris.
Blir du nyfiken på filmen så visas den på Monsters of film-festivalen ikväll kl 22 på Zita eller på SF Anytime till och med söndag.
.
.
.
Jag undrar vad Mel Brooks har för syn på oss svenskar. Hans film The Twelve Chairs fick heta Det våras för svärmor, Blazing Saddles blev Det våras för sheriffen, Young Frankenstein blev *ta-daaaah* Det våras för Frankenstein, Silent Movie fick titeln Det våras för stumfilmen, High Anxiety blev Det våras för galningarna, History of the world blev Det våras för världshistorien, Life stinks blev Det våras för slummen och självklart blev Spaceballs, filmen som driver med rymdfilmer i allmänhet och Star Wars i synnerhet, Det våras för rymden.
Alltså, hur snäv fantasi hade titelsättarna på 70-och 80-talet egentligen? Var svenskarna såna fåntrattar att vi inte gick på bio och såg sånt vi inte kände till? Det var nämligen inte bara Mel Brooks som blev utsatt för titelupprepningar, Goldie Hawn fick sin släng av sleven när alla filmer hon var med i prompt skulle döpas om till nåt som började med ”Tjejen som…”.
Nåja. Det våras för rymden kan ses som en form av spoof, en film som gör billiga poäng av att twista till handlingen i någon annan film. Scary Movie-filmerna är nutida exempel på spoof-filmer, Hot Shots-filmerna är 90-talsvarianter men det finns många fler exempel, dock är dom allra flesta jag sett betydligt bättre och roligare än Det våras för rymden. Det går nämligen alldeles ypperligt bra att hålla sig för skratt när Mel Brooks är i farten. Hans syn på humor klickar inte med min, inte på en fläck.
Här springer Rick Moranis runt i Darth Vader-kostym och gestikulerar med HEEEELA kroppen, John Candy är utklädd som nåt mellanting av Chewbacca och lejonet i Trollkarlen från Oz och Mel Brooks själv är som vanligt med på ett hörn och jag kan inte se hans storhet som skådespelare – heller. Det enda lilla som gör filmen tittbar är Bill Pullman som här är ung, snygg och iklädd sånt som numera klassas som utklädningskläder.
Det här är en av filmerna i temat Back to the 80´s. Senare idag kommer ännu en film från 1987.
Madonnas genombrottsskiva Like a virgin kom ut 1984, den här filmen kom 1985. Var man tonåring på den tiden var det omöjligt att inte veta att Madonna var den coolaste katten i stan även om jag aldrig gjorde som många andra tjejer och anammade hennes klädstil till punkt och pricka. Jag var mer….Andrew Fletcher.
Jag såg Susan, var är du på bio en sommardag och jag tror det var första gången jag hörde tjejer högt reagera i en biosalong. Å andra sidan (om jag inte missminner mig, det var trots allt väääldigt länge sedan) så var det mest tjejer där, eller ja….flickor och jag tror alla – inklusive jag – sprang till skivaffären och köpte singeln Into the groove efteråt.
Filmen är dock precis lika intetsägande nu som jag tyckte 1985. Den uttråkade hemmafrun Roberta Glass (Rosanna Arquette) längtar efter att nåt skoj ska hände i hennes liv och hon lusläser annonserna i tidningen. Varför dessa annonser är så roliga förtäljer dock inte historien. Men på grund av hennes annonsläsning uppmärksammar hon en man som med jämna mellanrum sätter in en annons som lyder Desperatley Seeking Susan där det står tid och plats där denna man kommer vara och dit Susan bör komma. Hon börjar fundera på vem denna Susan (Madonna) är och som sig bör i filmer när det inte går att hitta en smartare/trovärdigare lösning skrivs det in en olycka (läs: inspringning i gatubelysning) med minnesförlust som följd och hux flux blir hon tagen för denna Susan och leds in på en kriminell bana.
Gäspade du när du läste texten? Jag gäspade när jag skrev den och fy satan vad jag gäspade när jag såg filmen. Alltså, den ÄR inte bra.
Det är klart att jag har sett mycket som är sämre än detta men det krävs att man tycker att Madonna och/eller Rosanna Arquette är det coolaste/snyggaste/sexigaste som går i ett par skor för att man ska kunna ge filmen godkänt. Jag tycker inte det. Däremot är det en snygg filmaffisch som fullkomligt osar 80-tal. Tyvärr hjälper det inte filmen.
Det här är en av filmerna i temat Back to the 80´s. Ikväll kommer ännu en film från 1985.
Filmen utspelar sig för 80000 år sedan, en tid då inte ens en fantasifull utanför-boxen-tänkande-människa kunde föreställa sig en värld med Webergrillar, flintastek och alkoläsk, än mindre nåt så självklart som en tändsticka.
För 80000 år sedan var det ballaste, häftigaste kung-i-baren-prylen man kunde ha en brinnande eld. Där elden brann där bodde vinnarna och det gällde att hålla igång elden för släcktes den alldeles oförhappandes så hade dom ingen aning om hur som skulle tända den igen. Eld liksom ”bara hände”, det var ingen aktiv fredagsmyshandling att ”tända en brasa” eller grillmästarsysselsättning för att laga till dagens jaktfångst.
Om man ser filmen för precis vad det är, det vill säga en chans att stifta bekantskap med med väldigt gamla släktingar och se hur dom levde, så är filmen intressant. Självklart har jag ingen aning om hur korrekt filmen är, det är svårt för någon att kräva hundraprocentig sanningshalt i en historia som denna, men det känns som att regissören Jean-Jacques Annaud åtminstone hittat en liten kärna i vad som känns genuint och sant. Att han castat Ron Perlman i en av dom större rollerna måste dessutom ses som en fullträff då han kan vara en av dom få skådespelarna på jorden som inte behöver toksminkas för att se ut som en urtidsmänniska.
Orkar man inte se filmen för precis vad den är utan har krav på spänningsmoment, actionsekvenser och slowmotionslagsmål när det vankas filmtajm, ja då kanske man helt enkelt ska välja en annan film. Själv såg jag om den för att jag var nyfiken på om den var ett lika fungerande sömnpiller nu som jag tyckte den var när den visades på en historielektion i högstadiet. Det var den.
Det här film i temat Back to the 80´s. Ikväll kommer ännu en film från 1981.
.
.
Det är många som klagar på brist på karaktärsutveckling, trovärdigt manus och fungerande dialog i Transformersfilmerna men hallå, kom igen, har ni som klagar sett Den blå lagunen?
Två barn blir strandsatta på en öde ö tillsammans med en skeppskock som hittar en tunna rom och super ihjäl sig. Pojken (Christopher Atkins) och flickan (Brooke Shields) blir kvar ensamma på ön och åren går. Dom är hux flux inte så små längre men dom kämpar på med sitt liv, jagar sin mat, pratar lugnt och stilla med varandra och Emmeline (Shields) har den kritvita klänningen på sig som hon hade när hon som fyra-fem-åring hamnade på ön. Fortfarande lika vit bara lite mindre.
Det här är en mix av tantsnusk för väldigt unga, existentialism for dummies och Mitt i naturen. Lyckas man inte bli gravt betuttad i Christopher Atkins blonda lockar och vältränade torso eller Brooke Shields ögonbryn har filmen INGET tittvärde över huvud taget. 1980 har aldrig känts mer som 1850 än nu och det roliga är att jag kände samma sak när jag såg filmen första gången nånstans i mitten av 80-talet. Jag fattade inte grejen då och jag fattar den inte nu.
Men jag måste erkänna att om filmen slutat fyra minuter tidigare hade en fått en trea.
Det här är tredje filmen i temat Back to the 80´s. Nästa tisdag kommer tre filmer från 1981.
.
.
.
Första filmen ut i detta nya tema blir en film jag inte sett sen jag sög på tummen.
Nä, eller jo, eller nä, jag sög aldrig på tummen men jag var fan inte gammal när den här dök upp på moviebox i mitt föräldrahem.
Eller jo, jag var nog rätt gammal. Då bodde jag i en byhåla och mina föräldrar var inte direkt först på bollen när det vankades nymodigheter så jag kan nog ha varit 12 när jag såg den (och väldigt få 12-åringar suger på tummen). Hur som helst, jag mindes inte ett jota av filmen när jag började titta, det var helt blankt i huvudet. Ganska skönt faktiskt.
Titta vi flyger är en film som handlar om att jag tittar på folk som flyger. Resande som tar sig från A till B i ett Trans America-flygplan, flygvärdinnan Elaine (Julie Hagerty) som precis gjort slut med sin pojkvän (som också är med på planet). Sen är det L.A Lakers-basketstjärnan Kareem Abdul-Jabbar som co-piloten Murdock som en förnumstig barnskådespelare med hästtänder direkt känner igen som L.A Lakers-basketstjärnan Kareem Abdul-Jabbar. Captain Oveur (Peter Graves) bjussar på föga smakliga sexuella anspelningar på nämnda barnskådespelare med hästtänder och jag bara suckar. Det här är fan inte roligt alls. I n t e a l l s.
Till exempel, det är en evighetslång scen med Bee Gees Stayin´Alive som musikalisk fond som ska fungera som spoof på Saturday Night Fever (när John Travolta dansar med sin vita kostym) men hahschhhhost SOM det inte funkar. Jag drar inte på smilbanden en microsekund, inte under hela speltiden. 88 minuter har aldrig känts längre.
Det är tur att jag vet att 80-talet har så himla mycket härlig film att bjussa på för det här var fanimej inte kul.
Det här är första filmen i temat Back to the 80´s. Idag kommer två inlägg till om filmer från 1980, ett vid lunch och ett ikväll. Nu kan det bara bli bättre, eller hur?
Nina (Jennifer Aniston), en välutbildad kvinna med tveksam klädstil, extrem integritet och en uppenbar aversion mot tvåsamhet är tillsammans med välutbildad svinjobbig besserwisser med högt hårfäste och noll charm.
Välutbildad kvinna med tveksam klädstil, extrem integritet, uppenbar aversion mot tvåsamhet och noja att flytta ihop med sin pojkvän träffar den homosexuelle mannen George (Paul Rudd) på en fest och vänskap uppstår.
Den homosexuelle mannen George lever tillsammans med en annan man men blir osnyggt dumpad och behöver någonstans att bo. Den välutbildade kvinnan med tveksam klädstil, extrem integritet, uppenbar aversion mot tvåsamhet och noja att flytta ihop med sin pojkvän tycker det är en jättebra idé att ta in George som inneboende. Den svinjobbiga besserwissern som inte vill något annat än att flytta ihop med sin flickvän tar det hela bra, blir lite skönpolare med George och accepterar flickvännens samboskap utan alltför mycket gruff.
Sen blir den välutbildade kvinnan gravid och hon tar det med ro. Det är hennes beslut, hon allena tänker bestämma över sitt och barnets liv, besserwisserpappan får inte ens veta något, inte förrän lång tid gått och innan hon berättar för pappan har hon droppat den självklara planen för homosexuelle George: hon vill uppfostra barnet tillsammans med George och hon vill bo tillsammans med George, inte med besserwisserpappan.
Det Nina med egoistiska integritetspinnen uppkörd så långt upp i arslet att den skaver på gomseglet inte har räknat med är detta: att hon kommer bli kär i George. Och George vill inte ha denna välutbildade kvinna hur bra vän hon än är. George vill ha nåt Nina inte har. Han vill ha kuk.
MEN FÖR SATAN VAD DET HÄR ÄR UNKET! JAG VILL SPY!
Ibland när jag går på (tråkiga) 3D-visningar brottas jag med tvångstanken att ta av mig glasögonen och försöka titta på filmen utan.
Ibland brottas jag bra och behåller glasögonen på, ibland vinner tvångstanken och jag drar upp glasögonen i pannan, tittar på filmen nån minut eller två och sen, sen, seeeeeen kommer huvudvärken som ett brev på posten.
Att titta på No är som att trycka ner migrän i huvudet i 118 minuter. Den är filmad så den ska se ”gammal” ut, som en dokumentär om man så vill eller bara tidstypiskt från Pinochets Chile anno 1988. Tanken är god men resultatet förkastligt. Det är som att titta på dålig 3D utan glasögon – i TVÅ FUCKING TIMMAR!
Jag är ledsen, jag vet inte om jag ens kan bedöma filmen. Två pauser för Alvedon-intag, smärta mellan ögon och öron, så svindåligt gjord film rent fototekniskt att en kanske bra story går förlorad. Gael García Bernal är som alltid bra och han är fin i skägg men helt ärligt, filmen är piss.
Vad gör man inte för en filmspanarkompis, jag hade lovat Jojjenito att titta på filmen.Vad tyckte han? Här är hans funderingar kring No, en film som blev Oscarsnominerad för Bästa utländska film 2012. Jag hoppas han slapp huvudvärk.
Varning för EN spoiler i texten!
När jag ser Eclipse är det för mig OBEGRIPLIGT hur filmen har kunnat släppas från klippbordet. Eller från manusstadiet. Det känns som en självklarhet att boken är eoner bättre och mer läsvärd än detta härke till filmproduktion men ändå, här sitter jag och där sitter barnen och vi tittar på TV:n men ingen av oss ser speciellt engagerad ut.
Jag förstår att många ser Robert Pattinson som en snygging men själv förstår jag det inte alls. Det finns ingenting hunkigt i en lungsiktig anemisk ung man med röda ögon och kindben så vassa att det går att hyvla ost mot dom. Taylor Lautners Jacob är den suraste, argaste och bittraste karaktär jag någonsin skådat på film och det börjar bli rätt tjatigt efter tre filmer nu. Javisst, grabben är olyckligt kär men KOM IGEN, karaktärsutveckling, nån som kan stava till det ordet?
Och Bella. Bella. Jag tycker Kristen Stewart är totalt RUTTEN som skådespelare men med ett i det närmaste obefintligt manus att jobba med är hon bortom detta. Jag kan däremot förstå att alla som läst boken och lärt känna Bella på ett säkerligen lite mer ingående vis tycker om henne även här, men det krävs inläst visdom för att nå dit.
Vad filmen handlar om? Borde jag skriva det? Kan jag väl, om jag bara visste. När filmen är slut känns det nämligen som att jag sett en två-och-en-halv-timme (inklusive reklamavbrott) lång trailer inför bröllopet som kommer i nästa film (där var den, spoilern!). Eclipse känns inte som en film som kan stå på egna ben alls. Har man inte sett filmerna innan är denna helt meningslös och kommer man inte se filmerna efteråt är Eclipse bortkastad totalt. En mellanfilm helt enkelt, i ordets allra sämsta betydelse.
Sofia fortsätter skriva om Twilight med fokus på böckerna. Här är veckans text.