Etikett: Betyg 1

Publicerat

THE ROOM

Det finns filmer som helt enkelt är dåliga, alltså dåliga i betydelsen menlösa och tråkiga. Såna filmer är ganska enkla att ta sig an, det går nittio minuter av ens liv, tämligen bortkastade minuter i och för sig men det är ingenting som direkt stör mig. Jag ser ganska många filmer som faller in i denna kategori och det kan ju anses som korkat men sån är jag.

Det jag däremot sällan ser är dåliga filmer som är dåliga på ett sätt att min kropp reagerar. Ett tiotal minuter in i filmen The Room sitter jag rakryggad i soffan som med en piassavakvast instoppad i baken. Jag kan inte luta mig åt något håll, inte röra mig, jag har fullt sjå med att andas. Var gång Tommy Wiseau visar sig i bild stelnar kroppen, allt känns oskönt och jag vill stänga av men förmår inte, kroppen är ju paralyserad.

Filmen är så konstig. Den är som en dramatiserad amatörporrfilm men utan porrscener. Musiken, skådespelarna, kläderna, stämningen, färgerna, allt det pinsamt usla och så Tommy Wiseau som gelehallonet på mjukglassen, denne Tommy Wiseau som är både hjärnan, hjärtat och den seniga kroppen bakom filmen. Han hade kunnat spela seriemördarrollen i Cobra, han hade kunnat skrämma ner Gotham City i brygga som Green Goblin, han hade kunnat spela orch i Sagan om ringen. Jag tvivlar inte det minsta på hans skådisskills, hur skulle jag kunna göra det så som jag reagerar på karln? Han är vidrig, läskig, obehaglig på ett mycket annorlunda sätt.

Jag vet att det gått inflation i uttrycket ”våldtäktsduscha” men det är vad jag vill göra när filmen är slut. Fast det räcker inte. Hade jag varit en hårddisk hade jag velat reboota om mig men hur gör man det med en kropp och en själ? Jag vill inte bara stoppa fingrarna i halsen och tömma magsäcken, jag vill ha ett brottarlavemang, jag vill utföra blodgruppsbyte, jag vill rena ryggmärgen från slaggprodukter, jag vill skrapa bort den yttre huden på hela kroppen med en potatisskalare och jag vill sova. Jag är trött. Kroppen är slut. Vad fan var det här för nåt? The Room. En film som ingen annan.

Joseph från Filmskurkarna svarade mig på twitter när jag ”skrev av mig” min frustration efter filmen. Han skrev ”Jag älskar den oändligt. Jag har sett den minst tio gånger. Hittar alltid nya saker att skratta åt i den. Som den inramade bilden på en sked(?).” Jag tycker det är härligt med filmer som engagerar, egentligen vilken film det än är och oavsett om jag håller med eller inte. Uppenbarligen engagerar filmen även mig trots att jag tycker den är väldigt icke-bra.

The Room kallas tydligen för ”The Citizen Kane of bad movies”. Jag kan skriva under på det. Jag ger den nämligen samma betyg som Citizen Kane.

Jag får passa på att tacka min partner-in-bad-movies Filmitch så mycket för att han såg till att jag fick se filmen. Här är hans recension av densamma.

 

Publicerat

Svensk söndag: MARIANNE

Marianne är en film som jag har hört ”varit på G” så länge att när jag hittade den på rea på Discshop trodde jag att jag såg i syner. När det har snackats om en ”ny svensk skräckis” så är det klart jag får kastrullöron men som sagt, i det här fallet hjälpte det inte. Marianne slank helt enkelt förbi mig – ända tills nu.

Läser man lite mer om filmen (som jag gjort nu) så är skriverier om att den är en skräckfilm sällsynta. Nu klassas den istället som ”en norrländsk psykologisk thriller” och vid närmare förstoringsglastittande på postern tycker nån Kurt Rallyard (?) från Twitch att det är ”Årets debutfilm” och The Daily Record citeras med ”En av 2011 års bästa filmer”. Spännande. Ska denne Kurt ha rätt?

Njäääää. Jag håller sannerligen inte med Mr Rallyard. Årets debutfilm från 2011 kanske är Paddy Considines Tyrannosaur eller Michaël R. Roskams Bullhead, i det sammanhanget har Marianne inte mycket att hämta. Jag undrar om det finns något sammanhang där Marianne har nåt att komma med. Jag tror inte det.

Otrogne äkta mannen Krister (Thomas Hedengran) har förlorat sin fru (Tintin Anderzon). Nu är han ensam med en motsträvig tonårsdotter (Sandra Larsson) och en spädis som heter Linnea. Han drömmer konstiga saker på nätterna, inbillar sig att nån är i rummet och får rådet att sprida ut linfrö utanför dörren för att ”det” inte ska kunna komma in. Så han gör det och han slipper nattligt besök. Ja, han slipper. Halvårsbebisen Linnea slipper inte. Linfröna skulle ju ligga vid ytterdörren juuuuuuu.

Å det är så dumt! Det är SÅ dumt! Ändå tittar jag klart på filmen, jag försöker hitta halmstrån, frön (häpp!) som skulle kunna vara positiva men jag är ledsen, det går inte. Inte ens Peter Stormares inhopp som psykolog (?) med bred norrländsk dialekt gör mig glad och nöjd. För att vara diplomatisk så kan jag säga att med facit i hand så förstår jag varför Marianne försvann.

 

Publicerat

SUCKER PUNCH

Vart tredje år får kvinnor mellan 23 och 50 år som är boende i Sverige en kallelse till gynekologisk cellprovtagning.

Det är jättebra.

Vart tredje år får man alltså ett brev hemskickat med en bokad tid för en gratis cellprovstagning, ett prov som kan rädda ens liv om det visar sig vara nåt tok och ett prov som kan lugna ens psyke om man är av den oroliga sorten. Men det är också ett prov som innebär att man måste ta av sig kläderna, lägga sig i en gynstol, spreta med benen, lägga upp fötterna på fabriksinställda hållare och få en iskall (sort of) metallspade uppkörd i muttan. Det är det sistnämnda som gör att den språkliga utformningen av kallelsen är mindre bra. Det står nämligen att den är frivillig. Att tiden inte ens behöver avbokas om man inte vill eller kan komma. Man har alltså chansen att få någonting livsviktigt utan kostnad men väljer bort det för att det är obehagligt en liten stund och för att man kan. Man får inte ens en liten….faktura.

Jämförelsen mellan en gynekologisk cellprovstagning och filmen Sucker Punch kan kännas aningen långsökt men är allt annat än. DVD:n har nämligen legat i hyllan länge, jag vet att jag borde sen den, att den antingen är bra, kanske till och med bättre än jag tror och då har jag haft en trevlig filmstund i soffan eller så är den helt kass och då vet jag det och får skriva ihop en sågning. Det är alltså en win-win-situation, ändå väljer jag att ignorera den bara för att jag kan. Ligg där du, tänker jag, ligg där, det är ändå jag och bara jag som väljer när eller om du ska bli sedd. Jag kan alldeles ostraffat tacka nej till dig hur länge jag vill.

Men nu ville jag inte längre. Jag ville gå på min cellprovstagning och jag ville se Sucker Punch, mest för att få bägge ur systemet. Det gick dåligt och det gick bra, det blev liksom fifty-fifty i slutsummeringen. Men jag ser mycket hellre en svindålig film än har början till livmoderhalscancer.

Publicerat

HOURS

Det var nog många som tänkte ”Paul Walker – who?” när twitterstormen kom över oss om att han var död. Plötsligt var Paul Walker en ”stor skådespelare”, en ”saknad skådespelare” och ”filmvärlden kommer aldrig bli detsamma igen”. Say what?

Paul Walker är känd för Fast and the furious-filmerna, inte så mycket mer än så och det kryllar inte av folk som smäller upp dessa filmer på sina all-time-high-listor. Så vad är det som gör att synen på döda förändras så? Vad är det som gör att Paul Walker plötsligt ses som en bra skådespelare och att hans filmer nu poppar upp på dom mest underliga ställen och att betygen på hans filmer känns betydligt högre nu än dom varit om han varit vid liv?

Andreas Samuelson på MovieZine skriver :”Ett värdigt avsked för Walker” och ger Hours 4/5 med orden ”det är fint att en så sympatisk skådespelare som Paul Walker får lämna filmvärlden med en sådan imponerande rollprestation.” Mr Film skriver ”Walker visar att han kunde annat än att köra snabba bilar” och fortsätter med ”dock ska vi inte att glömma att detta är en väldigt värdigt avslut med en imponerade prestation från Paul Walker som han ska vara oerhört stolt över”.

Kanske är det sant att det är just Hours som visar att han kunde annat än att köra bil, kanske kan en snabb gluttning på hans filmografi visa att av dom 28 filmer (och mängder av TV-serier) han gjort körde han bara snabb och furioös bil i typ 5,5 och att det kanske finns nåååågon film i listan som är aaaaningens bättre än just Hours, detta rövhål till ”film”.

För mig känns det som under min värdighet att ens SE KLART filmen och jag har svårt att tro att någonting annat än mat på bordet för familjen hägrade för herr Walker när han tog rollen.

Han spelar Nolan, en man som befinner sig på BB i New Orleans samtidigt som orkanen Katrina har sin framfart. Hans fru, den nyblivna mamman dör och han hittar henne inrullad i ett lakan i korridoren (?). En läkare tittar på honom.

Nolan: ”She just gave birth to our daughter.”

Läkaren: ”So at least you have a daughter. That is good news.”

Jag är ledsen Paul men det här är inte bra, det här är inte bra nånstans. Jag såg en film strax före jul där både du och filmen var riktigt bra. Jag väljer att minnas den som min ”Walker visar att han kunde annat än att köra bil”.

Den norske filmbloggaren Captain Charisma har också sett filmen och hans text glädjer mig.

Publicerat

DEN FÖRDÖMDE – Fjärde kriminalfallet

I det fjärde kriminalfallet beger sig Sebastian Bergman (Rolf Lassgård) till Skåne då en barnamördare har hittats död och nedgrävd i en åker.

Sebastian fortsätter att lägra kvinnor och har fortfarande ågren efter allt som har med dottern Vanja att göra.

Jag skriver helt enkelt som jag gjorde redan efter det andra fallet: jag hoppas att den här ”serien” slutar i och med detta FJÄRDE kriminalfall.

.

Här kan du se Den fördömde – Fjärde kriminalfallet (till och med 2014-01-25) och här kan du läsa vad jag skrivit om del ett, två och tre.

Publicerat

ANCHORMAN 2 – THE LEGEND CONTINUES

Jag vet att det finns dom som tycker jag är en vråltöntig idiot med pinsamt dålig smak eftersom gillar komedier som fokuserar på kiss-och bajshumor. Det är helt okej, det är upp till var och en både att döma min (eventuella) filmsmak och att samtidigt vara stolt över sin egen.

Humor är svårt. Humor är kanske den genre som är svårast av dom alla för hur blidkar man en biopublik, hur får man så många som möjligt att skratta? Och är en komedi kul även om man inte skrattar?

Den där sista meningen har fastnat hos mig ända sen jag var på pressvisningen och läste Davids tweet när filmen var slut. Han skrev ”Anchorman 2: Skrattfest!”. Jag läste tweetet och jag läste det igen och igen. Vi satt i samma salong och det han upplevde som skrattfest upplevde jag som likgiltighet och gäspningar. Jag svarade: ”För att vara skrattfest var det väldigt tyst. Eller skrattar recensenter ljudlöst? 😉” och fick till svar ”Där jag satt (inkl mig själv) var det skratt var och varannan minut. Jag skrattar sällan (högt utåt) så för mig var det värt.”

Jag klurade på detta hela vägen hem från bion. Antingen skrattades det i salongen eller så gjorde det inte. Jag hörde inga skratt men det gjorde David. Min upplevelse är min, hans är hans. Han tyckte filmen var kul, jag tyckte det inte. Jag drog på munnen EN enda gång och det var när Brick (Steve Carell) säger I like wind och det var inte ens kul.

Jag må sakna smak och jag må vara pinsam när jag skrattar så jag gråter åt annat flams och trams men jag kan inte för mitt liv förstå det roliga med Anchorman del 2 – heller. Ron Burgundy (Will Ferrell) är fortfarande en skrikande ocharmig och smått rasistisk manschauvinist men här erkänner han i alla fall varför han vrålar som han gör: han är nervös. Halledudane mig.

Han beter sig som ett as men tjejerna blir svinkåta i hans närhet. Denna gång är det hans jättesnygga chef som faller som en fura trots att kvinnornas man Ron behandlar henne som skit. Men hallåååå…. Om det är nån heterosexuell tjej/kvinna/dam – NÅN? – som kan förklara för mig hur i hela friden Will Ferrell kan förföra någon överhuvudtaget så skulle jag vara tacksam för ett svar i kommentarsfältet. Det här med att jag inte tycker han är det minsta rolig  – heller – är liksom en annan problematik.

Nej GUD vad den här filmen retar mig. Jag höjer helt enkelt rösten a la Ron Burgundy himself och skriker sanningen precis som jag ser den:

FILMEN ÄR BARA SÅÅÅÅÅÅ JÄVLA DÅLIG!

[Ur ren konsumentupplysningssynpunkt: gillar du första Anchorman kommer du antagligen se kvalitéer i den här filmen som jag är helt oförmögen att se men jag är helt övertygad om att du kommer tycka tvåan är sämre än ettan.]

Publicerat

THE MARC PEASE EXPERIENCE

Hade jag vetat i juni att den här filmen fanns så hade jag g-i-v-e-t-v-i-s gjort en Fiffis filmtajm jämför mellan denna och Pitch Perfect. Två filmer som utspelar sig i collagemiljö, som handlar om ungdomar som sjunger a capella och Anna Kendrick är med i båda!

Det hade dessutom blivit en av dom lättare jämförelserna i bloggens historia eftersom Pitch Perfect är jättebra och The Marc Pease Experience är det inte.

Marc Pease (Schwartzman) är besatt av a capella-sång och har så varit sen han gick ut skolan. Då led han av scenskräck modell överjävlig och vågade inte uppträda för publik men nu, åtta år senare, går det bättre. Gruppen Meridian 8 är numera bara fyra men Marc drömmer om att få göra en studioinspelning med gruppen innan det är för sent och han tänker sälja sin bostad för att få råd med det. Hans flickvän Meg (Anna Kendrick) sjunger i skolkören (?) under ledning av musikläraren Jon Gribble (Ben Stiller), samma Gribble som såg Marc springa från scenen iklädd plåtmundering när han inte vågade sjunga i musikalen The Wiz för vadå?….åtta år sedan.

Filmer med Jason Schwartzman i huvudrollen måste vara något extraordinärt för att jag ens ska stå ut med karln och att ge honom en pagefrisyr som inte ens hade klätt Amelie från Montmartre är inte schysst. Framförallt förstår jag den inte. Den får mig att tänka att filmen ska vara nån slags skruvad Dum och dummare-komedi, vilket den inte är och inte heller har för avsikt att vara. Men klipp av honom håret för helvete! Gör det bara! Hur svårt kan det va? Grrrrrrrr.

Ben Stiller är okej, Anna Kendrick är bra men hon är med alldeles för lite och Schwartzman är – herreguuuuud – överallt. Sen tycker jag att det är för lite musik för att vara en musikfilm. Jag hade (hur vrickat det än låter) sett fram emot lite sköna a capella-uppträdanden i samma stuk som i Pitch Perfect men även där gick jag bet. Hur mycket jag än vrider och vänder på det ställer jag mig frågorna som nog aldrig kommer att få svar: vem har sagt JA till att göra den här filmen? Vem tyckte att det var en bra idé? Vem gav dom pengar?

Publicerat

JURASSIC SHARK

Jurassic Shark är den mest händelsefattiga film jag sett.

Jurassic Shark har den mest andefattiga samling skådisar jag någonsin sett.

Jag har aldrig sett färre – eller sämre – effekter i en film i denna genre.

Lägg där till outhärdlig musik, rutten dialog och absolut noll spänning.

Trots detta kommer filmen inte ner i samma nivå som Göta Kanal 3 eller Flying Virus. Men det är väldigt nära.

.

Publicerat

JASON X

Det gjordes hela åtta Fredagen den 13:e-filmer på 80-talet och endast en på 90-talet. Det tog nämligen åtta år innan det skulle komma en nummer tio i serien (efter den bortom mediokra nian).

Nu är det 2001 och då vill man inte göra nåt mossigt har-vi-inte-sett-det-förut, nej, nu ska nya dimensioner brytas, nu snackar vi nyskapande in absurdum.

I början av filmen befinner vi oss på Crystal Lake forskningsanstalt. Ja du såg rätt, forskningsanstalt. Det är år 2008 (wohooo, så futuristiskt tänkt av en film gjord 2001) och Jason Vorhees har blivit tillfångatagen av myndigheterna och instängd där. Två år senare, 2010, är det tänkt att Jason ska bli nedfryst för att minimera risken att han rymmer men självklart går kryobehandlingen åt fanders.

Hopp!

Nu är det år 2455. Vi befinner oss på en rymdfarkost tillsammans med studenterna Tsunaron (Chuck Campbell), Janessa (Melyssa Ade) och Azrael (Dov Tiefenbach), professorn Brandon Lowe (Jonathan Potts) och en robot vid namn  KM-14 (Lisa Ryder). Och Jason. Såklart. Jason is in spaaaaaaace!

Jason X har absolut ingenting med Fredagen den 13:e-filmserien att göra. Nada. Utan att ha sett ett enda avsnitt av Star Trek så tror jag den här filmen har mer gemensamt med den än med någonting annat. Hur bedömer jag då en film som denna? Det är faktiskt ganska enkelt. Som skräckfilm är den usel. Som science fiction är den usel och dum. Som Fredagen den 13:e film är den icke existerande. Så domen är enkel, det här suger kryonedfrusen jasonsnopp!

Originaltitel: Jason X

Produktionsår: 2001

Regissör: James Isaac

Jason: Kane Hodder

Bodycount: 26 döda

Mest minnesvärda scen: Stjärnfallet på slutet och detta snack:

 Janessa: ”Why don’t you just admit it? You want me. ” 

Tsunaron: ”I couldn’t be with a girl whose balls are bigger than mine.”

Publicerat

THE INTERNSHIP

Jag läser Fredrik Sahlins ord om denna film på SVT Kultur:

” I skrivande stund har det gått ett dygn sedan jag sänktes ner i den bubblande dyngpöl som är ”The Internship”. Vilket nog är tur; om denna recension skapats direkt efter ridåfall hade du just nu bara tittat på ett gäng invektiv.” 

Sahlin ger filmen 0/5 i betyg och jag känner en fräschör över detta statement.

Sen klickar jag in till Henke på Fripps Filmrevyer och läser hans åsikter om samma film.

”Jag älskade som sagt Wedding crashers, och jag älskar The internship. Simpel och gedigen varmhjärtat humor duger för mig. Humor och feel good movies i en salig blandning. Vince Vaughn spelar Billy, den snacksalige, och Owen Wilson spelar Nick, hans kärlekskranke wing man.”

Henke ger filmen 4/5 i betyg och jag känner en förvåning som nästan spräcker den där lilla blodådran på sidan av pannan, den jag får för mig kan spricka när man minst anar det precis som den gjorde på Suzanne Reuter 1994. Det glömmer jag aldrig.

När chocken lagt sig finns där ingen återvändo. Jag måste helt enkelt se filmen. Jag måste bilda mig en egen uppfattning.

Komedier med en speltid på två timmar ska man alltid akta sig för. För att förtydliga mig lite –  man ska ALLTID akta sig för dessa. En riktigt bra komedi håller inte för två timmars speltid, aldrig aldrig någonsin. Wedding crashers (Wilsons och Vaughns förra gemensamma film) var 119 minuter lång. The Internship är 119 minuter. Det finns INGET försonande i att det fattas en ynka minut till tvåtimmarsgränsen, båda filmerna är väldigt mycket för långa, alltså VÄLDIGT mycket för långa. Dom är även för många.

Jag kan tycka att Wedding Crashers hade en del helt okej scener och att slutresultatet om än svagt i alla fall blev godkänt men den här stinkande rullen hade dom kunnat göra Ctrl A med redan på manusstadiet och sedan tryckt på Del. En ”hoppsan” helt enkelt. En ”hoppsan” som filmvärlden borde ha kunnat vara tacksam över.

The Internship är en så fullkomligt menlös film, alltså, jag saknar ord. Förlåt Henke, men den här gången är jag verkligen inte på ditt lag. Jag känner bara att det bultar i tinningen och att den där blodådern längtar efter att brisera. Av chock, grav irritation eller hederlig hjärnblödning, den skiter i vilket.

Publicerat

FREDAGEN DEN 13:E DEL 8

Nu har vi kommit fram till den åttonde filmen och året är 1989. Det märks. Det är en tydlig skillnad i både utseende och känsla i filmen och det märks inte enbart i förtexterna som skulle kunna vara vilken härlig 80-tals thriller som helst sett till typsnitt och musik, skillnaden genomsyrar hela filmen.

Till exempel, Jason missar inte. När Jason vill döda någon – oavsett hur – så gör han det ploffsch bara. Det är inget snack, inget velande, han tänker ”DÖ” och människan framför honom dör. I denna films början missar Jason. Man tror att han ska döda en kvinna på en båt men nej, han missar. Är det med mening? Vill Jason dra ut på eländet eller ser han dåligt? Nu letar han givetvis upp tjejen i fråga och dödar henne i alla fall men tanken kvarstår och det är en tanke jag aldrig har behövt tänka under dom tidigare sju filmerna.

Som originaltiteln avslöjar så tar sig Jason till New York och även det gör att filmen blir nåt helt annat än den varit runt skogarna och badstranden vid Crystal Lake. Mer modern kanske? Mindre Fredagen den 13:e-isk kanske? Att det smugit sig in fler fragment av försök till humor gör att filmen tyvärr kollrar bort mig. Jag ser inte en sånhär film för att få skratta, jag vill bli rädd. Jag vill bli shit-in-my-pants-rädd och det blir jag inte nu. Morden visas knappt. För att vara en Fredagen den 13:e-film är den extremt oblodig. Fantasin förväntas jobba hårt men om jag inte får några ramar att låta fantasin gå loss inom så blir det liksom inte läbbigt alls. Att se Jason hålla en machete och sen bara förstå att någon är död. Jaha. Gäsp. Nej. Det funkar inte.

Det är också ovant att se ett känt ansikte i en film som denna. Även om Peter Mark Richman inte är känd till namnet så är han ett skådespelaransikte man sett i många många filmer och återigen får jag känslan av att regissören Rob Hedden ville försöka göra en ”egen grej” av den åttonde filmen, en grej som faktiskt inte funkar alls. Visst kan det vara så att det är mig det är ”fel” på men med tanke på att Rob Hedden sedan 1989 endast filmat sju avsnitt TV-serie (två olika), två filmer och fem TV-filmer (varav samtliga inte många hört talas om) så gick det nog inge vidare det här. Det känns som att filmserien borde försöka återgå till det ”normala”. Undrar om det blir så i film nummer nio? Nästa vecka vet du.

Originaltitel: Friday the 13th Part VIII: Jason Takes Manhattan

Produktionsår: 1989

Regissör: Rob Hedden

Jason: Kane Hodder

Bodycount: 18 döda

Mest minnesvärda scen: När Jason väcks till liv på sjöbotten med blå elektricitet som blir som en kontur kring hans kropp. Satan så lökigt!

Publicerat

COMPUTER CHESS

Att ha presspass till Stockholms filmfestival betyder att man får gå gratis på vardagar innan klockan 17 i mån av plats. Dom där sista fyra orden har jag svårt för. I mån av plats.

Jag tycker inte det känns okej att ta ut semesterdagar för att blogga allt vad jag har och inte ens veta om jag är garanterad plats på visningar. Det är liksom inte värt mödan att kuska stan runt i jakt på en annan visning om det visar sig att jag inte fick plats på filmen jag valt att se. ”Dagtidsföreställningar blir aldrig utsålda, det är bara att gå dit, det finns alltid plats” sas det från festivalhåll men det kändes ändå inte okej. Filmfestivalen var till slut hygglig nog att göra skuggbokningar på dom dagtidsfilmer vi bloggteamare ville se och redan vid första visningen visade det sig vara ett en hiskelig tur. Visningen var nämligen – ta-daaaa – slutsåld.

.

Jag tillhör den typ av filmintresserade som gärna försöker mig på att se all sorts film, gärna film jag inte vet nåt om alls. Jag har inga problem med att denna typ av medveten icke-gallring medför att jag rätt ofta ser filmer som betygsmässigt är ”dåliga”. Livet kan inte bara smaka oxfilé, det måste silas lite havregrynsgröt mellan framtänderna också. Computer Chess är en film som jag fastnade för enbart av att se affischen. Svartvitt, 80-tal, gigantiska datorer och schacknördar, det låter som mumsmums i mina öron.

I programförklaringen står det såhär om filmen: ”Underfundigt porträtt av nördar och deras egenheter som sätter den samtida utvecklingen inom artificiell intelligens i ett charmigt perspektiv.”  Nu såhär med filmen i färskt minne så känner jag att det är helt klart sant men det saknades ett tillägg: ”Sällan har 91 minuter känts längre än nu.”

Alltså, filmen är ERBARMELIGT tråkig. Den är OTROLIGT fånigt gjord. Den ska kännas som nån form av dramatiserad dokumentär om en schackturnering där dataprogrammerare tävlar mot varandra i grenen vilken dator är smartast men det enda jag ser är second-hand-glasögon och frisyrer som kammats åt olika håll för att verka nördiga (löjeväckande) och retro. Kanske är jag onödigt hård i min dom, jag kanske kunde nöja mig med att trycka fingret hårt och länge på en enda bokstavstangent istället.

Jag gör så.

Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz.

Jag såg filmen tillsammans med Jimmy från Except Fear. Länk kommer vad det lider.

 

Publicerat

FREDAGEN DEN 13:E DEL 7

Nu har vi kommit fram till mitt favoritår i filmhistorien: 1988. Tyvärr är inte årets version av Fredagen den 13:e ens i närheten av någon favorit för mig.

Tommy Jarvis lyckades kedja fast Jason under vattnet i slutet av sjätte filmen och där har han befunnit sig i ett gäng år. Nu börjar den unga tjejen Tina (Lar Park-Lincoln) se syner. Hon ser en man under vatten som får liv, hon ser hur vänner och bekanta kommer att bestialiskt mördas men det är syner, ingen tror henne.

Alltså, den här filmen är rent dum. Ingen charm, ingen läskighet, det finns ingenting av det härliga som fanns i del 6. Bortkastade pengar att göra filmen kan man tycka men jag ser på Imdb att med en budget på 2,8 miljoner dollar har filmen fram tills nu dragit in 19,2 miljoner dollar. Att få igång en skräckfilmsfranschise är banne mig mer lukrativt än McDonalds.

Hur som helst, det är bortkastad tid att se filmen.

Originaltitel: Friday the 13th Part VII: The New Blood

Produktionsår: 1988

Regissör: John Carl Buechler

Jason: Kane Hodder

Bodycount: 15 döda

Mest minnesvärda scen: Det brinnande slutet är ganska maffigt.

Publicerat

THE SUMMIT

Det är nåt med äventyrare som provocerar mig.

Fel.

Det är nåt med PROFESSIONELLA äventyrare som provocerar mig.

Det är nåt med människor som har dessa extrema living-on-the-edge-egenskaper och som lyckas få andra människor att bekosta deras over-the-top-expeditioner som retar mig. Det som stör mig är inte att det finns människor som frivilligt väljer att dyka djupast, klättra högst, cykla längst eller skida mest galet, det som stör mig är att när dom pratar om sina idéer så gör dom det som om deras liv hängde på det. Som att dom inte kan andas, inte finnas, inte existera om dom inte får ge sig ut på dessa äventyr. Att äventyren ifråga kostar hundratusentals kronor och planering och träning omöjliggör egen försörjning och att kunna spara ihop till strapatserna verkar dom inte tänka på. Det finns ju sponsorer.

Det finns människor som går till vårdcentralen med lite halsont och dör ett halvår senare i lungcancer. Det finns människor som går till jobbet som vanligt på morgonen och blir påkörda av en buss på väg hem. Det finns människor som spelar fotboll och hux flux segnar ner på gräsmattan och dör. Sen finns det äventyrare som frivilligt väljer att klättra upp för världens högsta berg – eller näst högsta som K2 är – och som vet rent statistiskt att 25% av expeditionen inte kommer levande ner och när det visar sig att procenttalet vid denna klättring blir 46% så gör dom en film om det.

Ursäkta om jag låter sarkastisk, jag har bara så svårt att se det riktigt hemska i detta. Alla inblandade gjorde detta med öppna ögon, alla visste att det var superfarligt, jättesvårt och ett högriskbeteende att ens försöka. Visst är det sorgligt när människor dör men att folk dör på K2 är ingen direkt ögonbrynshöjare. Jag tycker att det är långt mycket hemskare att unga människor dör i joggingspår eller att barn får cancer.

Av denna anledning tycker jag att The Summit saknar existensberättigande. Att den dessutom är illa gjord gör inte saken bättre. Jag förstår inte vad själva dokumentären går ut på, om det är för att visa hur modig expeditionen var som ens försökte, om det var för att visa hur nära ett berg en helikopter kan flyga eller hur kaxiga teleobjektiv det finns, om det är för att utröna vem som är the bad guy och som vägrade hjälpa till och därigenom sätta sitt eget liv på spel. Jag förstår inte och jag ids inte ens försöka förstå. Hade jag inte suttit mitt på en rad mitt i salongen hade jag lämnat visningen, så krass är min verklighet.

Det här är en film som gjorde mig irriterad och även på nåt plan ledsen. Jag tittar på människor som frivilligt leker med döden och som är förvånade när döden vinner. Att utmana ödet är bara så dumt, döden vinner ändå alltid, det är liksom meningen med allt. Det är som att banken till slut alltid vinner när man spelar roulette.

Ger man sig in i leken får man banne mig leken tåla men det är inte självklart att det blir en intressant film av händelseförloppet.

Jojjenito och Fripps filmrevyer såg filmen samtidigt som jag.