Etikett: Betyg 1

Publicerat

FREDAGEN DEN 13:E DEL 5

Drömmer Tommy (John Shepherd) eller har Jason Vorhees blivit uppgrävd från sin grav? Har han blivit skvatt galen eller stämmer hallucinationerna, lever Jason?

Den femte filmen kom året efter den fjärde men Tommy (Corey Feldman) som var tonåring i förra filmen är alltså runt tjugo nu och lider psykiskt av sina barndomstrauman.

Det är väldigt länge sedan jag såg denna den femte delen för första (och fram tills nu enda) gången och jag kan ärligt säga att jag inte minns ett jota. När jag sätter mig för att se om filmen märker jag vid en handfull tillfällen att jag får påminna mig om vad det är för film jag faktiskt ser. Tankarna far iväg. Ett tag trodde jag det var nån collegekomedi, ett tag Den nakna pistolen. Den enda slutsatsen jag kan dra av detta är att filmen inte är bra nog, inte i detta sammanhang, inte i Fredagen den 13:e-franschisen.

Det finns liksom en del basala krav en film i denna serie bör kunna bocka av och att dubbla antalet döda från förra filmen är inte rätt väg att gå. Det är inte antalet mord som är spännande, det är det andra. Det mörka, väntan på det man vet ska komma, Jasons otäcka uppenbarelse som smyger omkring. Här får man nada. Ingenting. Totalt menlös film.

Originaltitel: Friday the 13th: A New Beginning

Produktionsår: 1985

Regissör: Danny Steinman

Jason: –

Bodycount: 22 döda

Mest minnesvärda scen: Fackla i munnen. Det lyser genom kinderna. Wow liksom. Eller inte.

Publicerat

TO THE WONDER

Jag fick en skiva i ett vitt kuvert på posten.

”Här. Varsågod. Se den. Sen vill jag vill läsa vad du tycker. Nyfiken.”

Det stod inte ens en titel på skivan. Jag visste ingenting om vad som väntade mig när jag stoppade in den i spelaren, mina förväntningar var på noll men mitt intresse på stjärnstopp.

Det här är det bästa sättet att se film på i min värld. Huvudet blankt som ett papper, koncentrationsförmågan uppdragen på max. Kanske visste hen som skickade mig filmen det. Kanske inte. Men jag hoppas du läser nu för tro mig, jag förstår varför just jag fick den här filmen och jag förstår att du tänkt efter, att du har koll på mig och min blogg och ville ge mig nåt att bita i. Jag är också nyfiken, inte längre på vad jag tyckte om filmen men på vem du är. Du kanske kan göra dig till känna på något sätt när du ser det här? Kommentar, mejl, vykort, flaskpost, brevduva?

Filmen börjar* och jag känner mig som att jag sitter på första raden på Dansens Hus och ska se en föreställning där dans allena gestaltar känslor, uttryck och handling. Viga människor i figurnära svarta underställ hoppar, skuttar, vrider sig i otakt till svår klassisk musik. Det har gått tre minuter av filmen och det sticker i huden. Jag känner mig orolig, inte som i betydelsen nervös, snarare mer oharmonisk. Det är jobbigt.

Vacker musik, vackra bilder, vackra människor som uppenbart älskar varandra, Ben Affleck är den ena men vem är hon? Nån Bondbrud va? Berättarrösten pratar i diktformat. Korta kärnfulla fraser som viskas fram för att sona in i solnedgångar, vajande gräs, hav. En tågresa med ett skrattande nykärt par. En europeisk stad. Paris? Han rör hennes hår, formar det i en tofs. Olga Kurylenko heter hon ju!

Det här stickandet i kroppen försvinner inte, det snarare ökar i takt med den filmharmoniska musiken. Jag känner igen det här, jag har varit med om det här förut, min kropp har reagerat på precis samma sätt tidigare. Tree of life! Förra gången jag kände detta underliga obehag var när jag satt på biografen och beskådade Terrence Maliks Tree of Life. En film kan vara bajsnödig på så väldigt många vis men bajsnödighet på Maliks vis är mer än jag klarar av. Men nu slår blixten ner! Kan det här vara en Terrence Malik-film det här också? Närbilder på hår som blåser i vinden, detta jävla väsande, bajsnödig dialog måste inte nödvändigtvis vääääääsas, jag fattar ändå att det ska vara svårt, pretentiöst, djupt, annorlunda.

Rachel McAdams kommer in i handlingen. Hon rör sig som i ultrarapid. Det är sakta filmade kor, det är en funderande Ben Affleck, det är ryktade hästar. Filmen har ett tempo som kanske kan ge vissa människor vilopaus och ett förnöjsamt leende på läpparna, själv vill jag kasta kaffekoppen i väggen bara för att det ska hända något verkligt. Jag vill klafsa runt i lägenheten med varmt kaffe under fotsulorna, jag vill lyssna på hög musik som berör, jag vill tillbaka till MIN verklighet.

Fan det ÄR Terrence Malik. Det MÅSTE vara det! Jag blir galen, jag blir fan galen. Kan inte nån jävel bara PRATA som en vanlig människa? Och denna blandning av engelska och franska. Att nån pratar på franska och Ben Affleck svarar på engelska. JAG FATTAR ATT HAN INTE KAN FRANSKA. JAG FATTAR! OCH NU GALOPPERAR HÄSTJÄVLARNA OCKSÅ! Och vinden viner, alla fortsätter väsa, det är KONSTIGT, det är säkerligen KONST det här men det är konst jag inte förstår och konst jag INTE VILL FÖRSTÅ. 

Jag fick en film i ett vitt kuvert och det tackar jag för. Jag är innerligt tacksam för ett genomtänkt present som denna. Men nästa gång, om det blir en nästa gång, snälla snälla snälla, ingen mer Terrence Malik. I såna fall får du skicka med en påse psykofarmaka.

* Härifrån skrev jag texten i realtid. Bilden och övrig information om filmen la jag in i efterhand. Jag satt med datorn i knät, tittade på filmen och skrev samtidigt.

Publicerat

BYZANTIUM

Vi får följa en vampyrmamma (Gemma Arterton) och en vampyrdotter (Saorise Ronan) genom tvåhundra år av odödlighet och jag har på riktigt gäspat käkarna ur led.

Jag tycker vampyrfilmer är intressanta om dom är bra, inte per automatik. Om du vet med dig att du tycker om ALLA vampyrfilmer, se filmen. Om du tror att du tycker om vampyrfilmer av Neil Jordan bara för att du gillade Interview with a vampire, se om Interview with a vampire istället. Om du har en crush på Gemma Arterton, se En sång för Marion. Om du tyckte Saorise Ronan var bra i Flickan från ovan, kolla bara hur cool hon är i Hanna. Om du har en craving efter vampyrer  som inte verkar kunna stillas, be nån bita dig i halsen och sätt Bram Stoker´s Dracula från 1992 på repeat.

Jag vet fan inte vad jag ska skriva. Jag hade så tråkigt när jag såg filmen att evigt liv banne mig inte lockar det minsta. Tänk om man hade evigt liv, en  DVD-spelare och EN film och filmen var Byzantium. Vad skulle man göra? Vilket MÖRKER!

Vad tyckte Filmitch och Jojjenito om filmen? Klicka på deras namn så vet du.

Publicerat

PENTHOUSE NORTH

Det här har man sett så himla många gånger förut.

1989 var det Rutger Hauer som kämpade för sitt liv i Blind fury (Blint raseri), 1994 var det Madeleine Stowes tur i Blink (Blint vittne) och nu är det Michelle Monaghan som trots – eller på grund av – sitt handikapp tvingas till kreativa lösningar när hon sitter i skiten.

Hon lever i ett gigantiskt penthouse i New York tillsammans med fästmannen Ryan och hon tycker nog att hennes liv är riktigt bra. Hon står nära sin höggravida syster och hennes svåger är trevlig även om han tagit reda på fakta om Ryan som inte stämmer. Svågern anar fuffens och det visar sig att han har rätt.

Prologen där det visas hur Sara (Monaghan) blev blind är helt irrelevant för historien. Jag fattar inte varför det är med. Hon var fotograf i Irak-kriget (tror jag, nåt krig är det i alla fall) och det blir nåt anfall, hon bländas och ögonen slutar fungera. Trist för henne men som sagt, det har ingenting med någonting att göra. Hon är blind. Punkt.

Det är ett kärt återseende att se Michael Keaton som psykopatisk och objuden gäst men nästa gång jag blir sugen på att se honom i en sådan roll ser jag om Pacific Heights (1990) istället. Den här filmen är nämligen korkad och torftig bortom förklaringens gräns.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: UTMANA DIN SMAK

Månadens filmspanartema är kanske det klurigaste, roligaste och mest intressanta av alla vi hittills skrivit om. Den här gången gäller det nämligen att få sin filmsmak utmanad av någon annan!

Alla filmspanare (1) som är med på temat har via lottens hjälp fått en utvald filmspanarvän (2) och sen har det varit upp till (1) att läsa på om (2), gå igenom bloggtexter, luska, trixa och fundera ut en perfekt film för denne att se, gärna en film som (1) tycker om men som är i en genre som (2) normalt sett inte skulle välja själv. En riktig jäkla smakutmaning alltså.

Det blev Jimmy som har bloggen Except Fear som skulle välja film till mig och när han skickade titeln satte jag morgonkaffet i halsen. Spottade och fräste som värsta Kapten Haddock, alltså en Kapten Haddock en riktigt dålig dag.  ¤!%&%¤?%&#. För satan alltså! Men när han skickade sin förklaring till varför den utvalda filmen blev just min film skrattade jag högt.

”Wong Fei Hung – mannen, myten, legenden. Porträtterad på film uppemot 100 gånger vilket är mer än självaste Jesus. Trots de miljarder som valde att  tro på den sistnämnde är det endast en av dem som verkligen existerat och det är Wong Fei – alkoholens överman.

Fiffi nämnde att hon inte hade mycket till övers för Kung Fu, men kan hon stå pall mot kampsportstekniken ”Zui Quan / the drunken fist”? Jag vill att Fiffi ser Jackie Chans genombrott Drunken Master från 1978 i rent bildningssyfte inför framtida konfrontationer! Som jag alltid brukar säga; Ingen metod är väl mer effektiv än tre vassa shots och en välriktad ”slippery snake” ifall någon är odräglig på krogen. Jesus må ha räddat många, men Wong Fei lärde människan att rädda sig själv. Hail the drunken master!”

.
Tre vassa shots och en välriktad ”slippery snake” på krogen? Haha, BEEN THERE DONE THAT tänkte jag. Så hur illa kan det bli med en martial-arts-actionkomedi från 1978 med självaste Jackie Chan i huvudrollen? Jag beger mig med så öppet sinne som jag kan frambringa in i den filmiska världen tillsammans med Drunken Master.

1.46.40 senare.

Hade jag haft en spegel framför mig på soffbordet hade jag kunnat titta i den och sett ett spöke. Jag tror faktiskt att jag är bortom vit i ansiktet, att jag har rejält svarta ringar under ögonen och att håret är stripigt och blött av skallbas-transpiration. Således är jag rätt lik den där figuren som klättrar upp ur brunnen i The Ring.  Jag har försökt så mycket att jag är helt slut. Jag har tryckt ner alla reflexer till hånskratt, jag har inte skakat på huvudet, jag har bitchslappat mig på högerhanden när den letat sig fram till paus och/eller stoppknappen, jag har på många sätt utmanat mig själv och mitt filmtittande bara genom att se klart filmen.

Drunken Master får mig att tänka på Jönssonligan, på Cirkus Maximus (alltså ingen film utan cirkus på riktigt), på Stefan&Krister-uppsättningar som visas under helkvällar på TV4, på Helan och Halvan, på Dr Mugg och på 40-tals musikaler från Hollywood. Skådespeleriet är väl kanske inte nåt jag går ner i spagat av men jag fascineras över det rentvättade hår som flera av dom uppvisar. Eftersom dom rör sig så ofta, mycket och ryckigt flyger liksom frisyrerna runt som vore dom dockor i Mupparna och ljudeffekterna skulle vara klockrena i vilken Disneyfilm som helst – eller kanske snarare Tom & Jerry.

Den Jackie Chan som nu är känd från hollywoodfilmerna Shanghai Knights, The Tuxedo, Shanghai Noon, Rush hour, Rush hour 2 och Rush hour 3 har också gjort filmer i namnen Chan Yuan Lung, Lung Cheng, Chen Lung, Chen Yuen Lung och Jacky Chan fast när han föddes 1954 hette han Kong-sang Chan. Kärt barn har många namn. Det är just det. Jackie Chan är kär – för många.

Det finns hundratusentals människor som avgudar honom, som tycker han är den fräsigaste som någonsin gjort en hoppspark i slowmotion och jag förstår rent intellektuellt att han är vansinnigt duktig på det han gör. Men it doesn´t do it for me. Jag är mer imponerad av en snubbe som kan steka fisk än en martial arts-guru och jag förstår varför jag i möjligaste mån försöker undvika denna genre. Den är helt enkelt inte för mig.

Tack för utmaningen Jimmy! Den var bra, smart och framförallt genomtänkt. Jag har försökt, jag har kämpat, jag har fått ta mig en funderare på mina egna genrefördomar och som experiment har det här varit både superkul och väldigt nyttigt. Det är dumt att säga nej bara för att säga nej men om nån föreslår en filmkväll med Drunken Master II så kommer jag vänligt men bestämt att avböja. Är du nyfiken på filmen jag just sett så går den att streama här alldeles gratis.

.

.

.

Det är en hel drös filmspanare som tackat ja till att vara med på det här temat och det har varit ett fungerande hemlighetsmakeri gällande vem som ska utmana vem. Jag har således ingen aning om vilka filmer det kommer skrivas om idag. Jag kan lova att det bjuds på spännande läsning under alla dessa länkar:

Sofia

Jojje (som jag gav min filmutmaning till)

Henke

Johan

Jessica

Jimmy

Lena

Johan & Markus

Erik

Christian

Rebecca

Stefan

Publicerat

007-helg: ÅSKBOLLEN

 

 

 

 

 

Men gode Gud, här har vi ett stycke film som borde ligga i vakuumförpackad malpåse. Åskbollen har åldrats sämre än Tom Jones sångröst och det vill inte säga lite.

Skrattretande beiga actionscener mot uråldrig blue screen, en föga intressant och/eller spännande historia, blek bondbrud och en allt annat än inspirerad Sean Connery son Bond. Att han dessutom har den dåliga smaken att tvinga sig på kvinnfolk gör att det luktar surt om hela filmen. James Bond är ju en världsvan cool snubbe med snygga kläder och säkert luktar han gott också, han ska (väl?) inte behöva ta till osnygga och rätt hårdhänta utpressningsmetoder för att få ligga?

Under den här obegripligt långa speltiden satt jag mest och undrade när filmen skulle börja. Det var ofantligt segt och trist. Jag undrar om man inte måste vara en riktig invigd, ett bondfan ut i fingerspetsarna, för att uppskatta detta. För mig är det inget annat än ren och skär smörja. Fast affischen är snygg.

Tredje filmen. Fyra kvar. Pust.

Mina Bondkunniga filmbloggarkollegor tyckte såhär: Filmitch 5/10, Fripps filmrevyer 4/5 och Movies-Noir 3,5/5. Klicka på namnet för att komma till respektive bloggares recensioner av filmen.

Publicerat

2010: MOBY DICK

Ja….jag säger då det. Jag känner mig som en surgumma med stödstrumpor när jag harklar upp lite snor i halsen och läser högt från baksidan på filmens fodral.

”Från skaparna av Mega Shark vs Giant Octopus och Titanic 2 kommer tidernas mest klassiska havsäventyr som du aldrig har sett det förut!”

Här måste jag pausa en stund. Det jag nyss läste var dagens sanning – om än med en komisk twist. Nej jag HAR aldrig sett detta förut och det är jag väldigt tacksam för. Jag fortsätter:

”Jättevalen Moby Dick tog kapten Ahabs ben i en av sjöhistoriens mest mytomspunna sammandrabbningar. Nu är Ahab tillbaka i en specialbyggd ubåt, redo att hämnas på sin gigantiska fiskfiende som åter sätter skräck på haven…”

Joråsåatteh sörru. En mandelkubb på det?

Publicerat

ATLANTIC RIM

Jag var arbetslös en period i mitten på nittiotalet. Jag gick till Arbetsförmedlingen och stämplade, hämtade Platsjournalen, sökte vartenda jobb jag var det minsta kvalificerad för men det var inte nog. Eftersom jag jobbat inom hemtjänsten tvingades jag söka alla jobb inom kategorin vård, alla, annars skulle jag nekas A-kassa. Jag använde mitt sunda förnuft och sökte inte arbeten som krävde sjuksköterskeutbildning eller högre men det var inte nog. Jag stängdes av. Anledningen var att jag vägrade söka jobb som narkossköterska på Södersjukhuset. Jag hade således inte aktivt sökt dom jobb jag tilldelades av Arbetsförmedlingen och då skulle jag inga pengar ha.

Skådespelarna i Atlantic Rim hade nog samma typ av arbetsförmedlare på sina respektive arbetsförmedlingar, enda skillnaden var att när dom sökte jobb dom var underkvalificerade för så sa arbetsgivaren ja. Och där stod dom. Förvånade och nervösa från första arbetsdagen till den sista.

När jag ser Atlantic Rim slår dig mig hur FRUKTANSVÄRT bra Pacific Rim är. Filmer som dessa som redan på manusstadiet pendlar mellan soptunna och lövtunn sörja är ingen enkel match att göra bra. Det krävs kvalificerat folk bakom varje spak. Atlantic Rim har lika många spakar som Pacific Rim men betydligt fler stackare som ska sköta grejerna.

Rätt man/kvinna på rätt plats, det är så simpelt egentligen – för alla utom på arbetsförmedlingen.

 

Publicerat

SCARY MOVIE 5

Det går alldeles utmärkt att göra sig lustig över Apornas planet, Paranormal Activity, Mama och Black Swan. Synd att filmskaparna bakom Scary Movie 5 inte gör just det.

Publicerat

DEN INNERSTA KRETSEN

Jag undrar om inte den här filmen kan vara det ultimata beviset för att jättemånga jättestora skådespelare i rollistan i kombination med en jättekänd skådespelare som regissör inte per automatik gör en film bra *andas in* och att en jätteintressant politisk thriller på pappret jättelätt kan pladdras bort till att bli en seglivad jättelång historia.

Meningen här ovan kan vara den jättelängsta någonsin på den här bloggen men det beror bara på att jag har så jättelite vettigt att skriva om den här jättetråkiga filmen. På det sättet har den nåt gemensamt med alla övriga filmer jag skrivit om idag. Men det är också det enda.

Imorgon är allt jättevanligt igen på bloggen. Jag lovar.

Här är länken till Imdb om du blir jättenyfiken på filmen.

Publicerat

STRAIGHT A´S

När en film leder till en annan kan det ibland vara medvetet men lika ofta omedvetet.

Sex lektioner i kärlek ledde mig till den här filmen, eller indirekt – Ryan Philippe. Att en sån väldans bra skådis kan spela över på det sätt han gör här är imponerande. Detsamma gäller Anna Paquin, fast tvärtom. Hon underpresterar i det tysta. Luke Wilson är väl oftast blek?

Menlös film med barnskådespelare som försöker sitt yttersta, men dom funkar inte dom heller. Jag vet inte om jag är besviken på filmen, jag tror inte det, jag hade inga förväntningar innan jag såg den och inget vettigt att tillföra efteråt heller.

Publicerat

FIERCE PEOPLE

Missbrukande mamma (Diane Lane) får både boende och jobb som massös åt en rik gammal gubbe (Donald Sutherland) mot att hon slutar dricka och knarka.

Hon och tonårssonen flyttar in på gubbens gods, sonen roar sig med att håna morsan, försöka hitta kompisar och skaffa sig ett liv.

En film med lågt existensberättigande.

Publicerat

MÅNDAGAR MED MADS: KUNG ARTHUR

När jag såg den här filmen på bio höll jag på att självantända av aggressioner. Maken till dålig film, maken till undermåliga skådespelarprestationer, maken till USEL berättad historia om Kung Arthur, hans riddare kring runda bordet och den där Guinevere. Och nu tvingar jag mig själv att se om eländet enbart för att specialstudera Mads Mikkelsens sporadiska närvaro.

Jag är en idiot.

Jag försöker fokusera på nåt som är bra när jag ser filmen men det enda jag kan komma på är att det är kul att Magdalena Graaf döpt sina mellansöner till Lancelot och Tristan och att det är lite synd att minsta sonen Charlie inte fick heta Gawain, Galahad eller Bors.

Filmen är precis lika dålig nu som då och Mads nuna hjälper inte ett skit.

Undvik!

Filmen:

Mads:

 

Publicerat

GROWN-UPS 2

Ibland gör man saker man på riktigt ångrar.

Jag inser att du som läser den meningen direkt åsyftar valet av fredagsbio. Grown-ups 2, herrejösses är du gaaaalen mänska kanske du tänker. Hur skulle du inte kunna ångra en fredagskväll i sällskap av Adam Sandler och hans überpubertala fånhumor kanske du fortsätter tänka. Själv ångrar jag aldrig att jag sett en film på bio alldeles oavsett vad jag tycker (eller inte tycker) om den. Däremot har jag nu lärt mig att inte kolla twitter strax innan filmen ska börja och definitivt inte klicka mig vidare in på en recension av aktuell film, en recension som dessutom redan i tweetet benämns som en sågning.

Det jag läste precis innan filmen var Josephs sågning av filmen på Möllan.nu. Den var inte nådig. Min blick fastnar framförallt vid den sista delen i texten.

”Grown Ups 2 är en gubbsjuk, sexistisk, rasistisk och omotiverat våldsam skitfilm som aldrig är rolig. Det mest sinnessjuka är att barnfamiljer satt i biosalongen och garvade läppen av sig. Folk hade tagit med sina barn till det här. Jag vet inte jag. På rak arm känns det extremt konstigt att filmer som Kill Bill har femtonårsgräns men att vem som helst oavsett ålder kan se den här fördummande skiten.”

Jamenjaha *host* vad nöjd jag känner mig nu. Här sitter jag bredvid min son i biosalongen och det är JAG som föreslagit filmen. Jag gillade första filmen (men avskydde trailern till tvåan) och på raden framför sitter ett killgäng med keps och prassliga snacks som tuggas med öppen mun och det skrattas åt äckligheter och skrattet låter som grisar som nöffar. Sonen vill försöka byta plats men vi hinner inte innan raden blir full och vi sitter fast i mitten. Javafan tänker jag, nu kör vi. In i det sexistiska, rasistiska, trash-humoristiska förvuxna-män-som-leker-barn-i-kiss-och-bajs-träsket Adam Sandler gjort till sitt.

Jag håller på att skriva ihop en manual till min son, en enkel lista som – om han följer den – kommer göra honom till en alldeles utomordentligt fin vuxen man. Jag trodde jag var nästan klar med listan men nu seglade en alldeles ny punkt ända upp på förstaplatsen: HA ALDRIG NÅGON MAN DU SETT I EN ADAM SANDLER-FILM SOM FÖREBILD. När jag berättade detta för honom skrattade han bara och jag tar det skrattet som att han fattar. Han fattar att snubbarna i filmen är fullkomliga idioter som faktiskt inte beter sig särskilt trevligt mot några i deras omgivning. Bara det att hela gänget vuxna män samlas på Kmart för att ”umgås” efter det att Lenny (Adam Sandler) snott en skolbuss och hängt upp busschauffören upp-och-ner i ett rep i busstaket, McKenzie (Chris Rock) känner sig som Messias himself för att han kom ihåg den 20:e årsdagen tillsammans med sin fru (Maya Rudolph) genom att lägga ett paket med ett halsband i en bajsblöja, Higgins (David Spade) har fått reda på att han är pappa till en gigantisk 13-årig (?) värsting och Eric (Kevin James) har antagligen tutinuttfikat med sin gamla mamma, nåt som tydligen är så tabu att han måste ljuga om det för sin fru.

Alltså, det är nåt skumt här. Det ligger om inte en hund så väl en ren begraven. Hur kunde denna film bli till? Det finns inte tillstymmelse till röd tråd genom filmen och där slutar jag försöka jämföra denna film med föregångaren, den som faktiskt hade ett manus, en tanke, en historia att berätta. Här händer det lite random grejer och sen blir det konstig fest, slut. Totalt obegripligt. Det ÄR sexistiskt som fan, det ÄR plumpt, det radas upp simpla utseendefokuserade skämt, det kissas, det ”bajsas”, det kräks men det mest iögonenfallande är att Lennys fru (Salma Hayek) visar big-ass-skrik-reaktion EN enda gång i hela filmen och det är när hon får se sin sons nakna kropp i duschen.

Jag känner mest för att sucka trött. Är det 2013? Har vi inte kommit nånstans alls? Jag skrattade gott åt två scener i filmen och Shaquille O´Neill visar upp skön självdistans i sin roll som väldigt stor polis men det hjälper liksom inte. Har man en någorlunda tänkande, kännande, intelligent hjärna så är det här inte kul. Adam Sandler ligger bakom många filmer som ÄR kul, på riktigt kul, men Grown-ups 2 är INTE en av dom.

Publicerat

ARACHNOQUAKE

Det fanns en tid i världen då Edward Furlong var en cool kid, nån som kunde bli en framtidens man. Jag kan bara konstatera att ibland blir det inte riktigt som man tror.

I Arachnoquake är nämligen ”John Connor” tillbaka, men här som en lönnfet baseballtränare med otvättat hår och en röst som fullkomligt skriker ”målbrottet, varför glömde du mig, hallåååå?”. Han går runt som en fulare form av Frodo och försöker överleva invasionen av jättespindlar och det går inte göra annat än att tycka synd om snubben. 35 år är han nu förresten. 35!

Ja, nu är det ju inte bara Edward Furlong som försöker överleva, alla i filmen försöker komma på sätt att fly ifrån och/eller döda dom där gråmetalliska CGI-monstren som är så fjösiga att inte ens jag som avskyr detta djur i original blir det minsta skrämd.  Men nu har det varit jordbävning i New Orleans och med det kommer spindlar uppkrypande från jordens innandöme, spindlar som kan springa, kasta eld, simma och döda. Att dom ser ut som inklippta plastinsekter från BR Leksaker med alldeles för många och smala ben hör kanske inte hit, eller så gör det det.

Det mesta med den här filmen andas inte B-film utan så långt ner som bokstaven Q, ändå tittade jag klart. Nånstans gillar jag ju såna här filmer, jag gör ju det. Det är med skräckblandad förtjusning jag beskådar dessa filmer som i 9,5 fall av 10 bäst kan jämföras vid en tittkö förbi en massiv bilolycka.  Jag tycker det är kul att se hur filmarbetare med minimal budget löser problem, i vissa filmer kan nämligen avsaknaden av stålar ge upphov till en sprudlande kreativitet som jag verkligen uppskattar. Saken är den att med Arachnoquake får jag känslan av att det faktiskt finns en budget, att den är gjord som en TV-film som faktiskt kommer att visas nånstans, nångång och ändå är den så mycket sämre än så mycket annat i den här genren.

Jag skulle kunna ge den prefixen nästanusel men bara nästan. Den är nämligen rättigenom värdelös. Det enda jag fick med mig i bagaget var några goda skratt åt Edward Furlong. Åt. Inte med. Bara det känns sunkigt.