Etikett: Betyg 1

Publicerat

Katastroffilmstisdag: ARMAGEDDON

Oljeborraren Harry Stamper (Bruce Willis) är ingen bra farsa. Dottern Grace (Liv Tyler) vägrar kalla honom något annat än ”Harry”, mer än så behövs inte för att vi ska ana ett frostigt förhållande mellan far och dotter. Att dottern gökar med Harrys ”högra hand” (det lät äckligare än det är) på riggen, A.J (Ben Affleck), gör inte saken bättre.

Plötsligt blir relationen dessa män emellan kall som is, Harry får tag i ett gevär och börjar skjuta på A.J.  Inte för att döda men för att förstöra en fot eller så. Tuppfäktning på oljerigg redan till förtexterna med andra ord.

Samtidigt är en asteroid på väg mot jorden i 35000 km/h. Det finns ingenting att göra, ingenting som kan förskjuta dess bana. Den kommer att krascha rätt ner på Jorden och vi kommer alla att dö den riktiga katastroffilmsdöden, dvs hela jordens befolkning och på direkten, no mercy. Inte ens bakterier kommer att överleva. Det enda som skulle kunna förgöra asteroiden och därmed säkra människans överlevnad är att borra sönder den i småbitar och vem är bäst lämpad för jobbet att åka upp i rymden med en jätteborr och fixa problemet? Jo, Harry, såklart.

En av mina bästa kompisar i gymnasiet sa ofta att jag kunde ”låta bitsk” när jag pratade om någon eller något jag inte gillade. Jag vet inte om bitsk är det bästa adjektivet jag kan beskriva mitt skrivande tonläge med men det skulle kunna vara så. Alternativet är ”hånfullt spydig” men det kan även vara en kombination av dom båda massivt kryddat med det värsta jag vet: uttala orden med gogi-gogi-bäbisspråk.

Jag avskydde Armageddon när jag såg den på bio 1998. Jag verkligen AVSKYDDE den. Jag gillade katastroffilmer redan då och hade antagligen ganska höga förväntningar men nej, filmen kraschlandade totalt för mig. Inför detta tema såg jag om den, tänkte att jag kanske kunde slippa dom värsta sura uppstötningarna av Ben Affleck (efter den positiva The town-upplevelsen) och kanske kunde jag lägga huvudet på sned och ha både förståelse och sympati för dom keckiga effekterna som nu i alla fall har 13 år på nacken (men som var riktigt undermåliga redan när filmen var ny). Jag tänkte att kanske kunde jag se förbi det faktum att filmen totalt saknar värme, att relationen mellan Harry-Grace-A.J är den enda stark och beskrivande nog för oss tittare att bita i, men vem bryr sig? Inte jag i alla fall.

Grace med sin ständigt lika läppstiftsmålade röda putmun i kombination med den obehagligt bårhusvita ljussättningen mot hennes ansikte som är konstant filmen igenom gör att hon blir lika levande som dom stackarna som ligger på britsar i kylrum med vita lakan draperade över sig och en liten identifikationslapp fastsatt med en gumminsnodd runt stortån.

A.J i Ben Afflecks gestaltning känns omysig, stiff och stört omöjlig att känna tycke inför vilket även stämmer in på Harry. Harrys borr-polare Rockhound (Steve Buscemi)  och Bear ( Michael Clarke Duncan) är dom enda mänskliga varelserna i hela filmen och dom får båda skönt dräpande oneliners men vad hjälper det? Det är 150 minuter filmtid som ska fyllas upp och det finns vettigt material till kanske 40.

Det finns ett par infallsvinklar som i mina ögon gör Armageddon till en nästintill otittbar film.

Den första är att filmen fanimej är obegriplig. Första halvan av filmen är bitvis ganska tjommig. Det händer verkliga saker, karaktärerna presenteras och visst är det som en fontänorgasm av testosteron men det går ändå att ta sig igenom det utan att gnaga sönder knogarna. Men sen, sen kommer Uppskjutet! Killarna delas upp i två raketer som båda ska ta sig till asteroiden och det är där jag tappar allt intresse, då när det på pappret borde bli som mest spännande då håller jag på att krevera av tristess.  Det är datoranimerade rymdkulisser, det är flygande stenar, det är kraschande raketer och jag vet inte vilka snubbar som är var, vilka som överlever (och varför) och jag vet inte varför dom promt ska docka med en alkoholiserad kosmonaut (Peter Stormare) som suttit fast i en egen raket i 18 år. Allt är mörkt, det pyser, ryker och exploderar och jag sitter och gäspar och längtar efter att känna kissblåsan fyllas så jag kan gå på muggen med giltigt förfall.

Det andra som gör att jag tycker väldigt illa om filmen är att den är som en jävla propagandafilm för USA som nånslags världsfader. När presidenten talar till det amerikanska folket så stannar inte bara USA upp utan hela världen, alla tittar på TV, alla lyssnar och begrunnar och det filmas från allsköns platser, från Europa till nån öken i mellanöstern till Taj Mahal. Detta fenomen kan man visserligen se i många katastroffilmer (speciellt) men sällan är det gjort på ett osmakligare sätt än här. Det är virveltrummor, det är ett par tre bläckblåssektioner med onormal lungvolym, det är scen efter scen efter scen med hallelujah-moments där Stars & Stripes är i förgrunden och jag blir bara så ända in i benmärgen trött. Trött och äcklad. Den där torrborstningen med spagettisleven när jag ligger i fosterställning i duschen känns inte helt offside faktiskt.

Det tredje som gör filmen så skitdålig är detta: FÖRSÖK INTE LURA MIG ATT DET GÅR ATT LANDA OCH STANNA  EN RYMDFÄRJA PÅ EN FLYENDE ASTEROID GENOM ATT FÄLLA UT EN FUCKING JÄVLA MINISKIDA UNDER CHASSIT! MICHAEL BAY, FÖRSÖK INTE ENS! EN SKIDA? HUR DUM TROR DU ATT JAG ÄR??

För alla som vet med sig att dom borde gå en kurs i ilskekontroll (likt Adam Sandler i Anger management) – se Armageddon. Om vardagsrummet är intakt efteråt finns det mycket latenta aggressioner att lura fram. Om vardagsrummet däremot ser ut som en hotellsvit dagen efter att Keith Richards haft efterfest, ja, då är du mentalt frisk. Åtminstone förstår JAG dessa aggressioner.

Publicerat

Katastroffilmstisdag: Atomic Twister

När tornados drar in över delstaten Tennessee på USA´s östkust är det inte husen och vägarna, bilarna och boskapen folk är mest rädda om, det är kärnkrafts-verket. Men för att jag som tittar på en katastroffilm som handlar om det otäcka att ett kärnkraftsverk riskerar att haverera ska förstå vidden av det så kanske – kanske – reaktorn måste se aningens störrre ut än ett dockskåp och kylanläggningen för dom radioaktiva reaktorstavarna snäppet över ett akvarium i size.

Det är liksom ingen idé att börja denna recension på något annat sätt. Det är ingen idé att luras, hålla på halser, beskriva handling och karaktärer på ett objektivt sätt för min ironiska munterhet kommer lysa igenom precis som könshår i en vit blöt baddräkt. Atomic Twister är nämligen så dålig att den på något sjukt sätt blir underhållande.

Det första jag ser när jag sätter på filmen och förtexterna börjar rulla är namnet Carl Lewis. Herregudminskapare tänker jag och genast förpassar sig min hjärna till OS i Los Angeles 1984 och den där sommaren då jag satt som fastnitad framför TV:n och tittade på just Carl Lewis och hans genomgraciösa och supervinnande springstil. ”Men inte fan kan det väl vara han?” tänker jag i nästa sekund och släpper den idén precis samtidigt som en ung (snygg?) kille presenteras i bild och jag förstår att han kommer ha lite av en huvudroll. Kanske är det han som är Carl?

Mamman med chefsbefattning på kärnkraftsverket introduceras, likaså att hon är lämnad av sin man och ensamstående med 12-årige pojken Campbell som tror sig vara en man bara för att han kommit på att kvinnor har bröst. Den unge (snygge?) killen Jake är deras granne och han har blivit en riktig brudmagnet sen ex-fästmön och sheriffsdottern Ashley bröt förlovningen för att han inte kunde bestämma sig för bröllopsdatum. Men han jobbar fortfarande extra som sheriffsbiträde när fd svärfadern (Corbin Bernsen) knäpper med fingrarna, vilket han givetvis gör när det är tornadovarning. Då skickar han ut Jake i polisbilen och själv är han kvar på stationen.

Innan dess får vi självklart se kärnkraftsverket både interiört och exteriört och däribland vaktkuren vid infarten där Stu jobbar. Stu som spelas av ingen mindre än: CARL LEWIS!!! Alltså, vi snackar den riktiga Carl nu!! Jag trodde jag skulle få hicka när jag såg att det var han, jag tänkte vad faaaan har det tagit åt honom och när han bara några minuter senare dessutom DÖR så förstod jag ingenting, i alla fall inte varför han skulle vara första namn i förtexterna.

Atomic Twister är över lag en film som sätter igång alla mina tycka-illa-om-amerikaner-triggers. Den är så dumjävla korkad att jag ibland sitter och kippar efter andan som en fågelunge som istället för daggmask fått överkokt tagliatelle till middag. Det kryllar av konversationer som denna:

– Är alla telefoner döda???

– Ja. Dom flesta.

Men telefonerna är bara döda när det passar in i den ”spännande handlingen” precis som att strömavbrott bara existerar när det behövs. Hela reaktorn släcks, allt blir mörkt men i rummet bredvid lyser taklampan. Samtidigt ska skådisarna försöka förmedla att det är en stor jävla katastrof på gång i hela västra Tennessee när det där minimala kärnkraftsverket riskerar att haverera och säger orden som inte alls vittnar om jänkarhybris: It´s gonna make Chernobyl look like a firecracker. Nä hörni. I don´t think so!

Atomic Twister är ingen film jag någonsin kommer rekommendera att en enda människa på jorden ser OM det inte är så att man njuter hämningslöst av att beskåda riktigt värdelöst skådespelande. För här har samlats kanske världens mest obegåvade – men ändå avlönade – skådespelare och det är bitvis stor humor att iaktta dom in action. George Henare som Manuel Fluentez, storbossen på verket, är värst av dom alla och jag kan inte hålla mig för skratt. Tyvärr finns det ingen människa i bild som passerar något som helst nålsöga och ännu mer tyvärr, ingen inblandad icke-i-bild heller.

Publicerat

Tre om en: Ocean-filmerna

Ocean´s eleven (2001)

Säga vad man vill om Danny Ocean men riktigt normal i huvudet är inte karln. Han kommer ut från finkan och direkt ska han tjuva sig igen, råna och ha sig.

Men Danny Ocean (George Clooney) är inte riktigt vilken bonntjyv som helst, han är nåt så charmigt som lite av en gentlemannatjuv. Att hot-shot-casino-ägaren Terry Benedict (Andy Garcia) ska skinnas på stålar känns inte vare sig orättvist eller kriminellt för Benedict är ingen ödmjuk och snäll man, snarare en mänsklig liten gris som nu dessutom är tillsammans med Ocean´s ex-fru Tess (Julia Roberts). Hämnd är bäste dräng.

Mr Oceans idé, att simultant råna tre jättecasinon i Las Vegas, kräver sina medbrottslingar och han hittar tio medhjälpare som säger ja direkt. Den ständigt småätande Rusty Ryan (Brad Pitt) är en av dom. Han har nåt i munnen i varenda scen han är med i.

Det här är film i princip utan fel. Jag kan till och med acceptera att Casey Affleck är med på ett hörn för det här är filmunderhålling med stort F. Steven Soderbergh har snott manuset från Ocean´s Eleven/ Storslam i Las Vegas från 1960 (där Frank Sinatra spelar Danny Ocean) och gjort en remake som är absolut o-mossig. Han har fått ihop en samling högkvalitativa skådisar och faktiskt lyckats få dom att samarbeta och han tog David Holmes platta Let´s get killed och gjorde till soundtrack – och det är ett fenomenalt sådant!

Det här är en film att se och se om och att se om igen – och kanske bara lyssna på om man har svårt att sova. Jubel och visslingar, det här är en guldrulle!

 

 

Ocean´s twelve (2004)

Tre år har gått och Steven Soderbergh samlar ihop sina mannar och kvinns för en uppföljare. Själv fick jag brutalpirr i magen och såg en superhärlig biokväll framför mig med en spännande story och A-skådisar i högform men vad fick jag? Ljumna rester och knappt det.

Terry Benedict (Andy Garcia), den rånade och tillplattade casinoägaren från första filmen kräver sina pengar tillbaka av Danny Ocean (George Clooney). Hundrafemtio miljoner dollar, plus ränta och det inom två veckor. Benedict har dessutom på nåt underligt vänster kommit över hela listan över medhjälpare vid första mastodontrånet och då ingen av dom vågar säga nej hänger dom på Dannys nya superplan: att göra tre kupper i Europa, i Rom, Amsterdam och Paris och därigenom sno åt sig tillräckligt med pengar för att betala Benedict.

Titeln Ocean´s Twelve vittnar om att gänget nu har fått tillökning och det stämmer. Tess (Julia Roberts) är nu gift med Danny – igen – och hon är tolvan.

Alltså, den här filmen har egentligen NOLL likheter  med förra filmen. Det är lätt att tro att så vore fallet men ICKE för på alla punkter där elvan glänser där faller tolvan långt ner i kvicksanden. Ocean´s twelve är lika spännande som att stå vid roulettebordet utan pengar och titta på andra som spelar.

Herregud, sånt jävla skräp! Jag hoppas och tror att alla inblandade fick sjukt mycket pengar för annars finns det inga förmildrande omständigheter för denna films tillkomst.

 

Ocean´s Thirteen (2007)

Mina förväntningar på Ocean´s Thirteen låg på ungefär minus 237,15 grader Kelvin. Närmare den absoluta nollpunkten går inte att komma. Trots att tre år gått sen sist och att jag inte trodde jag var långsint har min besvikelse över tolvan inte lagt sig.

Kanske blev slutresultatet av tolvan inte det Stephen Soderbergh tänkt sig heller för nu när han drar ihop rånarligan igen har någonting hänt. Han har fått tillbaka lekfullheten från elvan, förträngt tolvan och visar med tretton att han visst vet hur en underhållande film ska göras. Däremot inte sagt att den går att jämföra med elvan, inte ens på ena handens tumme.

Storyn i den här filmen är lövtunn. Den är lika tjock som mjölkgeggat som blir om man häller ut O´boy på köksbordet. Den gamle rånarräven Reuben (Elliot Gould) får en hjärtattack efter att ha blivit toklurad av sin affärspartner Willy Bank (Al Pacino) och för att få Reuben på bättringsvägen bestämmer Danny Ocean att det ska rånas bara för att dom kan, på kul liksom, ja, för att göra Reuben glad och den som är offret denna gång är såklart Mr Bank.

Den enda kvinnliga fägringen i denna film är Ellen Barkin och att se henne agera mot Al Pacino är ren filmnostalgi (om du har sett Sea of love förstår du varför). Men ingen Julia Roberts och även Catherine Zeta-Jones från tolvan är puts väck och jag kan inte säga att jag saknar dom nämnvärt.

Efter att ha sett om filmerna i ett svep är det inte utan att jag längtar tillbaka till Las Vegas men en tur till Mariehamn med en massa spelmynt i fickan skulle duga bra det med. Eller nån halvtimme vid Jack Vegas-maskinen på min lokala pizzeria. Jag är inte så knusslig.

 

 

Publicerat

Life as we know it

Jag trodde att jag gillade Katherine Heigl när jag såg henne ”agera” mot Seth Rogen i ”komedin” På smällen. Det gjorde jag inte.

Jag gav henne en andra chans i 27 dresses och där passerade hon nålsögat med hårfin marginal.

Några månader senare dök hon ner i dyn igen när hon återigen försökte sig på att ”agera”, denna gång mot ”karaktärsskådespelaren” Ashton Kutcher i pissrullen Killers. Hon dök ner så hårt att det knappt gick att skönja trampdynorna.

Nu VET jag att jag inte gillar henne. Jag VET det. Ändå sitter jag här och har kollat på ännu en bortom medioker ”komedi” med henne som leading lady.

Jag blir så jävla trött. Jag blir trött på henne men mest av allt på mig själv. Det är ju som att springa med huvudet före rätt in i en tegelvägg gång på gång på gång och inte fatta att man måste ta på sig en hockeyhjälm för att överleva klungan med bulor.

Jag kan lova en sak. Det kommer aldrig aldrig aldrig någonsin att dyka upp en ”Veckans Heigl” här på bloggen. Aldrig.

Nej.

Never.

Jag säger NEJ till det och ett nej är ett nej alldeles oavsett röstläge.

Hörs det att jag skriker?

 

Publicerat

Mozart and the whale

2001 gjorde den norske regissören Petter Næss sitt livs film. Jag vågar säga det trots att karln inte är äldre än 51 för jag är säker som en O.B Fleur på en gymnastik-uppvisning att Elling är ett mästerverk som inte går att bräcka.

Att det var Elling som öppnade dörren till det stora landet i väst och gav Næss chansen att regissera en Hollywoodsk variant av denna film fyra år senare, ja, visst var det så. Men i Hollywood funkar det inte alltid att kopiera ett vinnande recept rakt av (som Haneke gjorde med sin Funny games till exempel) utan här fick Næss ett nytt manus att bita i, fast ett manus som fortfarande kretsade kring människor med olika former av psykisk sjukdom.

Dom medelåders och kanske inte helt fotogeniska skådespelarna Per Christian Ellefsen och Sven Nordin i Elling har nu blivit utbytta mot några som passar bättre in i ”Hollywoodmodellen”, det vill säga två unga skitsnygga skådisar: Josh Harnett och Radha Mitchell.

Handlingen kretsar kring ett ”hem” där det på dagarna befinner sig en salig blandning av folk med olika störningar.  Donald (Harnett) och Isabelle (Mitchell) har båda Asbergers, dom blir kära i varandra och det uppstår komplikationer.

Josh Harnett är en skådespelare som i mitt tycke befinner i samma klass som Orlando Bloom. Det är utseendemässigt oklanderliga killar men tycker jag som tittar att dom saknar ”det” så är dom fullkomligt onödiga i en rollista. Det finns ingenting eget med dessa två, ingenting spännande, jag tror inte ens dom kan stava till karaktärsskådespelare. Som jag ser det är dom inget annat än två högavlönade neutrum.

Radha Mitchell har jag ingenting att säga om som skådespelare, varken positivt eller negativt, mer än att hon är helt felcastad här.

Det känns ändå som det fanns en klar intention från Næss sida att göra något annorlunda och bra med den här filmen. Titeln Mozart and the whale är bra, den sticker ut men fick den heta så i USA? Nix. Den fick heta Crazy in love. Bara DÄR blir man ju förbaskad.

När pengarna inte räckte till större namn än Harnett och Mitchell borde Næss sagt NEJ, NEJ så ilsket som bara en norrman kan låta. Jag tror nämligen filmen hade blivit bättre om han letat huvudrollsinnehavare på ett riktigt psykhem.

 

Publicerat

Deep Rising

Nu blev det återbesök i Sjöodjursonsdagstemat, bara sådär.  Jag fick nämligen ett mejl. I mejlet stod denna mening:

”Du som är fånig vad gäller vatten och som hatar ormar måste bara se Deep Rising.”

Visst. Mejlskrivaren har rätt. Självklart måste jag se den där filmen.

Treat Williams, Famke Janssen och ett stort gäng andra semikändisar (såna som är väldigt utseendemässigt lika andra stora skådespelare men som saknar en väsentlig beståndsdel: talang) befinner sig på en stor lyxig båt utanför Kinas kust. Många fartyg har försvunnit i området och ingen vet varför. Jo, jag vet, för jag har fått ett mejl så jag VET att det är ormar i vattnet och jag sitter som på häftstift och är skiträdd för jag hatar verkligen ormar mer än jag hatar halsfluss och vinterkräksjuka och fästingar och män som går och handlar i livsmedelsbutiker endast iklädda badbyxor och foppatoppflor.

Men vad fan, det kommer ju inga ormar. Det kommer nåt svart böljande som ser ut som Ursula i Den lilla sjöjungfrun fast med en massa huvuden som påminner om när man ska göra prinskorv lite ”snyggare” och skär snitt – kryss – i ändarna och när korvarna sen steks så liksom fläks dom upp.

Nä. Det här var larv. Skitdåligt larv.

(Och nej, jag kommer aldrig se Snakes on a plane, hur många mejl jag än får.)

Publicerat

Katastroffilmstisdag: Supernova

En framgångsrik forskare med glasögon i pannan (Peter Fonda) hittar en massa solgrejer i sina jätteteleskop. Han räknar ut att denna solpryl kommer krocka med jorden inom en vecka men istället för att varna allmänheten rymmer han lite osnyggt och ger kryptiska små meddelanden till sina närmaste om att det är viktigt att leva livet fullt ut och att dom ska ”ta hand om sig”.

Solfläcksaktiviteten gör att magnetfälten rubbats och flyttfåglar flyger fel. En trött TV-reporter blir satt på det glamorösa jobbet att prata vimsiga fåglar och i ett försök att förstå magnettjosanhejsan bokar hon möte med forskaren som alltså försvunnit.

Beverly Hills-Dylan (Luke Perry) jobbar åt forskaren och han verkar vara en kringsresande man med en ganska dysfunktionell fru som råkat ut för hemskheter med en psykomördare  inblandad och hon har nu vittnat mot honom, han sitter i finkan i väntan på dödsstraff, hon är livrädd och viftar med en pistol så fort någon närmar sig. Dom har en dotter som Dylan verkar gilla den lilla tid han är hemma.

Tia Carrere är nån spion som förföljt den där forskaren under en längre tid och nu blir Dylan indragen i avlyssningsfuffens på nån konferens och planet störtar och alla dör utom Tia och Dylan och den där TV-reportern vägrar ge upp och allt detta händer medans jag beskådar solfläcksprylar i närbild gjorda på nån utdömd Amiga från 1992.

Det här är en Hallmark-produktion (alltså gjord som en TV-film) som känns som en katastroffilmsvariant av TV-serien Sunset Beach, dvs en serie där absolut INGENTING händer trots att minutrarna, timmarna går.

180 minuter tradigt helvete med en Luke Perry som mer än någonsin försöker efterlikna Bruce Willis i fysiska manér (som att snörpa ihop munnen) är inte så kul. Det är faktiskt inte kul alls. Det är inte ens särskilt mycket katastrof. Jo,  hela FILMEN är en katastrof, men inte handlingen.

 

Här finns filmen.

Publicerat

Veckans Bening: GOOD VIBRATIONS

På en planet långt långt härifrån är befolkningen nåt så tradigt som enbart bestående av män. Till råga på allt så har evolutionen gjort att dessa mäns befruktningsorgan har skrumpnat ihop fullständigt så det beror inte enbart på bristen på kvinnor att avkommor bara är en dröm.

Nu ska en av planetens män väljas ut för att få åka till Jorden. Mannen ska med hjälp av allehanda surrande hjälpmedel och efter diverse utbildningar i den kvinnliga anatomin se till att befrukta en kvinna och vilken som helst verkar duga. Harold Anderson (Garry Shandling) blir den planetens utvalde.

”Komikern” Garry Shandling är en sån man som borde få kvinnor att frivilligt genomgå en knäperforering medelst slagborr och för att sedan fästa knäna tajt mot varandra med en vagnsbult. Om jag tycker han är äcklig? Nädå. Inte värre än en bortglömd falukorv inslagen i en fryspåse instoppad i analen.

Nu blev det äckligt här, jag vet, förlåt, men Good vibrations retar gallfeber på alla mina sämre sidor. Bara det att Good vibrations är den SVENSKA översättningen av originaltiteln What planet are you from? Morr!

Att Annette Bening är med i den här smörjan förvånar mig likaså att birollslistan även innefattar namn som John Goodman, Ben Kingsley och Greg Kinnear.  Jag borde ha lärt mig att aldrig någonsin förvånas.

 

 

 

Publicerat

DOGTOOTH

Det är inte ofta en grekisk film går upp på svenska biografer. Jag vet inte om jag någonsin varit med om det faktiskt, inte i ”modern tid” i alla fall. Vad det beror på har jag ingen aning om men jag vägrar tro att grekerna är sämre än andra på att göra film.

Dogtooth fick en Oscarsnominering i år för Bästa utländska film, den nominerades för samma pris förra året när det var dags att dela British Independent Film Awards och även London Critics Circle Film Awards röstade fram den som en av årets bästa filmer. Stockholms Filmfestival ville inte vara sämre och gav den Bronshästen för Bästa film. DÄR har du svaret på varför grekiska Dogtooth nu går upp på svenska biografer: den är omtalad, har nosat på och fått fina priser men OOOOOIIIIIII nu svartnar det för ögonen för OUÄÄÄÄÄK, det spelar ingen roll för den är faaantamej inte bra! Inte bra alls är det!

Dogtooth är ett häpnadsväckande familjedrama som kammat hem priser i bland annat Cannes och fått recensenterna att droppa referenser som David Lynch, Wes Anderson och Michael Haneke. I en förrädiskt vacker villa hålls tre halvvuxna barn fångna. Med en blandning av desperat omtanke, lågmäld tyranni och bisarr experimentlusta har föräldrarna skapat en excentrisk värld där allt från språkbruk till sexualmoral har formats om till något eget. Helt avskärmade från omvärlden upplever barnen sin tillvaro som naturlig, men när en utomstående kommer in i deras hem rubbas balansen. Den skyddande bubbla som omger deras liv hotas plötsligt av total kollaps.

Texten ovan i kursiv stil är filmens synopsis, den text som skickas ut till pressen inför en filmlansering. Den tackar jag allra ödmjukast för. Jag förstår nämligen inte filmen alls. När jag googlar på filmen är denna text i princip det enda jag hittar på alla filmsajter vilket bara bevisar en sak: jag är inte ensam.

Manusförfattaren och regissören Giorgos Lanthimos må ha sneglat åt Wes Anderson men inte ställt in skärpan. Han må ha tittat åt David Lynch med missat något som Lynch aldrig fuskar med och det är att använda sig av skådespelare som man faktiskt VILL lägga ögonen på och har han vänt huvudet åt Haneke så har han möjligtvis bligat och kaskaddregglat – och gett sig fan på att göra ett abrupt filmslut som ingen jävel förstår sig på – men mer än så är det fan inte.

För att en sånhär pass underlig film ska kamma hem priser och få uppmärksamhet överhuvudtaget så behövs TVÅ beståndsdelar: ett enkelriktat fokus på manlig sexualitet och väldigt mycket naket. Lanthimos har fattat grejen och han har lyckats. Han har gjort en grekisk variant på The tree of life, nåt som är så överjävla konstigt och dåligt att man behöver sitta och intellektuellt dra sig i pipskägget, suga på en Bic-penna och titta med döda fiskögon i fjärran samtidigt som man citerar Platon och Demokritos för att hålla skenet uppe och verka smart.

Jag orkar inte med det.
Jag fattar inte filmen.
Punkt.

Filmen har biopremiär på fredag.

Publicerat

Scream 4

Första gången jag hör en rolig historia (som på riktigt ÄR rolig, vilket inte är så många) så skrattar jag. Andra gången jag hör den kanske jag fnissar igenkännande. Tredje gången drar jag lite på munnen, nickar lite, säger ”jaja, den var ju kul FÖRSTA GÅNGEN” och fjärde gången är det som att plocka upp en redan urtuggad Hubbabubba från trottoarkanten och stoppa i munnen.

Visst är det roligt att återse Neve Campbell som Sidney Prescott för fjärde gången men jag skulle lika gärna se henne i någon ny roll. Fast hon är samtidigt smart. Jag antar att lönen hon fick för denna film gör henne tillräckligt ekonomiskt oberoende att hon kan tacka nej till en massa annat, till exempel roller som faktiskt kräver något av henne som skådespelerska.

Emma Roberts är en mänsklig tjejig Disneykaraktär personifierad, jag tror banne mig hon suttit modell för Rapunzel i Trassel. Courteney Cox ser precis ut som hon gör i Cougar town: uppstramad, fullbotoxad och ganska olik en ”svennebananig” 47-åring. Hon kommer närma sig Cher-looken ju äldre hon blir, tro mig. Vad hon sett i David Arquette har jag aldrig förstått mig på och här spelar han Dewey Riley, igen, med samma töntiga mustasch och det är en rollfigur som aldrig varit särskilt kul.

Nu kan man ju tycka att jag är aningens snäv i mitt synfält eftersom jag fokuserar mer på skådespelarnas utseende än på filmen men HERREGUD, VAD SKA JAG GÖRA DÅ? Filmen är ju CRAP!

Filmens tagline är ”New decade. New rules.” Ingenting kunde vara mer rätt. Det här decenniet har jag bestämt mig för att aldrig, eller enbart i yttersta nödfall, se en film som är del 4 eller högre i en filmserie där redan del 3 började balla ur och denna regel har kommit till enbart tack vare Scream 4.

Publicerat

FÖRVANDLINGEN

Det här är Paul Rudd, Rachel Weisz, Gretchen Mol och Frederick Weller i ett drama som lika gärna, eller ännu hellre, hade fått utspela sig på Stadsteatern med fyra unga svenska skådisar. Nu blev det tyvärr inte så.

Förvandlingen handlar om, ja, jag vet inte riktigt. Paul Rudd i lösnäsa kanske? Han har en lösnäsa med jättestora näsborrar som gör att det enda jag tänker på är om det är hans riktiga näsa INNAN eventuell förskönande operation eller om det är en påklistrad variant och om det är en påklistrad variant, varför i helvete var han tvungen och ha så överdoserade näsborrar? Det konstigaste med näsan är att i profil ser det ut som hans nuvarande men framifrån ser han ut som han sprungit in i en glasvägg och när halva filmen gått ser han ut som vanligt. Förvandling var det ja, plastikoperation var det ja, men för vems skull?

Hur långt är du beredd att gå, hur mycket är okej att förändra sig för kärlekens skull? Det är själva pudelns kärna i filmen. Intressant? Kunde ha varit. Kul? Nej. Engagerande? Inte ett dugg. Det är knappt ens välskrivet och det är regisserat av en blind med vänsterhanden. Filmen funkar inte ens som slött sällskap eller som bakgrundsljud.

Jag släpper det här nu. Uäk.

 

Publicerat

PALINDROMES

Efter Happiness och Storytelling har nu recensionsturen kommit till ännu en film signerad Todd Solondz: Palindromes.

13-åriga Aviva vill ha barn. 13-åriga Aviva vill INGENTING annat än just det, att bli mamma.
Ja, det var handlingen det. Det var inte ens ett försök att göra en lång historia kort utan det blev liksom inte mer än sådär.

Aviva spelas av åtta olika personer i filmen vilket innebär att är man minsta ofokuserad (som jag var) och kanske inte hundraprocentigt koncentrerad (som jag var) och kanske inte tycker det är svinkul med såna hära moderna konstprojekt-typ-djupingprylar (Solondz har tydligen alltid velat ha fler skådespelare till en och samma roll ”för att olika människor har olika talanger”) så blir det inte speciellt intressant. Knappt ens sevärt faktiskt. Jag satt med fingret på stoppknappen flera gånger och det enda som höll mig ifrån det sista trycket var det gamla vanliga: jag vill inte tycka saker om en film jag inte sett klart.

Nu har jag sett den – klart – och jag skulle ha tryckt på stopp redan efter tio minuter för varken filmen eller den här recensionen känns det minsta glädjande, varken för mig själv eller för andra.

Det enda med filmen som höll mig uppe var Ellen Barkin. Hon är en av dom snyggaste människorna på jorden och jag har gillat henne stenhårt sen jag såg Sea of love 1989. Annars var filmen ett enda långt njäääää. Jag hittade ingenting av Solondz egensinniga filmmagi som jag tycker så mycket om i hans andra filmer och det gjorde mig lite ledsen.

Nu ska jag vänta skitlänge innan jag ser Life during wartime.

 

Publicerat

16 BLOCKS

Det fanns en tid i världen när Bruce Willis var snygg.

Det fanns en tid i världen då Michael Madsen gjorde sitt bästa för att i alla lägen härma Willis rörelseschema och bli den nya Bruce. Jag tror inte han gör det längre. Jag tror han mer än gärna låter Bruce vara ensam Bruce på täppan för den täppan nuförtiden är både låg, ensam och ganska oansad.

I filmen 16 blocks visar Bruce Willis alla sina sämsta sidor – samtidigt. Han spelar polisen Jack Mosley som är alkad, har fjunig mustasch, fiskögon, dålig hållning och tycker livet är alldeles på tok för långt. Allt det där SKA han spela, det står i manus men det som OCKSÅ går fram genom rutan är hur jävla tråkigt han tycker det är. Han bryr sig inte ett skit om varken rollen eller filmen, han vill nog mest bara få sin lön och gå hem.

Jag tänker filmen igenom på hur det hade varit om Sean Penn spelat hans roll. Eller Michael Madsen för den delen, eller någon annan man som fortfarande ser skådespeleriet som ett riktigt yrke. För Bruce Willis som person drar ner den här filmen bra långt ner i gyttjan – men han är inte ensam om det.

Dom två andra huvudrollsinnehavarna är Mos Def som spelar fängelsekunden Eddie som ska vittna mot en hel hög av New Yorks korrumperade poliser och David Morse som, precis som vanligt, spelar just en av dom osympatiska vidriga poliserna.

Om Bruce Willis är isberget som får hela 16 blocks-produktionen att sakta sjunga mot havsbotten så är David Morse kaptenen som skiter i alla förvarningar och Mos Def är ankaret som simmar hundsim mot botten för att få hela skiten att sjunka snabbare.

Bruce Willis ser ut som om han är utklädd och ska gå på en illa planerad maskerad, David Morse ser ut som Sandra Bullocks ex-man Jesse James i ansiktet, med blekt bockskägg och svullna kinder och Mos Def, herregud, Mos Def låter som om han sugit i sig något han trott var en helium men både Dr Jekyll och Mr Hyde var framme och mixtrade med gasen. Han har en röst från helvetet! Han har en röst så vidrig att lyssna på att jag ett tag sitter med muteknappen under pekfingret för att slippa höra den.

På pappret borde 16 blocks vara en ordinär och fungerande actionrulle, en sån man ser, tycker är okej för stunden och glömmer medans eftertexterna rullar.

Det är den inte.

Publicerat

Tre om en: Indiana Jones


Indiana Jones och jakten på den försvunna skatten (1981)

Jag var för liten för att se den första Indiana Jones på bio. Jag var nio år när den kom och hade inte fått se den även om jag hotat med att hugga mig i ögat med en sax. Det var på håret att jag ens fick se E.T på bio året därpå eftersom jag då bara var tio och min mamma inte ruckade på regler i onödan. Men tjat fungerar, kanske inte fem i fyra vid en bardisk på krogen, men med mammor gör det det.

Nåväl. Indiana Jones och jakten på den försvunna skatten kom helt enkelt till mig några år för sent. Jag stod i den lilla videobutiken i byhålan och hade redan sett allt spännande som fanns – trodde jag – tills jag hittade fodralet till denna lite bakom Ur dödlig synvinkel och Flykten från New York. Indiana Jones! Fan va coolt! DEN tar vi!

Det tog exakt en minut av filmen innan jag var fast. Jag hade aldrig sett en film med detta tempo förut. Direkt sögs jag in i handlingen, det hände grej på grej på grej och det lugnade aldrig ner sig. Det var action, det var äventyr från första scen till den sist och det var Harrison Ford i runda manliga plugghästglasögon.

Själva historien, att Indiana Jones ska stoppa nazisterna från att få tag i förbundsarken och därigenom vara ett steg på vägen mot världsherravälde är visserligen välskriven och fiffig men det är inte den som är viktig, det är inte den jag minns. Jag minns smådjuren och jag minns ormarna. Det var något alldeles nytt för mig och med min redan då rätt kraftigt utvecklade ormfobi så var det sjuuuuukt läskigt.

Annars passar Karen Allen perfekt som den kvinnliga motvikten till Indiana, John Rhys-Davies är Sallah, Indianas sidekick (och en väl fungerande sådan) och Paul Freeman är precis så kall och klinisk som Dr René Belloq ska vara.

Som actionäventyr tycker jag denna film är svårslagen än i dessa dagar. Det hade jag kanske inte tyckt om jag var 37 när jag såg den första gången, eller så hade jag det. Det är svårt att spekulera om.


 

 

 

Indiana Jones och de fördömdas tempel (1984)

Det tog tre år för Spielberg att göra en uppföljare till Jakten på den försvunna skatten, men för mig gjorde det inte det. Jag var ju lite bakom och hade missat den första så för mig tog det väl bara nån vecka eller två innan jag kom hem med nästa färgglada Indy-VHS.

De fördömdas tempel är liksom första filmen skriven av George Lucas och redan då hade han en förkärlek för att bryta den kronologiska ordningen (för den oinvigde så syftar jag på Star Wars där episod 4-6 kom skitmånga år före 1-3). Denna är alltså egentligen den första filmen om man ser till handlingen.

Kate Capshaw står för den kvinnliga fägringen (?) och lyckades inte bara släta av Harrison Ford utan inledde även ett förhållande med filmens regissör Steven Spielberg och dom är gifta än idag. Indys sidekick i den här filmen heter Short Round (Jonathan Ke Quan) och är en 11-årig asiatisk liten kille och en riktig Björn Waldegård bakom ratten.

De fördömdas tempel är stilmässigt väldigt annorlunda från första filmen. Den är mycket mörkare, mycket eländigare och läskigare och handlar om slaveri och ockultism med en släng av både rasism och sexism som grädde på moset.

Det är fortfarande action och definitivt äventyr men tempot är lugnare, färgerna mörkare och känslan jag fick var inte riktigt samma ”WOWTJOHOOOO” i magen. Men spännande är det och välgjort sett till 1984-års effektstandard och det jag minns mest från första gången jag såg filmen är tomheten jag kände i magen när eftertexterna rullade. Nu fanns det inga fler gömda Indiana Jones-fodral i videoaffären. Nu var det slut på riktigt.


 

 

 

Indiana Jones och det sista korståget (1989)

Nu är jag 17 år och överlycklig. Indiana Jones kom visst tillbaka och SOM jag väntat, längtat och undrat om han någonsin skulle göra det.

Jag har biobiljett till premiären, fjärde raden i mitten (det är en vana som aldrig försvinner), och tänk, jag får se Indy på stor duk!
Precis som med föregångarna är det George Lucas som ligger bakom manus och Steven Spielberg som regisserar och allas förväntningar är skyhöga. Men vad skulle kunna gå fel?

Nu får vi se en ung Indiana Jones (River Phoenix) stjäla ett värdefullt guldkors från några gravplundrare, vi får se hur han får tag i sin kära piska, var han fått sin fascination för arkeologi ifrån, varför han kallas Indiana och hur förhållandet har varit med hans pappa vilket inte var så vidare värst känns det som.
Allt Indiana gjort han han gjort för att bli sedd av sin far, den store professorn Henry Jones (Sean Connery). Allt sonen vill är att få bekräftelse och kärlek. Har det gått bra? Njääää. Blir det bra på slutet? Såklart!

Überkvinnan i Det sista korståget heter Alison Doody och Indys sidekick är återigen Sallah, John Rhys-Davies, men filmens stora behållning är Sean Connery.
Åren innan hade han gjort Rosens namn och De omutbara och var sjukt stor som skådespelare men att casta honom som Indiana Jones pappa var ett riktigt lyckokast för alla inblandade. Hela hans uppenbarelse hjälpte till att återinföra myskänslan från första filmen. Till och med känslan av det kärleksfulla gnabbandet mellan Indiana och Marion Ravenwood (Karen Allen) som funkade så bra i första filmen (och som mest blev tradigt med Kate Capshaw i tvåan) lyckades Sean Connery hjälpa till att återskapa.

Jag gick ifrån bion med ett leende på läpparna trots att jag nu VISSTE att det var sista gången jag fick se Indiana Jones i en ny film.


 

 

 

Indiana Jones och kristalldödskallens rike (2008)

Att Indiana Jones skulle komma tillbaka ännu en gång det var för mig lika stort som om jag skulle få en tur och retur-biljett till Månen.

19 år efter förra filmen och 27 år efter första samlas järngänget igen: Ford, Lucas och Spielberg och jag kan redan nu säga att jag förbannar den dagen dom kom på den idén.

Jag fattar det inte. Jag fattar inte att två av världens bästa sagoberättare (Spielberg och Lucas), en av världens ballaste skådisar (Ford), ett samlat gäng av
högklassiga birollsaktörer (Cate Blanchett, Shia LaBeouf, Jim Broadbent, John Hurt) i kombination med världens i särklass mest ypperliga effektmakare – ILM – inte kan få till det bättre än såhär. Det är för mig helt absurt!

Det finns uppenbarligen pengar, det finns bevisligen fantasti och kreativitet men det som inte finns och som fanns mängder av i alla tre föregångarna är: HJÄRTA.

Indiana Jones och kristalldödskallens rike är ett hafsverk. Det är en undermålig historia, det är taffligt skådespeleri, det är rent KEKKIGA effekter och jag kan inte bli annat än rosenrasande över detta avslut. Harrison Ford är 66 år gammal och jag är fan rädd när han springer. Det luktar lårbensbrott lång väg och ingenting i hans rörelsemönster ser behagligt och naturligt ut.

Helt ärligt, jag önskar att jag aldrig sett den här filmen. Jag önskar att jag kunde leva mitt liv med en god Indiana Jones-smak i munnen och en svag fundering då och då på hur den sista filmen egentligen var. Men gjort är gjort, både för mig, Harrison Ford, Steven Spielberg och George Lucas och jag tror inte någon av dom sistnämna männen är särskilt stolta över detta magplask i filmhistorien.

Jag tror även denna gång att det här är den sista filmen. Enda skillnaden nu är att jag inte bara tror, jag HOPPAS att jag har rätt.

Publicerat

VALHALLA RISING

Att sitta bredvid mig och titta på Valhalla rising måste vara som att gå på bio med gänget från En annan del av Köping och se en otextad version av någon rulle regisserad av Sergei Eisenstein.

Alltså, jag kände mig som en riktig hjärndöing när jag redan efter fem minuter började ställa djuplodade frågor som ”Vad gör dom nu?” och ”Vem är han?”
Men vad tusan ska jag göra, JAG FATTAR JU INTE!

Filmen är tyst, den är skitig, den är snyggt filmad, den är våldsam, det skvätter blod och lera och Mads Mikkelsen är sjukt tuff i sin nydeffade tatuerade kropp men vad hjälper det när man måste vara Saida för att fatta vad den handlar om?

Dansken Nicolas Winding Refn har både skrivit och regisserat Valhalla rising och ligger även bakom Pusher-filmerna och den apknepiga Bronson och jag kan lugnt säga att jag lär inte tänker rusa till biografen när hans nästa film kommer. Jag tänker knappt fundera på att se den och OM jag får för mig att göra det ska jag se den sist av alla så jag kan läsa recensioner och få handlingen berättad för mig innan, för jag vägrar titta på en film av honom igen och känna mig som ett krockmongo för att jag inte hänger med i det mest fundamentala i film: storyn.