Etikett: Betyg 1

Publicerat

10 X 10

Lewis (Luke Evans) känns redan direkt i början av filmen som en lurk. Han stalkar blomsteraffärsinnehavaren Cathy (Kelly Reilly), en tjej som känns både vanlig och omtänksam, och det är uppenbart att han vill henne nåt.

Är han intresserad av henne på ett romantiskt plan? Är han ett fan av något slag? Neeeeej, klart han inte är, han är en LURK, en KIDNAPPARLURK.

Lewis kidnappar alltså Cathy nästintill på öppen gata (eller i alla fall öppen parkering) och låser in henne i ett madrasserat rum i villan. Ja, precis, 10 X 10 meter får man väl anta att rummet är, annars blir det en rätt luddig titel. Varför han gör detta får du svar på om du ser filmen. jag kommer såklart inte spoila.

Den här filmen kunde – och borde – egentligen vara helt okej, i alla fall om man läser om den. Kelly Reilly är lite av en favorit hos mig (efter filmer som Eden Lake och Calvary) och hon kämpar som en blådåre för att göra sin roll till något hon slipper skämmas för i resten av sitt liv. Luke Evans gör kanske samma sak men han lyckas inte alls.

En av filmens birollsskådespelare, Noel Clarke, har skrivit manus tillsammans med regissören Suzy Ewing och det är så grunt och innehållslöst att det hade gått att tatuera på insidan av en normalstor förhud. Det här var verkligen inte en film som klickade för mig. En miss-klick, helt klart.

Publicerat

ESCAPE PLAN 2: HADES

Escape Plan (från 2013) var en riktigt bra actionstänkare. Den andades 80-tal på fler sätt än att det var Sylvester Stallone och Arnold Schwarzenegger som teamade upp i huvudrollerna. Den hade charm. Den var snyggt gjord. Den var spännande. Den var – på alla plan – allt som Escape Plan 2 inte är.

Uppföljaren utstrålar en budget på två kronor och såldes den inte in med Stallones namn – och i viss mån Dave Bautistas –  skulle inte någon människa på jorden uppmärksamma den. Än mindre skriva om den. Det är rent utsagt bedrövligt – BEDRÖVLIGT – att det går att göra en film med 45 miljoner dollar i budget som är så genomusel som denna är. Det finns ingenting av värde i den här filmen. Stallone är i bild mindre än femton minuter av den 96 minuter långa speltiden, manuset är skrivet på insidan av en nedbiten lillfingernagel och att det pumpats in kinesiska pengar i filmen gör den inte bättre på en endaste fläck.

Jag tänker således inte ge den mer rampljus än den förtjänar, vilket är miiiiinimaaaaalt. Bedrövligt dåligt, helt enkelt.

Publicerat

THE PREDATOR

1987 såg en liten film som heter Rovjuret dagens ljus. En actionklassiker måste man väl kunna kalla den (även om jag betygsmässigt inte kan ge den mer än godkänt pga värsta testosterongeggan). Arnold Schwarzenegger var i vilket fall i sitt esse och filmen var – då – rätt nyskapande med sitt osynliga monster.

Nu har det gått trettio år och nu är det dags att göra (ännu) en uppföljare, tydligen finns det inte nog med sådana på biorepertoaren. Shane Black sitter i regissörsstolen – mannen bakom Iron Man 3, The Nice Guys och Kiss kiss bang bang (och en roll i första Rovdjuret!) – och jag är väl dum i huvudet som inte fattade att en Predator-film med honom bakom spakarna kommer presenteras med en ”twist”. Twisten här är alltså att The Predator har gjorts som en dum actionkomedi för en uppenbar (väldigt) ung målgrupp MEN att den samtidigt är blodig som fan och har därmed fått (en solklar) 15-årsgräns. På nåt sätt, rent klegg och blodmässigt, är The Predator allt jag önskade att The Meg skulle vara men här hjälper det inte ett dugg. Inte. Ett. Dugg. Alls.

Det här är högljutt och larvigt, det är touretteshumor och ren idioti och jag har svårt att svälja enkelheten och det ”humoristiska” med detta dödande av människor. Det är en Olivia Munn i högstadiehipsterkläder (med brun skinnrygga å allt) som man förväntas köpa vara forskare/doktor, det är Boyd Holbrook som utstrålningssvag supermilitär och han ser ut som han precis tagit studenten men är ändå pappa till Jacob Tremblay som väl ska föreställa en typ 10-11 åring med Asberger/autism. Birollsklasen består av Alfie Allen (den där jävla Theon Greyjoy i GoT), Trevante Rhodes, Keegan-Michael Key, Augusto Aguilera och Thomas Jane (som tourettesmannen) och visst, det finns nån mikrosekund av vissa scener med denna knasbollar som fick mig att dra på smilbanden men det är jävlarimej inte många.

Nä. Usch. Jag tror mina förväntningar var för höga i kombination med att filmen var så sjukt spretig och fånig. Orkar inte, orkar verkligen inte bry mig om det här ytliga spånet. Se om originalet istället, det är mitt råd.

Jag såg den här filmen på Malmö Filmdagar tillsammans med Sofia,  Henke och Jojje. Klicka på deras namn för att läsa recensionerna.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: THE TERRIBLE TWO (2018)

Ett par som väntar sitt första barn köper ett hus, ett hus som dom föregående ägarna lämnat av oklar anledning. Paret visar sig dock inte bara vänta ett barn utan två, tvillingflickor.

När filmen börjar får vi reda på att flickorna är döda och att årsdagen av deras dödsdag närmar sig. Dom blev en sisådär 7 år gamla och mamman har knappt lämnat huset sedan dom gick bort. Hon mår helt enkelt inte bra. Pappan mår heller inge vidare men har fullt sjå att hålla koll på frugan och hennes syner. Det händer till och med att hon leker med flickornas leksaker. Eller är det verkligen HON som leker med dessa? Det är inte som så att flickorna är kvar i huset? Vad är det som har hänt – egentligen?

Jorå. Premisserna för filmen är inte så pjåkiga och postern är snygg. Resten då? Resten, dvs 99,99% av filmen är rent piss. Eller nä, grumligt. Såntdär kiss som man kan få ur sig om man druckit alldeles för lite under en lång dag. Bärnstenskiss.

Skådespelarna borde inte få tituleras på det viset och allt som händer är lika övertydligt som nyheterna är om man hör dessa på lätt svenska. Alltså filmen är så fasansfullt värdelös att det är synd att affischen är så lyckad.

Här är en lista på resten av filmerna i temat.

Publicerat

Tre om en: KORTISRECENSIONER OM RÄTT HYLLADE FILMER SOM INTE FUNKADE ALLS FÖR MIG

Death of Stalin (2017)
Det här är en film som handlar om Stalins sista dagar i livet och männen runtomkring honom. Grå kostymer, beiga män och en historia som i vissa scener antagligen ska vara roliga men ingenting av filmens – av andra hyllade – plus når fram till mig. För mig är detta inget annat än ett sömnpiller med imponerande rollista.

Medelbetyg på kritiker.se: 3,7

.

.

Hjärtat (2018)
Fanni Metelius har skrivit manus, klippt, regisserat denna film som handlar om ung kärlek strösslat med krångel, krångel av det slag som väldigt många tjejer upplevt i verkligheten men som det kanske inte pratas så mycket om (för att undvika spoilers). Intressant att väva in detta i historien, mindre bra att det sen inte görs något mer med det. Som tex…försöker hittas en lösning på problemet. Fanni spelar själv huvudrollen Mika, Ahmed Berhan spelar pojkvännen Tesfay och undertecknad sitter med skämskudden i högsta hugg. Jag kan inte ens skylla på åldern då jag såg filmen med dottern och hon kände samma sak.


Medelbetyg på kritiker.se: 3,2

.

.

Amatörer (2018)

Ett tyskt lågprisvaruhus är på väg att etablera sig i Lafors, hålan som på ytan är något som Gud glömde men som (när man åker runt i Sverige) kan vara nästan vilket brukssamhälle som helst. Företaget står och väger mellan Lafors och Alingsås och nu behövs det full fokus på alla fronter för att sälja in orten som något…positivt.
Gabriela Pichler har uppenbarligen gjort en film som går hem i många läger och på blurayfodralet står det att det är ”Årets bästa svenska film”. För mig är den här filmen ett solklart bevis att man inte ska lyssna på filmrecensenter utan se filmen och bilda sig en egen uppfattning. Så se den och SEN kan du dubbelkolla med mig om jag hade rätt i mitt betyg eller ej.

Medelbetyg på kritiker. se: 4,1

Publicerat

GIGLI

Skulle man kunna benämna Gigli som en av världens mest sågade filmer? Jag tror det. Frågan är, ÄR filmen verkligen SÅ bedrövlig? 2,4 på IMDb är inte direkt något att skriva hem om.

Att Ben Affleck och Jennifer Lopez var tillsammans vid den här tidpunkten är filmens enda kvalité, speciellt om man kan finna njutning i att leka ”flugan på väggen” när det kommer till närhet och naken hur i småbyxor. Jennifer Lopez Ricki är nämligen en hejare på att utöva yoga i linne och rediga camel-toe-trosor samtidigt som hon hest viskpratar och ger Ben Afflecks Larry Gigli simmig blick och gör att hans byxor ser ut som ett tvåmannatält.

Dessa två timmar är ett under av likgiltigt filmberättande och menlöst manus. Det finns ingenting som engagerar OM man inte tycker att Jennifer Lopez är en sjukt sexig varelse och/eller en riktigt bra skådespelare. Ben Affleck går mest omkring i sin skinnjacka och ser ut som en deltagare i TV-serien Jersey Shore.

Filmens största behållning på skådissidan är Justin Bartha som spelar Larrys kompis, den Baywath-betuttade Brian, med stor inlevelse.

För övrigt – JA, det ÄR en undermålig film på alla sätt det här men nu är den sedd. Äntligen.

I sommaravsnitt nummer 4 av Snacka om film pratar vi mer om den här filmen.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: VARGTIMMEN (1968)

Ingmar Bergman gjorde en enda skräckfilm under sina aktiva år och det är dagens film, Vargtimmen. Eftersom det är så mycket fokus på denne Bergman just i år (när han skulle ha fyllt 100 år) OCH jag ju faktiskt har skräckfilmstema passade jag på att se den här filmen. Den finns dessutom lättillgänglig på C More så jag hade verkligen inget att skylla på. Annars brukar jag kunna skylla på det mesta när det vankas filmer av Ingmar Bergman, han är verkligen ingen favorit även om han gjort en del filmer som både är sevärda och riktigt bra.

Vargtimmen handlar om den store konstnären Johan Borg (Max von Sydow) som bor på en liten ö tillsammans med sin gravida fru Alma (Liv Ullman). Plötsligt försvinner Johan och det som hänt kan kanske förklaras med Almas egna ord och det som är nedskrivet i Johans dagbok, en dagbok hon hittar och läser med halvöppen mun och/eller nafsande på sitt finger eller knoge. En dagbok vars omslag består av ett vitt papper med stora handskrivna svarta bokstäver: DAGBOK.

Johan är Det Där Manliga Geniet som man så ofta sett handlingen i (svenska) filmer kretsa kring. Här är det hans mentala ohälsa som kommer upp till ytan under vargtimmarna (mellan midnatt och soluppgång) där han berättar om sina smärtsamma minnen för en i det närmaste förhäxad Alma. Hon är tyst, uppoffrande, lyssnande, förstående och snäll och han målar tavlor och är ”svår”. När hon pratar om sina tankar om deras förhållande somnar han mitt i en mening och hon nattar honom och…förstår.

Tänk, det är femtio år sedan den här filmen gjordes och nästa år fyller Max von Sydow 90 år! Tänk, igen, att han fortfarande är aktiv! Star Wars, Game of Thrones, Thomas Vinterbergs nya film Kursk, det är otroligt egentligen. Allt med Max von Sydow är mer otroligt än Ingmar Bergman tycker jag.

Vargtimmen är en skräckfilm alltså. Ja. Jo. På pappret är den ju det och visst kan dom egna tankarna i kombination med handlingar som beror på hjärnspöken vara nog så skrämmande. Filmen i sig för mig dock mer fnissig än något annat. Det är nästintill skämskuddevarning faktiskt. Och även om handlingen är tidstypisk så känns det så våldsamt förlegat berättad att jag mest bara blir trött. Arroganta gubbjävlar står mig upp i halsen, även i finkulturell förpackning.

Här är en lista på resten av filmerna i temat.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: INVALID (2015)

Agnes (Joni Durian) bor med sin bror Andrew (Brandon Salkil). Hon sköter honom som den vegetative unge man han är. Grönsak alltså, med en ruffare beskrivning. Det är knappt han kan sitta upp i sin rullstol men han är ständigt uppkopplad mot sin droppställning. Han kan inte prata, inte följa något eller någon med blicken. Han klarar sig inte själv, alls.

Men Agnes sköter honom och vi får egentligen inte reda på varför, inte heller vad som hänt Andrew. Det är liksom inte viktigt. Det som är viktigt här är att filma Agnes i närbild i duschen när hon ”tvålar in sig” men använder aldrig tvål och när det kommer andra unga donnor till lägenheten som alla verkar vara mer eller mindre smutsiga eftersom duschen är the place to be oavsett anledning till besöket.

Agnes hör nämligen Andrew prata i nån form av telepatisk överföring av desperat röst och detta visas i filmen med att rösten hörs, Agnes skriker och hux flux blir det animerade små filmer med tecknade knivar i hallucinogena kulörer som berättar för henne att Andrew kräver blod. Och blod får han. Agnes dödar nämligen dom duschande kvinnorna.

Alltså, den här filmen är så erbarmeligt värdelös att det är knappt den kvalar in i det här temat. Men visst ska den genrebestämmas som en skräckfilm så what shall I do, jag har sett den, jag har slösat bort 71 minuter av mitt liv men tackar samtidigt manusförfattaren och regissören Dustin Mills att han inte gjort filmen längre än så.

Det finns absolut inga goda kvalitéer med denna film och är det så att du har en faiblesse för just nakna bröst kan jag tipsa om flugan The Internetz för att hitta bättre filmer med sådana i närbild.

På´t igen nästa söndag, då med en film som – kan jag lova – får högre betyg än denna!

Publicerat

GOLDEN EXITS

Vad kan man lära sig av att se den här filmen? Ha aldrig en ung, vacker, livsbejakande tjej i närheten av din äkta man om du lever i ett kärlekslöst och allmänt trist äktenskap. Det blir bara knas.

Emily Browning är i mina ögon en av dom allra vassaste unga skådespelerskorna och just därför blir jag förbannad när hon får (tar) en roll som endast innebär att hon ska bita sig i underläppen och fästa den sugande blicken i fjärran för att på så sätt vispa om trötta mäns….hormoner.

Bra skådespelare i rollistan hjälper inte ett jota, Golden Exits var bara blaj. Och återigen gör regissören och manusförfattaren Alex Ross Perry mig besviken med en film som på pappret verkar toppen men som i realiteten är ungefär lika intressant som innehållet i en använd tepåse (förra filmen var Queen of earth).

Hej och hå. INTE värd hyrpengarna på Itunes.

Publicerat

LOVE, SIMON


Obegripligt mossig version av komma-ut-som-gay-film trots att halva världen verkar vallfärda till biograferna för att se 17-årige Simon mejla sig ut ur garderoben just nu.

Det här lika smaklöst som ett hubbabubba man tuggat på i perioder sen 1983 så jag väljer att låta min dotter tycka och tänka idag. Jag såg filmen med henne, hon är 21, jag är en gammal kärring i sammanhanget och inte det minsta målgrupp för filmen MEN – hon är! Så här är Filippas recension av Love, Simon.

Love, Simon är egentligen inte dålig, men det känns som en film som borde ha producerats för 30 år sedan snarare än år 2018. Filmen motsvarar ett fint försök att filmatisera en ung killes struggeling med sin sexualitet men det blir för klyschigt och trovärdigheten faller gång på gång när scener av överdramatisering av såväl mobbning och utfrysning sker.

Filmen hade dock, i mina ögon, blivit betydligt bättre om fokus istället hade varit att porträttera en homosexuell eller transsexuell kärlekshistoria genom forum som Grindr eller Snapchat istället för det tafatta försöket att göra film av ett anonymt mejlande. Inte minst då filmen ”leker” med stereotyper och normer på ett skiftande sätt och visar ”förslag” på snubbar som skulle kunna vara den som Simon mejlar med. Det känns som att manusförfattarna vill förmedla den viktiga läxan att vem-som-helst kan vara gay och att stereotypifiera människor och sätta de i fack är otroligt dumt. Samtidigt som de har en übergay karaktär med i filmen som lägger kommentarer på löpande band som sätter mobbarna på plats och en pappa som ständigt drar heteronormativa antaganden om Simon och andra män.

Jag vet inte ens vad jag egentligen vill eller borde säga om denna film mer än att det gör mig väldigt ledsen om denna film behövs så mycket som tittarsiffror och omdömen verkar peka mot. Vem är jag att egentligen betygsätta eller formulera en åsikt kring problematiken att vara homosexuella idag, eller förr i tiden? Vem är jag att ifrågasätta Simons känslor inför sin sexualitet och den, av honom, existerande uppfattningen som hans skolkamrater har kring öppet homosexuella? Det är inte min sak att kommentera hans eller andra lidande av att komma ut eller hitta sig själva. Däremot, om det i USA eller andra västerländska länder, fortfarande finns en mentalitet om homosexualitet som den i filmen, tycker jag det är otroligt sorgligt.

Men hur viktig filmen än är….den är långtråkig och skitdålig. Och då hjälper viktigheten inte ett dugg.

Filippas betyg:

Mitt betyg:

Publicerat

KÄRLEK ÖVER HAVEN

Håll i hatten och stoppa tummen i mun för nu blir det Alicia Vikander-bonanza här på bloggen i dagarna tre! Det hör nämligen inte till vanligheterna att en stor svensk skådespelare är aktuell med tre filmer samtidigt och inte vilka tre filmer som helst. Det här är tre filmer som visar på olika sidor av Vikanders skådespeleri, tre helt olika genres.

Men vi börjar idag med filmen som fått den patetiska svenska titeln Kärlek över haven. Har det nåt med hennes förra film Fyren mellan haven att göra? Ska hon ”bli en Mel Brooks eller Goldie Hawn” då varje film säljs in som något likadant? Det våras för… blev Mel Brooks signum, Tjejen som… blev Goldie Hawns. Alicia Vikander riskerar att fastna i havet…-filmer och DET är inget plus. Originaltiteln på dagens film är Submergence och varför den inte hade kunnat heta det även i Sverige övergår mitt förstånd.

Den tyske regissören Wim Wenders är känd för en hel del stora titlar: Himmel över Berlin, Paris, Texas och Faraway, so close (In weiter Ferne, so nah! eller Fjärran, så nära! som den heter på svenska) för att ta några exempel. Han gjorde även en film 2015 som heter Every thing will be fine som jag varit nyfiken på ett tag men inte sett än. Nu har han alltså satt tänderna i J.M Ledgards roman Submergence och gett huvudrollerna till Alicia Vikander och James McAvoy.

Dom spelar Danielle Flinders och James More som blir förälskade i varandra och när James hålls fången av jihadister i ena änden av världen och Danielle dyker utanför Grönland hålls denna kärlek vid liv med hjälp av minnen och längtan. Det är så jag uppfattar filmen i alla fall. Den är lite ”hoppig” kan man säga då historien gungar fram och tillbaka genom nutid och dåtid och jag kan säga att för egen del är detta ofta ett berättarsätt som inte funkar så bra. Jag kommer liksom ur fokus hela tiden, man tillåts aldrig koncentrera sig i bara det man ser utan måste hela tiden vara beredd på att tas ur kontexten och acklimatisera sig någon annanstans.

Tyvärr, för filmen och för mig, är det därför det känns som att ingenting funkar. Jag känner noll kemi mellan Vikander och McAvoy och det är ju också något som är rätt viktigt i en kärleksfilm. Trovärdigheten. Glöden. Passionen. Var för sig tycker jag dock att skådespelarna gör vad dom kan och jag skyller denna jättemiss på dålig personregi, inget annat. Båda två är alldeles för bra skådespelare för att inte kunna spela mer förälskade än dom gör här. Men filmen, alltså filmen, den kan man både ha och missta. Att se Alicia Vikander agera är dock aldrig trist. Tycker jag.

Betyg på filmen:

Betyg på Alicia Vikander:

Jag gav filmen en 2:a i podcasten Snacka om film men när jag satte mig ner och skrev om filmen ångrade jag mig. Det får man göra.
Imorgon och på onsdag kommer det ännu mer Alicia här på bloggen. 

Publicerat

Skräckfilmssöndag: BLOOD & CHOCOLATE (2007)

Tillhör du dom som tokgillar Twilight-filmerna och samtidigt har en faiblesse för det lite läskiga? Se Blood & Chocolate. Alla vi andra kan med fördel hålla oss låååångt borta från detta skräp.

Det finns ingenting av värde att skriva om själva filmen annat än att Olivier Martinez och Hugh Dancy i rollistan inte hjälper det allra minsta för att känna att man står ut under filmens gång. Den kvinnliga huvudrollen spelas av Agnes Bruckner och hon känns som en beige kopia av Kristen Stewarts Twilight-Bella. Suck alltså.

Kanske är det regissören Katja von Garnier som är den mest intressanta i den här soppan. Efter att i många många år gjort filmer med kvinnor i huvudrollerna (på lite olika sätt i lite olika genres) är hon på g att göra en sci-fi-katastrofrulle med Samuel L Jackson som handlar om att rädda planeten innan gravitationskraften försvinner. Inversion är titeln. Låter inte helt offside i mina öron. Blood & Chocolate är dock något helt annat, den får rött kort och avstängning under resten av temat.

Blir du sugen så finns filmen att se på Viaplay. Nästa söndag kommer förhoppningsvis en text om en bättre film.

Publicerat

FART: A DOCUMENTARY

En fredagskväll, precis som vilken som helst, sitter jag och min kille och försöker klicka oss fram till den perfekta filmen. Efter att ha gått igenom hela Netflix utbud utan att fastnat vid något fortsätter vi till Prime Video, Amazons streamingtjänst. Det visar sig att det finns en hel del intressant där men trots detta tittar vi på varandra och nickar unisont när ikonen till Fart: A Documentary visar sig. En dokumentär om fisar! Hur illa kan det va? Pruttar som ääääää så roligt!

Det visar sig att hur kul prutthumor än är så är detta en osedvanligt torftigt berättad dokumentär där regissören Troy Hale försöker fylla sina 74 minuter med upprepande bilder och filmsnuttar blandat med lite snicketisnackande från folk som visar sig vara hans närmsta sörjande.

Även om han försöker få in både det fysiska i att släppa väder med den komiska, med skillnaden mellan män och kvinnors (offentliga) fisande och leksaker som pruttkuddar så är det liksom aldrig varken kul eller intressant. Tur att filmen åtminstone var kort.

Publicerat

THE HURRICANE HEIST

Efter den fruktansvärda inledningen fortsätter den fruktansvärda filmen. Historien börjar för 25 år sedan när två små bröder, fruktansvärt dåligt (över)spelade av skådespelare jag inte ens tänker bemöda mig att namnge, får se din (över)spelande pappa omkomma i en orkan med flygande bilar, hus, skräp och träd som är så dåligt CGI:ade att det ser ut som scener ur Pixels. Fast där var ju tanken att det skulle vara pixligt och halvkackigt gjort. Här är det bara….B.

Sen fortsätter filmen med att 25 år har gått och att den ena brodern (såklart), Will (Toby Kebbell) ska leka hjälte och överbemanna både rånare och orkan med pappans död i ”färskt” minne. Lite kvinnlig fägring får vi i Casey (Maggie Grace) men att bara skriva in en kvinna i manus hjälper inte för god karma, det är sen gammalt.

Det har gått 22 år sedan Twister hade biopremiär och effekterna i den filmen håller bättre än i The Hurricane Heist. Det här är nämligen en film som i mina ögon är helt OBEGRIPLIG att den får biopremiär. Det här är en B-film. Det här är en katastroffilmernas Sharknado. Så. Jävla. Illa. Är. Det.

 

 

Filmen har biopremiär idag, i alla fall i Stockholm. Mitt råd: lägg inte dina skattade pengar på den här skiten! 

Publicerat

Skräckfilmssöndag: THE COMPLEX (2013)

Ibland kan det vara ett otyg att i reklam för en film göra stort väsen av regissörens namn. Hideo Nakata är mannen bakom dagens film och det är klart att hans namn förpliktigar eftersom han gjort filmerna Ringu, Ringu 2 och Honogurai mizu no soko kara aka Dark Water. Kanske kan det låta knasigt eftersom jag inte gillade Ringu alls MEN den amerikanska versionen är jag jätteförtjust i. Han känns hur som helst som en regissör som har koll på det här med skräck även om det kanske inte alltid skrämmer just mig.

Och det är DÄR vi hamnar med The Complex. It doesn´t do it for me. Inte på en fläck. Jag tycker inte den är läskig, jag tycker inte den är intressant, inte ens välgjord. För mig blev det inte ens mer än ett satans neutrum av filmjäkeln och faktiskt, det förvånar mig. Vi pratar ändå om en film som inkluderar ett besatt hus, otäcka ögon, asiatiska barn och krafsande med naglar mot vägg.

Det är fullt möjligt att jag skulle gilla en amerikansk remake av den här filmen mer än jag gillade originalet men jag är inte jättesugen på en sådan. Inte världen heller vad det verkar eftersom den inte är gjord.

Än.

Här kan du se vilka andra skräckfilmer jag hittills skrivit om i mitt söndagstema.