Etikett: Betyg 1

Publicerat

ALLT DET VACKRA

Jag sprang på en liten norsk film på C More som såg både mysig och lite somrig ut.

Allt det vackra handlar om Sarah (Ann Eleonora Jørgensen) och hennes ex-man David (Magnus ”jag-visar-alltid-kuken” Krepper). Det var tio år sedan dom skiljes och nu hälsar Sarah på David i hans sommarhus, extremt fint belägen precis vid vattnet. Han håller på att skriva en pjäs och vill bolla lite med henne och det går fint ända tills hon förstår att pjäsen handlar om deras förhållande.

Hilde Susan Jægtnes och Aasne Vaa Greibrokk har skrivit manus till filmen som kanske mer känns som ett filmskoleexperiment än något annat och det är Aasne Vaa Greibrokk som regisserat.

När den här typen av film görs bra blir den som Blue Jay och när den görs mindre bra blir den Allt det vackra. Oengagerande berättelse, ganska taffligt klippt, ingen direkt skön känsla nånstans. Skådespelarna gör säkert vad dom kan av materialet men det räcker liksom inte.

Och nu kanske du vill ha svar på dagens viktigaste fråga? Visade Magnus Krepper kuken?

Klart han gjorde.

Jag såg alltså den här filmen på C More och det är en av sakerna jag uppskattar mest med denna streamingsajt, det går att hitta små, smala, udda filmer – också!

Publicerat

SKÖNHETEN I ALLT

Gosse, vilken formidabel smörja! Om det så skulle vara den sista filmen på jorden, undvik den!

Herregud alltså, stackars skådespelare som behöver skylta med sina fejs på filmaffischer och omslag. Och dom är många också. Och namnkunniga. Hur blev det såhär?

Kvalificerat pretentiöst dravel är vad det är och jag kan inte ens skylla på Terrence Malick. Jag spyr.

 

Publicerat

THE CHAMBER

Åååå vad jag hade velat att den här filmen var nåt att ha. Jag hade nöjt mig med ett mediokert klaustrodrama för att känna mig grundnöjd eftersom filmer som utspelar sig under vatten normalt sett höjer min puls per automatik. Men närå, aldrig får man vara riktigt glad. The Chamber är nämligen ingen film-film, det är heller ingen B-film, nä här snackar vi C. Kanske till och med att den är nere på ett D och spökar. Det finns nämligen INGENTING som är ens i närheten av bra i den här filmen. Inte ens Johannes Bah Kunkhe som den svenske ”ubåtspiloten” Mats funkar. Han funkar så lite så funkar är i sammanhanget ett understatement. Han känns helt obeskrivligt fel i den här rollen. Det sägs som han rapar upp en massa svåra engelska ord som han inte förstår betydelsen av. Som om jag skulle hålla en föreläsning på arabiska ungefär. Det är en tunn linje mellan att börja skratta och gråta känner jag och känner JAG så, hur känner då Johannes Bah Kunkhe?

Det här är Ben Parkers första långfilm som manusförfattare och regissör och blir det den sista kommer jag inte bli förvånad. Ingen på jorden kan vara stolt och nöjd med detta slutresultat, inte ens Ben Parkers mamma.

I avsnitt 82 av Snacka om film försöker jag mig på det kamikazeuppdrag som det innebär att prata om en film som man verkligen inte tycker är så bra.

Publicerat

Tre om en: STAND-UP-FILMER DEL 3

Bill Burr – Walk your way out

Bill Burr är arg och vass, saknar spärrar och är helt enkelt i sina bästa stunder skitrolig. Walk your way out är en sån stund. Det här är en skitrolig timme!

Inspelat strax före det amerikanska presidentvalet så självklart inkluderar Burr en hel del politiskt prat with a twist och en del tankar om Donald Trump.

Det är bara att sätta sig väl tillrätta i soffan och passa på att njuta av att få skratta sig hes en stund. Inte så pjåkigt alls varken en trött vardagskväll eller till söndagfrukosten.

.

.

Jim Jeffries – Freedumb

När jag såg Jim Jeffries förra specialare Bare var jag inte särdeles imponerad. Om sanningen ska fram var jag jävligt vresig efteråt, fattade inte alls hans skämt och tyckte mest han var klumpig och ”låg”. Han pratar en del om skiten han fått efter Bare i denna show men jag vet inte om han tagit till sig av kritiken direkt. Hans fokusering på analsex har förflyttats till bajs och han drar fortfarande totalt ocharmiga ”skämt” på sin sambos bekostnad, skämt som inte går hem vare sig hos mig eller hos publiken som i långa stunder är betydligt tystare än vad amerikansk stå-upp-publik normalt verkar vara.

Jeffries skämt är rätt välskrivna, det är dom, men det är nog sättet han för fram dom som inte riktigt funkar för mig. Han är helt enkelt inte tillräckligt charmig för att jag ska köpa skiten han säger och skratta åt det för det enda jag känner är ”han menar det här – på riktigt!!” och då faller det platt oavsett om skämten handlar om våldtäktsmannen Bill Cosby, att sonen tror vara autistisk eller att hans fru inte gör sitt jobb på hemmaplan.

.

.

Amy Schumer – The Leather Special

Det är inte länge sedan Amy Schumers superbra komedispecial Live at the Apollo släpptes på HBO men kan man alltså se hennes nyaste heltimme på Netflix. Alla vi som såg henne live när hon besökte Hovet förra året kommer känna igen en del men trots detta så är det en rätt trivsam timme. Den är dock ganska mycket segare (i brist på bättre ord) än Live at the Apollo. Hon är ibland tyst långa stunder och känns lite blasé och även om det är inövat och inskrivet i manus så står showen ibland och stampar en smula. Det hände aldrig live.

Amy skämtar om sex, om sin nye pojkvän och hans familj och såklart om sin figur och allt gör hon med skön glimt i ögat. Lägstanivån hos Amy Schumer är väldigt hög så givetvis är detta sevärt men har du inte sett något med henne förut kanske du inte ska börja med detta.

 

Publicerat

WAR ON EVERYONE

John Michael McDonagh är en liten hjälte i min bok. Han har skrivit och regisserat The Guard (4/5) och Calvary (5/5) så det är självklart tokintressant när han kommer med en ny film. War on everyone har dessutom två rätt intressanta skådespelare i huvudrollerna, Alexander Skarsgård som är stabil för det mesta och Michael Peña som är en såndär birollernas mästare, en sån som alltid lyckas vrida ur dom roller han får till max. På pappret kryllar filmen alltså av plus men…MEN…det är på pappret. Slutresultatet ser dock aningens annorlunda ut.

Det här är en film som handlar om poliserna Terry Monroe (Skarsgård) och Bob Bolaño (Peña). Dom är ena riktiga skithål och suputer, dom använder sig av så pass alternativa jobbmetoder att chefen hotar med uppsägning men trots detta fortsätter polismännen supa och knarka på arbetstid samt jaga bus på moraliskt tveksamma vis.

War on everyone är alltså en ”tokrolig komedi”, en såndär film som – om man har fördomar (och det har man) – män i grupp hö-hö-hö-skrattar till efter att ha druckit tre burköl och dubbeldippat en påse chips med smak av dill och gräslök. Återigen, på pappret, så är även The Guard en sån film, men skillnaden mellan The Guard och War on everyone är milsvid i charm och smarthet. Jag fattar egentligen inte varför den här filmen inte klickar för mig, jag kan bara konstatera att den inte gör det. Alls. Den klickar inte på en endaste fläck.

Men, för att ta ETT exempel. Bob är blåst, inte lika blåst som Terry som är mer bimbo-dum än rent korkad, men Bob hör helt klart inte till begåvningsreserven. Hans fru däremot, Delores (Stephanie Sigman) är givetvis inte bara vacker som en dag, hon är klok också. Man ser henne ständigt med en bok i handen och allt som händer kan hon härröra till någon historisk händelse eller figur. Bob och Delores har även två söner tillsammans, två tjocka ocharmiga pojkvaskrar som tveklöst mest fått pappans genbank.

Jag är TRÖTT på att se idiotmän som lyckas fånga toppenbruttor som om toppenbruttorna inte förstod sitt eget bästa och insåg vilket smörgåsbord av intelligenta bra snubbar världen kryllar av. Jag är om möjligt nästan lika trött på korkade ungjävlar som jag förväntas skratta åt. Jag kan inte det för jag tycker inte det är roligt och det smärtar i kroppen att en duktig manusförfattare som John Michael McDonagh inte förstår bättre. Jag fattar faktiskt inte vad som hände här. Hur kan War on everyone vara SÅ undermålig som jag faktiskt tycker att den är?

Betygsmässigt landar den på en okej tvåa vilket kanske inte ses som uselt men ändå är det så långt ifrån hans andra filmer att det känns som en redig flopp. Jag saknar Brendan Gleeeson. Kanske är det dags att se om Calvary?

Uppdatering i mitten på mars 2017. Jag ångrar mig. Den här filmen är genomusel. Jag kände mig snäll för att jag tycker om regissören men vem försöker jag lura? Här kommer rätt betyg:

Tips! Läs gärna recensionen skriven av Vrångmannen på filmbloggen film4fucksake också. Ifall du inte tror mig. Här är den.

Publicerat

SILENCE

Om en regissör inte är bättre än sin senaste film så kan Martin Scorsese hälsa hem nu.

.

.

.

.

.

Jaha. Vill du läsa mer? Vill du att jag förklarar vad jag menar?

Silence är två timmar och fyrtio minuter så avancerat sömnpiller att kroppen inte ens KAN somna. Den stänger liksom inte av utan hamnar i nån form av väntläge, men sällan har jag väntat så länge på nåt som aldrig kommer. Prästerna Sebastião Rodrigues (Andrew Garfield) och Francisco Garupe (en helt utmärglad Adam Driver) beger sig till Japan för att leta reda på deras mentor father Ferreira (Liam Neeson) som försvunnit.

Martin Scorsese har tydligen sett detta som en form av ”passion project” och den har funnits i pajpen sedan 1990. För mig är det bara religiöst dravel med tre hollywoodfejs för att sälja in filmen och ett gäng extremt överspelande japaner för att fixa autenticiteten. Filmen är vare sig spännande eller snygg, den har helt enkelt INGENTING av bestående värde mer än att den gav mig en jävla träsmak och jag missade chansen att äta middag på Stockholm Filmdagar.

.

Vad tyckte mina filmbloggande kamrater om filmen? Klicka får du se.
Sofia
Christian
Carl

 

Publicerat

YARDEN

”Bästa knegarfilmen sedan Äta sova dö!” står det på den insäljande affischen som även strösslas med höga betyg, fyror från en hel drös med kritiker runt om i Sveriges mediahus.

Jag hade en fundering på att se den här filmen när den gick på bio men det kom andra filmer emellan och den slutade gå. Så kom då Guldbaggenomineringarna förra veckan och dom gör nytta speciellt för smalare filmer som denna OCH för såna som jag som gärna ser denna typ av film men ibland behöver en spark i ändan för att få det gjort.

Nu är i alla fall Yarden sedd och jag kan konstatera så mycket som att Anders Mossling fick en nominering för Bästa manliga huvudroll som arbetaren med nummer 11811 i Malmös hamn, att Sara Nameth blev nominerad för Bästa manus (baserad på Kristian Lundbergs roman), att Ita Zbroniec-Zajt nominerades för Bästa foto och att Patrik Strömdahl nominerades för Bästa ljud. Grattis till er fyra.

Jag sitter inte i Guldbaggejuryn men om jag gjorde det hade jag bara nominerat en av dessa. Ita Zbroniec-Zajts foto är magnifikt, hela filmen är (precis som det också står på affischen) bildgenialisk men annars kan jag ärligt säga att filmen inte nådde fram till mig över huvud taget.

Jag är allergisk mot skådespeleri som är ”en halv sekund efter”, när någon säger nåt och en karaktär ska svara och den tar liiiiiite för lång tid på sig, sådär så det känns som att det är noll procent realistiskt för så pratar man inte i verkligheten. Antingen hummar man aslänge för att man faktiskt inte vet vad man ska svara eller så svarar man ögonaböj. Den där mittemellanreaktionen får mig som åskådare att bli nervös. Har skådespelaren tappat texten? Varför är han inte mer ”med”?

Alla skådisar i Yarden pratar på det här sättet men det är speciellt i kommunikationen mellan 11811 och hans son som det blir extra problematiskt. Dom känner varandra, dom är en familj, inte två främlingar på en buss och deras dialoger låter så sjukt styltiga.

Nähäpp, det här var ingenting för mig men blir du nyfiken på filmen kan du hyra den hos Triart.

 

Publicerat

STAR TREK

Förutsättningarna var dessa:
Jag har aldrig sett ett enda avsnitt av TV-serien Star Trek. Jag har hört talas om namnen Spock och Kirk och ordet klingon men det är ungefär så långt som mina Star Trek-kunskaper sträcker sig. Jo, det är nåt med fingrarna också, man ska dra isär dom två och två som nån form av….hälsning? Äsch. Jag vetefan. Jag tänker inte gubbgissa på sånt jag har noll koll på.

Anledning till titt:
Jag har hört så himla många prata om ”en viss scen” i Star Trek Beyond där Beastie Boys låt Sabotage används och det är tydligen en scen som är ”out of this world”. Star Trek Beyond är dessutom regisserad av Justin Lin och han känns som en regissör som kan förvåna – positivt. Dagens film är inte Star Trek Beyond – jag veeeeeet – men jag kände att jag borde se dom tidigare filmerna för att kunna se den nyaste och ge den en ärlig chans. Dessutom, dagens film är regisserad av J.J Abrams, jag menar, hur illa kan det bli?

Tankar under filmens gång:
Det är förunderligt hur man kan få så många skådespelare att underprestera samtidigt. Den vanligtvis så stabile Anton Yelchin (RIP) skulle inte kunna övertyga en blind om sina skådiskvalitéer här. Chris Pine är ingen personlig favorit men han brukar inte reta upp mig och det gör han inte här heller, han är bara…blek. Men så har vi Karl Urban, världens kanske nu levande sämste skådis och här slår han ännu en spik i DEN brädan. Och Simon Pegg som så många klagar på när han agerar comic relief i Mission Impossible-filmerna…. Kom igen, HÄR DÅ??? VAD GÖR HAN HÄR??? Varför är han ens med??? Att jag inte riktigt förstår själva manuset orkar jag inte ens bry mig om för filmen är tråkig så jag smäller av. Båååååårrriiiiiiing.

Summering när filmen är slut:
Jag måste ge mig själv en klapp på axeln för den här gången hade mina icke-förväntningar verkligen rätt. Jag har medvetet undvikit den här filmen (fram till nu…) och jag var smart som gjorde det för det här klickade verkligen inte med mig alls.

Tjohooooo, det här var ju lajbans! Nu blire Star Trek Into Darkness!! Mer om den imorgon.

Publicerat

SVJ – STORA VÄNLIGA JÄTTEN

Om nån får för sig att jämföra den här filmen med E.T – måtta in en dansk skalle på fanskapet.

Den ENDA gemensamma nämnaren mellan Stora vänliga jätten och E.T är att Steven Spielberg regisserat båda filmerna. För övrigt är den ena filmen en klassiker och den andra är trams.

.

.

.

Vill du höra mig och Steffo prata om den här filmen, lyssna på avsnitt 67 av Snacka om film.

Publicerat

LUCKA #19: JULEFRUKOSTEN

Jag tänkte göra ett experiment. Det är så många som högljutt klagar på svenska filmer och som i samma andetag hyllar Danmark för deras höga nivå på långfilmer så idag blir det dansk julfilm. Jag måste helt enkelt testa.

Det går inte att dra alla svenska filmer över en kam lika lite som det går att dra amerikansk, asiatisk eller för den delen dansk film över densamma. Julefrukosten är ett mycket bra exempel på det.

Jag tycker jättemycket om dansk film, jag ser mycket och gärna dansk film och jag har hittills alltid varit nöjd med det mesta jag sett. Att därför se en dansk film som är precis lika genomrutten som vilken svensk eller amerikansk bajsfilm som helst, det var riktigt skönt faktiskt.

Julefrukosten utspelar sig på en bilverkstad bland män som jobbar, män som larvar sig, män som pruttar, män som bajsar med öppen toalettdörr, män som kollar i nakenkalendrar och skruvar motor och ett par blonda söta kvinnor i figurnära klädsel som fungerar som nån form av sans och vett mitt i hela den manliga julgröten.

Kim Bodnias närvaro hjälper inte ett dugg, jag fnissade inte ens när han fes. Nä, den här filmen är så dålig att jag nästan skäms över att ha sett den. Men bara nästan.

Betyg på filmem:

Mängd julkänsla:

Publicerat

LUCKA #17: KLAPPJAKTEN

Jingle bells. En trevlig liten jullåt – fram tills nu. Jingle all the way är nämligen inte bara originaltiteln på dagens film, det är även den andra strofen i texten till den däringa jullåten. Och okej att jag har sett den här filmen en gång förut men ibland lyckas hjärnan faktiskt radera information den inte behöver och vetskapen om att man sett Klappjakten behöver man INTE ha. Därför såg jag om den till det här temat. Jag är SÅ dum i huvudet.

Det här är en film som får en att vilja åka till Playa de Varsomhelst för att slippa fira jul på vanligt sätt. Den är så skränig, så gapig, så ojojoj-stackars-pappor-aktig att jag vill spy och då inte i munnen utan rätt ut med fingrarna framför munnen så det blir som en äckel-sprinkler tjugo meter åt alla håll.

Arnold Schwarzenegger spelar alltså pappan Howard som jobbar så hårt och mycket att han hela tiden missar allt han lovat göra med sonen. Och han fortsätter ljuga trots att han vet att han inte kommer hinna till parader, teatrar, sportgrejer eller vad den än är (yada yada yada gäsp). Hemma finns Den Goda Modern Liz (Rita Wilson) som städar undan efter pappans lögner och tröstar den besvikne lille sonen Jamie (Jake Lloyd, ja DEN Jake Lloyd, han som blev Anakin Skywalker med hela världen tre år senare).

Det Jamie vill ha kanske lika mycket som en närvarande pappa är en Turbo Man, en actionfigur som (om man ska tro filmen) hela Amerikas osnutna ungar önskat sig. Pappa Howard har alltså missat informationen från frugan att denne Action Man-figur ska inköpas och tror att det bara är att åka till leksaksaffären på julafton och fixa biffen. Så enkelt är det såklart inte. Man måste överleva 90 minuters tinitusskapande gubbskrik innan figuren är i hamn och julen kan börja.

Den här filmen är för en julälskare vad ren brosk på tallriken är för en köttätare.

Mitt betyg på filmen:

Julkänsla som filmen skapar:

(Fast det är en så uppstressad julkänsla som egentligen inte borde räknas. Alls.)

Vill du höra mig och Steffo battla/munhuggas om den här filmen i podcastformat, lyssna på avsnitt 67 av Snacka om film.

Publicerat

LUCKA #14: THE NIGHT BEFORE

Är den ultimata (jul)gåvan en presentkartong som innehåller all världens droger samt en kväll i en Red Bull-limousin tillsammans med bästa polarna? Ja, tydligen är det så. Isaac (Seth Rogen) blir i alla fall glad som en speleman när hans höggravida fru ger honom just detta när han varit ett sånt stöd under hela graviditeten. Så nu hör ni tjejer, det här är vad snubbar önskar sig, inga jävla slipsar och manchettknappar. Olagligt? Skit samma va, det är ju jul!

The Night Before är en orgie i mansmys, extremfula stickade jultröjor, karaoke och infantila drogskämt. Tröttsamt så jag smäller av. Jag sitter och ritar på mitt röda hus med vita knutar som jag vill bygga på månens baksida för att slippa sånt här jävla skit men det hjälper inte, jag måste härda ut tills filmen är slut.

Jag måste dock erkänna att det inte är nåt större fel på skådespelarprestationerna. Joseph Gordon-Levitt och Anthony Mackie har bra kemi ihop, Seth Rogen är Seth Rogen och Michael Shannons närvaro gör att jag kan andas en liten stund även om han boffar som en dåre i den där bilen.

Kristen höger eller inte, jag kan inte för mitt liv se det roliga i den här filmen och inte får jag nån julkänsla att tala om heller. Däremot fattar jag ju att massor av människor (*host* Steffo) tycker det här är både mysigt och roligt men som sagt, I really really don´t.

Betyg på filmen:

Mängd julkänsla:

 

 

 

.

.

 

Publicerat

LUCKA #13: UNACCOMPANIED MINORS

Ett gäng mer eller mindre svinjobbiga ensamresande yngre tonåringar fastnar på Hoovers flygplats på självaste julafton då ett hemskt snöoväder sätter stopp för vidare flygningar.

Med en regissör som Paul Feig bakom ratten trodde jag att filmen skulle vara rolig ÄVEN om jag inser att målgruppen ligger runt 8-10-åriga osnutna rackarungar och inte en medelålders mamma som borde få panik över att barnen reser ensamma på julen in the first place.

Men jag får inte panik, inte över barnen, jag får panik över att allt är så mediokert. Humorn till exempel. Bara för att filmen riktar sig till barn så innebär det inte att man kan strunta i kvalitet och finurlighet. Eller jo. Manusförfattarna Jacob Meszaros och Mya Stark kan nog inte stava till något av dessa två ord.

Kidsen gör väl vad som förväntas av dom (vilken inte är så mycket) och för mig är det mest nya ansikten bortsett från Brett Kelly, den rödhåriga killen som gick att beskåda i Bad Santa. Han ser exakt likadan ut här. Tyler James Williams spexar loss och han är säkerligen en skådis man kommer se mer av framöver. Gia Mantegna (ja, Joes dotter) pratar mest om att vara naken….eller…..en gång är ingen gång, två gånger är alltid. Eller?

Nej hörrödudu, det här var inget för mig. Högljutt, bräkigt och trist. Med tanke på medelbetyget hittills i julkalendern, det här med julfilmer kanske helt enkelt inte är min grej? Åsch, vi får se. På´t igen imorgon.

Betyg på filmen:

Julmyskänsla:

 

 

.

.

Publicerat

LUCKA #10: STAR WARS – THE HOLIDAY SPECIAL

Här är dom! Hela Star Wars-ligan är samlade i en ”julig” specialfilm som gör sitt bästa för att få mig som tittar att spy upp julgröten. Redan i filmens början introduceras vi för Chewbaccas fru Malla, sonen Lumpy samt den åldrade och rätt äckliga pappan Itchy – och detta till sämsta sortens Lilla huset på prärien-musik.

Historien kretsar kring att Han Solo och Chewbacca ska försöka hinna hem till Chewbaccas familj i tid för ”julmys”, eller Life Day eller vad det nu kallas. Grejen är bara den att det är en sån fruktansvärd umpa-lumpa-musik i bakgrunden hela tiden så jag får panik i hela huvudet. Och Luke Skywalker har så mycket kajal att en gothkille med Parkinson skulle ligga i lä.

Efter tio minuter funderar jag på att stänga av men tvingar mig att fortsätta se. Resultatet blev migrän samt några av de lägsta betyg denna blogg skådat.

Alltså FY I HELA HELVETE vad det här är undermåligt, på ALLA fronter!

Orkar. Inte. Mer. Och tror du mig inte, litar du inte på att filmen är SÅ dålig, kolla själv vettja. Den finns på youtube, här är länken men du ser den på egen risk. Kom inte hit och gråt sen när du vill ha din timme liv tillbaka.

Mitt betyg på filmen:

Julkänsla? Skojar du med mig???

 

 

 

.

.

Publicerat

LUCKA #8: SO THIS IS CHRISTMAS

En julfilm som handlar om ungdomskrökande, ungdomsgökande och ofrivillig graviditet hör kanske inte till vanligheterna men så är det här ingen vanlig julfilm heller. Det enda med det här filmen som har med julen att göra är titeln. Faktiskt.

Eric Roberts är pappa till en tonårsdotter som testar alla gränser som finns, Viveca A. Fox är mamma till en tonårsson som gör sin flickvän med barn och tillsammans är dom ett tämligen omaka par. Pappan och mamman alltså. Att varken sonen eller dottern är speciellt lätta att tycka om gör inte filmen lättare att ta till sig. För mig blev det känslan av två timmars arbete – mer än filmmys – att ta sig igenom filmen och DET är aldrig bra, den känslan är ajabaja.

Filmens framtoning andas billig producerad TV-film och det finns många anledningar till att jag inte kände till att den fanns förrän jag började djuphavsborra efter julfilmer till temat. Håll dig borta från den här filmen om du vill ha nån form av lugn, ro och julmyskänsla i kroppen under december månad.

Betyg på filmen:

Mängd julkänsla:

 

.

.