Etikett: Betyg 2

Publicerat

JACKIE

Jackie Kennedy, henne känner man väl till? Frisyren, kläderna, den svala späda uppenbarelsen som var en trendsetter för kvinnor världen över. Gift med JFK, hon satt med i bilen när han blev skjuten, mamma till två barn. Hon borde ha varit en rätt spännande kvinna med en fascinerande livshistoria väl värd att berätta på film.

MEN DÅ KANSKE MAN SKULLE HA GJORT NÅT MER AV VÄRDE ÄN ATT NÖJA SIG MED ATT TYPECASTA NATALIE PORTMAN SOM JACKIE? NÅT MER?? KANSKE?? KANSKE BEMÖDAT SIG OM ATT FAKTISKT BERÄTTA NÅT OM MÄNNISKAN BAKOM YTAN? VEM HON ÄR? VAR HON KOM IFRÅN? NÄHÄ, INTE DET? INTE ENS SKRAPA…LITE?

Kan det vara så att Jackie Kennedy var en sån ytlig och själlös människa som hon framstår i filmen? Kan det vara så att den där ångestdrypande musiken komponerad av Mica Levi som låg som en nervös och alldeles för hög ljudmatta över hela filmen (precis på samma sätt som hennes musik gjorde i Under the skin) gjorde mig freakin GALEN I HUVUDET och att jag därför inte kunde ta till mig filmen? Ja. Jag tror det. Och oavsett vad det berodde på så finns det ingenting i filmen som berörde mig.

Det jag kan ge filmen som ett plus är att den är snygg. Otroligt snygg. Men vem är förvånad? Vem gör en film om Jackie Kennedy utan att se till att ytan är perfekt? Nä, precis, ingen. Det är bara det att yta är fullkomligt ointressant. Tänk om man hade fått se hur Jackie var en vanlig eftermiddag. Vad hon gillade att göra. Hur hon hängde med sina barn och hur hon mådde när hon tvingats begrava två andra barn. Jag hade velat se ett liv liksom, för jag är rätt säker på att det finns en ”vanlig vardagssida” hos alla människor men just Jackies hade uppenbarligen ingenting på vita duken att göra. Nämen gud nej, hon kan ju inte framställas som MÄNSKLIG. Hur skulle DET se ut?

Natalie Portman är naturligtvis perfekt i rollen som Jackie och självklart är hon Oscarsnominerad för sin roll. Något annat var naturligtvis inte att vänta.

(en extreeeeemt svag tvåa, det är så nära en etta att det nästan är larvigt)

Jag pratar om Jackie i avsnitt 74 av Snacka om film och jag såg den på Stockholm Filmdagar samtidigt som några av mina filmbloggarkompisar. Här är deras tankar om filmen:
Sofia
Christian
Jimmy
och Simon

Publicerat

Veckans varulv: THE WOLFMAN

Okej, varulvsfilmer är en tacksam genre på många sätt. Det går att göra rätt okej filmer i denna genre med bra idéer och sparsam budget OCH det går att göra formidabel smörja även om man har ett sydamerikanskt lands BNP att sätta sprätt på.

När dagens film skulle göras dammade man av en klassisk berättelse som är byggd på filmen Wolf man från 1941, den med Lon Chaney Jr i huvudrollen. Curt Sidomaks originalmanus återanvändes endast med viss bearbetning av David Self och Andrew Kevin Walker (nä, inte den fotbollsspelande Idol-vinnaren). Huvudrollerna i dagens film spelas av Benicio del Toro och Anthony Hopkins som är far och son och befinner sig i ett maffigt slott i brittiska staden Blackmoore år 1891.

Anthony Hopkins bjussar på ett magnifikt gråvitt skägg och han ser sjukt mys-farbror:ig ut. Benicio del Toro gör allt som står i hans makt för att få fason på sin del av den här sörjan och Emily Blunt skrider omkring i klänning och gör väl inte direkt bort sig men jag tror heller inte hon är speciellt stolt över filmen.

Eftersom jag nyligen sett En amerikansk varulv i London som gjordes nästan exakt trettio år före The Wolfman kan jag inte låta bli att jämföra just förvandlingsscenerna och dom är jäkligt lika. Det zoomas in på exakt samma saker, fötter som växer, tänder, käkar, händer och det är inte ett dugg bättre här än det var i John Landis film från 1981 och det säger mer om Landis film än om The Wolfman.

Summa summarum så är det här ungefär lika intressant som att kolla på när någon annan spelar TV-spel. Det känns som att ALLT är gjort i en dator, som att ingenting är på riktigt. Och då blir man inte rädd. Ju.

Publicerat

STAR TREK BEYOND

Förutsättningarna var dessa:
Normalt sett kan vara en quick-fix-människa som gillar att få saker å ting gjorda snabbt, enkelt men ändå med ett schysst resultat MEN när det gäller filmtittande blir jag ofta lite mer av en grävare. Jag vill göra det ordentligt. Så istället för att hyra filmen jag egentligen vill se har jag alltså tragglat mig igenom både Star Trek och Star Trek Into Darkness för att – som den Star Trek-totala-novis jag är – liksom fatta grejen, komma in i handlingen och stämningen. Och nu är jag alltså framme vid målet, NU ska jag äntligen få se Star Trek Beyond!

Anledningen till titt:
Jag ville se scenen ur Start Trek Beyond som ”alla” pratar om. Scenen med Sabotage-låten.  Det finns ingen annan eller bättre anledning än så. Ibland räcker det mest banala för att man ska få en fix idé som inte släpper förrän den är genomförd.

Tankar under filmens gång:
Redan i första scenerna känner jag att jag längtar tillbaka till Into Darkness och dess färgglada dito. Jag får inte alls någon inspirerande känsla i kropp och knopp, inte förrän jag ser den nya rymdstationen Yorktown, den funkar på mig. Men…dog inte Kapten Kirk (Chris Pine) i förra filmen. Alltså nu känner jag mig så jävla BORTA. Jag såg ju filmen IGÅR. Nåja, alla pusselbitar behöver kanske inte falla på plats, prettyfejset är med här med i alla fall, precis som övrig besättning som jag, trots att jag nu hängt med dessa karaktärer i tämligen många timmar de senaste dygnen, inte bryr mig ett jota om. Det är en väldig skillnad att titta på Star Trek jämfört med Star Wars, i alla fall för mig. Det här är bara yta, inga känslor alls och på nåt sätt känns hela historien med federationer hit och dit mycket mer spretigt och otydligt än i Star Wars (även om jag tycker det kan vara luddigt även där med alla platser, planeter och namn).

Summering när filmen är slut:
Jag HATAR Karl Urban! Sådär, nu är det sagt. Han ÄR den sämsta högt avlönade skådespelaren det senaste seklet. Jag är även medveten om att detta är en sk biofilm, en storfilm, en film som bör avnjutas i stor salong med kanonljud och bild MEN jag måste säga att jag blev beyond besviken på hur filmen ser ut. Jag har ändå ingen mini-TV hemma, heller inget undermåligt ljudsystem. Ändå känns filmen i långa stunder väldigt….B. Men så kommer en scen här och där som imponerar och är snygg som fan och sen, nähä, då går luften ur igen,

Men Sabotage-scenen. Var det värt att lägga en knapp arbetsdag på att titta ikapp dessa filmer? Klart det inte var. Låten är ju störtskön men scenen….njääääää. Halvbra. Tre plus. Dock, från den scenen och sista halvtimmen av filmen så växer den och hoppar upp ett snäpp betygsmässigt. Det är nåt med ljusblått, glas, vit metall och den oändliga rymden runt omkring som ger mig hög puls. Samma sak hände i Rogue One.  Men varför….VARFÖR…måste den där jäkla Spock vara så förnumstigt ÄDEL hela tiden? ”Neeeejdå, rädda inte mig, rädda dig själv”, ”Lämna mig här, gör det, jag kommer dö men det spelar ingen roooooooll”, bla bla bla. Tröttsam typ det där. Och okej att jag är en sucker för TV-luggar men hans är fanimej obegriplig.

Det här var troligtvis det sista jag kommer se från Star Trek-världen. Jag tackar för mig, stänger dörren och går vidare genom livet inte det minsta klokare. Men jag gav den en chans i alla fall!

 

 

 

Publicerat

STAR TREK INTO DARKNESS

Förutsättningarna var dessa:
Jag har alltid varit 0,0% sugen på att se den här filmen och detta TROTS att Benedict Cumberbatch har en av dom största rollerna. Det säger egentligen allt. Att mina förväntningar på filmen fått sig en rejäl kryobehandling och ligger på tok-minus efter gårdagens titt på Star Trek hjälper inte heller till. Det här ÄR en film jag känner ett våldsamt motstånd till att se, ändå ska det göras – och det NU.

Anledningen till titt:
Den stora – och enda – anledningen är fortfarande att jag vill se Sabotage-scenen i Star Trek Beyond med kött på benen. För att kunna göra just detta krävs det att jag har 127 mintuter Star Trek OCH 132 minuter Star Trek Into Darkness i min filmiska ryggsäck. Fan vad jag är idog när nöden kräver!

Tankar under filmens gång:
Redan i filmens röda inledningsscen är jag mer investerad än jag var under hela förra filmen. Sen dyker Benedict upp med sina isblå ögon och säger ”I can save her” och då dör jag lite. Kanske behöver det inte bli så pjåkigt det här?

Leransiktet Karl Urban är givetvis med igen (Obs! Stelnad lera, inte geggig) och resten av besättningen från förra Star Trek-filmen. Anton Yelchin fortsätter att kombinera underprestation med överspel och Chris ”prettyboy” Pine fortsätter vara söt på det där aurafattiga sättet att han blir mer som en skyltdocka än en man med puls. Men…Simon Pegg verkar agera i en helt annan film… Vad pysslar han med??? Det känns dock som att regissören J. J Abrams hittat stilen i den här filmen för den är långt mycket snyggare än den förra.

Summering när filmen är slut:
Det finns ingenting att gnälla på när det gäller scenografi, färger och rymdmys. Filmen är helt klart visuellt läcker, det känns som att den utspelar sig i en helt annan filmisk galax än förra filmen. Vad gäller manuset så fattar jag inte ett skit. Jag minns när jag skickade in min son på bion för att se den här filmen medans jag såg Baksmällan 3 med mina jobbkollegor och när han kom ut sa han att det var ”förbjudet med barnaga i Sverige” (han hade redan sett Baksmälle-filmen annars hade han självklart fått gå med. SÅ elak är jag inte.) Han var skitförbannad för han fattade inte ett jota och NU förstår jag honom. Jag ids helt enkelt inte bry mig MEN ögonen blir rätt glada ändå över allt det snygga. Benedict till exempel. Han lyckas skänka lite mänskligt liv åt karaktären Khan och DET kan inte vara det lättaste.

Så summeringen måste bli att det är ett steg framåt jämfört med Star Trek men det är fortfarande inte en BRA film även om den är cool och bitvis rätt  underhållande. På´t igen då, nu väntar Star Trek Beyond. See you tomorrow.

Publicerat

MOTHERS AND DAUGHTERS

Jag sitter i soffan och tittar på kända fejs. Dom heter namn som Sharon, Courtney, Christina, Selma, Susan, Eva, Mira. Några spelar döttrar, det är dom yngre. Några spelar mammor, det är dom sönderopererade.

Nä, nu är jag orättvis, jag vet. Varken Susan Sarandon eller Sharon Stone har förstört sina vackra nunor under knivar och nålar, det är bara Courtney Cox som ser ut som en misslyckad vaxdockekopia av sig själv. Och nu är hon här. I filmen. Och pratar med sin dotter i mobilen. Dom andra kommunicerar via Skype. Via sms. Genom en kameralins. Eller inte alls.

Jag sitter i soffan och tittar på kända fejs. Blundar. Ser ett par stora ögon framför mig. Ögon som tittar på mig till synes utan att blinka. Den lilla krabaten som ligger bredvid mig i sängen håller blicken så stadigt i min och det är som att hon förstår, som att hon ser ända in i mitt innersta inre, som att all klokskap i världen ryms i blicken hos en liten flicka på 3,5 kilo.

När jag ser dom där ögonen för mitt inre är det som att tiden stannat helt. Det har gått ganska många år nu men jag undrar vad det var hon såg? Vad jag själv såg är det mest självklara jag upplevt. Jag såg min största kärlek i livet. Jag var så kär i min lilla tjej att hjärtat slog dubbelslag. Att jag inte kunde sova. Inte äta. Inte göra något annat än att bara titta på henne, förundras över att hon var alldeles perfekt och njuta av varje sekund av den känslan.

Jag tittar på filmen. Mammor och döttrar. Döttrar som får döttrar. Mammor som blir mormödrar. Mammor som är besvikna. Döttrar som är ledsna. Alla tror att dom pratar men ingen säger nånting. Det är väggar av glas emellan. Retinaskärmar. Mil.

Nu såhär nitton år senare händer det att min dotter ligger på min arm i sängen och vi tittar på varann. Pratar, skrattar, fånar oss och jag tjatar om att vi ska titta på Bernard & Bianca. Jag är skitjobbig, jag vet det, men jag kan fortfarande önska att tiden stod still ibland och jag gör vad jag kan för att försöka. Hon tittar på mig och jag vet att hon förstår för hon är jag men ändå alldeles egen.

Jag tänker på skärmarna, på telefonsamtalen, på milen. På att det snart kommer en dag även för oss då det är som i filmen. Jag vill inte samtidigt som jag känner mig lycklig. Tiden går inte att stoppa. Hon är där nu. Hon står på egna ben och är så långt ifrån en randig babymössa i storlek mini man kan komma. Men ögonen, dom där ögonen, är fortfarande dom klokaste som finns.

Hon ser saker. Döttrar gör det. Och döttrar blir mammor ibland. Och mammor ser saker ingen annan kan förstå. Som att ens dotter är det absolut största som hänt och det finaste av allt.

[Filmen är verkligen inte nåt vidare. Vill bara tillägga det så du inte tror jag gett den fel betyg.]

Publicerat

LUCKA #24: CHRISTMAS EVE

Då var vi framme vid den tjugofjärde luckan, det är med andra ord….JULAFTON! Här kommer en julhälsning från mig via en julfilm som utspelar sig i staden som är den perfekta kulissen för ALLA julfilmer: New York!

Det är ena mastiga förtexter måste jag säga. Hela filmens premiss läggs upp dom första minuterna och det är riktigt snyggt gjort. Massor med människor presenteras liksom en handfull hissar samt en snubbe i en minivan och det är snubben som är själva katalysatorn till hela historien. Han tabbar sig nämligen i trafiken, kör av vägen och orsakar ett strömavbrott, ett elfel (svårtläst ord när man ser det på pränt men det är alltså el-fel jag menar, inte elf-el) som i sin tur gör att alla dessa hissar vi har fått se stannar.

Jag önskar jag kunde säga att det här är en ny Love actually eller att den i alla fall hade ambitionen att komma i närheten men det är den inte och det gör den inte. Den enda episoden i filmen som berör mig är hissen i vilken den skeptiske läkaren Dr Roberts (Gary Cole) sitter fast ihop med en sjuksköterska och en svårt sjuk ung kvinna. Filmen för övrigt är häpnadsväckande….lam. Det skulle gå att göra så himla mycket mer. Tanken är rätt fascinerande. Okända människor som fastnar i en begränsad yta på självaste julafton, wow liksom, hjärnan spinner ju loss direkt – på mig. Synd att det inte gjorde detsamma hos manusförfattarna.

Hur som helst så önskar jag dig en RIKTIGT GOD JUL samt tid och lust att se en hel massa BRA film i helgen. För egen del är jag rätt glad att detta tema är över och att jag ”slipper” julfilm i minst elva månader nu men… risken är överhängande att det blir en filmisk nedräkning nästa år igen.

Betyg på filmen:

Mängd julkänsla som filmen ger (och allt detta får man under förtexterna):

 

 

 

.

.

Publicerat

LUCKA #23: ETT PÄRON TILL FARSA FIRAR JUL

Vad är det som gör att vi aldrig verkar få nog av klumpiga pappor på film? Rudolf Andersson, Gustav Svensson, Clark Griswold och nu senast Rusty Griswold, kärt barn har många namn men jag vetetusan om det är så stor skillnad på dom egentligen. Familjefäder med stora hjärtan som vill väl men det blir fel – hela heeeela tiden. Är det kul? Jag är inte så säker på det.

1989 var det Chevy Chase´s tur att för tredje gången gestalta Clark Griswold, pappa till Rusty (Johnny Galecki), Audrey (Juliette Lewis) och äkta man till Ellen (Beverly D´Angelo). Jag vore oärlig om jag sa att det här är några favoritfilmer hos mig MEN det var väldans länge sedan jag såg dom så jag bestämde mig för att ge denna omtyckta julfilm en chans – till.

Om man, när man ser vissa julfilmer, kan bli lite avundsjuk på stora härligt gapiga familjer som firar jul i fint pyntade jättehus med trappa i jakaranda och nedsuttna soffor så har denna film precis motsatt effekt. Jag vill inte vara med här, alls, faktiskt. Jag tycker inte The Griswolds känns som en direkt skön familj. Pappan är….pappa. Fumlig men snäll och lite trög men verkar dock vara desto klipskare på jobbet. Mamman är den typiska amerikanska frun. Lugn, håller sig i bakgrunden av sin man, är förstående, köper alla knäppisgrejer som maken hittar på utan att bli arg, på sin höjd spärrar hon upp ögonen för en mikrosekund och suckar men mer än så är det inte. Hon är lite som tjuren Ferdinands mamma, fast hon inte är en ko och fast mannen inte är hennes son. Barnen i familjen är som barn mest är och det är väl det som gör dom till det bästa med filmen.

Jag kan inte låta bli att jämföra den här filmen med den nya Ett päron till farsa-filmen som kom förra året, mest för att jag tyckte att den nya var så sjukt rolig. Den här filmen är väldigt mycket mer…välanpassad. Familjevänlig. Kanske en humor som är mer lättillgänglig än under-bältet-skämten som den nya filmen var alldeles härligt fullskiten av? För egen del träffar den nya tidens päronhumor mer mitt i prick än denna äldre variant gjorde och gör. Ändå hade jag inte direkt tråkigt under titten.

Jag såg filmen och skrattade gott ett par gånger men samtidigt, när en trasslig ljusslinga är filmens roligaste scen så vet jag inte om jag kan säga att jag är heeeeelt nöjd. Förtext-och eftertextmusiken är det absolut bästa med filmen. En kanon-jul-låt!

Betyg på filmen:

Julmysmängd:

Publicerat

LUCKA #18: LOVE THE COOPERS

Med Steve Martins berättarröst guidas vi genom allehandla nedslag i en familjs liv. Det äldre paret med vuxna barn och sorgen för att julfirandet (och allting annat) ”inte är som förr”, en kleptoman som åker fast för en broschstöld och som får åka polisbil med en konstapel som hux flux vågar prata känslor, en dotter som träffar en militär på flygplatsen som hon bjuder hem över jul.

Ja…..det är en del återblickar till barndomsögonblick också och fånerier och fejksnö och sånt jag inte köper för fem öre MEN när filmen klockar in på en timme och tio minuter och alla samlas i det stora huset hos mamman Charlotte (Diane Keaton) och pappan (John Goodman) så blir det faktiskt ganska…mysigt. Men mysigt och bra är inte samma sak.

Filmen går liksom på tomgång mest hela tiden tycker jag. Vad vill den säga? Att man inte ska titta så mycket bakåt utan förlika sig med nuet? Att man ska sluta gnälla? Att man ska fira jul mycket och gärna och all in och familjen är the shit och att det är okej att äta julmiddag i armyoutfit. Typ.

Betyg på filmen:

 

Julkänsla:

Publicerat

LUCKA #12: LOVELY, STILL

Fira jul helt ensam kanske inte är sådär jättelockande, i alla fall inte för mig. Fira jul ensam när man är skitgammal känns om möjligt ännu mindre lockande.

Här är det den extremt rynkige åldermannen Robert Malone (Martin Landau) som på ålderns höst förälskar sig i mamman till sin granne Alex (Elizabeth Banks). Mamman heter Mary (Ellen Burstyn) och är typ exakt lika gammal som Robert.

Robert har en chef (?), Mike, som spelas av Adam Scott och han peppar Robert att våga fira jul med Mary, det verkar som om han aldrig firat jul med någon förut. Dom scenerna är rätt charmiga, när Robert beter sig sådär ungdomligt nykär, när han väntar att telefonen ska ringa och är allmänt stissig. Mary är också rätt gullig som går runt och trånar som en liten skolflicka efter den långe Robert. Men det är segt, jävlar va segt det är.

Jag har inte den minsta lust att vare sig bli gammal eller fira jul när jag ser filmen, dansa i snö möjligtvis eller bli tittad på sådär som Robert kollar in Mary men helst med lite yngre ögon än på nån med en fot i graven. Jag måste dock tillägga att jag är lite förvånad över att jag tyckte filmen var SÅ pass svag. Allt jag läst om den har nämligen varit både gott och plus.

Betyg på filmen:

Mängd julkänsla:

 

Publicerat

LUCKA #2: HOLIDAZE

Jag vet inte huuuuur många filmer som handlar om en stiff målinriktad businesswoman/man boendes i en storstad som av någon anledning tvingas (ja, tvingas!) resa tillbaka till den lilla staden där hen är uppväxt bara för att märka att den gamla kärleken från förr bor kvar och fortfarande är en riktig hunk/pingla och om karriäristen bara kan öppna ögonen och se den partnern – och i förlängningen det perfekta livet  – som finns där så skulle hen med fina kostymen bli lycklig i alla sina dagar.

Tröttsamt? Ja. Nåt så inihelvete. Det finns INGENTING som säger att livet på landet gör NÅN lycklig, speciellt inte någon som skapat sig ett liv – om än jobb-baserat – i storstaden. Varför kan inte den kvarboende lantisen följa med den där stora kärleken hen aldrig glömt till staden istället för att bo kvar i den där villan som gått i arv från generationer…

Här är det Beverly Hills 90210-bönan Jennie Garth som spelar den framgångsrika chefen Melody Gerard som ska åka hem till byhålan och hälsa på mamma under en Thanksgivinghelg. Kvar i byn bor Carter-med-six-packen (Cameron Mathison) och dom träffas såklart. Och Mel hälsar på honom i hans hus. Såklart. Och SJÄLVKLART blir den ordentliga kvinnan sådär charmigt trillig såfort hon kommer tillbaka till hemmaplan, hon ramlar i trappan och tappar minnet. Jomenvisst. Hon vaknar upp och är GIFT. Med Carter! Och hon är inte alls nån chef, hon har ett FIK!

Nu låter det kanske som att filmen är helt genomrutten men det är den inte. Det ger bara noll procent tuggmotstånd. Den smakar inte ens nåt, det är som att äta mjukplast. Jag skulle inte tipsa om den till någon men i brist på andra filmer funkar den att ha i bakgrunden utan att man mår alltför dåligt.

Betyg på filmen:

Mängd julmyskänsla:

 

 

 

.

.

Publicerat

ELSEWHERE

När en tonårstjej försvinner efter att ha varit på dejt med en kille hon träffat på nätet är det ingen i stan som letar, inte ens hennes mamma. Jillian (Tania Raymonde) är nämligen tuff, utåtagerande, flirtig, ja ”slampig” om man nu känner för att använda ett ord som det som förklaring. Borta är hon hur som helst och den enda som verkar bry sig är hennes jobbkollega Sarah (Anna Kendrick).

När jag skrev om Mr Right (också med Anna Kendrick) fick jag tipset från Moya att se denna film istället och nu är det gjort. Elsewhere är en helt annan genre men den är eoner bättre än Mr Right trots att jag inte tycker den här filmen heller är någon höjdare. Jag känner liksom aldrig av någon direkt spänning. Konstigt nog. Den borde ju vara spännande, manuset är helt okej egentligen och skådespelarna också men det är nåt som gör att filmen känns lite….fjuttig. Som att den är gjord som ett elevprojekt på en filmskola i Vermont eller så.

Här finns fler tips på filmer från Moya.

Publicerat

BROWNIAN MOVEMENT

I Min pappa Toni Erdmann spelar Sandra Hüller en rätt naken roll, to say the least. Hon känns väldigt bekväm i sin nakenhet, så pass bekväm att jag som tittar till slut också vänjer mig vid dom rätt explicita scenerna hon gör.

När jag började gräva i hennes filmografi hittade jag denna film från 2010 och nu förstår jag varför hon kändes så naturlig i Toni Erdmann, det var ju jordnötter jämfört med Brownian Movement. Här är hon naken mest hela tiden, plus att hon har sex med kreti och pleti utan att egentligen själv förstå varför. Eller så vet hon varför hon tar hem okända män (patienter) för lite kravlös sex, men filmens beskrivning av varför känns lite luddig. Kanske finns det ett genomtänkt manus, kanske inte, kanske ville manusförfattaren och regissören Nanouk Leopold bara ha en godkänd anledning till att filma bröst och håriga ryggar i närbild, vad vet jag?

Det finns en viss komplikation mellan att ofta vilja ha sex med random män och att samtidigt vara gift med en man som blir väldigt ledsen när man är otrogen och det får filmens Charlotte (Hüller) erfara. Vad lösningen på problemet är får du helt enkelt ta reda på själv men för egen del kändes det på tok för enkelt. No no. Ett icke tillfredsställande slut.

Publicerat

OTHER PEOPLE

En vuxen gaykille flyttar hem till byhålan när mamman diagnosticeras med cancer. Det är själva grund-premissen till den här filmen. Lite elände och sorg, lite vardagshumor och lite bögdrama, javisst, Other people är urtypen av en festivalfilm.

Affischen till vänster försöker skvallra om att det är något alldeles extraordinärt det här men det tycker jag inte alls att det är. Däremot är vissa av skådespelarprestationerna riktigt bra och det är speciellt Molly Shannon som mamman (som även kan ses i en finfin biroll i TV-serien Divorce) och Jesse Plemons som sonen David (precis, det var han som var med i Black Mass, han som kommer få alla roller som Philip Seymour Hoffman fick för femton år sedan).

Other people är en film man både kan ha och mista OM det inte är så att man själv lever/har levt under det tunga oket av att man har en väldigt sjuk familjemedlem i sin omedelbara närhet. Har man den erfarenheten kanske filmen kan funka lite mer som en skön filt för psyket än den gjorde för mig. För mig blev den nämligen bara en-film-som-alla-andra, en sån som rann av mig i samma sekund som den tog slut.

Det här är sista filmen av dom jag sett under Stockholms filmfestival. Det blev inte så många i år men bättre med några än inga alls tänker jag.

Publicerat

CHILD EATER

 

 

 

 

Med den isländske regissören Erlingur Thoroddsen på plats in da house visades hans film Child Eater som första filmen ut i årets Horror Night på Stockholms Filmfestival.

Mina förväntningar på filmen var tyvärr ganska höga men alla förväntningar berodde på filmaffischen. Den är as-schysst ju. Den utstrålar många parametrar jag gillar i skräckfilmssammanhang: nån ensam person på ödslig plats, skog och sen nån rutten jävla monstermördare som grädde på moset. Den här är dessutom piffad med glajor som ser ut som en blandning mellan några Harry Potter skulle kunna ha och skyddsglasögon från kemilektionerna på högstadiet.

Helen (Cait Bliss) ska vara barnvakt till den lille pojken Lucas (Colin Critchley) en kväll och den lille pojken ser naturligtvis nåt läskigt i garderoben när det är sovdags. Han säger i och för sig att han är rädd på grund av den otäcke mannen han sett i skogen flera gånger samt att det finns en ingång i huset genom källaren som kanske ska vara hemlig men som egentligen bara är raka spåret rätt in i hemmet. Men som vanligt i skräckfilm är det ingen som lyssnar på rädda barn och som vanligt har barnet helt rätt.

Det finns så mycket med den här filmen som inte är bra men jag ids inte fokusera på allt detta. Istället kan jag säga att Cait Bliss sköter sig alldeles exemplariskt samt att förtexternas typsnitt i 80-talstappning gör mig lycklig. Annars, nä, not so much. Att filmen ändå får en tvåa skyller jag på att jag sett så himla mycket sämre skräp i denna genre men tvåan är verkligen inte stark.

Jag såg filmen tillsammans med Movies-Noir-Christian och han var inte nådig direkt efteråt. Här är hans text om filmen.

 

Publicerat

MISTER LONELY

Michael Jackson-imitatören (Diego Luna) befinner sig i Paris för att försöka försörja sig på stadens gator. Det går sådär. Han pratar inte franska och har svårt att träffa vänner. Han känner sig helt enkelt väldigt ensam.

Hans ”agent” Renard (spelas av Holy Motors-regissören Leos Carax) är den ende Michael egentligen pratar med, förutom gamlingarna på ålderdomshemmet som han uppträder för, på knackig engelska, som ingen av åldringarna förstår.

Så dyker Marilyn Monroe (Samantha Morton) upp. Hon är gift med Charlie Chaplin (Denis Lavant, ja precis, han från Holy Motors och Tokyo!) och tillsammans har dom en dotter, Shirley Temple (Esme Creed-Miles). Den lilla udda familjen bor på ett ”retreat” i Skottland och Michael följer med dit. Det visar sig vara fler imitatörer under samma tak, Abraham Lincoln springer omkring där och Sammy Davis Jr, Madonna och James Dean.

Michael försöker finna sig tillrätta i den här situationen samtidigt som Marilyn inte mår så värst bra.

Att Harmony Korine är en speciell manusförfattare och regissör kan nog alla som sett någon av hans filmer skriva under på. Spring Breakers, Kids och Gummo är inga mainstreamfilmer direkt och Mister Lonely är inget undantag. Visuellt är den här filmen stundtals otroligt snygg (kolla bara första fem minuterna!) samtidigt som vissa delar av filmen är så überpretentiösa att det kliar i hela kroppen på mig.

Diego Luna spelar Michael Jackson med en bräcklig utstrålning, känslig som ett frasigt höstlöv. Jag blir nästan lite…nervös. Alltså på ett jobbigt sätt. Känslan av att se Mister Lonely är mer att det var ett arbete än rent tidsfördriv och den eftersmaken är sällan ett plus när det kommer till filmtittande.