Etikett: Betyg 2

Publicerat

Skräckfilmsveckan: 31

Om man gillar skräckfilm och det kommer en ny film av Rob Zombie, vad gör man då? Jo man tittar såklart.

Rob Zombie är en såndär regissör som som gör visuellt jäkligt snygga filmer även om dom ofta har en hel del i övrigt att önska för att komma upp i dom riktigt höga betygen. Till exempel gjorde han en remake på Halloween 2007 och den är så dålig att inte ens en världens grövsta curlingmamma kan säga att hon gillar den.

I 31 är det nåt så aktuellt som CLOWNER på tapeten. Vidriga jävla mördarclowner. Naziclowner. Psychoclowner. Motorsågsclowner. Döda-folk-på-kreativa-sätt-clowner. Eller rättare sagt, det är sminkade jävla freaks, precis som ALLA clowner är. Usch för clowner! Vem fan kom på det där otyget från första början egentligen?

Det jag gillar med filmen är estetiken i kombination med musiken, för filmen ÄR snygg. Gritty, blodig och askleggig men snygg. Däremot är rollfigurerna en samling spån och jag kan inte säga att jag bryr mig det minsta om dom överlever fram till eftertexterna eller inte. Det är synd. Att vara känslomässigt investerad i filmen hade varit ett jätteplus såklart men jag är inte förvånad då personregi och skrivande av komplexa och likeable karaktärer inte verkar vara Zombies starka sida.

Det här var sista filmen i årets skräckfilmsvecka och hos Filmitch kan du läsa om Black mountain side och hos Sofia om zombies (nähä!?!?!) i filmen Run zombie run. Tack för finfint samarbete Johan och Sofia!

 

Publicerat

Skräckfilmsveckan: VISIONS

En av dom mer smala subgenres som fanns med på min fredagsfemma tidigare idag är gravidskräckisar. Jag kan inte säga att det kryllar av dom men dom som finns är ofta riktigt sevärda. Kombinationen av sårbarheten hos en gravid kvinna och styrkan hos densamma kan göra vilken situation som helst intressant egentligen.

Här är det Eveleigh Maddox (Isla Fisher) som är den gravida. Hon har tillsammans med sin man David (Anson Mount) köpt en liten vingård och ska försöka starta om sitt liv på nytt efter att ha haft det tufft ett tag. Eveleigh var med om en svår trafikolycka och har haft psykiska problem sen dess men nu när hon är med barn har hon slutat med medicinen och nu börjar hon se saker. Läskiga grejer. Och hon drömmer mardrömmar och får visioner om sånt som SKA hända.

Den här filmen bjussar på nåt så ovanligt i skräckfilmssammanhang som jumpscares som har en mikrosekund fördröjning, alltså, dom funkar inte riktigt. Tänk vilken fingertoppskänsla klipparen måste ha för att få till något som vi i princip tar för givet. Alltså att vi SKA hoppa en halvmeter och/eller hjärtat ska stanna för en stund.

Jag har inte sett jättemånga avsnitt av The Big Bang Theory men jag har sett tillräckligt av Jim Parsons som Sheldon Cooper för att inte köpa hans rollinsats som allvarlig läkare i den här filmen. Isla Fisher är däremot jättebra och Gillian Jacobs som hennes nyfunna gravidkompis Sadie gör också en bra insats. Jag kan dock inte riktigt godkänna helheten även om jag inte på något sätt led mig igenom filmen. Den var okej, men knappt.

Filmitch skriver om Emelie och Sofia fixar fredagsmys och återkommer med en kanonfilm imorgon.

Publicerat

Skräckfilmsveckan: BEFORE I WAKE

Om man vet att det händer hemska grejer när man sover, skulle man då tillåta sig att somna?

Lilla grabben Cody (Jacob Tremblay) gör inte det. Han håller sig vaken med alla till buds stående medel, vilket till exempel innefattar ett betydande intagande av energidryck nattetid. Han kan inte sova, han får inte sova, för då kommer fjärilarna och där fjärilarna är där är även….ja just ja. Vad är det för läskig typ egentligen?

Jessie (Kate Bosworth) och Mark (Thomas Jane) har förlorat sin lille son Tate (Hunter Wenzel), han drunknade i badkaret, hemma. I ett desperat försök att bli en hel familj igen adopterar dom lille Cody som blivit föräldralös. Men Cody ÄR speciell, han sover liksom inte, och det börjar hända mystiska saker i huset. Färgglada fjärilar dyker upp nattetid och Tate! Tate kommer tillbaka! Men är han verklig eller ett hjärnspöke?

Den här filmen rymmer många frågetecken, nästan fler än jag kan räkna. Det enda som INTE är ett frågetecken är Jacob Tremblays insats som Cody, han fortsätter briljera som den lille store skådespelaren han är. Men filmen i sig? Nja. Inte så bra va. Inte så bra alls. Visst finns det ett par jump-scare-moment som funkar men förutom det är filmen bortom all sans, vett och logik och flera scener stör mig enormt.

Jag tror till exempel inte på att Jessie skulle lämna Cody ensam i badkaret med stängd dörr efter att ha varit med om att Tate drunknade i samma badkar. ALLA mammor skulle ha suttit på badkarskanten och haft koll, ALLA!

Idag skriver Filmitch om lättklädda damer och tillika lättklädda mördarmål i Cheerleader Camp och Sofia fortsätter sin odyssé bland zombiesar i The Dead the Damned and the Darkness.

Publicerat

Skräckfilmsveckan: HOLIDAYS

Har du någonsin undrat hur det är att bli mobbad under simhoppsträningen samtidigt som du är kär i din tränare? Har du funderat på hur det skulle kännas att vara gravid och veta att du ska föda en orm? Att inte kunna sova och vänta på påskharen? Att hitta ett kassettband som din pappa spelade in samma kväll han försvann?

Skräckantologier kan vara intressanta att beskåda, det är sällan en hel film är ypperlig men det är också sällan man ser en utan att hitta russin i kakan. Det blir ofta lite mer utflippat när det är korta episoder än när en ensam historia ska hålla för en hel film.

Sen är det ju förjäkla coolt att Kevin Smiths dotter heter Harley Quinn Smith!

Valentine´s Day – Regi: Kevin Kolsch & Dennis Widmyer

St Patrick´s Day – Regi: Gary Shore

Easter – Regi: Nicholas McCarthy

Mother´s Day – Regi: Sarah Adina Smith

Father´s Day – Regi: Anthony Scott Burns

Halloween – Regi: Kevin Smith

Christmas – Regi: Scott Stewart

New Year´s Eve – Regi: Adam Egypt Mortimer

Idag skriver Filmitch om zombiesar på tåg i Train to Busan och Sofia har tittat på köttätande monster i  Wyrmwood.

 

 

Publicerat

INTE FLERA MORD

Nu vet jag SÅKLART att det är en film jag tittar på och att skådespelarna SPELAR karaktärer MEN jag har svårt att tänka mig en mamma och en pappa mer otäcka och iskalla än Niklas Falk och Maria Kulle.

Här spelar dom Margit och Wilhelm Holt och jag får hurven längs hela ryggraden när dom är i bild, fy fan vad som båda kan konsten att spela onda.

En mördad person hittas i en trädgård där nygifta Puck (Tuva Novotny) och Eje (Linus Wahlgren) befinner sig på en liten semester. Tänka sig vad dom lyckas hamna i händelsernas centrum hela tiden va?

Den här filmen lyckades inte dra igång blodcirkulationen nåt nämnvärt MEN precis som när det gäller Beck-filmerna har denna filmserie något odefinierbart mys över sig som gör att filmerna blir sevärda även när dom inte är toppenbra.

Nu har jag sett tre filmer och det är tre filmer kvar. Fullt godkänt medelbetyg än så länge.

Första filmen i filmserien kan du läsa om här.
Andra filmen kan du läsa om här. 

Publicerat

DAGEN EFTER DENNA

Ett långt äktenskap, otrohet, sjuk förälder, spännande jobb, uppsägning, en nära och mycket yngre vän av motsatt kön, att äga en katt trots allergi,att bli morförälder…. den här filmen handlar egentligen om en hel MASSA saker men det enda som gnager i mig efteråt är att ”ingenting hände”. Men det är så det känns, det hände INGENTING i filmen annat än att Isabelle Hupperts rollfigur Nathalie  gick och gick och gick med sin lite stapplande gång och utsattes för diverse vedermödor utan att egentligen en enda gång bryta ihop.

Hon är urtypen av en ”doer”, en typ av kvinna jag normalt älskar men i en film som denna hade det behövts lite nerv, lite känslostormar, lite mer ”elände” (som om upprapningen av filmens handling inte på pappret redan är fullt med detta…)

Gillar man Isabelle Huppert är filmen sevärd trots alla sina svagheter. Gillar man inte henne, what´s there to see? Beats me.

Jag såg den här filmen på Malmö Filmdagar och det gjorde Henke och Jojje också. Deras recensioner läggs upp imorgon (fredag) och då går det att klicka på länkarna.

Publicerat

ARQ

Det.

Det var.

Det var en.

Det var en gång.

Det var en gång en.

Det var en gång en film.

Det var en gång en film som.

Det var en gång en film som handlade.

Det var en gång en film som handlade om.

Det var en gång en film som handlade om tidsloopar.

Den började om och om och om och om och om igen.

Ganska sevärd. Ändå ganska seg. Den kändes lång med sina en timme och tjugoåtta minuter.

I avsnitt 56 av Snacka om film pratar både jag och Steffo mer om den här filmen.

 

Publicerat

THE BOSS

Kvinnor kan och tjejer kan och flickor kan! Det är vad den här filmen vill visa på ett roligt sätt, antar jag.

Melissa McCarthy spelar Michelle Darnell, en företagsledare med missanpassade social skills, dryg och jävlig med noll koll på sina anställda – och kanske framförallt sin allra närmaste medarbetare Claire (Kristen Bell). Det går bra för Michelle, hon tjänar storkovan men hon gör det genom att sparka nedåt. Drygt, fult och allt annat än schysst alltså och en dag får Claire nog och säger upp sig. Samtidigt uppdagas en hel del fifflerier och Michelle åker dit, blir av med hela bolaget och därmed också all sin makt och inflytande.

Det här är den andra komedin för året där hembakta kakor spelar en del av huvudrollen (Bad Moms är den andra) och det är den andra komedin för året där Kristen Bell är bra (Mad Moms är den andra) och den andra komedin för året där Melissa McCarthy är okej (Ghostbusters är den andra). Peter Dinklage har (som vanligt) förmånen att få en kul och lagom stor biroll i vilken han självklart kan briljera.

För mig är The Boss ingen solid komedi, den skriver mig alldeles för mycket på näsan med sitt ”kvinnor kan”-budskap och det mesta i filmen blir too much efter ett tag. Trevligt för stunden, lite för högljutt OCH jag retar mig som FAN på Melissa McCarthys turtleneck under hela filmen. Vem har såna tröjor??? Har hon det för att dölja halsen och därmed också en eventuell dubbelhaka eller vad? För mig känns denna enkla lösning för att få ett smalare ansikte som en ytlig motvikt till allt som egentligen är bra tänkt med filmen. Sunkig bismak liksom. Och totalt onödigt.

Publicerat

INFERNO (IMAX)

Försök att se det här framför dig.

Två parkbänksfyllon sitter bredvid varandra. Båda pratar samtidigt, gestikulerar yvigt, försöker förklara och argumentera, vill få den andre att förstå. Det ena fyllot pratar om kvantfysik, om våg-partikeldualiteten, om Heisenbergs osäkerhetsprincip och det andra har gett sig på musikteori genom ett antropologiskt perspektiv. Lägg därtill att båda under sina nyktra perioder i livet ansökt om medlemskap i Mensa och båda nejlade proven utan att blinka. Tillsammans, nu, simultant, med åtta promille i kroppen och olika infallsvinklar försöker dom alltså komma fram till meningen med livet OCH hårkvalitén på Donald Trumps tupé.

På en liten pall framför dessa drängfulla men intellektuellt överlägsna individer sitter du med stora ögon. Informationen fullkomligt hälls över dig, som om du sitter i en sopbil när en container töms. Ingenting makes sense. Du försöker tänka logiskt, bena ut och analysera men hur du än gör sitter du där och tänker: ”fan alltså va dom är fulla av crap!”

Så tänker jag när jag ser Inferno. Fy fan vad detta manus är fult av crap. Fan vad det lurar oss att tro att det är smart och vattentätt bara för att det pratas om gamla klenoder, göms viktiga grejer i små benbitar och bjuds på porr för dom som tänder på europeiska muséer.

Samtidigt, Tom Hanks är Tom Hanks och jag tror på honom när han nu spelar Robert Langdon för tredje gången. Det enda som räddar filmen från det lägsta betyget är Hanks närvaro, Ben Fosters skägg, Hans Zimmers musik och Felicity Jones charmiga framtänder.

Undrar du vad jag tyckte om Da Vinci-koden och Änglar och demoner, som jämförelse? Jag gav Da Vinci-koden 3/5 och Änglar och demoner 1/5. Jag såg dessutom dagens film på IMAX-biografen i Solna – UTAN 3D! Jättebra upplevelse! Superlyxigt att se den på en sån gigantisk duk. Mer icke-3D i Solna tack!

Publicerat

MEDAN VI LEVER

En gambiansk ung kvinna och en svensk ung pojke blir kära i varandra. Dom bosätter sig i Sverige och får en son tillsammans, en som som heter Ibbe (Adam Kanyama) och som nu blivit tjugo år. Mamman, Kandia (Josette Bushell-Mingo) är ensam med Ibbe nu, den stora kärleken dog – ja, inte bara bokstavligen – och hon kämpar på som ensamstående och förvärvsarbetare inom sjukvården.

Den dagliga kampen verkar mest handla om att Ibbe är stor nu och inte behöver henne på samma sätt längre och dom bråkar en hel del hemma. Ibbe vill hålla på med musik och Kandia vill att han ska söka riktiga jobb, ”göra nåt vettigt”. Samtidigt slits Kandia mellan sitt vuxna svenska jag och längtan tillbaka till Gambia och Ibbe slits mellan att bryta sig loss från mammans förväntningar och att kunna få vara sig själv i den enkla studion han byggt upp i farmor och farfars källare.

Farmor och farfar spelas av Marika Lindström och Sten Ljunggren och jag tycker nästan att det är deras rollfigurer som är bäst skrivna. Mest komplexa. Morbror Sekou (Richard Sseruwagi) är den knepigaste rollen, han känns mer som ett nöd-kitt mellan farföräldrarna och Kandia/Ibbe än som en behövlig karaktär. Skivbolagssnubben (Mårten Klingberg) känns också mer än nödvändigt stereotyp.

Jag har en del problem med dialogen över lag i filmen, den känns inte naturlig och i dom värsta stunderna sitter jag och vrider mig i biofåtöljen för det låter så påklistrat. Jag har också problem med trovärdigheten i att alla släktingarna i Gambia blir så glada och känner igen Kandia på en sekund trots att det var jättemånga år sedan hon hälsade på sist (så pass länge sedan att flera av ungdomarna som kramas och verkar otroligt lyckliga över att Kandia är hemma inte ens var födda när hon besökte släkten sist…). Men, kan man bortse från detta så är Medan vi lever en fin liten film och Adam Kanyama är en skådespelare/rappare vi stensäkert kommer få se mer av framöver.

En mycket stark tvåa till Dani Kouyaté och hans femte långfilm.

Det var bara jag och Jojjenito som såg filmen på Malmö Filmdagar (av oss filmspanare) och här är länken till hans recension.

Publicerat

DAVID WINGO-TISDAG: MANGLEHORN

A. J Manglehorn (Al Pacino) är en kattägande låssmed som på ålderns höst blivit mycket ensam. Hans i stort sett enda sociala liv är snickesnacket med bankkvinnan Dawn (Holly Hunter) varje fredag när han tar ut lite pengar, det är tugget med den svinjobbige solarieföreståndaren Gary (Harmony Korine) och nån enstaka gång en middag med sonen (Chris Messina). Dessa middagar slutar sällan på plus, dom har inte så trevligt ihop direkt.

AL Pacino gör här en helt vanlig Al Pacino-på-äldre-dar-roll och jag har sett honom sååååå mycket bättre (i tex Danny Collins) och så fruktansvärt mycket sämre (i The Humbling). Holly Hunter är väldigt bra och David Wingos musik är kanske det bästa av allt. Men som helhet var det kanske inte tjofaderittan jättehärligt det här.

På´t igen med en annan Wingo-film nästa tisdag! Vill du läsa om fler filmer i detta tema, klicka här.

Publicerat

JAG ÄLSKAR DIG – EN SKILSMÄSSOKOMEDI

Jag biter mig i kinden, jag gör det. Hårt som fan. Det finns så mycket jag vill skriva om den här filmen, så mycket som stör mig, som inte är bra men som på ett mycket enkelt sätt hade kunnat vara det. Men hur skriver man sånt utan att det låter elakt? Det ÄR inte elakt, det är bara funderingar som jag inte får ihop i mitt huvud.

Christine Meltzer spelar Marianne och hon är gift med Gustaf, spelad av Björn Kjellman. I filmen ska Gustaf gissningsvis vara strax över femtio år, precis som Björn Kjellman är i verkligheten. Christine Metlzer är 42 och om hennes Marianne ska föreställa 42 eller väldigt mycket äldre vet jag inte men för det första  kryllar det inte av 45-50-åringar som heter Marianne, inte ens på Östermalm och för det andra är det inte jättevanligt med medelålders kvinnor som klär sig som 70-åringar, inte ens i märkeskläder och inte ens på Östermalm. Att Marianne dessutom har en sån UPPENBAR peruk stör mig jättemycket, man ser ju kanten i pannan! Och ingen Marianne på Östermalm i 45-50-årsåldern hade haft den frisyren anno 2016 – INGEN. Har du bildbevis på motsatsen så är min mejladress fiffi@fiffisfilmtajm.se.

Björn Kjellmans Gustaf verkar vara en man som fastnat i ”jag har mitt på det torra”-vinkelvolten och han är tråkig så klockorna stannar. Men när frugan vill skiljas händer det grejer vill jag lova. Då vaknar Gustaf till liv på fler än ett sätt. Härligt på nåt vis, befriande, det kommer in syre i rummet. Men när Marianne vaknar till liv hamnar hon på Riche i sina malätna tantkläder och blir uppraggad på direkten – alltså PÅ DIREKTEN – av Eric Saade som säger att han tycker hon är snygg. I en lokal FULL av uppklädda, fräscha innemänniskor så går han alltså fram och knackar Marianne i ullpollover och gråblond vågig peruk på axeln och erbjuder en bortamatch. Kom igen, alltså KOM IGEEEEEN!

Jag kan rada upp grej på grej på grej i den här filmen som är så fullständigt o-trolig att det inte är en enda cell hos mig som köper historien även om den enligt producenten är baserad på regissören och manusförfattaren Johan Brisingers egen skilsmässa. Det kanske den är men hur jag än vrider och vänder på det så är det synd att det som kanske uppfattas som ”petitesser” inte fixats till i filmen för att göra den mer igenkänningsvärdig.

För det är klart att det är många medelålders par som skulle kunna känna igen sig i detta, i rädslan att förbli ensamma, i paniken att behöva hitta sig själv efter ett långt vuxet liv i tvåsamhet, i tankarna kring barnen och hur dom ska ta denna förändring. Det finns mycket i detta som går att twista till och göra komik av men för att vara en ”skilsmässokomedi” kan jag inte säga att den var särskilt rolig.

Björn Kjellman har flest roliga scener och han har fått den karaktären som är mest att bita i. Resten av ensemblen känns som dom går på sparlåga, men i ärlighetens namn, vad ska dom göra? Manuset är inte mer än såhär. Och den där påklistrade twisten i slutet? Visst vet jag att verkligheten oftast överträffar fiktionen och är twisten sann är det riktigt knas såklart men när jag ser det i filmen köper jag det inte alls. Hela slutscenen är för övrigt bedrövlig.

Men betyget då? Hur kommer det sig att filmen inte får en etta? Det är nära, det är mycket nära MEN jag fnissade till ibland och jag har sett många filmer som är betydligt sämre. Jag skyller på enormt turistiga vyer över Stockholm och Björn Kjellman i magtröja. Pendeln slog över där, mer behövdes tydligen inte.

Det här var femte filmen jag och mina filmspanarvänner såg första dagen på Malmö Filmdagar. Beror min syn på filmen på att jag var trött? Beror den på att jag var less? Om du läser mina vänners recensioner kanske du får en klarare bild över exakt HUR bra/dålig denna film var.
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Jag intervjuade Alexander på Moviezine för poddens räkning precis innan vi såg den och även om han inte riktigt trodde på den innan så är hans skrivna tankar om filmen här .

Publicerat

CLEOPATRA JONES – SPECIALAGENT

På affischen står det att Cleopatra Jones (aka huvudrollsinnehavaren Tamara Dobson) är ”6-feet-2”. Det motsvarar ungefär 188 centimeter. Så om du tänker att Cleopatra Jones är en lång, svart, karatekunnig James Bond-typ-kvinna som kör sin Corvette snabbt och till synes oförsiktigt MEN märk väl, Cleopatra Jones gör ingenting utan eftertanke. Hon är en specialagent inriktad på att förgöra drogkarteller så när hon får nos på den lesbiska drogdrottningen Mother (spelad av Shelley Winters med en peruk som ser ut som en oborstad chihuahua) går hon all in, det är no mercy in i kalket bara.

Den här filmen kom ungefär samtidigt som Coffy men jag tycker den är rätt mycket svagare. Främst beror det på att historien inte riktigt berör mig på samma sätt som i Coffy, där var det brutal hämnd det var frågan om, ett ämne som är lätt att ta till sig och förstå. Att Pam Grier är en coolare skådis än Tamara Dobson spelar också in men detta utan att nån skugga ska falla på Tamara, det är ju som att jämföra ett smultron med en jordgubbe. Båda är fantastiska men en jordgubbe är så mycket större.

Filmen bjussar dock på skön musik, schyssta bilar, en kvinnlig polis som jobbar i en i princip genomskinlig blus och en avslutning på en bilskrot som inte går av för hackor. Underhållning för stunden men lite för svag eftersmak för att hamna på en trea.

Publicerat

LOVE & FRIENDSHIP

Hur mycket kan man sova under en film och ändå kunna säga att man sett den? Hur mycket får man missa och ändå ha rätt att recensera den offentligt, till och med betygssätta den?

Jag var inte det minsta trött när jag satte mig i biofåtöljen för att se Whit Stillmans adaption av Jane Austen-romanen Lady Susan, jag var lagom mätt, hade kaffe med mig in i salongen, var varken pepp eller opepp, tyckte mest livet var bra najs. Så började filmen. Och det pratades och pratades och pratades. Och ingenting blir någonsin lerigt i en Jane Austen-inspirerad film. Hästdroskor, klänningar, skor, allt är naturvitt och vackert och herrejävlar vad det pratas och nu var det visst kul också för hej vad det fnissas runt omkring mig. Men segt är det, jävligt segt och oj vad det var skönt att blunda lite, bara vila ögonen liksom, en liten stund.

Filmen gled vidare liksom jag in i min sköna sömn, jag vaknade till nu och då, tittade lite, förundrades över Kate Beckinsales hud mellan näsa och överläpp som fått sig en rejäl omgång av injektioner och nej, jag kan bara konstatera att om denna typ av film ska vara nåt alldeles extra för mig så behövs det betydligt mer än Whit Stillman kan ge mig.

Betyget får därmed tas med en nypa salt. Jag sov en hel del men såg också en hel del. Vad du gör med den informationen får vara upp till dig, jag vet vad jag tycker om filmen.

 

Men nu är det såhär finfintt sörru att när jag misslyckas med mitt värv kommer det en kollega till undsättning. Här nedan är nämligen en BONUSRECENSION av filmen från en tjej som faktiskt sett hela under vaket tillstånd. Håll tillgodo med en recension av dagens film skriven av min jobbkollega Hanna.


Det finns få saker i livet lika underbart som välgjord kostymfilm. Alla de stormande känslorna som måste hållas i schack under ett väluppfostrat yttre. Öden förseglade genom ekonomiska överenskommelser. Alla kvinnor. Alla män. Alla brev, droskor, tekoppar, sidentyger, håruppsättningar, blickar och kyssar. Ang Lees filmatisering av Jane Austens Förnuft och Känsla (från 1995) kan enligt mej vara den bästa film som någonsin gjorts.

Plötsligt dök det upp en förhandsvisning av Love & Friendship, baserad på Jane Austens Lady Susan, och jag kunde inte klicka mig fram till biljetter snabbt nog! På pappret skulle det här vara en fullträff. Bra skådisar, fantastisk kostym, ståtliga miljöer, underfundig dialog. Den ränksmidande, snabbsnackande, toksmarta änkan Lady Susan Vernon (Kate Beckinsale) är på jakt efter någonstans att bo hos släkt och vänner, helst med ännu en rolig flört åt sig själv medan hon letar efter en lämplig make till sin, enligt henne, bångstyriga dotter Frederica. På förslag till sådan hittas den något enfaldige, men makalöst förmögna, Sir James Martin. Denne spelas så briljant av Tom Bennett, och det känns som om hans improvisationsskillz har släppts helt lös att virvla fritt – och SOM det funkar! Jag skrattade så jag grät, jag ville säga åt biomaskinisten att spola tebax och visa IGEN IGEN IGEN!

Nu kommer det lilla kruxet.

Hur ska man ta till sig en huvudperson som är… ehmm… hur ska jag nu säga det här lite diplomatiskt…

FULLBLODSPSYKOPAT?!

Lady Susan verkar inte besitta en enda empatisk känsla, hon leker med folks lycka och olycka för sitt egna höga nöjes skull, och jag som publik vill mest att hon ska dö så de andra fina karaktärerna ska kunna få varandra och leva lyckliga i alla sina dagar. Jag ska inte berätta hur det hela slutar, men filmen är absolut sevärd om man kan hålla ett lite mer öppet sinne än jag hade när jag klev in i salongen. Jane Austens kvinnliga huvudkaraktärer är tydligen inte alls samma skrot och korn, kan man ju lätt konstatera.

3 starka Korsetter av 5 möjliga. Näe, vet du vad. 4 blire.

PS: Vill man se mer Austen så rekommenderar jag BBCs miniserie Stolthet och Fördom på alldeles för korta sex timmar från 1995. (Bra kostymår, tydligen!) Inte den där nyproduktionen med eländiga Underbettet Knightly. I övrigt starka insatser all round på den, bara att varje gång hon stolpar in i bild, så förstörs ju illusionen. Varför får hon roller? Vad ser man hos henne? Hon är bra i en endaste film, och det är The Duchess (förvånande nog OXÅ kostymfilm! Ses gärna även för Ralph Fiennes svidande ondskefulla karaktär och Charlotte Ramplings iskallt förnuftiga moderstolkning.) – där hon iofs är svinbra! Nog om Kiera, kvoten är fylld. Kanske. DS.

 

Mina filmspanarvänner var kanske lite vaknare än jag? Ja, eventuellt. Klicka in på deras länkar för att läsa recensionerna som samtliga publiceras imorgon fredag.
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fripps filmrevyer

Publicerat

PÅ SPANING MED BRIDGET JONES

Tre år har gått, inte sen igår men väl sedan första filmen kom (som jag skrev om igår). Bridget Jones är väl en sisådär tre år äldre och lever nu tillsammans med The Human Rights Lawyer Mark Darcy som är ungefär hälften så tillknäppt jämfört med förra filmen. Nu ler han och är charmig, herregud, han är ju Colin Firth!

Nu när Bridget borde kunna vara kär, nöjd och upptagen (precis som hon ju ville vara) så är hon istället osäker, svartsjuk och allmänt konstig. Hennes beteende gör inte att Mark kommer henne närmare direkt och så dyker Daniel Cleaver (Hugh Grant) upp igen också, virvlar in kan man kanske säga.

I den här filmen har dom verkligen lyckats göra Renée Zellweger så ful och fel som det är möjligt att göra en människa. Det gör att jag får svårt att tro på henne, på att hon skulle ha så pass lite koll på vad hon har på sig, hur hon ser ut i håret, vad hon säger, hur hon beter sig, det är liksom inte möjligt. Hon blir som en missanpassad seriefigur och jag tror verkligen inte att det var meningen att göra henne SÅ udda.

Den här filmen känns urvattnad, den känns som en quick fix för att få till en uppföljare innan världen glömt bort vem Bridget Jones egentligen var. Det bådar icke gott för ännu en uppföljare nu när det dessutom är tolv år mellan tvåan och trean. Men…man ska aldrig dissa en film osedd, det är sen gammalt. Nästa lördag kan du läsa mina tankar om Bridget Jones´s baby.