Etikett: Betyg 2

Publicerat

THE NEON DEMON

Igår var vi sju hugade biobesökare som besökte Victoria för en lunchdejt med den 16-åriga modellwannaben Jesse (Elle Fanning) som flyttat till Los Angeles för att prova lyckan framför kameran. Hennes föräldrar är döda, säger hon. Jag har ingen aning om det är sant. Att räta ut frågetecken är inte denna films starka sida. Hon blir dock tillsagd av modellmamman (Christina Hendricks, som är med i blott EN scen i filmen) att ljuga. 19 år är hon. 19. Tjena.

Jesse hyr en sjabbigt motellrum av en testosteronaggro snubbe (Keanu Reeves, som är med i TVÅ scener i filmen) och hennes enda ”trygghet” är Dean (Karl Glusman), en ung kille med fotografdrömmar som är uppenbart förälskad i henne. Dom unga vackra kvinnorna hon träffar på jobben ser inte bara ut som skyltdockor, dom är ungefär lika djupa också. Plus att dom är missunnsamma och rent elaka. Härlig kombo.

Sminkösen Roby (Jena Malone) är den första tjej Jesse träffar på i L.A och hon är inte ”en av dom snygga” men hon har koll på sammanhangen, modellerna, fotograferna, hela det glamorösa livet.

Vid det här laget har jag sett alla filmer Nicolas Winding Refn regisserat. Pusher, Bleeder, Fear X, Pusher II, Pusher III, Bronson, Valhalla Rising, Drive, Only God Forgives och The Neon Demon.

Denne dansk gäckar mig. Är han ett geni eller en one-hit-wonder? Jag älskar Drive men medelbetyget för resten av hans filmer kommer knappt upp i en femma sammantaget (nåja, nu var jag lite uppkäftig men det är anmärkningsvärt många ettor bland dessa filmer).

The Neon Demon liknar Only God Forgives väldigt mycket i den suggestiva stämningen, färgerna, musiken – och den är fullsmockad med sekunder av tystnad mitt i dialoger (det jag försökte förklara i min Efterskalv-recension då det funkade så bra – där – men här blir det bara bajsnödigt pretentiöst).

På nåt sätt tycker jag The Neon Demon är en bättre film än Only God Forgives (jag vet att jag gett den sistnämnda för högt betyg, en omtitt bevisade det…). Den är konstigare och enklare på samma gång, den är djupare och ytligare samtidigt. Otroligt svårförklarat. Jag fattar bara inte varför Nicolas Winding Refn behöver göra filmen så….skum. Ett stort kattdjur mitt i alltihop. Varför? Och kannibalism? Say what?

Det är många tunna lättklädda/halvnakna/nakna kvinnokroppar i närbild, gärna duschandes i slowmotion eller insmetade i färg och jag känner att jag tittar på gubbsjuka fantasier i kombination med extrem koll på färg och form. För snyggt är det! Och knepigt! Och drömska scener som borde få David Lynch att klia sig i huvudet.

Att filmen både fick applåder samt buades ut på Cannesfestivalen förvånar mig inte.

 

Publicerat

Back to the 70´s: THUNDERBOLT (1974)

Varför heter den här filmen Thunderbolt på svenska? Den heter Thunderbolt and Lightfoot i original och det är precis vad den borde heta även på svenska. Filmen handlar ju om BÅDE Thunderbolt (Clint Eastwood) OCH Lightfoot (Jeff Bridges) och att tjonga upp enbart Clintan som jättefejs och namn på affischen är bara dumt, i alla fall när det kommer till såna som jag. Hade jag vetat att Jeff Bridges hade en stor roll i filmen hade jag antagligen inte väntat hela livet på att se filmen.

Nåja. Jag väntade väl kanske inte supermedvetet, det här kändes mer som en film som inte riktigt var ”min typ” och ja, just denna gång hade jag rätt. Det var inte så speciellt engagerande det här. En slemmig präst (Eastwood) predikar i en bykyrka, en man kommer dit med pistolen i högsta hugg och ska skjuta honom. Samtidigt stjäl en fejk-haltande ung man (Bridges) en cool bil för att sen som av en händelse dyka upp på grusvägen lagom när Clintan sprungit ifrån pistolmannen.

Det filmen är är välspelad, jag tycker alla gör det dom ska, till och med äckelpäcklet George Kennedy som kanske inte ÄR ett äckelpäckel men spelar en sådan med den äran. Jeff Bridges är i alla fall Jeff Bridges och han kompenserar den torre Clintan så filmen blir om inte sevärd så i alla fall tittbar.

Det här är sista filmen ut i 70-talstemat och det blev kanske inte en sorti med storband och fyrverkerier men sånt vet man ju aldrig på förhand. Vill du läsa vilka filmer jag skrivit om i temat hittar du länkarna här. Nästa tisdag börjar SOMMARTEMAT, det som sträcker sig över heeela sommaren och det blir nåt alldeles extra (tycker jag i alla fall)!

Publicerat

THE SWEDISH THEORY OF LOVE

”Varje människa ska behandlas som en självständig individ och inte som ett bihang till en försörjare”, sa Olof Palme 1972.

Det var samma år som socialdemokraterna gav ut skriften ”Familjen i framtiden – en socialistisk familjepolitik” som slog fast att alla relationer mellan vuxna skulle baseras enbart på kärlek, inte på ekonomiskt beroende.

Den här filmen tar avstamp i just detta, vad det blev av Familjen i Sverige, hur det kommer sig att vi toppar listan av ensamhushåll om man ser till hela världen. Vi är ett ensamt folk, det är vi. Men vi är också på många sätt oberoende, är vi inte? Finns det nån minsta gemensam nämnare mellan dessa tu? Måste man kanske tillåta sig att bli beroende för att inte vara ensam? Förlitar vi oss så mycket på staten att vi glömt bort att ta hand om varandra?

Dokumentärer som får mig att tänka efter och tänka nytt brukar jag oftast tycka om. Utmaningar är bra, nya infallsvinklar likaså. När jag tittar på den här filmen tänker jag en hel massa saker men den röda tråden i funderingsverksamheten handlar mest om vad filmens upphovsman Erik Gandini egentligen vill säga.

Jag tittar på en joggande kvinna. Hon joggar länge men kanske inte så långt eller fort. Hon tar sig dock framåt samtidigt som hennes röst berättar att hon inte längtat efter ett vanligt förhållande med en man men hon visste att hon ville ha barn. Då fixade hon det på egen hand. Bra kvinna reder sig själv. Sen får man se i klipp efter klipp efter klipp hur spermadonatorer gör i ögonblicket dom blir just spermadonatorer. Spännande i ETT klipp kanske, lite kaka på kaka efter flera minuter.

Filmen fortsätter sådär hoppigt. Regissörens (?) berättarröst talar vänligt men bestämt (på engelska) om hur Sverige är som land och jag vet inte om det är tänkt att låta hånfullt men det känns så. Det beskrivs att vi tycker om att göra saker i grupp. Gemensamma aktiviteter. Det förklaras noga att dom vuxna vi ser (med reflexvästar och pinnar i händerna) träffas med jämna mellanrum för att umgås och typ gå i skogen. Den grupp vuxna vi får se är ideellt arbetande människor som är en del av Missing People och som letar efter försvunna personer i skog och oskön mark.

Jag märker att jag blir lite grinig. Sen dyker en kreativ läkare som flyttat till Etiopien upp och beskriver vad man kan göra med en borrmaskin, en rörklämma och ett hårspänne. Då blir det en fröjd att titta på filmen. En man har blivit ”pålad” med ett träspjut rätt genom kroppen och det börjar sågas och härjas och JAAAAA jag vill se en dokumentär om den här coole läkaren som har fattar grejen med livet och som opererar vidare fast strömmen går!

Det fanns uppenbarligen mer att skriva om filmen än det fanns att tänka. Jag skulle kunna skriva en hel massa till. Om männen och kvinnorna som flytt ut i skogen till exempel, bort från allt för att vara tillsammans, nära, för att ta på varandra och vara närvarande i stunden. Men jag slutar här.

Filmen finns att hyra på Itunes.

Publicerat

MOTHER´S DAY

Jag är mamma. Jag har varit en mamma i 19 år nu. Jag har träffat på ganska många mammor under dessa år och jag försöker snabbspola mig igenom alla dessa vänner, bekanta och avlägset-veta-om-existerar-personer när jag sitter i biosalongen och ser Mother´s Day och helt ärligt undrar jag om det finns NÅGON som känner igen sig?

Det är klart att det går att känna igen sig i Jennifer Anistons rollfigur Sandy, en frånskild tvåbarnsmamma. Samtidigt….nej. Hon bor kanonfint och arbetar med nåt som har med inredning att göra men i alla filmens scener (som hon är med i) – utom EN – jobbar hon inte. Hon har mest träningskläder på sig. Linnen. Såna som blottar perfekt skulpterade överarmar. Såna som inte rör sig även om hon skulle vinka glatt.

Sandys exmake (Timothy Olyphant) verkar inte bara vara sympatisk, han är snygg också – och jätterik OCH han är tillsammans med en fotomodell som är allt annat än den elaka styvmodern. Hon är typ tonåring, svinläcker och VETTIG. Går det att känna igen sig, kan nån vanlig biobesökare göra det? Nja. Föga troligt.

Sen är det Kate Hudson som spelar Jesse, okej, hon har superjobbiga halvrasseföräldrar som hon brutit kontakten med samtidigt….hon är gift med en indier, dom har en liten son och hon ljuger rätt bra för både maken och föräldrarna – om varandras existens. Och föräldrarna ÄR sviniga. Irriterande. Usch alltså. Men dom vänder på en femöring och blir trevliga såklart, det är ju ändå en Hollywoodfilm det här. Men hjälper det själva igenkänningsfaktorn? Näää, inte va.

Jag skulle kunna fortsätta såhär med alla inblandade karaktärer men se, det tänker jag inte göra för då berättar jag ju hela filmen och vad är meningen med DEN grejen kan man ju fråga sig. EN mening skulle ju i och för sig kunna vara att du inte slösade dina skattade pengar på en biobiljett, den här filmen går det nämligen alldeles utmärkt att skippa.

Det är SOLKLART att denna film säljs in som en feel-good-dito MEN jag tycker det är anmärkningsvärt att det går att göra filmer som denna som INTE lyckas spela på alla gråtmilda föräldrasträngar. Jag känner mig helt iskall när jag tittar. Filmen berör mig NADA. Jennifer Aniston, Jason Sudeikis och sköna bloopers under eftertexten håller filmen borta från bottenskrapbetyg men det är fanimej inte långt bort att filmen får det – ändå.

Jag tror problemet med filmen stavas Garry Marshall. Han har skrivit och regisserat filmen och inte för att vara åldersfascist MEN gubben är född 1934 och har en del knepigheter för sig när det kommer till kvinnosyn över lag och dessutom barns syn på mammor, pappors syn på mammor, mammors syn på barn och mammors syn på pappor. Ja….hela skiten känns unket helt enkelt. Det är även denna snubbe-gubbe som ligger bakom filmerna New Year’ s Eve (samma problem med den filmen….) och Valentines Day (samma sak här) och…haha…Pretty Woman! Jag får helt enkelt se Frankie & Johnny som en jättefjädern i hans hatt.

Hade du en tanke om att hylla din mamma med ett biobesök på lördag, ett tips: tänk om. Se inte den här filmen, se nåt annat istället. Nåt bra.

Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia har också sett filmen och idag skriver hon om den. Med tanke på vilken veckodag det är, kan man tro på en fredagssågning?

Jag lägger ut texten lite mer om den här filmen i avsnitt 38 av podcasten Snacka om film.

Publicerat

ID:A

Id:a skulle kunna handla om den vuxna Mathilda från filmen Léon MEN jag tror att filmen hade varit aningens bättre gjord om så varit fallet.

Grundtanken med Id:a är dock inte dum alls. En kvinna (Tuva Novotny) vaknar upp i ett vattenbryn nånstans i Frankrike, halvdöd och med minnesförlust. Hon lyckas ta sig till ett hotell och får hjälp med ett rum över natten. Hon kallar sig Aliena men vet egentligen inte sitt riktiga namn men hon behärskar det franska språket trots att hotellkillen Pierre (Arnauld Binard) är övertygad om att hon inte är född fransyska.

På en buss överhör hon musik från en killes hörlurar och frågar vad det är för nåt. Just One heter artisten. Just är alltså förnamnet, One efternamnet och det är inte en pojkgrupp, det är en dansk operasångare. Aliena bestämmer sig för att ta sig till Köpenhamn och ta reda på varför hon känner igen namnet och rösten.

Naaaaaaaw, jag köper inte den här schweizerosten alls faktiskt. Lösa trådar, konstigheter, hemliga grupper med sadister/mördare, förföljare, avlyssning, kärlek, en syster, graviditet, kärlek, nojjor och mitt i alltihop en Tuva Nuvotny som styr den bräckliga skutan rätt så bra.

Filmen finns på Netflix. Se den om du känner för det. Strunta i den om du vill. När det kommer till karmakontot spelar en titt på denna film ingen roll alls.

Jag pratar med om den här filmen i avsnitt 34 av podcasten Snacka om film.

Publicerat

LONDON ROAD

Det finns en gata i Ipswich som heter London Road. Under senhösten 2006 mördades sex prostituerade kvinnor på just den gatan och i februari 2008 dömdes en man vid namn Steven Wright till livstid för dessa mord.

Under tiden då morden var ouppklarade intervjuades dom boende på gatan om hur dom kände och tänkte, om dom var rädda för att gå ut, vem dom trodde var den skyldige, ja, dom pratade om det mesta som rörde dessa hemskheter. Det dessa människor berättade har sedan använts för att göra ett manus som sedan blev sångtexter. Ja. Precis. London Road är alltså en MUSIKAL, från början gjord för en teaterscen men nu alltså omgjord till en film.

Det är kanske inte så bra det här, det tycker jag verkligen inte, men jag gillar konceptet att mixa ihop seriemördardrama, intervjuteknik och sångnummer, det blir liksom crazy på riktigt, fast verkligt. TV-reportrarna sjunger fram nyheterna, poliserna tar också ton och den seriemördarintresserade taxichauffören spelad av Tom Hardy försöker också få fram sina funderingar med hjälp av sång.

Ganska jobbig musik är det också, inget direkt trallvänligt och lättsmält men filmen är relativt kort, det är bra. Annorlunda brittiska hemskheter och knasigheter alltså, framfört av personer som verkligen inte normalt sett försörjer sig som sångare. Det sjungs betydligt hellre än bra.

I avsnitt 31 av Snacka om film snackas det massor om musikaler och jag pratar om denna lilla film. Jag ger den dock 1,5 i betyg i podden och stod i valet och kvalet om det skulle bli en etta eller tvåa här på bloggen men jag friade hellre än fällde – den här gången. Filmitch har också sett filmen och han var lite hårdare mot dom hårda.

Publicerat

Back to the 70´s: ADJÖ TILL GÄNGET (1974)

Tänk vad skönt det kan kännas när man slår två flugor samtidigt. Jag hittar en 70-talare jag inte sett OCH Sylvester Stallone spelar en av dom stora rollerna.

Denna film må vara producerad 1974 men den osar mer 50-tal än någonting annat. Musiken skulle passa i Grease och det fullkomligt dryper brylkräm från dom välkammade kalufserna, ja, främst på herrarna då.

Adjö till gänget, eller The Lords of Flatbush som filmen heter i original, handlar om ett gäng på fyra skolungdomar, killar, som har ett ”gäng”, dom gör allt tillsammans. Men när dom växer upp och lite andra grejer blir intressant, typ tjejer, så glider dom isär. Problemen blir med ens lite större än ”hur man kan reta gallfeber på torr lärarinna som gör sitt bästa”.

Det är inte så värst mycket med denna film som är minnesvärt MEN om jag försöker vara objektiv (hur bra nu det går i sammanhanget) så är det scenerna med Sylvester Stallone som sticker ut. Han lyckas nämligen göra en brutta på smällen och det är ingen tjej att leka med. Hon vill – och SKA – gifta sig och nöjer sig inte med någon normaldyr förlovningsring. Nejdå. Hon skriker så fönstren skallrar inne hos juveleraren och jag kan inte låta bli att tycka synd om Sly som kommer behöva dras med henne i sitt liv i många många år framöver.

Förutom Stallone är det mest kända fejset Henry Wrinkler, mannen som på nåt sätt förkroppsligat 50-talet på film för många av oss genom sin roll som Fonzie i TV-serien Gänget och jag. Nu såg jag visserligen aldrig det på TV själv men man har väl hört hur snacket går. Haha. Typ. Eller inte.  *blinksmiley*

Nästa tisdag kommer du kunna läsa om en betyyydligt bättre film.

Publicerat

TROLLKARLEN FRÅN OZ

Vissa saker får man helt enkelt bara göra även om man inte har den minsta lust. Som att kräkas när man känner den där välkända magsjukeonda trycket i mitten av magen. Som att fortsätta festa när man är på bröllop i nya skor trots att det är köttskavis på hela hälarna, dom helt saknar hud och blodet rinner ner i dojjorna.

Att se Trollkarlen från Oz lockade verkligen inte men när min käre poddkompanjon höll på att tappa hakan i kaffekoppen när jag droppade informationen att jag inte sett nämnda film, ja, då förstod jag att det var ett grovt hål i min allmänbildning. När det sedan vankades poddgäst och musikalsnack och gästen Johan påpekade att det kanske kunde vara en passande film att diskutera eftersom jag inte hade sett den, ja, herregud, då var det bara att bita i kudden och offra lite sömn under påskhelgen för att se denna KLASSIKER från 1939 som jag av nån OUTGRUNDLIG anledning INTE SETT. Förrän nu.

Med facit i hand, jag kan förstå varför jag inte sett denna film förrän 77 år efter premiären. Den lockar mig helt enkelt inte. Det är nåt med det där knepigt färgglada hoppetossaktigt barnsliga som inte funkar på mig, lite samma sak som med Tim Burtons film om Alice i underlandet. Jag är inte vidare värst van vid att knarka men för mig känns dessa filmer som trippar, snedtrippar om man så vill. Bara knas. Som konstiga drömmar under inflytande av icke lagliga narkotiska preparat. Eller skyhög feber.  Att i princip alla inblandade i denna film dessutom har heliumröster gör inte saken bättre. Det blir som att lyssna på Toksmurf som läst in en ljudbok.

Judy Garland spelar alltså huvudrollen i denna KLASSIKER FRÅN 1939 som jag nu alltså SETT. Efter att ha sett små klipp från filmen samt affischer och använt min fantasti så har jag trott att hon kanske var sju år i filmen. Judy Garland var 17 år när filmen kom men hon låter som Anne Wibble (lät) när hon pratar. Hon är dock jättebra här och jag blir hemskt sugen på att ta på mig röda skor och gå ut och göra hoppsasteg på cykelbanan tills benen inte bär mig längre. Himla gulligt alltså, dessa hoppsasteg!

Förutom Judy Garland finns det ingenting som kommer fastna hos mig som ett glatt minne av filmen. Jag tycker inte den var särdeles underhållande men jag hade heller inte tråkigt när jag tittade. Musiken kändes ganska blek med tanke på att det ändå är en MUSIKALKLASSIKER vi pratar om här och jag blev förvånad när Judy drog igång Somewhere over the rainbow redan i filmens början, det känns som en sång som tjänar på ett sammanhang, en uppbyggnad, som gör att den berör lite mer. Fin låt annars.

Det skönaste med att ha sett filmen är att jag nu tryckt in lite filmisk plastic padding i kunskapsbanken. Inte helt dumt att göra sånt ibland.

I avsnitt 31 av Snacka om film snackas det en hel del om just Trollkarlen från Oz. Både jag, Steffo och vår gäst Johan diskuterar helium, klassiker, Oscars, betyg och Judy Garlands knarkande. Dessutom bjussarna killarna på lite skönsång! Don´t miss!

Publicerat

NO WAY JOSÉ

Vad händer om du planerar din framtid med din fästman, får tips på en app du borde ha, laddar ner den och får the chock of your life?

Appen heter Ipervert och visar på en karta var dömda sexuella förbrytare befinner sig. Chocken som sagt, chocken när den där punkten visar sig inte vara vara på din gata, i ditt hus utan så nära som I DIN SÄNG!

Detta händer Dusty (Ahna O´Reilly) och José (Adam Goldberg) och det blir en ”liten” ”fnurra” på tråden kan man säga, ”tilliten” i ”relationen” får sig en törn.

No way José är en filmhistorisk bagatell med en ganska långsökt grundpremiss MEN om man kan se över det och istället gå vidare och fundera på det här med ens plats på jorden, med vuxenhet, med att hitta sig själv, ja då kanske man kan gnugga fram nåt riktigt bra ur den här filmen. Jag kunde det inte.

Publicerat

Back to the 70´s: EN SATANS EFTERMIDDAG (1975)

Nu måste jag säga att luften gick ur mig. Ordentligt faktiskt.

Dog day afternoon, En satans eftermiddag på ren svenska, är en såndär klassisk ”måste-ha-sett-film” som jag inte sett förrän nu. Det är en såndär film som folk pratar om, refererar till, en ikonisk Al Pacino-roll som folk jämför andra Al Pacino-roller med, en film baserad på en verklig händelse som många verkar tycka är….bra. Ja filmen alltså, inte händelsen i sig. Vem gillar bankrån liksom?  Det är tufft på film kanske….om rånarna har masker som i The Town eller The Dark Knight, men när det är en fåne som Sonny (Pacino) som svettas och hotar med gevär – noll procent coolt. På sin höjd lite….gulligt….kanske.

Den här filmen är alltså baserad på ett verkligt rån som en bank i Brooklyn blev utsatt för 1972 eller för att vara korrekt, filmen inspirerades av en tidningsartikel som skrevs av P.F. Kluges, en artikel som heter The Boys in the Bank. Verklighetens två rånare heter John Wojtowicz och Salvatore Naturile och filmens rånare heter Sonny Wortzik och Salvatore Naturile. Varför byttes ena namnet ut men inte det andra? Det är sånt jag sitter och funderar på. Var John ett för trist namn? Sonny? Lite lökigare men också lite mer utstickande. Men å andra sidan….vad vet jag?

Nämen jag vet inte… Visst är filmen 70-talsmysig i färger och känsla men den är också tråkig så blodomloppet strejkar. Al Pacinos ögon gör skillnaden mellan att dö tråkdöden totalt och orka härda ut.

Idag skriver Sofia också om den här filmen. Undrar sa flundran om den föll henne bättre i smaken.

Publicerat

MISCONDUCT

Typiskt. Det är kvinnorna i den här filmen som gör dom bästa skådespelarinsatserna men syns dom på affischen? Självklart icke. Men jag ska försöka ta det från början.

Denning, den stenrika ägaren av ett läkemedelsföretag (spelad av Anthony Hopkins, 79 år) har en blond söt flickvän vid namn Emily  (Malin Åkerman, 38 år). Inget konstigt med det. Ska bara ta en paus och kräkas lite nu. Strax tillbaka.

Hej. Sådärja. Okej då kör vi. Juristen Ben (Josh Duhamel) håller på att medvetet jobba ihjäl sig och man kan anta att det beror på dels att han vill klättra på karriärsstegen och dels för att han inte vill vara hemma hos frun Charlotte (Alice Eve), för dom verkar ha allt annat än lajbans tillsammans. Bens chef (Al Pacino) är urtypen av en skrupellös advokathöjdare med uppspärrade ögon och svindyra gadgets och han bryr sig inte så mycket om sina anställda OM det inte är så att dom kan inbringa en galet massa pengar. Och det kan Ben. Han kan nämligen sätta dit läkemedelssnubben Denning med hjälp av inside information han fått av sin före detta flickvän. Ja precis. Det är Emily. Det är film, allt är så jävla enkelt då.

Men hur enkelt det än är och hur mycket man än köper vissa glapp i manus så får det tamejfan inte bli dumt – och det blir det här. Jättedumt. Jag är bara så förtjust i denna genre, vill så gärna att det ska bli sådär vibrerande härligt smart spännande som rättegångsthrillers kan vara men nej….nej nej nej….den här filmen är inget av detta.

Det som räddar filmen från det allra lägsta betyget är Malin Åkerman som gör sin sexiga blondin skönt sliskig och Alice Eve vars blick är så jävla läbbig!

Publicerat

HE NEVER DIED

Är det här en extraordinär filmpärla eller ett mediokert försök att leka konstnärlig enbart via ett sengångartempo? Filmen could fool me. Jag vet nämligen inte.

En del av mig känner att det här är jättebra, att Henry Rollins odödliga sävliga alfahanne-man vid namn Jack porträtteras med stil, finess och en annorlunda touch, en touch som gör fjärilar av halväckliga larver. En annan del av mig säger att He never died inte är nåt annat än en larv som somnat i solen och som blir till mjöl om man petar iväg den med tummen och pekfingret.

Jag är helt enkelt konfys men ger betyg efter magkänslan. Rollins själv förtjänar dock en trea men EN väsande karaktär gör ingen film.

I avsnitt 32 av Snacka om film pratar både jag och Steffo om denna lilla underliga film.

Publicerat

FEM TRAPPOR UPP

Ruth och Alex Carver, ett gammalt strävsamt par (Diane Keaton och Morgan Freeman), har bott i sin lägenhet vid Brooklyn Bridge i fyrtio år men vill flytta. Dom tycker kanske dom är för gamla för att bo fem trappor upp? Dom tycker kanske att dom vill se nåt annat genom fönstren? Eller….dom tycker kanske bara att det måste hända nåt?

Precis lagom när lägenheten är ute på marknaden och ska visas (av den jobbigt överexalterade mäklaren spelad av Cynthia Nixon) intar en presumtiv terrorist (och självmordsbombare?) Brooklyn Bridge. Det rapporteras om detta på nyheterna dygnet runt och man kan väl inte säga att det trissar upp priset direkt.

Makarna Carver är barnlösa och lever i stort sett för sin hund Dorothy – och varandra såklart. Dom är avundsvärt kära i varandra fortfarande och visar en respekt för sina olikheter som man sällan ser hon människor som varit gifta med varandra ett helt liv.

Att ploppa in Diane Keaton och Morgan Freeman i denna typ av oldies-romantiska drama är naturligtvis perfekt, det finns ingenting att reta sig på med dessa två och dom är mysighet personifierat på nåt vis. Hela filmen flyter på utan minsta tuggmotstånd och smak, den är lite som ljummet vatten mot normalvarma händer. Mer tidsfördriv än underhållning.

Publicerat

OUT OF SIGHT

Jag brukar alltid använda filmernas svenska titel i recensionerna och gör så även idag men jävlar vad det svider. Vadå Out of sight? Vem tyckte att det behövdes en ”svensk” titel på en film som i original heter Reach me? Varför dög inte Reach me? Filmen handlar om en självhjälpsbok i omlopp som heter, ja precis, Reach me. Out of sight låter som en sunkig 90-talsaction med Steven Seagal.

Nog om detta.

Anledningen till att jag letade upp denna tämligen okända lilla film är enkel. Det ligger en lista i ”pajpen”, en efterfrågad topplista med Sylvester Stallones filmer och det är inget jag tänker svänga ihop med vänsterhanden, herregud nej, det är superviktiga grejer det där. För att kunna göra denna lista så komplett som möjligt vill jag ha sett så många av hans filmer som möjligt och då fick jag en välbehövlig spark i rumpan att se just….Out of s….Reach me.

Det här är en episodfilm uppdelad i klara kapitel. Chapter One står det. Sen Chapter Two, Chapter Three och så vidare. Som om man annars inte skulle förstå eller aldrig förut sett en episodfilm. Det här är också en film med ett manus som uppenbarligen lockat en hel drös med kända stora skådespelare, inte bara Sylvester Stallone. Kolla bara: Thomas Jane, Danny Aiello, Danny Trejo, Nelly, Tom Sizemore, Cary Elwes, Tom Berenger, Kelsey Grammer, Terry Crews och *trumpettrudilutt* Kyra Sedgewick.

Den här filmen är så att säga en ”kändisfest”, bra mycket mer av detta än en bra film. Känns som dramavarianten av Expendables på nåt vis men nu är jag i alla fall ännu ett steg närmare slutförandet av den Ultimata Stallone-listan. Heeeey!

 

Publicerat

THE PROGRAM

Jag tror faktiskt att dom allra flesta människor vet vem Lance Armstrong är, även dom totalt ointresserade av sport i allmänhet och cykling i synnerhet. Hans framgångar var liksom utomjordiska. Han var en atlet det snackades om. Oövervinnerlig. Outtröttlig. ”En gigant!” som Ernst-Hugo Järegård hade sagt – och spottat lite på sista t:et.

När det offentliggjordes att denna stora idrottsman använt otillåtna prestationshöjande medel i åratal höll världen liksom andan för en stund. Luften gick ur oss, i alla fall alla oss som finner nånslags skönhet i extraordinärt idrottsutövande. Dopade idrottsmän ses som paria, lögnare, skithögar och Lance Armstrong ses kanske som den största fuskaren av dom alla.

The Program handlar om sportjournalisten David Walsh (Chris O´Dowd) som är övertygad om Armstrongs (Ben Foster) fifflande och han ger sig tusan på att hitta bevis på att så är fallet. Vi får följa dessa två från Armstrongs första höjdpunkter i karriären genom hans canceroperation och vägen tillbaka, den som innefattade bland annat bloddopning och lite annat ”smått och gott”.

Stephen Frears är regissören bakom denna mediokra mellanmjölksfilm som inte tillför ett endaste dugg vad gäller förståelse eller engagemang kring Armstrong som person eller journalisten Walsh som på intet sätt är nån ”hjälte”. Det är helt enkelt en osedvanligt tråkig film det här även om Frears ska ha cred för att han vågade porträttera Armstrong som en i många stycken riktigt otrevlig människa. Det händer inte alltför ofta i based-on-a-true-story-filmer.

Eftertexterna till tonerna av ”Everybody knows” med Leonard Cohen är bäst i hela filmen och tar slut alldeles för fort. Jag får lite Tour de France-Kraftwerk-feeling av det grafiska där och det är vad jag kommer ta med mig av filmen. Resten är ungefär lika upphetsande som…cykelbyxor…på män.