Etikett: Betyg 2

Publicerat

THE INTERN

En 70-årig änkeman och pensionär (Robert De Niro) får jobb som praktikant på ett företag som säljer modekläder på nätet.

Ja du hör ju, bara DÄR tappar filmen mig. Troligt hörrö, trooooligt!?! Det spelar ingen roll om chefen Jules (Anne Hathaway) anlitar praktikanter för att få ner lönekostnaden på företaget, hur i helvete skulle en gammal man som knappt kan hantera en dator, än mindre har koll på dagens modeindustri, få jobb på ett sådant ställe?

Jag satt och eldade upp mig så till den milda grad i soffan att jag faktiskt tänkte stänga av. Jag förstår manusförfattaren och regissörens Nancy Meyers baktanke med filmen, att göra nåt nyskapande som funkar över åldersgränserna och kanske även över könsbarriärerna då den unga kvinnan är chef och den gamle gubben anställd men vafan, kom igen, något bättre än detta går det väl att knåpa ihop, typ. Eller?

Anne Hathaway är en klippa som vanligt, Robert De Niro är det inte, birollsinnehavarna sköter sig väl men manuset är så ytligt skrivet att det mesta bara känns banalt. Nä, det här var inget för mig. Filmen gör mig bara sur. Todilooo, nu gör jag nåt annat. Kollar På spåret-finalen till exempel.

Publicerat

P.S

En av filmens stora plus är insikten om hur lik Nicole Kidman Laura Linney är. I den här filmen ser dom ut som systrar. Detta kan även ses som ett minus om man inte gillar Kidman, men det gör jag. Jag gillar Laura Linney också.

Vad gäller P.S. som film så är den bra luddig. Kanske handlar det om en död man som reinkarnerats i en ung man (Topher Grace). Kanske handlar det om en före detta äkta man (Gabriel Byrne) som hade större problem än den före detta frun (Laura Linney) kunde misstänka. Kanske handlar det om svarsjuka två vuxna syskon emellan eftersom brodern (Paul Rudd) får hembakad paj av modern men systern (Linney) inte får det – och hon tycker inte ens om paj. Kanske handlar filmen om kvinnlig vänskap och rivalitet? Kanske handlar det om gummsjuka? Om svartsjuka? Jag vete fan faktiskt.

Filmen sågs i ett svep utan problem, den tickade på, jag hade rätt trevligt men var det meningen att jag skulle greppa någon röd tråd så var den här banan riktigt illa snitslad.

Publicerat

PRESSURE

Att Pressure är en ”liten” film förstod jag redan innan jag började titta för hade den varit en storfilm hade den gått upp på bio. Nu lär den knappast varken letas upp eller ses av någon annan än oss som är orimligt fascinerade av sånt som händer under vattenytan. För den är nämligen inte så bra.

Fyra män är fast långt som ett helskotta nere i havet utan egentlig möjlighet att komma upp och som kortfilm hade den varit gastkramande och säkerligen helt suverän. Nu är den 91 minuter och historien håller inte för denna speltid. Det blir mest bara en gäsp och en kallsup.

Publicerat

THE FOREST

När man har som nyårslöfte att gå mindre på bio och infinner sig på en biograf för tredje gången på en vecka ja, då känner man sig rätt misslyckad ÄVEN om veckans tidigare biobesök visat sig vara exemplariska både vad gäller film och publik. Men ingen lycka varar för evigt.

Visningen av månades filmspanarfilm, skräckfilmen The Forest, visade sig nämligen bli precis så piss-och-skitstörig som dom flesta biobesök varit senaste åren och som alltså är anledningen till mitt nyårslöfte in the first place.

Jag ska försöka att inte fokusera min recension på dessa rövhattar som sitter med mobilerna i högsta högg genom i princip i hela filmen, som pratar med sitt sällskap i normal samtalston genom i princip hela filmen och som ihärdigt försöker ”slå in ett paket” med (vad det lät som) en tom chipspåse genom hela filmen, för att inte tala om idioten som (lät det som) satt och slog med en enkrona på armstödet genom en del av filmen eller att det projicerades dels en grön och dels en gulorange ruta på duken från projektorrummet. Det sista tämligen irriterande eftersom stora delar av filmen utspelade sig nattetid.

Men att tro att man kan stå över dessa störningmoment och se filmen enbart för vad den är…det GÅR INTE! Jag kan det inte i alla fall. Det finns inte en enda film som vinner på att ses ihop med respektlösa scumbags. Men. Så. Nog rantat om detta. Nu till filmen.

Jag hade inga förhoppningar om att filmen skulle förändra mitt liv, ens att den skulle vara speciellt bra MEN då den kändes mest intressant av veckans premiärfilmer så valde jag den. En skräckfilm som utspelar sig i en japansk skog dit invånare går som vill ta sitt liv, kan den vara helt värdelös? Nej, det kunde den inte. Inte helt värdelös. Det är nämligen en tvillingfilm och tvillingfilmer gillar jag allt som oftast.

Sara (Natalie Dormer) bor i USA med sin pojkvän medans tvillingsystern Jess (Natalie Dormer) flyttat till Tokyo för att jobba som lärare. Men systern är försvunnen efter en utflykt i Aokigaharaskogen som är belägen nordväst om berget Fuji, en plats som inte enbart besöks av självmordsbenägna personer utan som även enligt japansk mytologi kryllar av demoner. Sara hoppar på flyget till Japan för att försöka hitta sin syster för även om japanska myndigheter slutar leta efter 48 timmar då dom ”räknar med” att personen lyckats ta sitt liv om den inte kommit tillbaka så känner hon i kroppen att tvillingsystern lever.

Ett plus kan man ge The Forest och det är att filmen lyckas med sina jumpscares. Jag hoppade och flaxade med armarna flera gånger och jag tycker det är rätt härligt med den där skrämselhickan man får i hjärtat av att sitthoppa en halvmeter. Men därifrån till att säga att filmen är bra är steget långt. Jag tyckte om hur Natalie Dormer lyckades göra systrarna rätt olika (inte bara med olika sminkningar) men jag tycker inte hon är en….solid….skådespelare. Hon har inte så värst många uttryckssätt så hon har inget annat val än att överanvända dom hon har. Det funkar bättre i Game of Thrones än här om man så säger.

Jag säger helt enkelt NJA till filmen, NEJ till att se film på Filmstaden Sergel och JA till filmspanarträffar.

 

 

 

Vi var inte så många filmspanare som såg filmen men några tappra var det. Här är deras tankar om filmen.

The Nerd Bird
Jojjenito
Har du inte sett den?

Publicerat

IN THE HEART OF THE SEA

Vet du vem Herman Melville är? Har du läst Moby Dick? Det är en 1800-talets kioskvältare kan man säga och den ses som en av den amerikanska litteraturens viktigaste romaner. Det är Herman som skrivit den och historien handlar om en jätteval.

För att förklara på vilket sätt romanen Moby Dick hör ihop med regissör Ron Howards nyaste film tänkte jag ta den trygga världshjärnan Wikipedia till hjälp.

”In the heart of the sea is a 2015 American biographical action-adventure fantasy thriller-drama film based on Nathaniel Philbrick’s 2000 non-fiction book of the same name, about the sinking of the American whaling ship Essex in 1820, an event that inspired the novel Moby-Dick”.

Så står det. Ordagrant. Och hux flux föll alla bitarna på plats, eller hur?

För egen del blev jag jättepepp på filmen bara genom att titta på postern. Jättedjur-under-vatten….hjärtat slår dubbelslag….jag blir alldeles andfådd…pupillerna vidgas….handflatorna fuktas….(neeeeej, jag börjar inte svanka, kom igeeeeen!)….men jag tyckte det skulle bli jättefräsigt att se hur Howard lyckades göra dom maffiga valeffekterna.

Nu med facit i hand kan jag säga att han lyckades jättebra. Alla vattenscener med valen inblandad var superbra ÄVEN om det inte är ett köttätande djur med sylvassa tänder. Resten av filmen kändes som ett rätt ordinärt ”mer-eller-mindre-skäggiga-sjömän-som-skriker-i-mun-på-varandra-när-dom-kommer-i-sjönöd-drama”.

Chris Hemsworth funkar bra i filmen. Fint att se honom i en roll som varit given Russell Crowe för 5-6 år sedan. Som helhet tycker jag filmen var på tok för lång OCH långsam för att gnida sig upp på ett godkänt betyg men ja….en tvåa är en tvåa.

Vill du höra mig och Steffo prata om den här filmen så är mitt förslag att du klickar här och lyssnar på avsnitt 18 av podcasten Snacka om film.

 

Publicerat

Återtitten: INCEPTION

Det är drygt fem år sedan jag såg Inception på bio – och jag gillade den. Jag gillade den så pass mycket att jag köpte filmen och den har stått inplastad på hyllan sen dess. Den senaste månaden har jag av nån anledning längtat jättemycket efter att se om den, så mycket att jag önskade mig en återtitt i julklapp i sällskap med barnen. Jag ville se om dom förstod filmen, hur dom tolkade slutet OCH om jag själv tyckte lika mycket om den fortfarande.

Man kan väl säga såhär att då väldigt få saker i livet blir som man tänkt sig så blev även min återtittsjulklapp inte sådär superlyckad. Efter ett besök på närakuten för att se om dotterns paniksvullna och jätteonda förkylningshals var halsfluss kröp hon ner i sängen och sov bort i princip hela juldagen. Sonen fick jag muta med min Paradis-ask för att han skulle släppa dataspelet och då kom han ut – om än motvilligt.

Men vi tittade på Inception och jävlar så svårt vi hade att hålla oss vakna – båda två. Det här var inte alls den åktur jag mindes. Filmen kändes som en människa som envisas med att prata i bilder enbart för att verka djup (och kanske även intressant). Men orden betyder ju ingenting! Det blir bara scener staplade på varandra, vissa visserligen spektakulära men helheten är riktigt sömnig och för att använda ett slitet ord….pretentiös. Vilken tråkig stämning det blev där i vardagsrummet.

Att se filmen på DVD på min rätt stora TV var inte heller nån hit. Bilden var verkligen inte bra. Med facit i hand skulle det ha varit blu-ray eller inte alls.

När filmen kom 2010 var Tom Hardy inte ett jättenamn direkt så för mig blev filmens största plus att se honom igen. Han behärskar verkligen alla genres den mannen! Förutom detta kändes återtitten som ett enda stort njääääääää.

När jag såg filmen 2010:

När jag såg filmen 2015:

 

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: THE UNINVITED och A TALE OF TWO SISTERS

2003 skrev och regisserade koreanen Kim Jee-won skräckfilmen A tale of two sisters. Han har även regisserat A Bittersweet Life samt en av dom bästa asiatiska filmer jag någonsin sett – I saw the devil – så det är klart att jag ville se även den läskiga systerfilmen.

Nu var det ett tag sedan jag såg den och eftersom jag inte skrivit om den på bloggen (än) passade jag på att se om den innan det var dags att se den amerikanska remaken från 2009: The Uninvited. Att se en film med Emily Browning lockade efter att ha sett henne i Legend och i ärlighetens namn var det en slump att jag läste att det var en remake. Så kan det gå och hux flux hade jag sett båda filmerna och nu sitter jag och skriver så svetten lackar.

Puh.

Då kör vi. Nu ska jag försöka jämföra ett asiatiskt original med en amerikansk kopia.

Tonårssystrarna Su-yeon (Geun-young Moon) och Su-mi (Su-jeong Lim) Rydell återvänder hem efter att ha spenderat en tid på mentalsjukhus. Deras mamma är död och under sin sista tid i livet sköttes hon av en sköterska som numera är pappans käresta, ja till och med hans blivande fru och därmed också nån form av bonusmamma till tjejerna. Fast bonusmamma låter för snällt, hon är mer…styvmor. Sådär som Askungens dito, fast med ännu kallare ögon.

Det är uppenbart något vajsing med styvmamman Eun-joo (Jung-ah Yum) och systrarna är på helspänn hela tiden. Det känns som att hon vill ha ut dom från huset, huset som dessutom verkar bebos av nåt….spöke.

Likheten mellan originalfilmens handling och den amerikanska remaken är slående. Där spelas systrarna Anna pch Alex av Emily Browning och Arielle Kebbel och 3/4 av filmen har Browning sitt karaktäristiska röda hår, bara för att i slutet i princip se asiatisk ut med kolsvart hår. Styvmodern spelas av Elizabeth Banks som jag oftast tycker är bra MEN som ibland verkar ha en förkärlek för överspel. Det kan också bero på att regissörsbröderna Guard sagt till henne att ”bränna till” med blicken varje gång det ska visas att hon kanske inte är genomsnäll och det blir både övertydligt och onödigt. Flickornas pappa spelas av David Strathairn och han är – som i alla filmer – med på tok för lite.

Där den amerikanska versionen drar på med en jumpscare direkt i förtexterna tar den koreanska betydligt längre tid på sig för att bygga upp spänningen. Är det inte ofta så? Är den amerikanska publiken otåligare? Ja, jag tror faktiskt det. Dessutom är den koreanska filmen 115 minuter jämfört med 87 amerikanska så visst är den sistnämnda komprimerad – på gott och ont.

Vad gäller spänningsmomenten så tycker jag egentligen bättre om Hollywoods variant normalt sett MEN inte vad gäller dessa filmer. Jag tycker helt enkelt att The Uninvited känns alltför mycket ”snabbmatsproducerad” för att egentligen bli rädd alls. A tale of two sisters däremot, det är ett hantverk. Långsamt och tyst tar den sig framåt, den berättar historien för oss som orkar sitta kvar och som tack blir vi belönade både i slutet och i eftersmak.

A tale of two sisters (2003, regi Kim Jee-won)

The Uninvited (2009, regi The Guard Brothers)

Publicerat

BECK – GUNVALD

En grävande journalist som dessutom är jude mördas. En grovt kriminell pappa tänker både hoppa av och låta få sina memoarer skrivna. Och ja, Gunvald dör.

Där har du premissen för den trettioförsta Beck-filmen, den som hade premiär på C More på nyårsdagen. Tyvärr lider filmen av samma svårighet som Star Wars: The Force Awakens när det gäller att få mig att känna ledsenhet och tomhet för en händelseutveckling som en anosmiker kan lukta sig till. Jag hade hyllat greppet att döpa filmen till något helt vanligt, typ ”Den babyloniska porslinsfigurinen” och sen låtit Gunvald gå samma öde till mötes (OCH kanske undvikit i att spoila detta redan i trailern?) men det är jag det. Manusförfattarna, regissören och trailerklipparna tyckte annorlunda.

Jag tycker om hur dom skildrar svårigheten för poliser att leva vanliga liv med partners som inte själva är poliser och som – fullt naturligt – inte fattar grejen med yrket fullt ut. Bortsett från det finns inte så värst mycket att tillägga om Beck-Gunvald. Tyvärr. Jag gillar ju serien och ser fram emot alla nya filmer som dyker upp. En del är nämligen riktiga höjdare. Inte denna dock.

Publicerat

PIXELS

Att TV-spel kan göra dom som spelar helt inne i sin egen värld kan väl alla som någon gång provat skriva under på. För egen del har jag inte varit fast i ett spel sen Rummel & Rabalder i början på 2000-talet men jag minns när jag var liten, längtan efter ett eget Donkey Kong, tjatet som aldrig fick fäste hos mina tröga föräldrar.

ALLA spelade verkligen Donkey Kong – utom jag. ALLA. Och nu överdriver jag inte. Det var på gränsen till barnmisshandel att inte ge sin avkomma ett Donkey Kong i början på 80-talet. Jag tyckte det då – och SA det då, högt och ljudligt tusen gånger om dagen – och jag tycker det fortfarande. Som förälder får man liksom välja striderna, man behöver inte nödvändigtvis dra ”vem har sagt att du måste vara som alla andra”-kortet HELA TIDEN, om ALLT! Så. Med det sagt. Hade Donkey Kong funnits nu hade mina barn haft varsitt. Punkt. Nu går vi vidare.

Brenner (Adam Sandler) var en jäkel på dataspel när han var ung. Inte bäst, NÄST bäst. Den bäste var Eddie (Peter Dinklage), dryg och jävlig med nordamerikas fulaste hockeyfrilla. Brenners bäste polare Cooper (Kevin James) var inte alls lika bra/intresserad av att spela men han var en trogen sidekick och det gick bra för honom ändå i livet. Han blev USA´s president och nu är det hans ansvar att få ordning på grejerna när dataspelsfigurer modell jättestora regnar ner från himlen. Och inte är dom godhjärtade myspysfigurer inte. Nej, dom är MORDISKA. Och vilka är bäst lämpade att använda sig av för att kriga tillbaka: militären eller ettan och tvåan i TV-spels-VM, Brenner och Eddie?

Pixel är – såklart – en dum film. Korkad och ytlig och keff. Samtidigt, charmig och bitvis rätt finurlig. Men också ful. Den enda riktiga känsla jag känner i filmen är glädjen över att se Donkey Kong ond.

Mamma kanske hade rätt?

Fan också.

[Peter Dinklage är UNDERBAR som Eddie. Bäst i hela filmen!]

Publicerat

CAROL

Jag brukar inte vara SÅ känslig när det kommer till att läsa recensioner och höra på prat som handlar om filmer jag inte har sett. Jag tycker att jag brukar kunna förhålla mig någorlunda objektiv till dom flesta filmer jag ser MEN det finns ett undantag: filmer med solklar Oscar-aura.

Filmer som känns som uppenbara Oscarskandidater och som släpps på den tiden på året då det är alldeles genomskinligt att det ligger Oscars-surr-baktankar på filmbolagets konferensrum, såna filmer har jag märkt att jag oftast har ganska svårt för och speciellt när filmen i fråga fått lysande recensioner hos personer som ”såg den först”.

Carol är en sådan film. En stark fyra eller fem-plus film, en film man ”bör” tycka väldigt mycket om för att det är en ”sån” film som man inte kan klanka ner på. Fotot är perfekt, musiken är underbar, det är skådisar i huvudrollen som man ”ska” tycka om och det är en story som borde beröra och få en att tänka till.

Men när inget av det funkar då? När filmen är platt som en pannkaka och jag bara känner att det det surfas på dom sista urvattnade superlativen från Mad Men-hajpen, när jag FÖRSTÅR att Cate Blanchett är jättebra men jag känner inget (precis som alltid när det kommer till henne, jag tycker hon är har utstrålning som en skyltdocka, alldeles för kall och perfekt för att jag ska bli berörd), att jag greppar att Rooney Mara ska vara förälskad men jag känner bara att hon spelar, jag kan se kameramännen framför henne och scriptan och regissören Todd Haynes och ljudkillarna och cateringfolket och hon som fixar kvinnornas lockar så dom är perfekta i varje scen.

Carol handlar om en FÖRBJUDEN PASSION som – tycker jag – uttrycks mer greppbart, köttigt, lustfyllt och engagerande i vilken snabbskriven Harlequin-pocket som helst och det är inte DET jag hört och läst om filmen. Jag har läst att den är fantastisk. Jag har hört att den suger tag i en och gör en melankolisk och till och med lite ledsen. Med mig hände det ingenting, absolut nada. Jag tycker det är en stabilt gjord film men jag hade hellre sett en varmare och mer ”likeable” skådespelare i någon av huvudrollerna. Eller båda. Tänk om det varit Sandra Bullock  och Shailene Woodley. Drömma kan man ju alltid göra.

Publicerat

VICTORIA

”En tjej. En stad. En natt. En tagning.”

Så står det på affischen. Det skulle också kunna stå ”En tagning – och det är väl en jävla tur det för annars hade ingen gått och sett filmen”. Det är kanske lite orättvist att säga så om en film som Victoria men jag upplever det som sant. Hade filmen varit filmad på vanligt sätt hade ingen – ingen – orkat/velat se dessa 138 minuter.

Nu är filmen alltså gjord i EN tagning, från det pumpande dansgolvet i början med hysteriskt blinkande stroboskoplampor (och DÄR gick en dam ut från biosalongen och kom inte tillbaka) och en glad, småfull, dansande spanjorska vid namn Victoria (Laia Costa) till den sista scenen när solen precis gått upp och natten är över. Vi får följa med fotografen genom Berlins gator gående, cyklande, åkande bil och taxi och kanske är det just det som är vitsen med denna långa tagning som blev filmen: att det ska kännas som att man själv är MED i händelserna, inte ”bara” står bredvid och tittar på.

I viss mån funkar greppet, jag ÄR med, jag ÄR definitivt med när det då och då bränner till i handlingen men jag är också med under många långa – jättemånga jättelånga – scener där det inte händer någonting alls. Hela den mittersta tredjedelen av filmen skulle lätt ha kunnat klippts bort och när jag känner på det sättet så är det oundvikligt att tänka att filmen är betydligt bättre som koncept än som färdig film.

Tyvärr är det inte enbart filmens längd (138 minuter) och brist på manus att fylla ut denna speltid med som är problemet, jag har väldigt svårt med rollfigurerna också. Victoria är i stora delar av filmen provocerande naiv och killgänget hon möter vid danshaket är inte det minsta intressanta. Hennes ”love interest” Sonne (Frederick Lau) är jobbigt dryg, ocharmig, kompenserar dåligt självförtroende med alldeles för stor trut och det är väldigt svårt att se vad Victoria ser i honom. Boxer (Franz Rogowski) känns som en karikatyr av ”en snubbe som hamnat snett”: rakad skalle, verbal som en orangutang samt en uppsyn inte är helt olik Joaquin Phoenix som Commodus i Gladiator. Blinker (Burak Yigit) hade jag knappt kommit ihåg alls om det inte var för det glänsande röda diademet och födelsedagsbarnet Fuss (Max Mauff) är mest bara dyngrak filmen igenom.

Jag vill inte spoila något av handlingen men när det börjar ”hända grejer” i filmen befinner sig hela gänget i ett parkeringsgarage och det som händer där fick mig faktiskt att börja fnissa. Jag förstår att meningen är att det ska vara spännande, att det är då ”shit hits the fan” men allvarligt…..vad i helvete, hur icke-trovärdigt får detta manus bli? Därifrån och fram till slutet är både filmens bästa del OCH den del som har flest lösa trådar men det händer i alla fall nåt så jag tänker inte nitpicka och klaga FÖR mycket. Ett par scener är dessutom bra på riktigt. Stress-och-panikångest är navet i båda dessa och rollfigurerna kommer så nära (i bild) att jag fick tryck över bröstet själv.

För att summera filmen så tänker jag såhär: gillar man film är Victoria en film som är intressant att se. Jag ångrar inte att jag la en lördagskväll på att se den och det var trevligt att få hänga med Carl och Jennifer en stund. Det jag däremot undrar är varför den får så skyhöga betyg överallt.  8,0 på IMDb och den är uppe på 4,0 om man ser till alla ”stora” kritiker på kritiker.se. Är det verkligen FILMEN alla gillar eller är det hantverket, idén?

Jag högaktar människor som realiserar sina (på pappret) knäppa idéer och kan faktiskt inte göra annat än att klappa händerna åt Sebastian Schipper, filmens regissör och manusförfattare, som ändå drog detta projekt i hamn. Det ska bli kul att se vad hans nästa projekt blir för om detta är jag övertygad, Victoria kommer bli ett avstamp till något större. Detsamma gäller filmens Victoria. Laia Costa kommer bli stor!

Publicerat

STAR WARS: EPISOD V – RYMDIMPERIET SLÅR TILLBAKA

Det är så mycket jag vill säga, så mycket som vill ut. Filmens början med snön och tystnaden, så fint och en stor skillnad mot dom övriga filmernas mer actionstinna starter. Närbilden på Han Solos bruna ögon när han tittar på Leia. Så ung. Så….kaxig. Och Luke som sitter fast upp och ner i en snögrotta och lyckas nå sitt lasersvärd med hjälp av telekinesi, eller om han bara är magnetisk som person? Han dödar dessutom inte det vitluddiga monstret, han bara kapar armen på den. Och synen av Chewbacca som svetsar – med SKYDDSGLASÖGON! Hjärtskärande!

Rymdimperiet slår tillbaka är den Star Wars-film jag genom tiderna har haft svårast för att ta till mig. Av dom första tre (alltså del 4, 5 och 6) så har jag sett Stjärnornas krig och Jedins återkomst säkert dubbelt så många gånger. Tre gånger fler kanske. Om jag ska jämföra med en annan filmserie så har mina åsikter om dagens film – hittills – varit likvärdiga med Harry Potter och fången från Azkaban: en bra film men för mörk och dyster för min smak. Jag vill ha mer….saga. Mer äventyr.

Jag var kanske tretton-fjorton när jag såg Rymdimperiet slår tillbaka. Kanske till och med femton? Då hade jag sett Jedins återkomst och Stjärnornas krig ett antal gånger och jag tyckte denna film var långt mycket sämre. Inte för den skull dålig, men sämre. Jag har inte sett om den sedan dess så säg att det var trettio år sedan sist. Typ. Trettio år. Mina minnen av filmen var i princip bara snö, is och stora robotliknande varelser med fyra ben. Tänk vad synd det varit om jag låtit minnet stanna där, om jag bestämt mig för att detta var ”den dåliga Star Wars” och sen gått vidare med mitt liv, tänk, då hade jag missat denna ljuvligt underbara film!

Rymdimperiet slår tillbaka är den perfekta blandningen av rymdaction och drama, spänning och tjofaderittanaction, mys, mörker och riktiga stakes. Beror denna förändring på att George Lucas inte längre är förste styrman på Star Wars-skeppet? Beror det på Irvin Kershner som regisserade och Leigh Brackett och Lawrence Kasdan som skrev manus? Eller beror det bara på att jag är trettio år äldre och i viss mån visare? Har filmen ALLTID varit såhär bra och jag har varit….blind?

Oavsett vilket. Halleluja. Peppen på Star Wars Episod VII steg plötsligt med ziljoner grader! It´s hot down here! Herrejävlar vad bra detta var!

När jag såg filmen ca 1985:

När jag såg filmen 2015:

 

Publicerat

HÄMNDENS ÄNGEL

Den här filmen var ett tips från Jojje, eller nej förresten, det var inget tips, han var säker på att jag redan sett den eftersom jag ”brukar gilla denna typ av film”. Och ja, Jojje har rätt, jag brukar tycka att rape-and-revenge-filmer kan vara rätt sevärda, dom är om inte annat som tändvätska på en segstartad klotgrill för mitt mansförakt och sen har jag verkligen en faiblesse för handlingskraftiga kvinnor som vägrar ta skit.

Jag var alltså tvungen att leta upp denna film med originaltiteln Ms. 45 och den svenska titeln Hämndens ängel. Hon som hämnas och som därmed är en….ängel (?)….är en mycket ung dövstum kvinna som i filmens början är en blyg liten viol och i slutet en hardcore-badass-mördare. Och om män på riktigt skulle vara som männen hon möter under en vanlig dag så skulle man vilja injicera cyanid i bröstmjölken hos pojkmammor för det är fan inte rimligt att världen ska behöva befolkas av snubbar som blir och är såhär. Provocerade psykopatiska pungkliande primater, för att uttrycka mig lugnt, försiktigt och enbart på bokstaven p.

Nu vet jag såklart att detta är påhittat och filmen är givetvis överdriven MEN den är också gjord 1981 och kvinnor var MYCKET mer objektifierade då än nu och det var MYCKET mer överslätande med ”boys will be boys-mentaliteten”. Så jag är helt säker på att en film som denna inte hade kunnat få en remake i nutid, den är alldeles för mossig för det.

Den kvinnliga hämnderskan Thana spelas av Zoë Lund som föddes 1962 av en svensk mamma och en rumänsk pappa och 1999 dog hon av hjärtstopp som antagligen berodde på någon form av drogöverdos. Förutom rollen i denna film är hennes mest kända (kanske) den som Zoe i Den korrumperade snuten. Hon är dock rätt ball som hämndens ängel med rött läppstift och fransk page även om jag tycker förvandlingen var alldeles för stor och gick alldeles för fort.

Jag vill passa på att säga tack till Jojje som fick upp mina ögon för denna film. Filmer vars existens jag inte känner till är nästan dom allra roligaste att se – om inte annat för filmallmänbildningens skull.

Publicerat

COP CAR

Två brutalt dåliga barnskådespelare snor en polisbil och får en Kevin Bacon med imponerande långtradarmusche efter sig.

Räcker det så?

 

.

.

.

I avsnitt 10 av podden Snacka om film pratar jag och Steffo om just denna film. Eller….Steffo pratar, jag har som synes inte så mycket att säga om detta.

Publicerat

STAR WARS: EPISOD III – MÖRKRETS HÄMND

Jag är framme vid den sista episoden av dom senaste tre – Revenge of the Sith.

Om jag säger såhär: hade jag inte bestämt mig för att göra ett ”tema” av dessa omtittningar hade jag stängt av efter första kvarten. Inledningen av denna film är nämligen bland det mest sömnigt enahanda jag sett i en science fiction-film av någon sort. Nån form av extremt luddig rymdstrid med Obi-wan Kenobi (Ewan McGregor) och Anakin (Hayden Christensen) som stridspiloter och en jävla massa effekter som säkert var påkostade men som NU känns extremt daterade. Dom känns nästan som….80-tal. Fast sämre. Mycket sämre.

Anakins 80-talsfrilla och uppsyn påminner om en ung Janne Schaffer och det gör inte saken ”bättre”, detta trots att jag är ett stort (nostalgiskt) fan av filmer från det årtiondet. Men här känns det mesta bara….fel.

När jag såg den här filmen första gången tyckte jag den var svagast av dom nya och jag är beredd att hålla med även här. Anakin kämpar med det onda och det goda och hela hans resa från att födas som den oskyldige Anakin Skywalker till att förvandlas till filmhistoriens största badass Darth Vader ÄR intressant MEN inte gestaltad av Hayden Christensen. Jag hade hellre sett en piassavakvast i den rollen.

Jag förstår ju att det händer så mycket mörka saker, elände och vansinniga handlingar liksom ”bakom kulisserna”, sånt man inte får se i en film med åldergräns 11 år och DET ÄR SÅ SYND! Jag tänker på scenen med barnen, slaktade Anakin barnen? Han gjorde det va? Det känns som att varenda stake (uttalas på engelska, det blir ett väldigt syftningsfel om man säger det på svenska) går förlorad i och med att det är en barnfilm. Att det här var den första Star Wars-filmen som fick PG13-rating i USA säger kanske också en hel del. Det behövde helt enkelt bli en kassa-ko av den här filmen och man kan säga att George Lucas och kompani lyckades rätt väl med det ändå.

Scenen med den brinnande Anakin och resten av speltiden fram till slutet är dock jättebra tycker jag och det är trots allt den eftersmaken som hänger i när filmen ska betygssättas. Jag kan liksom inte toksåga den. Det går inte.

Betyg när jag såg filmen 2005:

Betyg när jag såg filmen 2015: