Etikett: Betyg 2

Publicerat

A PERFECT GETAWAY

Varma sommarkvällar är som gjorda för skönt hjärndöda filmer, alltså hjärndöda i betydelsen låt-cellerna-fortsätta-ha-semester-för-här-behövs-dom-inte-jag-fattar-filmen-ändå. Så när jag satte på A Perfect Getaway nickade jag till hjärncellerna att fortsätta dricka Pina Colada med sugrör i randiga solstolar, dom gjorde tummen upp tillbaka och nynnade simultant på Saxofuckingfon.

Jag satt i soffan och mös. En thriller i paradismiljö, det här kan bli härligt. Steve Zahn, Milla Jovovich, Timothy Olyphant och Chris Hemsworth har roller av varierande storlek och då ingen av dessa på förhand är några av mina stora favoriter var förväntningarna på filmen tämligen lika filmens titel. Det var ett perfekt tidsfördriv, perfekt att åka iväg mentalt en stund, jag och min semestertomma hjärna.

Det här är en film som – förstår jag – lever på att det finns en twist, ett AHA-moment som kommer dyka upp någon gång under – typ – sista tredjedelen av filmen. När det hade gått en kvart av filmen trodde jag mig ha avkodat hela storyn och sen satt jag och eldade upp mig IFALL jag nu skulle ha fel. Tyvärr hade jag inte fel. Jag skriver tyvärr för OM jag blivit överraskad, OM filmen fått mig på fall så hade jag tyckt så sjukt mycket bättre om den. Nu blev den lite för enkel, i alla fall för en som mig som van att se film och att hitta planteringar i historien som leder en rätt.

Cliff (Steve Zahn) och Cydney (Milla Jovovich) är på bröllopsresa på Kauai, den lilla gröna fantastiskt fina Jurassic Park-liknande Hawaii-ön (ja, Jurassic Park spelades in där) och dom ”stöter på patrull” kan man säga i form av två andra rätt skumma par som också är där på semester. Samtidigt ser dom på nyheterna att någon blivit mördad av ett par – som flytt till Kauai! Huuua. Spännande tider!

A Perfect Getaway är en film som absolut fyller sitt syfte, om syftet är en stunds tidsfördriv. Jag tycker det är en helt okej film, speciellt under tiden jag tittade. Efteråt försvann den fort vilket kanske kan förklaras av att det ekar semestertomt mellan öronen – eller så beror det på att filmen inte är hundraprocentigt väl genomförd. Lite för hattig och lite för enkel, men fina bilder från en av dom mest magiska platser jag varit på.

Flmr och Fripps filmrevyer har också sett filmen – och är liiite mer givmilda med betygen.

Tips för den nyfikne: imorgon kväll kl 01:05 visas denna film på TV3.

Publicerat

TEXAS CHAINSAW MASSACRE: THE NEXT GENERATION

Jag försöker i sakta mak ta mig igenom Matthew McConaugheys filmografi och jag kan väl säga att dom allra flesta filmerna jag hittills sett (30 stycken) har varit betydligt behagligare sällskap än denna.

Jag kan inte ens skylla på att den kvinnliga huvudrollen innehas av Renée Zellweger, det är inte hennes fel att filmen är undermålig. Det är inte ens Leatherface´s fel (Robert Jacks) men kanske att lite beror på att det ser ut som att han har en överrostad tortilla fastklistrad i ansiktet. Det är svart och liksom…brödigt och det hänger löst i kanterna. Föga otäckt. Lite senare dyker vita masker in i handlingen. Inte så läbbiga dom heller.

Den här filmen kom tjugo år efter originalfilmen, Motorsågsmassakern, den där filmen ”alla” pratade om 1974. Jag undrar om någon i hela världen pratade om den här filmen när den hade premiär? Hade den ens premiär? Det känns som en film som möjligtvis förpassades i direkt-till-VHS-reabacken på bensinmacken.

Matthew McConaughey är inte direkt någon hjälte här när han går omkring med sitt underliga terminatorben, skriker, slåss och utbrister aaalllright allright aaaaallright. Har vi möjligtvis hört DET förut?

Renée Zellweger har oborstat hår och stora glasögon och får höra av sina ”kompisar” att hon är för ful för att få ligga samtidigt som samma kompisar med bestämdhet hävdar att ”män är män och män måste få ligga jämt annars får dom prostatacancer”.

Det här är ingen läskig film om man betänker att det är en skräckfilm men den är ganska äcklig på sina ställen och utflippad mest hela tiden. Jag kan verkligen inte säga att den är bra men jag har å andra sidan sett hiskeligt många filmer som är ljusår sämre. Betyget blir alltså en svag tvåa till Matthew McConaugheys fjärde långfilmsroll.

Publicerat

A DEADLY ADOPTION

Bland det smartaste som finns är castingmänniskor som vågar välja ”fel” skådisar i ”rätt” roller. Som när vanligtvis allvarsamma, teaterutbildade Stora Skådespelare får visa komisk tajming eller motsatsen, som här, när skådespelare som mest gör komedier ska spela allvarliga roller.

Will Farrell och Kristen Wiig har alltså huvudrollerna i A Deadly Adoption, TV-filmen som får svensk premiär på Kanal 5 ikväll bara en dryg vecka efter världspremiären. Dom spelar paret Robert och Sarah Benson som när filmen börjar ser fram emot att bli föräldrar till barn nummer två men det inträffar en olycka och dom förlorar barnet. Längtan efter ännu ett barn försvinner dock inte och fem år senare verkar det som att denna önskan kommer förvandlas till verklighet med hjälp av gravida Bridget (Jessica Lowndes).

På pappret och på förhand tyckte jag filmen kändes spännande, både vad gäller själva historien och Farrell/Wiig i huvudrollerna. Nu med facit i hand skulle jag vilja ta ett snack med manusförfattaren Andrew Steele. Okej att även han hittills varit mer inriktad på att skriva roliga grejer än drama men killen kan väl inte ha bott under en sten dom senaste tjugo åren? Han måste (väl?) ha sett någon film i samma genre som denna förut eller är detta kanske inte tänkt som en ”vanlig film” utan en….parodi?

Mycket av filmen känns nämligen som just en parodi i mina ögon där jag inte vet om skådisarna ska brista ut i blooper-skratt eller kunna hålla sig tills scenen är färdigspelad. Och alla dom där trötta klyschorna om den Amerikanska Familjen, mamman som pysslar med ekologisk bakning och egen honung går självklart klädd i snickarbyxor 24/7, mannen har beiga byxor, pratar sakta och är The Great Provider och den unga sexiga Bridget gör självklar entré vid familjens frukostbord iklädd rosa negligé i barnstorlek där brösten är på väg att ploppa ut. Det finns tio, tjugo punkter till jag skulle kunna ta upp men jag vill inte spoila handlingen. Du får helt enkelt se efter själv.

Så mitt tips för en trevlig filmstund ikväll är: sänk förväntningarna. Mitt betyg höjs till en tvåa på grund av Kristen Wiig. Hon är – precis som alltid – grym men att hon ska rädda det här på egen hand kan man inte begära, det är en alldeles för stor kostym att fylla.

Ikväll kl 21.oo visas dagens film på Kanal5. Mer info här.

Publicerat

STONEHEARST ASYLUM

Stämmer det att alla mentalpatienter intalar sig själva att dom är friska, precis som kriminella hävdar att dom är oskyldiga? Det säger i alla fall en professor vid Oxford University i den här filmen (Brendan Gleeson, hurra, Brendan Gleeson!). Han säger till sina elever att dom inte ska tro ett dugg på allt dom hör och bara tro på hälften av allt dom ser, således är det ingen som direkt litar på den psykiskt sjuka patienten som forslas in i lektionssalen i rullstol skrikandes att hon är frisk.

Kvinnan i rullstolen heter Eliza Graves (Kate Beckinsale) och enligt professorn är hon bara ”a case of female hysteria”. Jag som sett filmen vet lite mer om henne, sånt jag inte tänker skriva här. Men eftersom filmens originaltitel är Eliza Graves är det ingen spoiler att säga att hon är huvudkaraktär i berättelsen.

Berättelsen ja. Filmmanuset är baserat på Edgar Allan Poes novell ”The System of Doctor Tarr and Professor Fether” och utan att ha läst den kan jag förstå att den lockade att överföras på film. Historien utspelar sig 1899, det är mörkt och obehagligt i det gamla mentalsjukhuset, det är karaktärer som helst SKA spela över en smula (tänk uppspärrade ögon, extremt artikulerande) och det är kända skådespelare in i varenda yttepytteminiroll. Jim Sturgess, Michael Caine, Ben Kingsley och nämnda Beckinsale i dom största, David Thewlis, Sophie Kennedy Clark, Jason Flemyng, Brendan Gleeson, Edmund Kingsley (ja, Bens son) samt Sinéad Cusack (nej, inte släkt med John och Joan, hon är faktiskt fru Jeremy Irons) i dom lite mindre.

Första tredjedelen av filmen satt jag som på nålar och sista fjärdedelen är riktigt bra, däremellan….eeeeeh….not so much. Alltså, filmen är – precis som så många filmer nuförtiden – alldeles på tok för lång. Stonehearst Asylum är 112 minuter, hade den varit 90 hade jag jublat och antagligen gett den ett högre betyg.

Så sitter du där och är toksugen på en mentalsjukhusthriller, skippa denna och se Shutter Island istället.

Movies-Noir har också sett filmen (ja, den går även under namnet Eliza Graves).

Publicerat

KEANU-SOMMAR: BILL & TEDS GALNA ÄVENTYR

Bill (Alex Winter) och Ted (Keanu Reeves) är två halvblåsta skolungdomar som riskerar att bli underkända i historia och utan betyg i detta ämne – ingen examen. Panik!

En man vid namn Rufus dyker upp. Han kommer från framtiden. Han säger att jordens varande står och faller med att killarna klarar sin historiapresentation och han ger dom en telefonkiosk som visar sig vara en tidsmaskin. Med hjälp av den där telefonkiosken åker Bill och Ted på en resa genom historien för att träffa på/lära känna ett gäng historiska män, lära sig nåt och samtidigt…rädda världen.

Jahopp. Abraham Lincoln flimrar förbi, Napoleon, Freud, Billy The Kid också och Keanu är supervalpig med utväxt pottklippning (fast han i verkligheten är 25 år). Är det roligt då? Nä. Jag får känslan av Sommarlovsmorgon, programmen som går på SVT hela somrarna. Infantilt, rätt trist för vuxna människor samt effekter som lämnar MYCKET i övrigt att önska.

Man kan säga att det gått riktigt bra för Keanu efter den här filmen men Bill – Alex Winter – har fått kämpa lite mer. Det kom en TV-serie-spinoff på den här filmen 1990 och ännu en film 1991 och ingen av dessa kommer dyka upp här på bloggen framöver, det kan jag lova.

Nästa måndag kommer ännu en Keanu-film. Lite mer allvarlig än denna.

Publicerat

RED WATER

Jag kan väl inte säga att det bådar jättegott att se Lou Diamond Phillips som förstanamn i en film, inte nuförtiden och inte 2003 när filmen gjordes heller.

Att se Coolio som tredje namn ger mig snarare en rynka mellan ögonbrynen än ståpäls. Men det spelar ingen roll, en hajskräckis ser man inte för dom fantastiska skådespelarprestationernas skull, en hajskräckis ser man för att man har ett knepigt hajberoende som inte går att stilla. Dessutom är det ganska behagligt att ha en djurundervattenfobi att skylla på när man inte vill bada.

Nu är det här en TV-film och som sådan är den okej, jag förväntar mig inte en ny Spielberg-Hajen. Som charmig liten menlös tidsfördrivshajrulle är den också okej, det händer inte så mycket men det kan jag leva med. Däremot, som läskig skräckis är den rent av usel.

Publicerat

SHE´S FUNNY THAT WAY

En rollista bestående av Owen Wilson, Imogen Poots, Jennifer Aniston, Will Forte, Rhys Ifans och fantastiska Kathryn Hahn skämtar man inte bort i första taget.

En film som är skriven och regisserad av Peter Bogdanovich (som jag trodde var död men som bara visade sig vara väldigt gammal – född 1939) kastar man inte heller i soptunnan i en handvändning även om jag – när jag tänkt efter en stund – ifrågasätter mig själv på den punkten.

Bogdanovich har inte regisserat en långfilm sedan 2001 (Hollywoods hemlighet, nej ingen storfilm direkt), han har inte gjort en BRA film sedan Mask 1985 och inte en kritikerrosad film sedan Den sista föreställningen och det var 1971. 1971!! Och nu kommer alltså She´s funny that way, en farsartad dialogdriven komedi som påminner en hel del om Woody Allen, med den enda skillnaden att Woody Allens manus är genomarbetade och (oftast) mycket intelligenta. Bogdanovich manus till denna film är allt annat än det sistnämnda.

Utan dessa duktiga skådespelare hade den här filmen inte varit något alls. Jag tror inte ens den hade funnits om jag ska vara ärlig. Nu kommer filmen gå bra dels på grund av en mycket bra ihopklippt trailer OCH välkända omtyckta skådisar på filmaffischen, producenterna Wes Anderson och Noah Baumbach kommer kunna sova gott på nätterna och Bogdanovich kommer troligen inte göra någon mer film i sitt liv. Men det gör inget. Det finns så många unga filmmakare som har så mycket nytt, så mycket intressant, så mycket smart att säga att gamla regissörsstofiler som dagdrömmer – och skriver filmmanus – om heta callgirls som får sina trasiga flickliv förändrande av en godhjärtad gift torsk gärna kan få gå i pension på riktigt.

Det här är varken speciellt kul, speciellt bra eller speciellt speciellt på något sätt men det går att se utan att jag för den skull kan kalla filmen underhållande. Tidsfördriv. Bara. Så långt kan jag sträcka mig. Sköna skådisar som har ett skitmanus att jobba med, ballare än så är inte denna film. Jo. Sista scenen är ball. Riktigt ball.

Publicerat

GAME OF THRONES SÄSONG 5

Då är Game of Thrones femte säsong till ända. Den femte säsongen som har det smaskiga taglinen: Vengeance is coming.

Det vanligtvis så föga charmiga ordet hämnd känns i Game of Thrones-förpackning som första sortens myspys. Det finns elakingar med baktankar överallt, sluga jävlar som dödar for the fun of it och gillar man inte det gillar man inte den här serien. Serien handlar om en samling AS i mänsklig form, varken mer eller mindre.

Den här säsongen är den första jag ser i realtid, alltså ett avsnitt i veckan. Dom flesta avsnitten har setts i Henkes biorum efter en smaskig oxfilépizza och Fanta Citron (som för övrigt passerat mjölk som världens godaste dryck) och det har knorrats en hel del under dessa veckora betydligt mer än under dom övriga säsongerna sammantaget.

Beror knorret på att säsong 5 är så himla mycket sämre än dom övriga eller beror knorret på dom extremt höga förväntningar man har på varje avsnitt nu när man vet att inga filmiska lagar och regler gäller? För egen del beror det på både och. Jag tycker säsong 5 är den absolut svagaste hittills och jag tycker inte den matchade förväntningarna alls. Ändå är även en mediokert avsnitt av GoT betydligt bättre än väldigt mycket annat.

När jag nu ska försöka skriva ner mina tankar om säsongen passar jag på att varna för grova spoilers i texten. Läs INTE om du inte redan sett alla avsnitt!

Den som väntar på nåt gott väntar alltid för länge. Så skulle jag vilja sammanfatta säsongen.

Denna väntan på att Sansa skulle få nån form av ryggrad, cojones eller vad fan som helst som gav henne lite jävlaranamma i blicken och fler tonfall än ett pratigt mellanregister. Denna väntan på att Tyrion skulle komma ut ut lådan, att Tommen skulle bli som sin bror och på att Arya skulle sluta sopa. Jag väntade på att det skulle uppstå lite romance mellan den välväxta Brienne och den välhängde Podrick, att Jamie Lannister och Bronn skulle hamna i fler fajter och att Jon Snow skulle dö. Och så väntade jag på drakarna. Dessa drakar. Hela tiden. Jag vill att dom ska vara med jämt. Det tyckte dock inte manusförfattarna utan istället har dom skrivit om den stencoola drakmorsan Daenerys Targaryen till att bli en rätt trist figur med obegriplig agenda.

Överlag känns den här säsongen väldigt ”hattig”. Superbra scener blandas med långa pratiga sjok med Jon Snow och hans menlösa anhang i fokus och jag märker att hjärnan fladdrar iväg och tänker på ann…zzzzzzzzzzzzz. Kit Harington (Jon Snow) har ett torftigare kroppsspråk än Stephen Hawking. Han har ETT ansiktsuttryck och det kör han på oavsett om han sitter och pratar i ultrarapid med dönicken Samwell Tarly eller om han är i färd med att slåss mot white walkers. Hans nuna är brutalt sövande och jag är mer än nöjd med hans öde. Jag tror jag klappade händerna lite till och med. Skadeglädje blandat med hoppfullhet över en kommande säsong 6 som kanske kan bli liiiite mer givande nu.

Hämnden skulle komma men det utlovades mer än vad som infriades. Istället sitter jag nu och flåsar, ivrigt väntandes på Cerseis hämnd med hjälp av den där läbbiga figuren i rustning. Kunde man ana lite blå död hud där under hjälmen? Och vad han typ tre meter lång? Och Sansas hämnd mot sin våldtäktsman till make, när ska man få se det? Och kanske Margaery slipar på en frustande hämnd mot svärmor? Och Jamie som bör hämnas mordet på sin dotter. Och Tyrion som hämnas allt som rör sig – och har samma efternamn som han själv.

Det är ett smörgåsbord fullt av hämnd som väntar våren 2016. Jag tror på nästa säsong, den kommer bli bra. Den kommer bli bättre. Den kommer bli….(törs man önska det?)……bäst?

Mina tankar om:
Säsong 1
Säsong 2
Säsong 3
Säsong 4

Vill du läsa fler tankar och sammanfattningar om säsong 5 så har även Fripps filmrevyer skrivit en.

Publicerat

ETT OANSTÄNDIGT FÖRSLAG

Vissa filmer bör förpackas i malpåse och förslutas med dubbelknut nåt halvår efter premiären. Ett oanständigt förslag är en sådan film. När den kom 1993 var den lite..vågad, nu är den i det närmaste skrattretande blajig.

Tankebanorna kring om alla går att köpa bara summan är rätt var lite spännande, det var dessutom en äldre man (Robert Redford) som hade linnebyxorna fulla med både ståfräs och stålars, det var dåtidens heting Demi Moore han ville köpa och det var en glasögonprydd och lite nördig Woody Harrelson som var den svartsjuke pojkvännen som sa ja till den där natten. Och pengarna. Satan vad dom lockade. En miljon dollars för en natt med flickvännen. En enda jävla natt. What´s the big deal? Hon var ju med på det också såklart. Det var en affärsuppgörelse, ingenting annat. Ingen kärlek, inga känslor, bara sex.

Hela filmen är en uppvisning i superdaterad lökighet. Dialogen, musiken, kläderna, skådespelarna, alltså jag kan inte hålla mig för skratt när Woody spelar över i sin frustration, när Demi ska leka sval/svår och oberörd över vad den där natten satt för spår och Herr Redford, satan vilken slemmig jävel.

Filmen står och väger mellan en etta och en tvåa men min respekt för Adrian Lyne som regissör gör att jag väljer att vara hygglig. Men det svider lite, det gör det.

Publicerat

KEANU-SOMMAR: HUSET VID SJÖN

Kate Forster (Sandra Bullock) är läkare, ensam och har världens snyggaste frilla. Hon bor/hyr ett mycket speciellt hus vid en sjö, ett glashus som står på pålar i vattnet, alltså det är HUR ballt som helst.

Före henne bodde en arkitekt vid namn Alex Wyler (Keanu Reeves) i huset och plötsligt börjar det dyka upp brev i Kates brevlåda – från Alex. Dom båda börjar brevväxla och det blir starten på en stark och annorlunda kärlekshistoria. Dom befinner sig nämligen inte i samma tid, hon ligger två år före honom av nån anledning. Men hon är kär och han är kär och frågan kvarstår: kommer dom någonsin kunna mötas?

Nu ska vi se om jag kan bena ut mina känslor inför den här filmen. Jag köper Bullock och Reeves som kärlekspar till hundra procent. Dom är helt kanon i sina roller, båda två. Jag tror på hennes ledsna ögon och jag jag tycker om hans blick. Det som gör att filmen skaver är storyn, den är både larvig och luddig. Jag hade mycket hellre sett en straight lovestory som inte blandade in den här pruttiga tidsaspekten. Två människor som älskar varandra men som inte kan vara tillsammans, det bitterljuva i detta är stoft nog till vilken film som helst, det hade räckt även här. Men nejdå, det ska blandas in lite mumbojumbo också.

Jag gillar både skådisarna och stämningen men filmen i sig är fånig och därför blir betyget därefter.

Nästa måndag är det dags för en ny film med Keanu i huvudrollen. En betydligt bättre film.

Publicerat

FOCUS

Alla som någon gång sett Joe Labero (eller annan fingerfärdig magiker) live vet hur viktigt det är att fokusera. Man sitter där och tittar på den där jävla vigselringen han lånat från nån random snubbe i publiken och vips ser man att ringen sitter ihop med en annan ring och detta har alltså hänt precis framför ens ögon. Jag blev vansinnig när det hände mig. Jag koncentrerade mig så emaljen nästan lossnade från sammanbitna framtänder men ändå….ändå blev jag lurad. Klart jag blev förresten. Vem är förvånad? Ingen på planeten. Det är ju exakt sådär det funkar, dom som vill luras luras för dom vet precis hur man gör.

I Focus är det Nicky (Will Smith) som luras och Jess (Margot Robbie) som jobbar på det. Nicky har liksom tagit simpelt tjuveri och rackarspel till nya höjder och lever rätt bra på att stjäla andra människors pengar och dyra attiraljer. Jess kämpar för att bli den perfekta ficktjuven och hon lyckas bra, med det fejset får hon dom flesta att fokusera på helt andra saker än vad hon har sina händer.

Både Nicky och Jess är i grunden riktiga skitmänniskor och jag har jättesvårt att känna sympati för dom, att ”hålla på dom”. Detta blir särskilt problematiskt när det vankas ”spännande scener” för det är sällsamt ospännande när det kvittar lika om dom åker fast eller inte. I huvudet jämför jag med motsatsen, Danny Ocean och hans kumpaner i Ocean´s Eleven.

Vad har då Focus på plussidan? Det är snyggt filmat och Margot Robbie är nåt så inihelvete vacker. Ja det är hon. Hon är flawless tamejfan. Att hon dessutom är en riktigt bra skådespelare glöms liksom bort bakom dom där perfekta kindbenen och bländvita tänderna men likväl, hon ÄR duktig.

Will Smith däremot, han var väl sett sina bättre tider, bättre skådespelarinsatser, bättre filmer, bättre anlete. Botoxad till porslinsdocka med två GIGANTISKA kindrynkor på varje sida om munnen gör att det i vissa vinklar knappt går att känna igen honom. Det är nåt skumt här, helt klart.

När filmens ”bad boy” Garriga dök upp blev jag glad, tänkte ”oj! Gael García Bernal! Det var inte igår!” och det visade sig att det var verkligen INTE igår eftersom Garriga spelades av Rodrigo Santoro. Jag känner mig liksom lurad gång på gång på gång av filmen. Lurad till och med på skådisarna. Manuset luras å det grövsta, både genom att presentera twister som inte är twister utan lögnaktigt blaj och genom att försöka få mig som tittar att ”heja” på Nicky. Jag skiter väl i Nicky! Han är ett skithål som lever på att sno andra människors surt förvärvade pengar. Varför ska jag heja på honom? Nä, klipp dig och skaffa dig ett jobb! Sluta spruta in nervgift i plytet och börja ragga på kvinnor som du inte kan vara pappa till.

Ändå är filmen inte genomusel. Den är bara tittvänligt dålig.

Publicerat

JERSEY BOYS

Broadwaymusikalen Jersey Boys har blivit film och Clint Eastwood regisserar. 60-tals musik, fyra uppklädda dollfejsade grabbar som sjunger stämsång och charmar damer. Han som är leadsinger, själva ”stjärnan” i gruppen, har en sån pipig jävla röst att det rinner nån ljus vätska från öronen på mig, det är som om nåt väsentligt spruckit därinne.

I september har Jersey Boys premiär på Chinateatern i Stockholm med David Lindgren, Peter Johansson, Bruno Mitsogiannis och Robert Rydberg som dom skönsjungande pojkarna. Jag tror att denna musikal gör sig mycket bättre på scen än på film, jag känner mig rätt säker på det, för att se filmen var ingen lek.

Att hålla sig vaken under dessa 134 minuter krävde i detta fallet sin filmnördiga kvinna. Det är inte hundra procent uruselt men banne mig nästintill.

 

Publicerat

THE WATER DIVINER

Jag börjar bli mer och mer skeptisk till det insäljande argumentet att en film är ”inspirerad av sanna händelser”. Vad fan betyder det – egentligen? Det kan ju vara preciiiis vad som helst.

Typ: Jag såg fyra daggmaskar komma krypande. Det kändes som om dom var en liten målinriktad klunga eller nåt. Vad vill dom göra, leta mat eller vadå, rädda världen? Det görs en film som heter Worms och den skulle då kunna kallas ”inspirerad av verkliga händelser”? Eller? Inte så troligt men det finns ändå nåt litet uns av logik här.

The Water Diviner av och med Russell Crowe är också inspirerad av verkliga händelser men har hans rollfigur Connor funnits i verkligheten? Har han haft tre söner som samtliga tog värvning och försvann vid slaget vid Gallipoli? Eller är inspirationen så pass lös att den bara handlar om att första världskriget existerade och att det faktiskt var ett slag vid den turkiska halvön Gallipoli där många australiensare faktiskt stred?

Börjar jag tänka ordentligt på denna fråga känner jag galenskapen i huvudet stiga som tidvatten. Det är som att tänka på rymden och universum, jag blir tokig. Samtidigt, allt det jag tyckte var helt okej eller till och med bra med filmen går liksom upp i rök när jag börjar känna mig…lurad. Ja, faktiskt. Jag känner mig lite blåst på konfekten.

Russell Crowe vill att jag ska engagera mig känslomässigt i historien, han vill så uppenbart få mig att förstå honom, få mig att känna med honom, få mig att uppröras och heja på honom när han tar sin tremånaders båttur från Victoria i Australien till Istanbul i Turkiet för att leta efter sönerna som aldrig kom hem. Samtidigt, just detta har aldrig hänt. Det är påhittat. Inspirerat av nåt som kunde ha hänt i verkligheten javisst, men likväl är det fiktion.

Istanbul anno 1920 visas upp som rent och snyggt. Det ”billiga” hotellet Connor bor på skulle kunna vara en en mysig B&B direkt filmad från det nutida feelgodmyset Ernst i Toscana. Den turkiska hotellanställde Aysche (Olga Kurylenko) som borde vara rätt utsatt både ekonomiskt och socialt som ensamstående mamma till en son vars pappa stupat i kriget glider omkring i skrynkelfria klänningar, ser ut som en porslinsdocka och verkar inte ha några värre problem än att intala sig själv och andra att hon ”fortfarande är gift” och att den där biffiga australiensaren med hundögonen inte är det minsta attraherande trots att han har himla god hand med sonen.

Nu har jag två alternativ: antingen fortsätter jag lista alla knepigheter jag inte får ihop med filmen eller så gör jag det inte. Jag väljer det senare. Filmen är ändå helt okej medan jag ser den. Jag somnar inte, den är habilt gjord, det finns några minnesvärda scener. Hellre fria än fälla? Ja, kanske. I alla fall om jag vill undvika att skriva världens längsta gnäll-recension.

Jag tycker Fredrik valde en bra film så till vida att ingen av oss antagligen hade sett den på bio utan Filmspanarnas dragningskraft. Och trots att filmen kändes som en ljummen trea direkt efter visningen kan jag bara inte ge den godkänt. Jag är alldeles för uppretad nu. Det känns som att Russell Crowe nedvärderar sina tittare, som att han inte tror att vi kan vara sunt kritiserande av det vi ser. Eller så är han själv så förblindad av det viktiga han vill berätta att han inte kan se historien objektivt. Han är lite för ”inspirerad” helt enkelt.

 

 

 

Nu ska vi se vad mina filmspanarvänner tyckte om filmen.

Jojjenito

Fredrik on film

Har du inte sett den?

Rörliga bilder och tryckta ord

Publicerat

FLAWLESS

Att se en av mina bästa och en av mina sämsta i samma film är ganska spännande. Kanske skulle jag få en bättre känsla av stubben Robert De Niro när han spelar mot Philip Seymour Hoffman, en av mina största favvosar genom alla tider? Kanske skulle stubben blekna helt. Sånt vet man aldrig innan.

Den ultrakonservativa polismannen Walt Koontz (De Niro) får en stroke och blir förlamad i ansiktet och får svårt att gå. I sin rehabilitering ordineras han sånglektioner med sin drag-queen-granne Rusty (Hoffman). Walt och Rusty är som Ying och Yang på alla sätt som går. Lika butter, beige och introvert som Walt är, lika extrovert och härligt flippad är Rusty och man kan inte direkt säga att deras relation går som på räls.

Action-regissören Joel Schumacher har både skrivit och regisserat filmen och eftersom han är öppet gay kan jag inte låta bli att undra om någon del av historien är självupplevd. På nåt sätt får jag ändå känslan av att det här är något slags hjärteprojekt för honom, det går liksom genom rutan.

Tyvärr når filmen inte in i mig alls, det enda som slår mig är ”det gamla vanliga”: FY FAN ALLTSÅ VAD BRA HAN ÄR, PHILIP SEYMOUR HOFFMAN! VARFÖR MÅSTE HAN VARA DÖD? JAG VILL INTE!

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: THOR och THOR: THE DARK WORLD

För att vara en MARVEL-lover tyckte jag osedvanligt illa om Thor när jag såg den på bio i maj 2011. Jag tyckte faktiskt den var då pass dålig att jag inte såg Thor: The Dark World när den kom 2013 och jag har alldeles medvetet lyckats undvika den sedan dess.

Konstigt egentligen. Det är inte likt mig att inte ens ge filmen en chans även om den luktar skrutt lång väg. Jag ser ju så mycket annan crap, bara att få se MARVEL-loggan borde locka mer än typ Sharknado 2 kan man tycka. Och ja, det kan man med rätta tycka.

Nu när The Nerd Bird-Cecilia har drabbats av värsta Avengers-klådan och ser MARVEL-filmer som om det inte fanns en morgondag gav hon mig en spark i baken till detta inlägg. Nu jävlar ska jag grotta ner mig i Thor-filmerna! Jag ska se om den första och jag ska se den andra och jag ska se dom direkt efter varandra så jag kan jämföra på ett rättvist sätt. SÅ får det bli. Mooooooot Asgååååååård!

Jag behöver bara se tjugo minuter av Thor för att inse att min smak inte ändrats nämnvärt under dom senaste fyra åren. Det är urbota tråkigt. Det är mediokra effekter. Det är så mycket guldiga saker som är så dåligt animerade att jag blir förbannad. Krydda det med Sir Anthony Hopkins som TALAR högt med MAGSTÖD och spänner (upp) ögonen i nån icke existerande bluescreenfigur för att verkligen VISA exakt vad han tänker och känner och att han är en STOR man, en GUD till och med! Han är ju Oden, krigens och skaldekonstens gud.

Enligt Wikipedia hade Oden flera andra namn, ett var Gangleri som betyder ”Den färdtrötte”. Det låter ungefär lika fjösigt som Hopkins ser ut med lapp för öga, störig uppsyn och detta teatraliska utspel. Regissör Kenneth Branagh måste ha kommit i brallan mången gång under dessa inspelningsdagar.

Nathalie Portman är bra som forskaren Jane Foster och Stellan Skarsgård är superstabil som astrofysikern Erik Selvig. Idris Elba är Heimdall och är med för lite (han är alltid med för lite vad han än är med i) och hur mycket jag än högaktar Tom Hiddleston så tar det en stund innan jag helt och fullt accepterar honom som elaka Loki. Han har helt enkelt för snälla ögon.

Alla filmens scener som utspelar sig på jorden gör mig lycklig. Dom är toppen! Humorn funkar, det är jättesnyggt och coolt på alla sätt och vis. Men självklart kommer det ett men och i detta fall är det stort. Filmen utspelar sig nämligen så sjuuuuukt mycket uppe i denna gudavärld och då tappar den mig helt. Jag sonar ut helt. Det känns som att jag sitter och tittar på någon som spelar TV-spel. Det är säkerligen jättekul att vara inne i spelet men att vara passiv iakttagare…..gäsp. Att Thor The TV-spel inte heller är särskilt visuellt imponerande gör inte saker och ting bättre direkt, det är liksom….fjuttigt. Billigt. B. Kenneth Branagh är säkerligen bra på många saker men att knyta ihop säcken på en superhjältefilm är INTE en av dom.

115 minuter kändes som 300 och nu är det dags för film nummer 2.

Jag behöver bara se en kvart för att känna att Thor: The Dark World är betydligt mer ”min grej” än förra Thor-filmen.  Branagh är utbytt mot en TV-serie-regissör som heter Alan Taylor som har ett gäng Sex and the City, Sopranos och Game of Thrones-avsnitt på sitt CV (och nu även Terminator: Genisys) och ALLT är av någon anledning snyggare. Effekterna sitter där dom ska, det är en mycket ”klarare” bild, ljudet är mullrigare och samtliga skådespelare pratar aningens lugnare men det märks störst skillnad på Sir Anthony. Det är också väsentligt färre Gud-hit-och-dit-tjafs-scener och ingen kunde vara gladare än jag för det.

Rene Russo får lite mer plats som Frigga, Thors styvmamma, Lokis fostermamma och biologisk mamma till Balder, Hermod och Höder. (Tanke #1: en mash-up mellan nordisk mytologi och Game of Thrones vore rätt coolt och att Friggas oäkte son skulle vara….Hodor.) (Tanke#2:  det lite hoppigt mellan dessa svenska och engelska stavningar av namnen men ja….wtf…så får det bli)

Rent manusmässigt känns kanske denna film svagare än den första men vad gör det när jag blir underhållen? Jag svär inte inombords en enda gång. Jag tittar och känner att 112 minuter är 112 minuter, som vanligt liite för långt, liiite för många utdragna fajter men sammantaget – som Har du inte sett den-Erik skulle ha uttryckt det: Helt okej! Och om jag ska vara helt igenom ärlig, filmens sista minut är så JÄVLA bra att betyget nästan är uppe och nosar på en extra fiffilura.

Sådärja. Mission Accomplished! Nu har jag sett båda filmerna och är redo för Thor: Ragnarok som kommer 2017. Den kommer jag definitivt se på bio.

THOR (när jag såg den 2011)

THOR (när jag såg den 2015)

THOR: THE DARK WORLD

Här är Cecilias texter och Thor och Thor: The Dark World. Vi hade inte riiiiktigt samma filmiska upplevelser, to say the least.